MsBree

Vi köpte ju helt sjukt mycket tomater häromdagen, så jag håller fortfarande på att arbeta mig igenom hela högen. Ikväll blev det tex tomatsoppa till middag... Men det är ju bara att inse att vi INTE kommer att hinna äta oss igenom alla tomater innan de blir dåliga, så vi har investerat i en jättekastrull för att koka konserver... Gör man sånt i Sverige förresten? Minns inte att vi någonsin höll på med sånt hemma (& då var det ändå väldigt mycket självhushåll när jag växte upp), men här är "canning" väldigt populärt. Så här långt har jag kokt en hel laddning med tomatsås...

Tycker alltid att måndagar är den jobbigaste dagen på hela veckan. Hela helgen har man liksom varit två om föräldraskapet & så BAM kommer måndag & så är jag ensam ansvarig för att underhålla kotten från morgon till kväll. Idag var det extra knivigt eftersom det dessutom regnade ute... så jag satt & drog på vår promenad tills det kändes lite som om jag skulle spricka om vi inte kom oss iväg. Så promenad blev det & när vi kom tillbaka så var det precis i tid till postguden. TIMING! Jag fick lättsockrad lingonsylt (åh så lycklig!) & Tor fick sötaste tröjan:

Idag sa jag hejdå till tomaterna i en av våra pallar. Körsbärstomaterna håller fortfarande igång, men bifftomaterna är slut för det här året. Fick i alla fall ett helt gäng gröna tomater - så imorgon blir det chutneykok här i huset! Sorry Jo, älskar chutney så när jag hittade ett recept som dessutom innehåller äpplen så fick de stekta tomaterna helt enkelt vänta till nästa år...

Paul imorse... "Can we go to St Jacobs?" & jag bara "Oh aldrig, jag har fortfarande 5 kilo äpplen kvar att hitta på något med!". Varpå Paul såg helt ledsen ut & sa "Snääälla". Det där var ju hemskt orättvist, för hur ska jag kunna säga nej när han pratar svenska? Så vi kittade upp oss i våra bästa farmers market outfits & drog iväg på ävenflykt!

Josefin efterlyste trappuppdatering - så vi kör en liten lägesrapport på hur det ser ut i nuläget & sen skriver jag ett ordentligt inlägg när allt är klart (när nu det blir). Så här såg det ut sist vi lämnade trappen, skitful gul bets men i alla fall så var väggarna inte längre persikofärgade, & nu ser det ut så här:

Som sagt, jag virkade en mössa åt Tor & kände mig så himla nöjd! Vet ju att han inte är förtjust i något som ens snuddar vid att räknas som huvudbonad, men tänkte ändå att han kanske skulle kunna sporta den nog länge för att jag skulle kunna knäppa ett foto. Eller i alla fall få en vag känsla av hur den såg ut på ett barnhuvud... Well, inte om Tor hade något att säga om saken. SOM JAG SLET!

Idag har vi haft en sån där lite småputtrigt härlig dag med en massa småsaker som har gjort att det känns alldeles varmt & härligt inombords. Först ut, farmor har fixat sin skype så att vi kan skypa med bild! Så himla glad över att min fina farmor fick det gjort - nu kan hon & Tor vinka till varandra hur länge som helst! En annan hemst bra sak är att mina småkrassliga herrar verkar känna sig piggare. Väldigt bra, sjuka män är ju så där roligt att omge sig med. Sen fick vi iväg en liten hög med paket som legat & skramlat i vår hall alldeles för länge & så fick jag ett ryck & köpte på mig lite garn & virkade en mössa till Tor. Nu kommer han ju i & för sig stenvägra att ha på sig den (Tor HATAR mössor & hattar) men jag är nöjd i alla fall. Var så härligt att få använda händerna igen, var alldeles för länge sen som jag gjorde något kreativt. Får försöka snabbfota den på Tor imorgon så att ni får se... & går det inte får jag väl låna Daisy som modell! Eller kanske Digby... Digby är inne i en period då han vill ha kärlek, kosta vad det kosta vill - så om det kräver att han har på sig en liten virkad hatt så tror jag att han accepterar det.

De senaste dagarna har varit lite småtuffa här hemma. Tor går igenom en tillväxtfas & lyckades dessutom få till tandsprickning (båda framtänderna samtidigt) OCH förkylning med massa snorproduktion. Lägg dessutom till att Paul åkt på samma förkylning & ni kan kanske föreställa er hur peppigt vi har haft det här i huset. Nätterna har klart varit värst, för Tor har varit så täppt att han vaknat upp alldeles storgråtandes. Så har vi försökt suga rent lilla näsan & det är ju bara ett litet trauma för alla inblandade. Tor slås för livet & vi får hålla fast honom för att få ut snoret... Känner mig som världens sämsta förälder, men vad göra när han är så täppt att han till & med har svårt att amma?

 

I vilket fall, idag kändes det som om det äntligen vände! Näsan slutade rinna, gnället minskade & vår lilla glada skrutt dök upp igen. Med en ny talang under bältet, numera kan man vinka & gör det med stor frenesi & glädje!

En halvtimme från oss ligger Kitchener Waterloo. KW är rätt mycket större än Guelph & kan skryta med en närmast enorm farmers market - så eftersom det var en regnig dag bestämde vi oss för en liten road trip. Nu är det ett par år sen jag var där sist & då var det mitt i vintern... inte högsäsong som nu. Oh my så stort det var! Jag fick typ produce over load & kunde inte riktigt bestämma mig för var vi skulle handla... 

Tor går igenom ytterligare en livskris, så det är lite upp & ner här hemma just nu (ville typ sätta ut honom på trappen idag)... Men, det är fredag & Paul kommer att vara hemma i två dagar & det gör att allt känns så mycket lättare! Lägg till att jag har tröstat mig med en cider & comfort food & allt känns genast bättre. Speciellt som middagen inte bara kom med mysighetsstämpel (allt som man äter ur skål med sked känns som mysmat som gör under för själen) utan dessutom var ett helt fantastiskt bra exempel på "matsmarthet". För ni vet ju hur jag är med att kasta mat, så när trädgården ser ut så här & det tickar mot slutet på september så känns det lite jobbigt...

Glömde ju helt, vi var på 9-månaderskontroll igår & Tor hade lagt på sig mer än ett kilo sen förra besöket... som var för en månad sen. Min lilla taniga bebis är numera ett minne blott & det känns så himla skönt att inte längre behöva gå runt & oroa sig för att han inte får i sig tillräckligt mycket näring. Numera väger sockerbiten nästan nio kilo & det KÄNNS. Börjar bli lite småtungt att kånka runt på. Lewis, Tors klättrarkompis, är en liten flugviktare i jämnförelse. Men å andra sidan är jag ganska säker på att det flyter runt kvicksilver i Lewis system - han är liksom metabolism förkroppsligad. Medan Tors rörlighet ligger lite mer på skalan "däst katt".

I juli var vi ju & klättrade för första gången på evigheter & det var ju intressant på det sättet att jag fick grym "bebisrelaterad dödsångest". Sen dess har jag velat fram & tillbaka över att gå tillbaka, men ikväll blev det av. Hade typ ångest hela dagen & de första två rutterna var hemska. Kunde inte koncentera mig på att klättra, bara på stackars moderlösa Tor i fall att jag misslyckats med att knyta repet rätt (Paul dubbelkollade naturligtvis, men psyket vägrade ta in det). Sen på tredje rutten, halvvägs upp kom paniken & jag bara "Nej nu räcker det - släpp den här skiten & KLÄTTRA!". Så det gjorde jag & även om det bara var en 5.8 så var jag så himla stolt över att jag klarade av att klättra den rent & on sight! Svårighetsmässigt är det ju liksom ingenting, men att ta sig över den där mentala tröskeln var stort. Känner helt plötsligt att vi verkligen kan ta oss tillbaka som aktiva klättrare igen. Inte lika mycket som vad vi klättrade en gång i tiden, fyra gånger i veckan med bebis i släptåg känns inte riktigt görbart, men i vart fall minst en gång i veckan. Tor var förövrigt sjukt nöjd med hela besöket: goda rep att tugga på, fina starka taklampor & så var ju Lewis där med - så de turades om med att försöka bita varandra...

Solen & värmen kom tillbaka efter en helt miserabel helg på den fronten - kändes som den perfekta namnsdagspresenten! Hade börjat deppa över tanken på en lång vinter, så sol på näsan & promenad i linne var guld värt! Sen gjorde det ju inte saken sämre att jag fick massa namnsdagshälsningar, att Kristen bjöd på öl i sin trädgård, att Paul kom hem med favorit take out & att Tor fick paket!

Alltså, jag vill verkligen inte vara mamman som bara "Men älskling, nu gör du FEEEEL" när det kommer till hur Paul tar hand om Tor. Men igår... Hade jag haft en stor stämpel med "IDIOT" på så hade jag tryckt den rakt mellan ögonen på honom. Så nu skriver jag av mig här & så får vi se om ni håller med mig eller inte. Om inte får väl mamma hönan tagga ner lite! :)

 

Okay, så det var nästan läge för middag - 10 minuter kvar innan köksklockan ringde & jag kom på att jag ju faktiskt skulle hinna svänga ihop en snabb äppelpaj (Paul har babblat om äppelpaj sen det blev september). Bara det att Tor var milt uttråkad av sin barnstol. Paul var ute & byggde staket, så jag plockade upp Tor, klev ut på altanen & frågade om Paul kunde ta Tor fram till middagen så att jag skulle hinna få ihop en paj. Paul älgade upp på altanen & svepte upp Tor & så här långt var allt alltså frid & fröjd. Här tänkte jag att Paul skulle ta Tor & bära in honom för lite lek på vardagsrumsgolvet. Vad som hände istället var att jag tittar ut genom köksfönstret någon minut senare (när de inte kommit in genom ytterdörren än) & jag får se min lilla bebis sittandes i sin utestol - ensam - mitt ute på gräsmattan medan Paul rumsterade om inne i trädgårdsskjulet. Ute är det 13 grader & Tor har på sig jeans & t-shirt... Det kan hända att jag sa "helvete" medan jag släppte äpplen & kanel & sprang ut med en liten kofta. Hur Paul reagerade? Nej men han kunde inte alls förstå varför jag var upprörd, det var ju varmt ute!

 

Att män & kvinnor har helt olika uppfattningar kring vad som är en bekväm temperatur är ju sen gammalt, men alltså - en liten 9 månaders baby som sitter still i en barnstol ska väl ändå ha på sig mer än t-shirt när det är 13 grader ute! Det känner jag att VEM SOM HELST (ja, jag är fortfarande upprörd över detta) borde fatta!

Det tog ju bara 9 månader, men nu känns det som om vi hittat receptet för att återfå något av vår gamla funktionalitet - gå & lägga sig i tid! Igårkväll var alla i säng vid 22.30 & hela dagen idag har känts så otroligt produktiv att jag liksom inte vet vad! Vi började tex morgonen med att komma i tid (!!!) till vårt parkmöte med vår flykting-grupp. Tillbringade en timme med att prata igenom våra nästa steg & det känns verkligen som om vi kommer frammåt, så skönt! Väl hemma drog Paul & Tor iväg till järnaffären medan jag målade om trappen (visar bilder i ett separat inlägg), bakade & lagade soppa till lunch. Bästa blomkålssoppan jag någonsin ätit (tog dock vanlig lök & hälften grädde/hälften mjölk):

 

Ibland funderar jag på hur det hade känts att flytta hem till Sverige, vad hade jag saknat med Kanada? På en väldigt basal nivå - maten. Inte restaurangmaten i sig, men all färsk mat som går att köpa här. Lokalt odlad frukt & grönt, färsk fisk i varje affär... det händer liksom inte på ICA i Lycksele. Idag spenderade vi $30 (alltså cirka 185 kronor) på vår farmers market & det här kom vi hem med (efter någon timme av hackande):

Det var absolut tanken att jag skulle blogga igårkväll. Det var också tanken att vi skulle äta fryst yoghurt & titta på film. Men det bidde inget alls utav det hela eftersom vi somnade tillsammans med Tor vid halv nio & sov igenom hela natten (mer eller minde) fram till klockan åtta. Alltså, jag känner mig liksom NY - ögonen gör inte ont & det känns nästan som om jag kommer att kunna kläcka en orginel tanke eller två idag. MÖJLIGHETER!

 

Vad jag hade tänkt blogga om igår? Hur det är hemskt bra att bebisar & katter är så söta. För när man preeecis lyckats få liten bebis att somna själv i stora sängen & man älgar iväg på tysta fötter för att hämta en målarbytta & man vänder sig om & inser att bebin nu är vaken för att ens katt bestämt sig för att tvångsgosa med sagda bebis... Ja då hade man ju kunnat bli lite irriterad. Kanske så där irriterad att ett blodkärl bara sagt POPP i huvudet på en & så hade bebis & katt fått framleva resten av sina dagar utan sin mamma. MEN. Sötdöden satte som tur var stopp för det scenariot:

Så här på hösten köper vi alla våra äpplen på marknaden, vilket gör att jag får vara lite kreativ i köket. Paul är nämligen sämst i världen på att äta frukt & det blir alltid jag som får äta merparten - bara det att jag inte alltid hinner ta mig igenom allt. Så då blir det baka! Häromdagen testade jag att göra "Apple bread"... jag säger bread inom situationstecken, för jag tycker väl kanske att "cake" hade varit en mer lämplig term.

Det här med att ha ett eget hus, blir glad för så märkliga saker nuförtiden. Idag var ett riktigt praktexempel, vi hade över en gubbe som rensade ur & reparerade våra hängrännor & Paul & jag bara "Men så fint, oh så bra, fantastiskt!". Eh... Det känns så där mycket vuxenpoäng att jag känner att det nästan är läge att checka in på ålderdomshemmet. Speciellt som vi också kläckte meningar som "Så skönt, nu är vi redo för hösten". 32 going on 132.

 

Anyway, postguden svängde förbi med ett paket & Tor fick smörgåsrånpåfyllning. Väldigt populärt eftersom någon kanske är rätt mycket inne i en "kan äta självfas" & ibland är det skönt att sticka till honom ett rån eftersom det är så otroligt lättstädat. Vilket inte är fallet för typ all annan mat...

Jag hade ju ljugit om jag påstått något annat än att allt samröre så här lång med kanadas immigration (CIC) har SUGIT. Antalet timmar jag spenderat på ansökningar, stressen jag känt, pengarna vi plöjt ner, ovissheten... Det har varit (& är fortfarande) väldigt tufft. MEN. Även i mörkret finns det ljus! För helt plötsligt har jag fått användning för alla timmar jag tillbringat med CIC-dokument. Visar sig nämligen att den dokumentation som Kanada kräver av flyktingar inte är alltför olik den de kräver för vanliga immigranter. Så medan alla andra verkar smått överväldigade när det kommer till CICs material känner jag mig rätt hemma & har redan ett system för hur vi ska ta oss igenom all dokumentation. Så medan det väl aldrig är superkul att arbeta sig igenom instruktionsguider på 120 sidor & ett tio-tal dokument med tillhörande kompleterande information så känns det helt görbart. Åtminstone från vår sida av saken, sen är det ju en helt annan femma när det kommer till informationen som Kanada kräver att flyktingarna ska tillhandahålla. På riktigt kräver de tex att flyktingarna ska skicka in 6 nytagna immigrationsfoton som måste följa en speciell mall... Eh, om man bor i ett flyktingläger känns det som om det kan vara lite småsvårt att få till den typen av dokumentation. Eller den här, kopior på allt från födelsedokument till yrkesdiplom. Jo för flyktingarna har säkert sett till att ta med sig både dokumentskåp & egen scanner/printer så att de kan få ihop alla papper i en handvändning. Byråkrati-idioti.

För åtta år sen landade jag i Kanada - det var en lika varm höstdag som vad det är nu, kring 30 grader, & jag trodde att jag hamnat i fel land. Inte kunde väl Kanada vara så varmt?! Minns hur jag åkte in mot Toronto i min taxi, hur husen växte sig större & större & det var en märklig känsla i bröstet - en känsla av "nu händer det", nervositet & en liten röst som undrade vad sjutton jag gjorde.

 

Att se stan som ska bli ens nya hem för första gången... det är inte varje dag man gör den resan! Men jag hoppas att jag en dag ska få visa upp Guelph för någon som kommer hit för första gången för att bosätta sig. I morse mötte vi nämligen upp med den här gruppen:

Så här långt är det här nog den varmaste hösten jag upplevt sen jag flyttade till Kanada. Tredje dagen idag som vi hängt vid poolen - så himla varmt just nu att till & med badkrukan Ida småjoggar upp för trapporna för att komma till vår lokala utomhuspool. Tor började glädjeskrika så fort han kom ut från omklädningsrummet & såg vattnet, sötnöt. Trädgården känner också av värmen, får vattna som en tok & det bara dräller av tomater. Började fundera lite på hur ärtorna tar sig... när vet man egentligen om de är färdigvuxna?

Klockan 8 på morgonen dök det upp tre unga killar på vår uppfart för att gräva stolparna till vårt staket. De började på framsidan där vi ska sätta upp ett alldeles nytt staket, så de fick gräva allt från scratch. Åtta 1.5 meters hål fixade det på någon timme. Helt otroligt, vi hade kunnat hålla på fram till 2018 & aldrig kommit ens i närheten av att få dem färdiga.

Det känns så där att blogga på om vad vi pysslat med idag när bilden på den där lilla syriska pojken BRINNER på näthinnan. När man vet hur en liten barnkropp känns i ens armar, de små andetagen, tandlösa leenden... Det gör så ont i hela mig att jag gråtit av & till under hela dagen. Försöker hitta ett sätt att hjälpa & hoppas kunna skriva mer om det senare - för något måste jag göra. 

 

Det känns så galet att det här händer i världen samtidigt som vi har tillbringat dagen med babydate hemma hos oss - med kaka & vattenmelon & tusen leksaker - samt poolhäng tillsammans med Kristen & Daisy. Att det här är min verklighet...

Sämsta kvällen igår... Lagom till att vi var klara med middagen hörde Pauls jobb av sig med något panikärende & så var det bara att jobba för honom. Så jackpot på att fortsatt underhålla den maniska studsbollen på egen hand. Bestämde mig för att amma för att få ner honom lite i varv, dåligt beslut. Energiknippet Tor hade noll vila i kroppen & demonstrerade detta genom att HUGGA mig i bröstet. Blodvite. Alltså, ursäkta språket, men fy för satan vad ont det gjorde. Har hört lite olika skolor om vad man ska göra när babyn biter, varav vissa mammor har menat att det bästa är att bara spela cool & låtsas som inget hänt. Har dessa människor noll smärtreceptorer? Är det här mammor som går på glödande kol som hobby? För annars ser jag inte hur de fixar att bara fortsätta amma som om inget hänt. Jag skrek. Tor, som fram till skriket tyckte att han hade gjort något ganska roligt, blev rädd & började panikgråta. Själv var jag inte heller långt ifrån tårarna & bara "Paul, NU TAR DU HONOM". Så det gjorde ju inte saken bättre, Tor blev hysterisk när Paul lyfte upp honom & så fortsatte kvällen med babygråt tills dess att de båda slocknade i sängen vid halv tio. Vilket lämnade mig, småblödande & ensam i soffan... & så knatade herr skunk förbi huset & POFF så satt jag där i ett moln som luktade brinnande bildäck. Sa jag SÄMSTA KVÄLLEN?

 

Men det som känns jobbigast är helt klart att Tor bet mig så sjukt hårt att jag nu för första gången sen han föddes bävar inför amningen... Fortsätter han så här vet jag inte om jag pallar att fortsätta amma, det är liksom ingen höjdare att sitta på två tandformade glappande sår på bröstvårtan. Så i fall att någon har ett bra tips på hur vi ska ta oss ur den här svackan så får ni gärna skriva en rad eller två - alla tips mottages tacksamt. Förrutom "spela cool", för gårdagen visade tydligt & klart att jag inte är en cool mamma!

För ett tag sen skrev jag om Earth Overshoot Day & det där har legat & gnagt i huvudet på mig sen dess - att vi i den industraliserade världen använder så otroligt mycket resurser. Har bland annat funderat mycket på hur vi äter, för det är nog många med mig som mest äter "bekväm mat". Mat där man kanske inte behöver tänka till så mycket eller någonsin äter ens lite utanför sin egen bekvämlighetszoon. Så jag bestämde mig för att vara just lite obekväm med maten, kasta om rollerna & äta vegetariskt fem dagar i veckan istället för en eller två som vi brukar. För jag känner att vi i mycket äter kött för att det förväntas av en måltid, det ska liksom ligga kött på tallriken för att det ska ses som ett komplett mål... Bara det då att det inte ser ut så i merparten av världen. Paul såg kanske något skeptiskt ut när jag introducerade min nya matfilosofi, så vi mjukstartar med en månad av mestadels vegetarisk mat. 

Sov rätt dåligt under natten, så idag är jag trött & som ett väldigt ovälkommet brev på posten dök ett gäng jobbiga tankar upp & nu snurrar de runt & mal i huvudet... Kan inte låta bli att tänka på hur relationer avslutas & vad man kan se på som den slutliga spiken i kistan. Jag har hamnat i konflikter med folk tidigare i mitt liv & ibland har det känts som om vi varit i en total återvändsgränd - relationer som varit bortom all räddning. Fast så har något hänt, tiden har gått, folk har varit mindre sårade, någon har vänt andra kinden till & så har det gått att hitta tillbaka till varandra... Sandra, Pauls ex, är ett lysande exempel på just detta. I cirka två år fanns det liksom inte på kartan att vi någonsin skulle umgås igen, men så en dag hade vi väl båda lyckats lägga ifrån oss nog med prestige för att prata med varandra & nu är hon en av Tors tre gudmödrar. En relation som jag är så stolt över idag, att vi lyckades arbeta oss igenom alla jobbiga, sårade känslor & komma ut på andra sidan som vänner! Men så tänker jag på de skadade relationer som jag idag har med tidigare närstående & det känns nattsvart. För det känns som om det går att ta sig igenom hemskt mycket - men om man inte finns där när det verkligen gäller då är det kanske inte lönt att lägga ner mer energi på att få något att fungera igen? Kan man inte lägga sitt ego åt sidan när det kommer till livsomvälvande händelser så som födslar & dödsfall, då känns det faktiskt som om det lika gärna kan kvitta. Även om det sägs förlåt i framtiden, det faktum att dessa personer helt ignorerat Tor under hans första 9 månader i livet... Alltså, det känns som ett närmast oöverstigligt berg att ta sig över & det gör mig så himla ledsen. Dels för min egen skull, men allra mest för Tors. Vill ju att han ska växa upp & känna sig älskad - inte bortvald...

 

Hur tänker ni när det kommer till konflikter? Hur mycket går det att ha överseende med, hur mycket kan man vända andra kinden till & när är det finito & slut på all vilja att reparera något?

Det är helt otroligt hur den där allra sista kvarten av Tors dag, när han kämpar mot sömnen genom att bete sig som en maniskt skrattande studsboll kan kännas SÅ LÅNG. En hel dag blåser liksom över snabbare än de där femton minuterna när man bara "Men soooov unge" & det känns som om man aldrig kommer att få sjunka ner i soffan med fryst yoghurt & Orphan Black. Jag vet ju egentligen att han kommer att somna, till & med att vi kommer undan väldigt lindrigt eftersom han i princip aldrig gråter & ändå slocknar relativt fort, men just där & då försvinner allt det där & det känns mest som om man sitter fast i en tidsloop som aldrig kommer ta slut. & så helt plötsligt händer det, lite som om man blåst ut ett ljus - poff säger det bara & så slocknar han. Små armar & ben som ligger utslagna som en väderkvarn, små babypuffiga andetag & tanken som dyker upp i huvudet är... "Åh nej, nu kommer det ta ända till i morgon tills han är vaken igen!".

 

Att ha en baby är en lätt schizofren upplevelse.