MsBree

Vi åkte ut till huset i ottan igår. Det första jag gjorde var att springa in med en skruvmejsel & skruva bort listen som gick mellan köket på ovanvåningen & hallen utanför. Check på trägolv! Åh så glad jag blev! Nu har de i & för sig lagt golvlisten över linoleum-mattan, så det krävs lite bök för att få fram ursprungsgolvet, men bara att det finns där gör mig helt inredningspirrig i kroppen! I övrig ägnades mycket av dagen åt att städa. Kvinnan som bott på nedervåningen kan nämligen aldrig ha hört talas om konceptet. På riktigt blir väggarna en annan ton om vi drar en våt trasa över dem... Så nu måste vi tvätta av alla väggar innan vi kan börja måla. Lite drygt när det enda vi vill göra är att sätta igång på allvar, men är det en sak jag har lärt mig från stugrenoveringen så är det att göra saker bra från grunden. Därav tvätt & grundfärg först. Katterna då? De tyckte båda att det var FEST att få komma in i ett stort hus, oj vad de sprang & jagade varandra. Förstår att det måste vara skönt för dem att sträcka på benen efter vår lilla källarlägenhet. Enda nackdelen... det finns inte en enda stol, fotölj eller säng i hela huset. Vilket innebär att det finns väldigt få ställen att lägga sig på när det väl lekts klart. Digby hittade ett hörn på diskbänken (vanligtvis ett NO NO, men vi såg genom fingrarna i det här fallet) & Mammut etablerade sig i ett handfat.

Ni vet ju att mina tabletter mot morgonillamåendet blev kvar på en restaurang tidigare i veckan... Well, de hade kastat bort dem så jag beslutade att det kanske var en universiell hint om att det var dags att sluta. I två dagar höll jag ut, halvt om halvt... Tog 0 tabletter i torsdags & 1 tablett igår & det fungerar ju inte alls. Från att ha mått normalt har jag torrkräkts, kräkts upp i halsen, mått allmänt risigt & haft sömnproblem. So, även om jag i alla fall inte hängt med min tidigare bästis hinken så var eländet inte över utan bara maskerat. Idag är det alltså vi som hänger på apotekslåset & hämtar ut en ny burk, tack gode gud för att jag fick flera laddningar utskrivna! Planen för dagen är i övrigt att åka ut till nya huset nu på morgonen & ta emot en kille som ska installera internet. Jag ska rycka garlic mustard i trädgården & så hoppas jag få säga hej till nya grannarna. Vår husagent var nämligen förbi huset igår & stötte på en liten tjej på uppfarten som undrade om hon var de nya grannarna. När hon förklarade att hon kände oss bad lilltjejen henne hälsa att hennes katt heter Charlie & att han säger "Hi" till oss. Alltså... himla sött. Känner mig typ sugen på att köpa ett kort till Charlie & skicka ett "Hej" tillbaka från Mammut & Digby!

Lite viktdepp till trots, vi klockar in 18 veckor idag & jag känner att det är dags för nya bilder. Mest för att jag tänker att det kan vara roligt att titta på senare - just nu känner jag mig annars rätt "jämntjock" & det är en så där rolig känsla. Paul har förövrigt talat om att "selfies tar man inte med en systemkamera Ida", så idag blir det mobilbilder... Framifrån:

I tisdags stötte vi på en person som bara "Nu har du ju börjar lägga på dig - MAGE!" & jag... jag visste liksom inte vad jag skulle säga annat än "Tja, jag är ju gravid". Fast den där meningen fastnade på något sätt & satt som en tagg hela dagen igår. Känner att jag har så dålig koll på om jag ligger till som jag ska & så fort jag börjar tänka i de här banorna börjar min OBs "Du måste tänka på att äta lite nyttigare" att mala i huvudet. Så igår hade jag ångest över nästan allt jag stoppade i munnen, men även för den 6-7 kilometers promenad jag var ute på. Åt jag för mycket/för lite, gick jag för långt i förhållande till antalet kalorier? Vanligtvis har jag ju koll, känner att jag har balans på energi intag vs output men nu känns det som om jag famlar i ett stort tomrum. Den enda personen som känns trygg, som vet vad som är OK, i den här situationen är min barnmorska - men henne ser jag inte förrän närmare mitten på juli... & innan dess måste jag träffa min OB en sista gång. Ser fram emot det något så där ofantligt lite. När jag väl träffade Paul på eftermiddagen får jag väl lov att erkänna att jag var rätt stissig & Paul bara "Men hur mycket har du gått upp från din startvikt - det är väl bara att vi googlar om du ligger rätt till?". Poäng där... har gått upp 2.5 kilo så här långt, så enligt Google så är det ingen katastrofal viktuppgång... men så ekar Dr. B´s ord i huvudet "Du får ju se till att vända det här, eller så lägger du på dig dubbla mot vad du ska" & jag ser framför mig hur jag Jabba the Hutt vaggar fram 60 kilo tyngre... Jävla gubbfan.

Jag hade en så enkel & klar dröm under natten - min vän Åsa lärde mig köra vespa i Brasilien. I drömmen tyckte jag att det här var världens bästa idé & efter ett par övningsvändor susade Åsa & jag runt på de brasililanska vägarna & oj vad livet lekte. Det var underbart! Sen vaknade jag & för en nanosekund eller så hann jag tänka "I födelsedagspresent ska jag önska mig en mintgrön vespa!". Efter det vaknade jag väl till på riktigt & bara "WTF?!" - för det här var verkligen den sämsta idé mitt undermedvetna någonsin producerat av ett helt gäng anledningar:

 

1) Jag är smårädd bara när jag sitter som passagerare i en bil, avskyr trafik, & har inget minne av att jag direkt tyckte att det gick lugnt & sansat till på de brasilianska vägarna

2) Jag har inte ens ett vanligt bilkörkort - varken här i Kanada eller i Sverige

3) Jag har åkt moppe en gång, i lånad hjälm & skinnjacka, när jag var 17 & det var ta mig fan det värsta jag gjort. Överlevde i typ 200 meter innan jag ångestskrek att jag ville gå resten av vägen hem & min kompis Sandras vän Gunilla bromsade in sin otrimmade moppe & jag kunde pusta ut

4) Om det är någon gång i livet jag inte känner för att lära mig något nytt som involverar fart & motorer så är det väl nu när jag är gravid!

 

Återgav drömmen för Paul & han bara "Är Åsa en hejjare på vespa?" & jag kunde inte ens svara på den frågan. Kan väl mycket väl hända att hon är det, Åsa är en sån där tuff geologtjej som överlever i norrlandsbuschen med tysta finska geogubbar likväl som i smällheta Afrika, men jag har liksom inga minnen av att hon direkt LEVDE & ANDADES vespa. Pauls svar på mitt hummande & haaande "För om inte & du fortfarande längre fram känner lika starkt för det här med en vespa, kanske att vi kan hitta en lärar som... du vet... faktiskt lär ut hur du ska göra för att köra säkert". Um, eller inte, tror att jag näbbmusdött i hjärtsnörp bara läraren tvingat upp mig på en vespasadel, men i ett paralellt universum - där tänker jag att jag susar fram längsmed slingrande Italienska vägar utan ett uns av rädsla i kroppen!

Woot, vi har nycklarna till vårt hus! Det känns helt overkligt! Fick dem vid femsnåret & sen städade vi järnet i ett par timmar. Här i Kanada behöver folk nämligen inte flyttstäda... så det är lite jobb innan jag känner att vi ligger på en renlighetsnivå som jag kan leva med. Anyway, det är del av paketet & tänk så mycket bättre det kommer att kännas alldeles snart - när allt luktar gott & jag vågar äta något jag just tappat på golvet! Rent renoveringsmässigt finns det massor vi vill göra, så jag knatade runt & tog kort på allt så att vi har åtminstone lite förebiler. Det är så lätt att glömma annars & så står allt färdigrenoverat & fint & det är knappt att det går att minnas hur det en gång såg ut  - det är då det är bra med en fotogömma! So... vi börjar med hallen, så här ser det ut när du kliver genom dörren:

Säljer svenska affärer också slut på alla barngummistövlar i april/maj & sen är det dött lopp? Igår var det ju Pauls födelsedag & jag hade lovat honom ett par gummistövlar i födelsedagspresent, det blev liksom smärtsamt uppenbart att han inte var innehavare av ett par när vi dealade med allt avloppsvatten. Anyway, gummistövlar är inte något jag bara går & chansköper till en vuxen man så jag tänkte att jag skulle köpa ett par söta små barnstövlar till vår lilla unge & sen stoppa ner pengarna till ett vuxet par i ett skaft. Kändes som en väldigt bra idé, jag hade till & med visat så mycket framförhållning att jag googlat vilken storlek en 1.5-2 åring kan tänkas ha här i nordamerika, bara det då att jag inte kunde hitta ett enda par. Alla affärer bara "Nej, vi sålde slut i april/maj". Men alltså... det regnar rätt regelbundet under sommaren här & ändå ska det inte gå att impulsköpa barngummistövlar? Har alla föräldrar ett två veckors fönster där på våren, i annat fall blir det inomhuslek för ättelägget hela sommaren? Blev så trött... fick i alla fall ihop en liten panikpresent &  vi kunde fira in Paul födelsedag med trevlig middag. Som var trevlig ända fram tills i morse då jag upptäckte att jag glömt min medicin där... nu sitter jag här med ångest delux i magen & vill typ inte ALLS åka ut till Guelph & fixa det sista med husköpet... vill bara åka till restaurangen & hänga på låset. Håll tummarna för att de inte städade ut det igår utan satte undan min lilla pillerburk!

Vi åkte upp till stugan i fredags, jag behövde lite natur när det var midsommar & allt. Firade lite stillsamt med knäckebröd & lax & annat småplock - typ vad farmor lastat fram för ett vanligt kvällsfika, men här kändes det rätt festligt! Resten av helgen ägnade vi oss åt att jobba. Vi satte upp tapet, målade, städade hela verandan & så slet vi med trädgården. Hjälp vad naturen tar igen mark snabbt!

Idag klockar vi in 17 veckor - 23 kvar! Häromdagen stötte jag på två bekantas bekanta, en av dem visste att jag var gravid medan det var en nyhet för den andra. Reaktionen jag fick från kvinnan som inte visste om det "Men vart har du babyn om du är 4 månader?!". Antar alltså att det fortfarande inte syns så där jättemycket, men även om det inte står skrivet GRAVID över hela mig så är det ju liksom ingen tvekan om att så är fallet. Illamåendent var ju liksom en rätt given signal på hur det hela låg till & lägg sedan på trötthet & yttepyttesmå babysparkar (som jag känt i lite mer än en vecka nu) & jag hade fått vara bra jäkla dum (typ vegetabilisk) för att inte begripa att jag inte var med barn. Ändå läser jag gång efter gång om personer som gått igenom hela graviditeten utan att ha en aning om att de var gravida. Jag bara HUR?! Hur går detta att missa?! Ximena, Annabelles tjej, & jag pratade om det bara förra helgen & som hon sa "Men alltså... jag vaggar fram, märker de inte sånt?". Eh... har liksom inget bra svar, men kanske att de tror att de fått plötslig gikt? Fast sen är det ju det här med viktuppgången... tänker de bara att de ätit lite för mycket pizza? Illamående kan de ju inte gärna vara, men mensen & sparkarna - tänker de att de gått in i klimakteriet i förtid & att de kanske plockat upp en ovanligt livlig binnikemask? Alltså jag BEGRIPER inte. Klart att det går att "hitta skyll" för en eller ett par gravidåkommor/symptom, men en hel jäkla uppsjö? Nope, där känner jag att jag famlar i tomma intet. Ett är jag i alla fall säker på, de här personerna måste ju bara DÖ av spänning när de läser deckare. Hur dåligt skrivna de än är kan jag liksom aldrig tänka mig att de har en susning om vem som är mördaren. Klarar de inte av att lägga ihop de rätt logiska bevis som finns för en graviditet så ligger de inte direkt på Hercule Poirot nivå. 

Häromdagen pratade Paul & jag gamla leksaker & han säger "I once had a boat"... & sen var väl tanken att han skulle fortsätta med något mer - men jag kastades på direkten tillbaka till låg-/mellanstadiet hemma i Lycksele. "Jag hade en gång en båt" var nämligen en klassiker under våra musiklektioner. Minns så väl hur musikrummet såg ut - ett vanligt klassrum, med gardiner pyntade med bruna/orange moln & vi satt i enkla eller dubbla rader på små gröna/bruna plaststolar & Miriam vår fröken (alltid iklädd blå långkjol & vita sockor i inneskor) la på låt efter låt på OH-maskinen innan hon svajade bort till pianot. Det började väl rätt lugnt kan jag tycka, med en båt som försvann... men ju längre vi kom in i sången desto mer märkligt kan jag som vuxen tycka att det var som låtval för 7-8 åringar:

 

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka; du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar: Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar: Var är den nu?

Nu när vi bor så här mitt inne i Toronto helt plötsligt, & under väldigt begränsad tid, passar vi på att smita ut nästan varje kväll. Så många sköna uteserveringar att hänga på & så många roliga skyltfönster att spana in. Sen är ju feststämningen rätt hög just nu, med fotbolls VM & så, men den biten skippar vi & har istället travat iväg & sett ett gäng filmer. Måste ju ta igen all tid då jag antingen var för sjuk eller för trött för att ens orka tänka tanken på att ta mig ut till bilen, än mindre sitta igenom en hel film! Så i måndags såg vi "How to train you dragon 2" & idag blev det "Neighbors". Här hade jag velat ge lysande feedback på de två, men meeh - det föll rätt platt. Medan den första drakfilmen var rakt igenom charmig kändes uppföljaren rätt krystad & "Neighbous" ska vi bara inte tala om. Den hade väl ett par roliga ögonblick, men i stort sett var den plågsam & det inbillar jag mig inte enbart beror på att jag är den typ av individ som gillar att baka & odla tomater... mer att jag inte tycker att droger & svordommar är höjden av humor. Happ, betyg då - drakarna får 6.9 vikingasvärd av Paul & 6.7 från mig. De jättefulla fratt killarna: 5.2 av Paul & 5.8 från mig.

Hjälp vad jag längtar efter nästa vecka, för på måndag fyller Paul år & på tisdag är huset vårt! Helt galet! Jag längtar så otroligt mycket efter att få knata in där & veta att NU, nu får vi göra precis vad vi vill med stället. En sak som jag fnular lite extra på just nu är köket på övervåningen. Vi behöver ju som sagt var inte två kök - vi äter ju alltid tillsammans & Paul kan inte laga mat, så två spisar är otroligt mycket over kill. Först tänkte jag att vi bara skulle slå ut alltihop, men nu har det börjat snurra lite i huvudet kring det här med att det finns vatten draget i rummet. Vårt badrum är nämligen inte jättestort, så det finns inte plats för ett skötbord där - kanske att vi skulle behålla vattnet i köket & bygga ett litet platsbyggt handfat? Det dräller av små second hand/antik affärer kring Guelph, så det skulle vara så lätt att köpa på sig något gammalt bord & bygga något i stil med detta. Fast med handfatet förskjutet åt sidan så klart. Inget som kanske behövs i så där galet många år, förhoppningsvis, men jag tänker att det varit så himla smidigt att ha en allt i ett lösning. Eller - ni mammor, är det värt att tåta ihop något sånt här eller ska jag bara kånka ungen fram & tillbaka till badrummet?

Men jag bara dör... vår gamla hyresvärdinna har hört av sig till Paul & förklarat att vi är skyldiga dem hyra för juni eftersom "ni inte gav oss nog med tid innan ni flyttade ut". Alltså, ursäkta. I april informerade de oss att vi var tvugna att flytta ut "när det passade oss". Jag vet inte med er som läser bloggen... men vi tyckte att det passade oss rätt bra att flytta ut när källaren fylldes med avloppsvatten. Allt äckelpäckel som inte försvann som det skulle förtog liksom lite från husets mysighetsfaktor. Jag antar att vi kunde ha tänt lite mer doftljus & försökt förlägga alla toalettbesök till omkringliggande caféer & restauranger, men det hade blivit lite meckigt att hålla på så genom hela juni känner jag. Jag frågade Paul hur han tog hennes begäran & han bara "Ärligt talat började jag gapskratta, det var kanske inte så diplomatiskt men jag kunde bara inte hålla igen". Jag försöker skratta jag med, men det känns faktiskt helt otroligt jobbigt. Speciellt som hon nu dragit in deras advokat i frågan - så nu måste Paul deala med den biten också. Hur fungerar de här människorna egentligen? Ni är medvetna om att era hyresgäster lever i ett hus utan fungerande avlopp, ni förklarar att ni inte tänker göra något åt det innan de flyttar & sen när de flyttar... då kräver ni dem på hyra för tid de inte ens bott i det OBEBOELIGA huset?! Alltså, tröttheten jag känner nu är så monumental att jag faktiskt tror att jag ska gå & lägga mig & bara dra täcket över huvudet för resten av dagen.

Innan jag blev gravid hade jag två nojjor: 1) att det skulle kännas jobbigt att gå upp i vikt 2) att det skulle vara himla trist att inte kunna ta ett glas vin eller två. Så här 16+ veckor in får jag väl lov att erkänna att ingen av de där två nojjorna är speciellt roliga, men de är inte det värsta* med att vara gravid. För sure, det kändes himla jobbigt när jag var hos min OB & fick höra att jag behövde "tänka på att äta nyttigare" & det kändes grymt surt att inte kunna skåla över vårt nya hus i annat bubbel än perrie... men det värsta så här långt är att jag nu för tiden inte får sova på rygg. WHAT?! Det var det ingen som upplyste mig om innan jag blev gravid & det suger något så otroligt. Jag somnar i & för sig oftast på sidan, men att liksom aldrig få lägga sig platt i sängen med armarna & benen rakt ut & bara "gud, nu kollapsade jag för att jag är så trött"... blir absolut inte samma sköna effekt att kasta sig på sidan ner i sängen. Eller att läsa på rygg... klart jag kan palla upp med en extra kudde, om nu inte alla hade varit magasinerade & jag varit för irriterad på "ryggförbudsläkaren" för att ge med mig på Pauls förslag om inköp av extrakuddar. Naturligvis vaknar jag alltid på rygg mitt i natten, vilket får till följd att jag måste vända på mig & vid det här laget är båda mina axlar lika trötta på ryggförbudet som vad jag är & Paul bara "men du, det är ju inte för evigt!". Eh... 24 veckor kvar. Det må inte vara FÖR EVIGT för den som får sova som han vill, men för den som inte får det känns det som ett livstidsstraff.

 

* Här måste jag lägga till ett litet ps i efterhand - låg i sängen igår & skulle precis somna (på sidan, fast efter att ha rebellvilat på rygg först!) när jag insåg att jag liksom bara glömt bort illamåendet. ALLT annat som jag inte får göra/alla saker som folk säger till en som gravid, inget av dem har varit i närheten av att vara så vidrigt som illamåendet. Så det tar lätt förstaplatsen, bara att jag tydligen fick ett litet hjärnsläpp igår när jag tåtade ihop min lista.

Vi åkte ut till stugan i lördags, men det gick väl så där med att komma ut tidigt som vi tänkt oss. För så där lagom tills att vi krånglat oss igenom den värsta trafiken i down town (massa gatufestivaler, så det var LÅNGSAMT) fick Mammut fnatt pga att luftkonditioneringen fungerar nada i Pauls föräldrars bil. Samtidigt fick Digby diarré... mindre kul upplägg. Så vi fick panikbila över till Pauls föräldrar för tvätt av liten katt samt tidigare byte till vår kära lilla saab än vad vi tänkt oss. Slutade med att vi kom fram så pass sent på eftermiddagen att alla mygg redan var ute, så det blev noll & inget av allt trädgårdsarbete vi tänkt oss. Morgonen efter var planen tidig hemfärd, eftersom det var farsdag & vi var inbjudna att fira Pauls pappa, men Paul upptäckte att något dessvärre gjort ett hål i nätet in mot vår stora in-nätade balkong (typiskt nordamerikanskt med nätade balkonger i min bok) & en stackar liten fågel hade flygit in & dött där. Så naturligvis kunde vi inte åka & bara lämna det så - så vi startade dagen med att Paul reparerade nätet medan jag smet ut med min "Canadian Bush Wacker" & slog livet ur lite sly. Det här var ljudeffekten från balkonen "Men älskling, inte slå så hårt nu... var försiktig, tänk på babyn, ska du inte vila lite nu, det är inte hela världen att slå hela ängen, någon annan kan göra det istället för du". Det där sista argumentet föll väldigt platt... & jag bara "Men du, VEM? Alla i din familj är antingen 80 år gamla, lider av skolios eller är mer gravida än vad jag är... så no offence, men jag känner att jag trots allt är den som är bäst lämpad att göra det här jobbet".

Um... hyser liksom inga illusioner om att vi ska dyka upp i stugan nästa helg till ett magiskt rensat & fint örtland... så nästa lördag har jag & den krypande timjan en date... Suck - det här var FINT förra året, jäkla natur att växa på det här sättet!

Lagom tills att jag letat fram alla pedaler & sladdar till symaskinen & tåtat ihop ett par äkta IKEA gardiner (så inte en gardinperson, men nu bor vi ju på källarplan så då är det mer ett nödtvång) så skrev vi på kontraktet till huset. Så i morse vaknade jag & tittade på mina fina gardiner & bara "Jaha... men då får jag väl börja packa igen".

Vi kör en till husbild, bara för att jag långsamt börjar bli mer & mer exalterad av det hela & lite mindre "Neeej, men jag har bara drömt". Så här ser det ut från baksidan (det går en liten liten alley bakom huset, så vi smög inte runt hos grannarna & fotade över staketet):

Såja, nu fungerar bloggen lite bättre - så då dyker vi in i hela husköpet! I ärlighetens namn fanns det till för cirka en månad sen inte ens på kartan att vi skulle köpa hus. Vi visste ju att vi behövde flytta från gamla stället, men vi tänkte väl oss något nytt att hyra i stan. Bara det att det inte fanns något vettigt när vi började leta. Allt var pyttelitet, utan trädgård & på andra våningen & jag såg framför mig frustrerade katter & utmattad mamma ständigt kämpandes med vagnen i urbrant trapp (här är trappor lätt stegbranta). Det började kännas lite jobbigt, tills dess att Paul sa att han kunde tänka sig att pendla in med tåg till stan. Då öppnade det sig en helt ny boendemarknad! Paul har vänner i Guelph, varav en av dem har en mamma som är mäklare, så Paul frågade om hon kanske kunde hitta något vi kunde hyra. Rätt snabbt fick vi ett mail tillbaka där hon skrattande förklarade att för vad vi betalat i hyra i Toronto, kunde vi få ett eget hus i Guelph. Det här hände den 15e maj & så fort det första tankefröet planterats i våra huvudet slog det rot utanav bara helskotta! Ingen återvändo. Budade först på ett hus som inte gick igenom & sen hittade vi det här huset, byggt 1919 & med lite lätt renoveringsbehov. Precis vad vi ville ha. Kan absolut förstå folk som vill flytta in i något de kan njuta av från scratch, men vi hade båda känt oss lite lurade om vi inte haft ett projekt att ta tag i. Med Baby C på antågande kunde vi ju inte köpa på oss världens kyffe, men det här kändes som en lämplig utmaning.

Jag sa just upp mig. Satte mig ner & skrev ett brev till min handledare samt vår administrativa sekreterare & sa att "Nu tar det slut". Så jag blir inte Doktor i Geologi… men vet ni, det känns helt OK. Älskade geologen i Lund - alla timmar jag tillbringade där, personerna & utmaningarna. Här har det varit en helt annan historia, åren här har rätt effektivt tagit död på mitt intresse för ämnet. Det har bara varit en enda lång, ensam, uppförsbacke & nu kände jag bara att det behövde komma till ett avslut på en gång & det här kändes verkligen som veckan för förändring. Kan kanske hända att jag lyckas knöla in MER livsavgörande saker på samma vecka någon gång i framtiden, men i nuläget känns det lite lätt otroligt. För förutom att jag sagt upp mig & fått en barnmorska så har det hänt lite mer.

 

Som att jag & Paul nervöst vinkade iväg min immigrationsansökan igår kväll. Vill inte tänka på hur många timmar vi slitit & slavat över denna ansökan & så mycket stress & tårar som den genererat. Känns helt overkligt att den nu är ur våra händer, vilket innebär att jag har bundit mig till Kanada till dess att den godkänts. Kanske att jag kan lämna landet igen sommaren 2016… men till dess sitter jag här. Visste knappt om jag skulle skratta eller gråta åt det igår. Ett är säkert i alla fall, hade jag inte varit gravid hade jag druckit SÅ mycket vin efter besöket på postkontoret.

 

Ja & så har vi köpt hus, får inte glömma bort den detaljen. Numera äger vi ett tvåvåningshus lokaliserat i Guelph. Inflyttningsdatum i slutet av juni, så nu är det bara för mig att börja packa kartongerna igen... Mer om detta i ett eget inlägg!

Gårdagen igår började rätt tungt, det kändes som om det låg så mycket & tyngde & skavde. Hela livet har vänts upp & ner den senaste månaden & jag känner mig väl fortfarande lite... ja men som om någon plockat upp mig & sen bara tappat mig på ett helt främmande ställe. Det här med att bara pang helt lustigt flytta ut ur vårt hem som vi haft i fem år har väl tagit lite hårdare än vad jag trott. Så ett tag där kändes gårdagen himla mörk. Fast vid halv fyra vände det rätt rejält, för då fick jag träffa min barnmorska & det var ett så otroligt skönt möte. Har inte alls känts bra när jag varit hos min OB, det är alltid jättestressigt & efter 5 minuter är det tack & adjö. Senaste gången jag var där blev det också väldigt jobbigt för mig eftersom han bara drog upp min vikt från föregående mötet, inte min utgångsvikt. Eftersom jag för en månad sen låg under min utgångsvikt & han förklarade att det inte var bra för min hälsa så tillbringade jag tiden mellan möte 1 & möte 2 med att försöka "äta i kapp". Så i relation till utgångsvikten låg jag precis under där jag skulle vara, men eftersom han bara såg till viktökningen mellan besöken så låg jag över den normala viktuppgången. Så jag sitter där & han bara "Du, nu får du lugna dig & börja försöka äta lite nyttigt.". Alltså... ni som känner mig/läst den här bloggen ett tag kanske kan förstå vilket slag det kändes som. "Äta lite nyttigt"... um, jo tack. Försökte säga att han ju bara sett på vikten mellan möterna, inte min utgångsvikt men det viftade han undan med ett "Jo men nu tittar vi inte på hur din vikt sett ut historiskt, utan nu måste du tänka på att följa tallriksmodellen & inte äta sånt som faktiskt inte gynnar din baby"... & där satt jag, som har som har brocolli som enda craving & bara hatade ihjäl honom för att jag pressat massa äckliga kolhydrater i 4 veckor för att gå upp i vikt PÅ HANS REKOMMENDATION!

 

I vilket fall... barnmorskan... Paul & jag tillbringade mer än en timme tillsammans med henne & hon var bara så himla gulligt & roligt & intresserad. Kändes inte alls som det gjort innan, som om jag bara tar upp plats, & det var så underbart att Paul kunde vara med på det hela. Gick ut därifrån & kände mig helt lätt om hjärtat - som om det finns lite hopp i hela det här kaoset som är mitt liv just nu.

Vi skulle åka ut till stugan & dumpa ännu ett lass prylar – men så kom Paul inte hem förrän klockan var efter 7 & då kändes det så där lagom kul att lägga 5 timmar på att bila fram & tillbaka. Ärligt talat var det väl helt enkelt så att ingen av oss orkade. Varken jag som sliter med kartonger hela dagarna eller Paul som försöker jonglera jobb med sena flyttlass. Så vi sket helt enkelt i att vara duktiga för en kväll & det var SÅ skönt! Att äta middag i lugn & ro & inte i bilen på väg någonstans, en sån lyx, & sen "smet vi" (jo för det kändes så, som om vi smet) iväg på bio. Himla märklig känsla att sätta sig ner i en stol & liksom inte ha något verkligt mål med det hela, annat än att fly verkligheten lite! Blev "Maleficent", vilket kändes som ett perfekt sätt att tillbringa vår första jobbfria kväll på en halv evighet. Angelina Jolie bär verkligen hela alltet, så är hon inte en favorit är det väl en film att missa, men nu råkar vi båda gilla henne så för oss höll det rakt igenom. Paul ger 7.2 kråkor & jag landar på 7.8, fast mitt betyg får tas med en nypa salt - allt som fått mig att hålla mig vaken rakt igenom hade fått ett betyg på åtminstone 7.5!

Sorry för att det varit lite tyst här, det har helt enkelt varit lite för mycket på sista tiden. Hela flyttkarusellen, till IKEA en miljon gången, fixa med att försöka hitta ett permanent boende, immigrationsfrågor, dålig kommunikation med min OB, groggy av illamåendemedicinen & så solsting på det... Jag har hållit ihop ända tills idag vid lunch, då jag var nere på Pauls kontor för att fylla i lite papper. Då brast det bara helt plötsligt & jag började gråta för att ALLT kändes så jobbigt. På med solglasögonen & så ut så fort som möjligt så att ingen skulle se, Paul efter & sen stod jag & hulkade ute på gatan i säkert 5 minuter. Kände mig bara så liten & trött. Nu ska jag försöka bocka av åtminstone en eller två saker på min TO DO lista - förhoppningsvis gör det att jag i alla fall känner det som om något i mitt liv går framåt, inte står på tomgång eller går back.

Vi tar en liten paus från flyttrapporterna & fokuserar lite på Baby C & vår nationaldag! När det gäller lilla ungen så har hän hängt med bra i flytten, allt ser helt fint ut. Låg risk för downs & ett starkt hjärta. Nästa vecka ska jag ta blodprov nummer två & sen blir det ytterligare ett till ultraljud om en månad eller så & efter det är väl tanken att vi ska kunna pusta ut lite mer. När det var avklarat stressade jag hem eftersom stackars Paul har en jobbpresentation idag & tja... mängden tid har varit något begränsad för honom när det gäller förberedelserna. Varje fredag håller nämligen någon på hans kontor ett föredrag om precis vad de vill & tanken är väl att sagda person ska sitta & pula med det här på sin fritid. Well, fritid har inte existerat de senaste två veckorna så igårkväll var paniken ett faktum - Paul hade liksom inte ens tänkt ut ett ämne. Vi landade tillslut på "Sveriges Nationaldag", så kanelsnäckor & rabarbersaft inhandlades på IKEA & sedan imorse har jag suttit & tåtat ihop en presentation om Sverige. Lite illa timing där med läkarbesöket, men jag hoppas & tror att vi fick ihop något vettigt. Sistaminutenpetet inkluderade att jag satt & panikletade länkar till presentationen. Däribland Sveriges nationalsång... LIPFEST. Happ, så nu måste jag ha något svenskt till middag känns det som - annars är det fara å färde att jag dör hemlängtansdöden!

Nu är vi installerade i "nya huset"! Även om huset inte är ett dugg nytt, vare sig i sig själv eller för oss, och begreppet "installerat" är en väldigt generös beskrivning av läget. Men vi har i alla fall mellanlandat! Nästan alla prylar som inte är magasinerade är här, katterna har fått nosa runt i varje hörn (vilket tog typ två minuter, det är litet) & i sovrummet ligger en miljon små pryttlar som så småningom ska bli en säng. Vi hade nämligen först tänkt sova på vår gamla betrodda stug-luftmadrass, men de senaste dagarnas packmaraton har typ helt pajat min rygg - så det i kombo med graviditeten gjorde att Paul satte ner foten & bara "Stop being so Swedish, you don't HAVE to suffer you know! We're getting a bed and that's that!". Försökte argumentera att luftmadrassen skulle duga finfint, men jag antar att jag inte var mitt allra mest övertygande jag, så nu är vi innehavare av den här HEMNES sängen & det känns ärligt talat himla bra! Vad som känns ännu bättre, Paul älgade iväg & köpte mitt i natten falafel. Kvällsäter vanligtvis aldrig, men det kommer att bli en lång natt & ingen av oss jobbar bra när blodsockret inte är jämnt - så det här kändes lite som en investering i att få till stället drägligt sooner rather than later!

Det behövs inte mycket för att göra mig glad just nu - det blir väl lätt så mitt i avloppsinfekterat flyttstök... I vilket fall, bestämde mig för att skita i Pauls "stå inte på snurrstolar" förbud & klättrade upp på hans kontorsstol för att kunna rensa på översta hyllan. Raffsar ner ett gäng tomma kartonger & hittar... en påse med Läkerols Raspberry Licorice tuggummi. Förvisso med utgångsdatum 2012, men vad gör den lilla detaljen när livet i övrigt är rätt skit?! Mitt absoluta favorit tuggummi all time! Bara fyra kvar i påsen, & de var liksom jämna i konsistensen (inget krispigt ytskick kvar), men åh vilken liten stund av ren & skär njutning mitt i allt annat. Älskar lakrits, men äter ju inte godis - så det här är min enda "outlet". Inte för att det hade spelat någon roll här, nordamerikanerna begriper sig ungefär lika mycket på lakrits vad jag inbillar mig att en svensk gör när det kommer till jordnötssmörshamburgare (jepp, real thing here). Anyway, det här gjorde min dag!

Jag lever fortfarande - dessvärre fortfarande i avloppshuset. En viss person är nämligen tidernas "pack rat", så de senaste dagarna har jag ägnat mig åt att gå igenom ungefär hela Pauls liv & rensat. Började lite försiktigt, frågade innan jag kastade, nu är det mer "VAD FAAAAN?! VARFÖR HAR HAN SPARAT DET HÄR?! SOPTUNNAN!". Orken tryter lite med andra ord. Känner att det är tur att vi lovade varandra kärlek i nöd & lust. Synd bara att prästen klämde in kryphålet "tills döden skiljer er åt" för just nu känns det väl som det är lite fara å färde att hustrun långsamt stryper äkta maken. Alltså, utan att hänga ut honom för mycket - men vem sparar varje kvitto de någonsin samlat på sig? Sure, om man råkar vara jättenoga med sånt & petar in allt prydligt i årsmärkta mappar... men jag trodde på riktigt att jag skulle få psykbryt igåreftermiddag när jag hittade typ en full ICA kasse med allehanda kvitton i en salig röra. Grejen är att Paul vill spara alla kvitton från de senaste tre åren pga skattefrågor, så gissa hur lång tid jag spenderade på att gå igenom vartenda litet helveteskvitto för att kontrollera datumen. Jag tror på riktigt att jag kan ha använt upp mitt livstidsförråd av tålamod. Stackars vårt lilla barn...

 

"Daddy, why does mum never allow any slack at all?"

"Well sweety, dad used it all back in May/June 2014. Sorry"

Så vid 10 idag kom flyttkillarna - två superstarka tibetaner som lyfte allt vi bad dem lyfta utan att se ut som om något höll på att spricka i huvudet på dem. Tänk om jag hade haft en bråkdel av den styrkan! I vilket fall, mitt i flyttkaoset dyker vår hyresvärdinna upp & börjar skrika om vatten- & värmeräkningar. Alltså... ursäkta, vi har bott i det här jävla skithuset utan någon som helst fungerande avlopp i mer än två veckor & har vi gått över & skrikit på dem? Nej. Vi har inte bett om lägre hyra eller krävt dem på något, vi har bara gjort allt vi kunnat för att kunna flytta så snabbt & smidigt som möjligt & så tror haggan att vi tänker lura dem på ett gäng obetalda räkningar?! Paul svarade att vi naturligtvis tagit hand om det hela & hon bara mal på & mal på - när jag hör henne säga "You know, I don't like paying for what I've not used" så förlorade jag det helt. Bara SKRIKER från köket (hon är ute i hallen) "And WE don't like paying for a house with no plumbing!". Då gick hon till slut, men jäklar alltså vad blodtrycket åkte i taket på mig där...

 

I vilket fall, vi kom ut till Guelph & alla möbler passade PRECIS i vårt förråd - stor lättnad & så himla skönt att ha den biten avklarad!

Snabb uppdatering - idag gick första flyttlasset till Isolde. Vi ligger ungerfär två dagar efter det schema vi satte från början, men med tanke på att vi gav oss själva sju dagar på att packa ihop hela huset så tycker jag inte att två extra ynka dagar är alltför illa! Efter att vi lastat in alla lådor hos Isolde bilade vi hem & skruvade isär två bokhyllor & lastade in dem i bilen tillsammans med en massa annat pick & pack & sen körde vi ut till Guelph för ytterligare ett förrådsbesök. Den här gången gick det bättre så tillvida att allt klarade sig intakt in i förrådet, däremot var det ju mindre trevligt att det: 1) regnade 2) att vår avfart till motorvägen hem till Toronto stängts av för natten så att vi tvingades till en 30 minuters omväg.

 

Jaja... hem kom vi ju i alla fall & i morgon har Paul tack & lov fått ledigt från jobbet! Så himla skönt att inte behöva deala med flyttgubbarna själv & ännu skönare, att jag inte behöver fixa det sista plocket i avloppskällaren!

Vi tog en paus från packandet kring lunch idag. Är nämligen Sandras 60-årsdag & det kändes bara så skitigt att skjuta på allt firande till efter flytten, så vi bestämde oss för en lunchträff på vårt nya favoritställe. Himla trevlig lunch med massa homefries, omelett & färskpressad apelsinjuice. Precis vad man behöver när man ligger lite på gränsen för sina reserver. Så det var dagens trevliga. Dagens mindre trevliga hände när vi parkerade minibussen utanför vårt förråd i Guelph & öppnade upp bagaget. Paul tog ut en stol & jag tog ut en kartong & lagom liksom till att vi precis gått in i förrådet, satt ner dem på golvet & vänt oss om mot bilen igen rasar alla Pauls reserv-servrar ut ur bagaget & kraschar på marken. HÖR bara hyr luften pös ut från stackars Paul... I nyskick ligger de på över 10.000 kronor styck & här studsade de enda två han har i reserv runt på asfalten. Vi lastade in resten av prylarna i förrådet & åkte iväg till första bästa uteservering & beställde en tröstöl till Paul. Klen tröst, men inte så mycket annat att göra i det läget... Imorgon går flyttlasset till Isolde, vi får väl hoppas på mindre förluster för hushållet då!

Ett steg närmare flytten till Guelph! Paul & jag skaffade oss nämligen ett förråd där ute idag - 5x5 härliga kvadratmeter med korrugerade plåtväggar & cementgolv, charmigt till tusen! Vi bara "Åh, så mysigt - potential!". Tanken med det här utrymmet är förstås att ha någonstans att förvara alla våra prylar medan vi hittar något mer permanent. Isoldes lägenhet är nämligen yttepyttig i jämnförelse med vårt nuvarande hus, så OM vi hade fått rum med alla våra prylar där hade vi nog kunnat pressa in Digby & Mammut - men vi hade fått sova på altanen. Mycket praktiskt med en lagerlokal i det här läget alltså & eftersom priserna i Guelph är skrattretande låga i jämnförelse med Toronto, & vi ändå ska flytta ut dit, kändes det som ett himla smart drag. Så det är ungefär vad vi har gjort idag - tokpackat kartonger, fyllt upp Pauls föräldrars minibuss till bristningsgränsen & sen bilat ut dit & lastat av ett första lass. I morgon går flyttlasset till Isoldes & på tisdag tömmer vi ut det sista i huset med hjälp av ett par flyttgubbar. Testlyfte soffan lite idag & fick erkänna mig besegrad - i nuläget fixar jag inte att bara pressa igenom sånt som jag gjort på ren vilje tidigare. So, flyttgubbar it is!