MsBree

Usch, det känns så där just nu. Först dog ju min äldre släkting & sen blev Pauls moster akut sjuk. Hoppas, hoppas, att saker & ting för en gångs skull inte kommer i tre - för det känns inte som om det behöver tillkomma så mycket mer elände just nu. Eller, om nu hemskheter måste komma i tre så hoppas jag att universum räknar med den bilreparation vi åkte på i går. Jo det säger vi va?!

 

Men allt är inte illa, vi har fått avklarat en jätteviktig sak nu i veckan & nu kan jag börja räkna ner dagarna till början på december då jag ska ge mig ut på ett litet äventyr. Kan inte skriva mer om det just nu, men jag är så himla glad för att något jag bara drömt om tidigare faktiskt kommer att hända!

 

 

Fick ledsamma nyheter från sverige igår, en gammal släkting har gått bort. Det var väntat, men ändå sorgligt. Alltid när sånt här händer får jag en flashback till när jag gick på mellanstadiet & vår lärares mamma dog. Minns att jag gick fram & beklagade sorgen - min lärare tackade & sa "Det är ju väldigt sorgligt, samtidigt är det så underligt för nu finns det ingen generation över mig längre... nästa gång är det jag". Har tänkt mycket på de orden genom åren, han måste ju haft en stor rädsla inför döden inom sig för att säga så. Kanske är det något som kommer med åldern? Självklart sörjer man ju personen mest, men om man går till steg två - hur något sånt här påverkar en själv så känner jag absolut inte på det sätt han gjorde - att en "buffert" förvunnit. För mig personligen är det jobbigt att allt inte längre är som det var. Har alltid haft en väldigt stark känsla av att saker ska vara på ett specifikt sätt, det ska inte ändras liksom. Jag möblerar typ aldrig om, inte ens i dockskåpet när jag var liten, farmor måste ha samma gardiner varje jul, sätter sig någon på fel plats vid middagsbordet känns allt jättekonstigt. Jag trivs när de fundamentala bitarna, hur små de än kan tyckas vara, är på plats. När då något går bort... ja det ruckar på hela balansen. Döden är absolut det värsta när det kommer till att möblera om i ens liv på det allra mest ovälkomna sätt. Man får bara hoppas att den person som inte längre är med en längre har fått frid.  

Oj oj oj så kanadensiska vi har varit idag! Först stötte vi på två små flickscouter som sålde kakor & Paul blev supernostalgisk & var tvungen att köpa ett paket. Inte för att de är goda tydligen, utan för att det bara är en sån där sak man stöttar. Sen stod det en liten farbror på Loblaws & sålde poppies för Remembrance Day & det gick ju inte heller att gå förbi. Så det blev var sin klarröd vallmo till våra jackslag.

Eftersom vi stannade i stan den här helgen med drog vi på oss ett litet problem - hur skulle vi nu få tag på pumpor från en farm? Sure, vi hade kunnat köpa på oss pumpor på mataffären, men det tar liksom död på charmen i det hela. Jag satte därför Paul på uppdraget "Leta reda på en pumpafarm inom rimligt avstånd" & efter lite letande rullade vi iväg ut mot landsbygden. Kom fram till farmen, skuttade ut & frös typ ihjäl omgående. Det var så sjukt jäkla kallt där ute på fältet - vinden rev rakt igenom våra jackor & alla lager underhudsfett. Har aldrig plockat pumpor så snabbt i hela mitt liv. En pyttepumpa för Digby, en lite större för Mammut & så ryckte vi åt oss två större pumpor för oss två.

Det är morgon här i Kanada & Paul & jag försöker uppbåda någon slags energi för att åka ut till stugan. Tänk så svårt det är att packa ihop alla prylar när vädret suger! Är det fint ute studsar man liksom runt lite utan att tänka, men när det regnar & är grått ute känns det som om man har bly i benen. Det enda ställe jag inte känner så för är vår lilla stuga hemma i Sverige. Dit vill jag alltid, oavsett väder... & just idag längtar jag dit med varje fiber i min kropp. Konstigt det där med hemlängtan, hur det bara kan smyga på en ibland & slå klorna i en. Så är det just nu... Stor stor Sverige-längtan & allra mest vill jag hit:

Eftersom det blev pumpa-cupcakes häromdagen roar jag mig nu med att göra mig av med resten av pumpa puréen. Försökte mig för ett litet tag sen på pumpasoppa, men det var dessvärre kräkäckligt - så nu håller jag mig till sånt jag vet fungerar. KAKOR. Sitter man nu hemma & bara "men jag orkar inte köpa & rosta en pumpa" (fullt förståeligt - jag är ju bortskämd med att jag kan köpa det på burk här) så hade jag testat det här receptet med någon annan form av fruktmos. Kanske äppelmos, fast jag hade satsat mest pengar på banan. Anyway, veckans fredagskaka!

Jag kan inte hålla mig, vi kör lite bröllopsbilder redan nu & sen lägger jag upp de sista på vår tre-månaders dag! Ximena hade tagit mer än 150 bilder på oss & lagt ner tid på att fixa till alla i photoshop, vilket jobb! Dessutom hade de valt ut de bästa bilderna & tryckt ett bröllopsalbum åt oss som present. Så otroligt fint, jag blev helt tårögd.

 

Oki, till bröllopet! Äntligen fick jag en bra bild på våra musiker! Magnus, Adam & Annabelle - utan dem hade ceremonin inte känts på långa vägar lika personlig. Det är verkligen ett tips jag kan ge, har ni familj/vänner som kan spela eller sjunga så försök få med dem på ett hörn!

Vanligtvis när jag har en cupcake order så börjar med preppen redan kvällen innan, så där vid åttasnåret eller så. Igår gick det inte helt som det brukar, för vid halv nio på kvällen kom Annabelle & Ximena förbi på lite kvällsfika. Det hela blev till en helkväll med pumpakakor, melon, goda ostar & till & med lite bubbel! Så cupcake-verkstaden drog inte igång förrän vid midnatt. Resultatet blev väl därefter, men jag kastade in lite bonus cupcakes så jag tänker att det väger upp. Plus, jag hade inget bra tema - killen gillade väldigt vagt "basket". Inget speciellt team eller så... bara basket.

Paul & jag promenerade förbi en lekplats igårkväll, men en pappa uppflugen på ett litet klätterhus. Ungarna var som galna av lycka & pappan lika så, de såg helt enkelt ut att ha sjukt roligt ihop. Vi tittar på scenen & Paul bara "Åh vad roligt det ser ut... Det är nog många som skaffar barn bara så att man kan få leka så där hejvilt igen". Det här kändes helt främmande för mig - typ på alla plan. Hade vi fått barn själva hade jag tex inte sett mig själv lek-leka med det barnet. Pyssel & bak, självklart, men kanske inte så mycket gräva i sandlådan & hittepålekar. Tänkte tillbaka på min barndom & den enda mansfigur som jag kan komma ihåg som verkligen LEKTE med mig var typ farfar. Han hoppade studsmatta så där så att tänderna riktigt skallrade i huvudet på mig & jag minns att jag tyckte att det var helt vansinnigt roligt att spendera tid tillsammans med honom. Alla andra män... inte riktigt. Min pappa & farbror gjorde ju saker ihop med mig, som att fiska - men jag har inget minne av att de direkt satte sig ner med mitt dockskåp. Mina vänners fäder var i olika stadier av frånvarande, antingen för att de inte längre vad med i bilden eller för att de jobbade något helt grymt. De dök mest upp på scen för att skjuta eller skälla - minns fortfarande med skräck en barndomsvän vars pappa tog stryptag på henne framför mig för att hon var sen till middagen. Hurv.

 

När jag nämde mina tankar kring lekpappor till Paul kände han inte alls igen sig i "olekandet", tydligen höll hans pappa igång rätt rejält på den fronten. Paul - jaa... Så fort han träffar på Elsa så ser det ut så här, så jag kan förstå om han inte alls identifierar sig med den typen av män som inte gillar att leka med barn!

Pauls jobb klarade sig undan katastrof, mycket tack vare att han har dragit helt galna nattpass. Sist natten till idag, då han satt uppe till 5 på morgonen... Det här suger ju för nattsömnen & är absolut inte hållbart (så tack gode gud för att de löst huvudproblemet) MEN det gjorde att han kunde stanna hemma & jobba idag. Det gillar vi! Dagar då Paul stannar hemma helt otippat blir liksom så där festliga som inte allför krassliga sjukdagar kunde vara när man var liten. Vi startade starkt med Starbucks till lunch, körde förbi bästa målaraffären & köpte nytt papper & avrundade med bio-besök. Valet föll på "The Right Kind of Wrong". Ar säker på att titeln kommer att översättas till något plågsamt på svenska, vilket är rätt passande med tanke på hur usel den var. Paul ger 5 spökbjörnar av 10 & jag ger den 5.4. Tack & lov var det ju halvpristisdag - men har ni inte tillgång till reducerade biljetter är det här någon ni kan spara tills den kommer till en lokal OKQ8.

 

Men... En sak i filmen gav upphov till diskussion på vägen tillbaka - kattnamn. Filmens huvudroll satt nämligen på två perserkatter vid namn "Snow" & "Balls". Hans argument var att man aldrig ska döpa djur "i par", gör man slut suger det lite att sitta på en ensam katt vid namn Balls. Mitt argument är att det är totalt infantilt att döpa djur baserat på hur de ser ut. Femåringar kan döpa en katt till Fluffy & komma undan med det, men är man en vuxen individ med ett IQ över schäfernivå är det inte OK. I annat fall är det precis som om man föder barn, tar sig en titt & bara "Skrynklig Jonsson!".

 

Diskussion är väl förövrigt fel ord... Paul var ju på min sida, men jag gick igång helt på det här. Kommer sig väl antagligen från att jag vrider på mig inombords när jag hör den här typen av namn. Våra föredetta grannar som exempel, jättetrevligt par men jag kunde bara inte ta in att de döpte sin hund till "Buddy"... Barnexemplet återigen "Oj, nu har vi en baby - vilket ansvar... Åh, Förpliktelser Jonsson!". I rest my case.

Planen var faktiskt att jag skulle jobba lite idag, som barnvakt! Lite otippat så där, men jag känner en ensamstående mamma som är ute på jobbjakt samtidigt som hon sitter på en liten energisk 1.5 åring som inte gillar dagis för fem öre... Så det kändes som en självklarhet att ställa upp. Idag skulle ha varit första dagen som jag tog hand om den här lilla tjejen, men så slog höstförkylningen ner på dem båda över natten & det blev ändrade planer. Fick därför underhålla mig med lite mer avancerade pennor än kritor...

Var så himla fint väder idag att vi beslutade oss för att köra ner till sjön (alltså, Lake Ontario... så det känns mer som ett hav än en sjö) & stranden för långpromenad. Var helt galet fint, soligt & fullt med glada hundar - massa "Goldens suckar" från mig med andra ord (vill så ha en någon dag). Stötte på en hippie tant med den största såpbubbelmanick jag någonsin sett:

Innan man flyttar utomlands har man ingen direkt koll på småsaker som är bra med Sverige, de finns där så man tar dem för givet. ICAs kassar som exempel - de kostar en krona & är något man köper om man inte tagit med sin egen kasse. Ungefär så. Sen flyttar man till ett land där affärens kassar är gjorda av plastfolie & helt plötsligt börjar man verkligen uppskatta de RIKTIGA plastpåsarna man är van vid, de som inte går sönder med 100% tillförlitlighet mellan affären & hemmet. En annan sak som man kommer på sig själv med att sakna, disktrasor. Här använder man någon typ av supertunna trasor som kallas för J-cloths. Det enda de gör är att portionera runt vätan & smutsen på diskbänken. Totalt poänglösa, så jag har helt nördigt köpt med mig disktrasor hit till Canada. I veckan dog den sista trasan & det blev allmän sorg i huset, Paul bara "Vi måååste få tag på nya, tror du farmor kan skicka?". Innan jag hann besvära farmor med en förfrågan dök det dock upp ett mail i min inkorg med rubriken "Today's Swedish Dishcloth Sale‏"... Så igår drog vi till en liten lokal kokboksaffär som råkar ha mitt namn på deras mail-lista & kittade upp oss på en massa disktrasor. Kanske inte världens mest exalterande inköp hemma i Sverige, men Paul & jag var på riktigt helt till oss i trasorna!

Vet ni, vi stannade i stan! Det var så himla skitigt väder idag att vi helt enkelt inte orkade packa bilen med ett halv bohag i ösregnet. Istället passade vi på att köpa ett par refills till de copic-pennor jag använt tills de blivit alldeles torra, köpa på oss svenska disktrasor (kräver en förklaring här känner jag men väntar tills imorgon när jag kan fota) & så avslutade vi med ethiopiskt till middag. Av all etisk mat jag provat på hitintills i mitt liv så ligger sushi på ohotad förstaplats, men ethiopiskt kommer lätt på andra plats. SÅ OTROLIGT GOTT! Det ser ut som geggamoja, man äter det med händerna (precis som ett barn med geggig sand) men det är så där gott att man inte kan sluta! Så vi befinner oss i total matkoma just nu, vågar inte ställa mig på vågen i morgon - men vet ni, once in a while är det värt det!

Vi ska ut till stugan, troligtvis... beror lite på hur status är på Pauls jobb. Åker vi gäller dock FULLA RESTRIKTIONER på Mammut. Tillitspoolen där ligger nämligen på noll efter att han rymde förra helgen. Ingen liten rymning heller, nej han lyckades smita ut obemärkt när Paul packade bilen & sen drog han. Sket totalt i att han inte kan området, att det finns hur mycket vilda djur som helst där & pickup bilar som kör så där som man bara gör på landet. Tog oss en 40 minuter innan jag hittade honom (djupt inne i skogen) & på den tiden hann jag spela alla katastrofscenarion i huvudet. Jag inser ju att miljontals kattägare släpper ut sina katter utan någon som helst ångestanknytning, men Mammut är ju inte direkt en katt som kan försvara sig om något skulle attackera honom. Så ja... Det fälldes ett par små glädjetårar när han tillslut var hemma igen. Lilla Mumin.

Jag har fått ett expertutlåtande från Ville & Alice - trollet stannar! Skönt att ha det avklarat, kommer dock att försöka hålla mig till mindre & SÖTARE saker framöver. Idag blev det därför en ekorre. Herregud vad jag älskar ekorrar, hade de gått att ha som husdjur hade jag blivit en galen ekorrtant & gått runt i t-shirts med ekorrar i flerfärgstryck.

Jag har ju skrivit om min lilla farmor tidigare, hur himla tuff jag tycker hon är som fortfarande går i skolan - 85 år gammal & Sveriges äldsta folkhögskoleelev! Så fort jag berättar om farmor blir folk så himla glada, man ser hur de spricker upp i jätteleenden & sen kommer alltid något i stil med "Nej vad häftigt - det önskar jag att jag också kan göra när jag blir gammal". På folkhögskolan i Älvsbyn är de lika glada, de låter inte farmor ta examen av den enkla anledningen att de vill att hon ska komma tillbaka till nästa termin. År efter år. Igår hittade jag det här lilla klippet med en annan stålfarmor. Först av allt, så himla sött! Sen... tänk om alla skolor hade kunnat ha en liten campus-farmor! Jag tror att det varit så bra för yngre elever, dels för att lära sig lite respekt men samtidigt för att ha ett lugnt nav i all stress & allt festande. Det här är ju inte direkt något man gått till val på, men jag önskar verkligen att det hade varit på det sättet!

Vi kör en till vända av "Ni som är mammor... hur tänker ni om det här?". Min fråga är - hur rädda är era 4-5 åringar? Hade det här trollet varit för hemskt?
Själv tycker jag att han är rätt lam... han stampar på träd & bär på en sten. Jag känner demonstranter som åsamkar mer skada än så här. Fast, jag är ju inte 4-5 år gammal så min åsikt räknas inte riktigt. Det gör däremot alla som sitter på ett litet nästintill skolfärdigt knyte. Hade det här inneburit att ni tvingats ligga på alla fyra & kika in under sängen för att trollsäkra barnrummet? Eller hade ni fått trängas med skräckslaget barn i dubbelsängen på obestämd framtid? Eller, är dagens barn typ helt blase när det gäller sånt här? Jag har som ni förstår NOLL KOLL - så alla åsikter hade varit välkomna.

Har ägnat en stor del av den här veckan åt SWEA Bladet, vi låg lite efter för att få den klar fram till julmarknaden & det började kännas lite småsvettigt. Nu har vi dock arbetat ikapp, så det känns som om vi ligger helt OK till trots allt. Det blir nog en färdigt tidning till den här julmarknaden också! Fast trots allt artikelskrivande & korrande har jag hunnit klämma in ett par teckningar eller två. Tänkte att ni skulle få se två favoriter - först en för att jag faktiskt klarade av att rita inte bara en utan två bilar (har så grymt svårt för allt oorganiskt)!

Om jag ska sammanfatta den här Thanksgivinghelgen? Ja... vi åt. Körde upp till stugan & medan Paul la plast i mellansovrummet (prep för golvet som ska in) ställde jag mig vid spisen tillsammans med en massa printade Martha Stewart sidor & svängde ihop vår officiella Thanksgiving-middag. Vi skippade kalkonen i år, lite svårt att få tag på fåglar som är i lämplig storlek för två personer. Fast vanlig kyckling kändes bra trist, så vi drog till med cornish hens istället (inte för att jag vet vad som gör dem SÅ speciella förutom att de är små & dyra... men men, det kändes festligt i alla fall):

Alltså, jag har svårt att riktigt greppa detta... men jag brände mig igår. Inte på spisen eller på en locktång eller något sånt, utan när vi var ute på farmen & jag var tvungen att ta av mig till linne för att inte dö värmeslagsdöden. Jag inser ju att kombinationen linne+värme+noll solskydd lätt kan ha den här effekten, men inte i KANADA & i OKTOBER. Här ska det ju liksom vara fleece-kallt året om, inte riktigt lika mycket köldhål som Finland eller Ryssland - men nästan! Fast... Nu sitter jag här med knallröda axlar med likbleka BH-ränder & får väl bara finna mig i att solskyddsmedel på Thanksgiving inte varit en helt dum kombination!

 

I vilket fall, igår blev det väldigt otraditionell Thanksgiving-middag för oss. Megha körde nämligen "Orphan Thanksgiving" & bjöd in alla som hon kände som inte hade en riktig familj att fira med. Det blev en salig blandning av indisk mat samt allt som vi andra tog med oss - turkisk torkad frukt, underbart god etiopisk gryta med deras specialbröd som är bland det bästa jag vet, salad från Bahamas & Danmark, paj från Pakistan & mycket mycket mer. Vi åt typ non-stop från klockan 7 till midnatt. Eller... en del åt fortfarande när vi åkte vid halv två! Själv bidrog vi med gravlax, knäckebröd & gravlaxsås (hade med ett jättestort fat & det gick åt på nolltid) samt nutellakakor. Megha är nämligen ett närmast fanatiskt fan av den ingrediensen & jag... jag hittade en burk i skafferiet från de som bodde här i somras & bara "men det här är ju inte mat, det får någon annan äta upp!".

Vi har ju inte tagit oss så långt igenom den här långhelgen, men fram tills nu har den varit himla bra! Vi började tillexempel morgonen med att leka "vart har liten katt gömt sig?". Klassiskt helgnöje här i huset.

Paul & förkylningen stannade hemma idag med, så han jobbade på i sitt kontor & jag fortsatte med mitt lilla ritprojekt. Men... så är det ju fredag, så vi var ju tvungna att åka ut åtminstone en liten vända för att plocka upp fredagsmys-tillbehör. Jag som kände någon slags extra Sverige-sug idag bestämde enväldigt att TACOS stod på kvällens meny. Så vi åkte till Loblaws & handlade tacobröd & allt annat som hör till, däribland gurka... Problemet var bara att personalen byggt upp ett veritabelt plockepinn av gurka - så när vi tog en så satte vi igång en kedjereaktion & alla gurkor kom i rörelse. Total i-landspanik & Paul skriker "Oh no, cucalanche!"... Alltså, säg det högt. Jag vet inte om det bara är jag, men jag såg i alla fall inte framför mig en flodvåg av framforsande gurkor. Eftersom jag sov lite halvskackigt igår natt får jag väl erkänna att jag var nog övertrött för att bryta ihop totalt inne på affären. Bara kved ut "cucalanche?!" mellan tårarna medan Paul inte alls förstod varför jag hade så roligt. Det hindrade honom inte från att elda på det hela genom att säga "You sound so funny, you're doing that Swedish laugh that sounds like a hiss" & så härmade han mig... Herregud, det tog mig från brödet till mjölken (motsatta änden av affären) att samla mig någorlunda. 

Men vi fick vårt fredagsmys till slut, cucalanchen till trots!

 

Jag har tecknat hela dagen, varit helt uppslukad av mina färgpennor. Paul (som är förkyld & jobbar hemma) samt katterna har ignorerats å det grövsta. Till allmänt gnäll... men det går att stänga ute när man har en alldeles ny Copic-penna i handen & massa nya uppslag på vad de kan användas till. Tanken är att jag om någon månad eller så ska ha en hel trave bilder som jag ska sätta ihop till en liten barnbok, bara helt så där på amatörnivå. En kul sak att fylla dagarna med helt enkelt - ingen jättehistoria så som SWEAs KOKBOK.

Idag la jag pennorna på hyllan & drog ut på långpromenad, först ner till Torontos allra största park där jag mötte upp med mamman i familjen som bodde här i julas & hennes minsta dotter. Knatade ner till den jättestora lekpark som ligger där & tittade på när den här lilla 1.5-åringen helt orädd kastade sig nedför jättelånga rutchkanor. Sen blev det jättetrevlig lunch, åtminstonde för oss två - den lilla var inte på speciellt mycket annat än att äta blåbär. När vi vinkade av varandra vid två-snåret snurrade jag hem till Megha där vi sen tillbringade 3 timmar med att dricka te & maratonprata om allt från svärmödrar, ansiktsbehandlingar till att i princip vara hemmafru (hon doktorerar ju också & är hemma hela dagarna precis som jag). Lite intressant är att vi båda haft män som jobbat hemma tidigare medan vi jobbat inne på universitetet. I båda fall gjorde våra killar inte så värst många knop när de var hemma, vilket nu gör att de har lite ångest när de kommer hem till städat & middag på bordet... So, man får väl vara tacksam för att de uppmärksammar hushållsarbetet vi gör - men om det någon gång blir ombytta roller igen tror jag att vi båda kommer vara mycket hårdare på att det i alla fall ska vara undandiskat i köket när vi kommer hem efter en lång arbetsdag!

Alltså (farmor, ursäkta språkbruket som kommer att följa) fy för satan vilken obehaglig film Gravity var. Har man minsta lilla stråk av ångest i kroppen så är det här INTE en film jag rekommenderar. Det bara skriker fobi om hela alltet i 1 timme & 40 minuter. Har du en fobi mot att dö av: syrebrist, krock med föremål, eld eller gammal hederlig drunkning har du en riktig anti-höjdarupplevelse framför dig! Jag pallade, feg som jag är, inte att se alltihop. Det bara kröp för mycket i kroppen av obehag! Paul däremot, som tycker att det inte finns något bättre än att flyga, åka bil snabbt & vill upp i rymden mer än allt annat, tyckte att det här var otroligt bra.

 

Pauls betyg: 9.4 papperspåsar att hyperventilera i

 

Idas betyg: andas, andas lugnt, andas, andas lugnt... Nej jag fixar inte att sätta ett betyg. För det var ju inte dåligt, jag levde mig ju verkligen in i det hela, men njutbart & något som lämnade en värme i själen? Inte riktigt va. En sak är i alla fall säker, i fall att jorden någon gång måste evakueras pga någon farsot/skräpöversvämning/meteornedslag så tänker jag STANNA här. Jag får helt enkelt dö på min post precis som kapten Smith (Titanics kapten).

 

Åh, idag fick jag ett mail med så himla goda nyheter att det hade kunnat vara världens pissigaste dag i övrigt & det hade ändå inte spelat något roll! Firade med en timmes promenad i urtjusigt höstväder, med massa sol på näsan, & kom hem med lite nya färger.

Nu när vi ändå kör på lite hösttema idag - virkade ihop ett par små baby boots som kändes helt fullmatade av höstvibbar. Är inte vanligtvis förtjust i orange, men tillsammans med vinrött blir det helt plötsligt OK & väldigt, väldigt, höstigt!

Vi börjar närma oss Thanksgiving här i Kanada, så affärerna bågnar av allehanda traditionella tillbehör - färska tranbär, jättekalkoner & pumpa-puré på burk. Vi kom inte tillbaka från stugan förrän vid 18-snåret igår & Megha var inplanerad på middag till klockan 19.30 - men jag hann ändå slänga ihop en sats kakor baserat på den sistnämnda ingrediensen. Med andra ord, ytterst snabb-bakade små mumsbitar! Nyttiga dessutom, i alla fall om man jämnför med vad jag vanligtvis bakar. Get this, INGET SMÖR!

Jag hade så himla roligt igår med att rita små djur-kombinationer att jag tänkte att jag banne mig ska ta tiden, sätta mig ner på ändan, & måla ett helt djur-alfabet! Första skissen på Ii fick jag klart igårkväll innan Paul stegade innanför dörren:

Jag skulle egentligen ha gjort en hel massa saker idag som involverade längre promenader - men ute vräker det ned så jag håller mig helt fegt inomhus istället. Skulle väl kanske ha ägnat tiden åt att knåpa på något av de projekt som står på "att göra inomhus" listan... men ägnar mig istället år att rita tvättbjörnar så som jag föreställt mig att de sett ut om de tillverkats av Japaner:

Idag hade jag en lite speciell cupcake order - fria händer. Tjejen som ansvarar för födelsedagar på Pauls jobb fyller nämligen själv & jag tror att hon tyckte att det var lite pinsamt att beställa ett tema åt sig. Så jag tvingade Paul att hänga med tjejerna på jobbet under veckan, så att han kunde smyglyssna på vad hon verkar brinna lite mer för. Visar sig att hon gillar att sy - så det körde jag på.

Jag har ju tjänstledigt för stunden, vilket är både skönt & lite utmanande. Vad ska man fylla dagarna med liksom? Vi har ju inte TV, så jag kan inte bara sätta på TV-Shop & gå in i dimman. Mammut & Digby är inte heller tillräckligt krävande för att dagarna direkt ska gå i ett... så jag pysslar i princip non-stop. Har blivit galet mycket virkande på sista tiden alltså. Så pass att min arm kändes lite mysko idag, hej carpal tunnel. Var alltså tvungen att fylla dagen på annat sätt & följaktligen åkte pennorna fram. Vad det blev? En arg björn som för stunden lurats till att se livet från den lite ljusare sidan...

Tänk, nu har vi varit gifta i två månader - bara tio kvar & sen är vi uppe i ett helt år! När jag tänker tillbaka på de där sommardagarna så försöker jag fokusera på allt det som var fint & bra & inte stressigt & farmor dyker upp i minnesbild efter minnesbild. Min fina fina farmor som jobbade så hårt inför bröllopet - hade hon inte funnits hade jag nog svultit ihjäl innan bröllopet. Vilket hade varit rätt trist för alla inblandade, nu när folk åkt så långt & allt.

I somras förklarade Josefin att Paul & jag är "scary compatible" & det är faktiskt så. Vi är så där i synk att vi ALLTID tycker samma sak om typ allt. Förutom att Paul inte gillar kräftor. Det här är väldigt bra, för det gör att jag kommer undan med att vara rätt virrig & det samma gäller Paul. Jag kan bli irriterad för ett ögonblick när han glömmer något viktigt, men sen inser jag att jag kunnat göra precis samma sak. Det bäddar med andra ord för förståelse istället för förebråelse. Idag som exempel... Paul glömde plånboken hemma. Lunchen kunde räddas i & med att han har Starbucks installerat som en app på telefonen, en app som man smidigt nog kan betala med. Däremot har parkeringsgaraget inte samma funktion & att lämna bilen över natten är inte ett alternativ eftersom det kostat minst en njure. Lösningen på det hela - jag åkte ner till Paul med plånboken. Innebar en timmes promenad samt 20 minuter på tunnelbanan men även långsam hemkörning i rusningstrafik = massa tid att sitta i bilen & tjattra med Paul & det är SÅ skönt att ha det i ett förhållande! Andra män i mitt liv har suckat & svurit när jag schabblade till saker på det här sättet, men för oss så är det OK åt båda hållen. Åh vad jag är lycklig för att det här är mitt liv nu. Att inte ha en partner som står & stampar i hallen för att jag är 5 minuter efter schemat eller som älgar framför mig i SS-soldat takt för att vi annars kommer att komma precis i tid istället för 10 minuter innan. Istället har vi det gemensamt att vi alltid springer runt, sista minuten, & letar efter saker vi förlagt. Mycket charmigare om du frågar mig!

Eftersom det är tisdag körde vi ner till bion för lite underhållning. Jag inser ju att alla vuxna kanske inte är fullt lika förtjusta i animerad film som vad Paul & jag är, så det kanske inte är så där jätte fara å färde att någon av er hamnar framför "Cloudy with a chance of meatballs 2". MEN. Om ni nu råkar sitta på en unge eller två som vill se den här filmen, hitta på något annat att göra! Muta med Disneyland, lördagsgodis på onsdag eller sjukdag från friluftsdagen. DÖDEN så tråkigt vi hade. Den första filmen var ju rätt underhållande, men här var det verkligen ett fall av att mjölka kossan tills hon sinade & dog. Jag kan liksom inte komma på en enda anledning till varför man ska se den, även om den inte helt platsar in på listan av "topp 10 sämsta filmerna jag någonsin sett" (de flesta platser på den listan upptas av svåra spanska filmer som jag tvingades genomlida under gymnasiet). Vi måste ju sätta betyg på eländet... Eftersom det åtminstone var färggrant, Penelope Cruz-fritt & på engelska blir det 4.2 ruttna tomater från mig. Paul är vansinnig & klämmer till med 5, men den mannen har också mer tålamod med dumheter än vad jag anser rimligt.   

Jag brukar inte åka in till down town så där jätteofta, men idag blev det en heldag. Först för en liten blind date vid lunch - faktiskt en av er som läser bloggen. Så himla kul, fast man får ju akta sig liite för att inte låta som en papegoja & återberätta hela den gångna veckan! Efter avslutad lunch knallade jag runt i hippiekvarteren ett par varv tills jag hittade äkta japanskt grönt te:

Åh så glad jag är! Ximena skickade just ett första fotografi av alla de som hon tog under bröllopet & jag är så lycklig över att äntligen ha en bild på Paul & mig när vi går in i kyrkan! Har bara sett oss framme vid altaret tidigare, så jag är så lättad över att faktiskt ha åtminstone en bild på intåget.