Lite för mycket...
Gårdagen var en känslostorm - oro för Mammut, handledarprat & never ending lönediskussioner... Kära gamla UofT bestämde sig nämligen i veckan för att minska min lön med si så där 70% - något som båda mina handledare visste om sedan ett par veckor tillbaka men inte tänkte på att upplysa mig om. Det var därför jag grät i torsdags, tänk er själva att ha en lön som man fixar att gå runt på, men inte så mycket mer än det, & så plockar någon bort 70% & bara "Nej men 2500 kr per månad ska väl räcka!". Nu är tanken förvisso att jag ska få en större klumpsumma i maj, men jäklar vad dåligt det är att behandla folk på det här sättet. I vanliga fall tiger jag mig igenom jobbigheter som detta, men igår var jag så upprörd att jag sa rakt ut till min ena handledare att jag inte kunde begripa hur de inte informerat mig om detta. Han skylde på ditten & datten & jag satte ner foten & sa att han kunde skylla på vad han än ville - som handledare är det ändå deras uppgift att åtminstonde informera mig om saker som kommer att ha en direkt effekt på mitt liv.
Sedan gick jag på avdelningens semi formal & drack alldeles för mycket vitt vin. Dumt, men ibland måste man få dränka andras dumheter i alkohol.
Sedan gick jag på avdelningens semi formal & drack alldeles för mycket vitt vin. Dumt, men ibland måste man få dränka andras dumheter i alkohol.
Liten är trött...
Jag inser ju att jag är jättevåpig just nu, Mammut är alltid världens sömnigaste från klockan tio fram tills klockan 4/5, men när han inte är på topp oroar jag mig lite extra när han bara sover. So, jag har varit & petat på honom cirka 152 gånger under förmiddagen. Tillslut blev han trött på mig, satte sig upp & tittade på mig med tidernas mest minimala ögonspringa. Jag lommade därifrån & sitter nu & ångestar över två saker:
1) Att avdelningen har sin semi-formal ikväll = vi måste gå dit = Mumin är själv
2) Att vi lovat att åka ut till stugan imorgon & deala med anticimexkillen = Mumin är själv
1) Att avdelningen har sin semi-formal ikväll = vi måste gå dit = Mumin är själv
2) Att vi lovat att åka ut till stugan imorgon & deala med anticimexkillen = Mumin är själv
Min lilla älskade tuffs, varför kunde du inte ha satt i dig lite yucca palm, tops eller gummisnodd? Sånt som normala katter äter...
Det gör ont i mammakatthjärtat...
Fy så oroliga vi känner oss just nu - Mammut har kräkts två gånger sedan igår. Anledning - han lyckades ta sig ner i en av kartongerna med SWEA-porslin & stjäla en bit bubbelplast som han sedan satte i sig. Jäklar, jäklar, jäklar att katten ska tycka att bubbelplast är så gott... Får helt ont i magen när jag tänker på all den där plasten i hans lilla kropp. Hoppas att det kommer ut den naturligta vägen, små muminkatter & kirurgi känns som en vansinnigt olycklig kombination.
Så vi kan väl alla hålla tummarna för att Mammut ska piggna till...
We need to take action...
Jag tror att Pauls pappa håller på att gå ner sig i en depression. Han har en tendens att ibland fly ner till källaren & tillbringa för mycket tid framför datorn (vilket jag kan förstå, det hade jag också gjort om jag var han). Man vet alltid när han sitter där för mycket - för helt plötsligt får man en massa mail om alltsköns... onödigheter. Jag älskar Pauls pappa, men vill jag läsa upp mig på mikroskop då gör jag inte det genom tidningsartiklar som man kan läsa i The Star. Hade jag någon gång trillat på huvudet tillräckligt många gånger för att vilja bygga ett hobbithus, tja - då tror jag inte att jag behöver online beskrivningar - det kommer nog rätt spontant... De ämnen han skickat vidare på sista tiden har blivit alltmer udda & idag... tja, idag slog vi något slags rekord - "Legalize Marijuana in Canada!".
Alltså... WTF?! Om ens dotter drog marijuana som tonåring & fick ett bipolärt bryt med allsköns efterföljande helvete & man ändå skickar vidare något sånt - ja då behöver man hjälp att ta sig ut ur källaren. NU.
Alltså... WTF?! Om ens dotter drog marijuana som tonåring & fick ett bipolärt bryt med allsköns efterföljande helvete & man ändå skickar vidare något sånt - ja då behöver man hjälp att ta sig ut ur källaren. NU.
Åh vi firar!
Jag ska inte ljuga, idag var en rätt så usel dag - jag hade så ont & så kom en sån där klassisk UofT käftsmäll & jag satt i vår bil & grät bort all mascara. MEN. En helt otroligt bra sak hände också. Paul fick sin semester förlängd med en hel vecka! Från ynka två veckor till tre - är så otroligt lycklig över det! Så där lycklig att jag tvingades gräva fram lite hjortbiffar ur frysen & ställa fram bubbelglasen.
Jag inser ju att tre veckors semester känns lite feodal i Sverige, men här i Canada - fy tusan vilken lyx att han fick igenom det kravet efter bara 6 månaders anställning. Åh så mycket lättar det kommer att bli att planera resor framöver - flexibilitet, ovärderligt!
Ont...
Om jag sitter ner en hel dag blir min rygg lätt lite olycklig, gårdagen var ett klassiskt exempel just detta - kände mig som en gammal tant. För mig som vanligtvis inte har ont särskilt mycket innebär smärta lite av en chock - "Vad nu! Det gör ONT?!". So, jag bad Paul att knäcka till ryggen lite. Ni vet, man lägger armarna om någons hals & så knyter den personen armarna kring en & lyfter upp en med ett litet ryck. Så säger ryggen "knak" & så känner man sig 5 cm längre! Bara det att igår lät det som om någon hoppade upp & ned på ett helt paket med knäckebröd - hela vägen uppför ryggen kände jag hur kotorna bara knastrade. Paul blev skiträdd & släppte ned mig & frågade om jag var ok & jag mumlade att det kändes mycket bättre... men idag, shit idag... Idag känns det som om någon knäckt mig i sidled. Tänker ta en liten promenad nu & hoppas på att lite motion hjälper.
Feeling guilty... Neeh!
Förra tisdagen hade jag ju en dag av självömkan, som inte blev bättre av att förberedelserna för den veckans bake sale gick så himla uselt. Den här veckan gick de bättre - men när Paul skypade mig på tisdagseftermiddagen & frågade hur baket gick & jag svarade att det inte blivit så mycket av det pga allt jobb tror jag att han fick panik. Såg framför sig håglöst runthasande ylande flickvän... Så han buffrade. Köpte med sig en stor bukett vårblommor hem....
En liten del av mig känner att jag borde ha lite dåligt samvete över att jag var så jäkla gnällig förra veckan att min stackars kille köpte buffertblommor för att undvika liknande scenarion. En mycket större del motar dock undan de känslorna & fokuserar istället på min vackra bukett. Samt den fina gest de utgör, omtanke i väldigt tjusig form.
My veiw today...
Anledningen till kakbaket var ytterligare en bake sale för bröstcancerforskningen. Dagen började lite småtrögt, satt mest & glodde på de små glasyrhögarna & orkade bara inte vara käck & glad & på - så där som man måste vara om man vill sälja. Fokuserade liksom mest på att inte somna sittandes & smälla ner pannan i mina blåbärsmuffins... Men så travade jag ner till Starbucks, skaffade mig en grande koffein & sedan kom jag tillbaka på banan igen.
Sålde allt utom 5 cupcakes, en handfull biscotti & 4-5 muffins (av cirka trettio). Dessutom sålde jag tre par babyskor! So, nu har jag nästan samlat ihop 5000 kronor enbart på sånt jag tillverkat själv - jäklar vad bra det känns! Dessutom har jag två beställningar på bakverk inbokade inom de närmsta 2-3 veckorna - så det här året känns målet på minst 8500 kr absolut inte lika oöverkomligt som det gjorde sist jag samlade in pengar till Princess Margaret!
Cookie factory...
Sedan igår eftermiddag har mitt liv fokuserat på kakor. Eller, muffins, cupcakes & biscotti om man nu ska vara noga. Gårdagskvällen/natten dedikerades helt till tillverkning. Tillverkade nog närmare 80 små cupcakes där i nattmörkret...
Hade avlidit utan min nya bästa vän kakportionsskopan. Utan tvekan en av de mest lyckade bakattiraljer jag råkat köpa av misstag!
Halv två på natten plockade jag ut sista plåten ur ugnen. Var så trött att jag funderade på att tuppa av på köksgolvet. Det ENDA tanken som dök upp i huvudet var "Herregud så skönt det ska bli att sova!" Sedan blev världen vit... japp, jätteåskknall... & världens storm på det. Så där så att fönstren skallrade. Det kände ärligt talat grymt orättvist. Lite "MEN HALLÅ!!! Jag har ju slitit i så många timmar för ett gott ändamål & så får jag inte ens sova som belöning - skit Tor!".
Hade avlidit utan min nya bästa vän kakportionsskopan. Utan tvekan en av de mest lyckade bakattiraljer jag råkat köpa av misstag!
Halv två på natten plockade jag ut sista plåten ur ugnen. Var så trött att jag funderade på att tuppa av på köksgolvet. Det ENDA tanken som dök upp i huvudet var "Herregud så skönt det ska bli att sova!" Sedan blev världen vit... japp, jätteåskknall... & världens storm på det. Så där så att fönstren skallrade. Det kände ärligt talat grymt orättvist. Lite "MEN HALLÅ!!! Jag har ju slitit i så många timmar för ett gott ändamål & så får jag inte ens sova som belöning - skit Tor!".
Liver paté... really?
Jag insåg att jag innan kakbaket inte kunde komma ifrån att tåta ihop lite leverpastej... Som vanligt när jag lagar mat som, eh, kanske inte är så typiskt mig så är det för SWEAs räkning. Alltså, vi snackar kokboksmaterial. I fall att jag någonsin igen kläcker ideen "Men ska vi inte fråga 200 tanter efter deras favoritrecept & sedan göra en kokbok av det?!" så kan väl någon vara vänlig nog att säga "Låter jättebra, men du - kom ihåg att påminna dem om att inte skicka in brun mat". Nu var det ju ingen som gav mig det goda rådet tidigare, så nu sliter jag alltså mitt hår över detta. Hur i helsike ska jag få till vettiga kort på all denna brunhet?
I fall att någon känner för att vara grymt huslig & laga sin egen leverpastej (för det är ju en stapelvara i de flesta hushåll...) så kommer instruktionerna här:
Kör en halv gul lök i matberedaren & fräs den sedan mjuk i 1 msk smör. Skölj av 200 g kalvlever & mal även den i matberedaren tillsammans med 2 ansjovisfiléer, 1 tsk salt, 1 tsk peppar, 1 tsk torkad mejram, 1 tsk torkad timjan, 0.5 ägg, 0.5 dl mjöl, 1.25 dl grädde & 0.5 dl mjölk. Gegga sedan ihop blandningen med löken & häll ner i smorda formar som du ställt i en större vattenfylld form. Grädda i 90 min i 175 grader.
Tillhör du en av de få icke LCHF-frälsta svenskarna så kan jag ju informera att det även fungerar att använda 10% grädde.
Kör en halv gul lök i matberedaren & fräs den sedan mjuk i 1 msk smör. Skölj av 200 g kalvlever & mal även den i matberedaren tillsammans med 2 ansjovisfiléer, 1 tsk salt, 1 tsk peppar, 1 tsk torkad mejram, 1 tsk torkad timjan, 0.5 ägg, 0.5 dl mjöl, 1.25 dl grädde & 0.5 dl mjölk. Gegga sedan ihop blandningen med löken & häll ner i smorda formar som du ställt i en större vattenfylld form. Grädda i 90 min i 175 grader.
Tillhör du en av de få icke LCHF-frälsta svenskarna så kan jag ju informera att det även fungerar att använda 10% grädde.
Yes!
Ibland... ibland har man tur. Fick ett mail från en av mina handledare igårnatt med order om att förbereda major presentation till på fredag & jag dog lite inombords. För den här veckan har jag redan gått med på att samla in mer pengar till bröstcancerforskningen & då ryker liksom en dag av bara farten - så "Surprise 1 timmars föredrag om din forskning" kändes så där välkommet. Så förstå min lycka när min andra handledare idag orkade tåta ihop ett mail & tala om att han inte är i staden på fredag.
Tacka alla högre makter!
Nu ska jag baka för att fira min nyvunna frihet!
(& ja, jag hör ju hur det låter - ingen presentation=då kan jag slacka. MEN, jag kör randomiseringar på datorn & då kommer det liksom dötid på köpet, dvs utmärkt tillfälle att baka lite kakor till morgondagens bake sale).
Tacka alla högre makter!
Nu ska jag baka för att fira min nyvunna frihet!
(& ja, jag hör ju hur det låter - ingen presentation=då kan jag slacka. MEN, jag kör randomiseringar på datorn & då kommer det liksom dötid på köpet, dvs utmärkt tillfälle att baka lite kakor till morgondagens bake sale).
Lycka i en liten katt...
Var så trött imorse, så trött & frusen. Kurade ihop mig till en liten boll i soffan med morgonyoghurten & satt & trött-tittade ut genom fönstret. Så kom Mumin förbi. Kikade på alla uppdragna knän & beslutade sig för att det helt enkelt fick finnas plats att kura in sig på i alla fall. Så han knallade helt enkelt upp, buffade undan lite armar & beredde sig en plats & började spinna...
Ibland är den här katten så söt att jag får en liten tår i ögonvrån.
Greater Niagara Circle Route!
Men mamma & pappa - ska vi inte cykla The Greater Niagara Circle Route när ni är här?! Det är en riktigt cykelrutt, så vi behöver inte oroa oss för bilar & så kan vi stanna på små vingårdar & sedan vingla vidare utan några som helst problem. Det hade väl varit himla kul att göra ihop! Den totala sträckan är dessutom bara 140 km, så det ska vi ju klara av utan några jätteproblem. Speciellt som Ontario är plattare än Skåne. Kom igen, pepp, pepp, pepp - ni är på va!
Canadian banking rouites...
Jag kommer nog aldrig att bli klok på det kanadensiska bankväsendet. Idag var ännu ett sånt där praktexempel. Knatade ner till BMO (Bank of Montreal) tillsammans med UTRCCs fördetta kassör, nuvarnade kassör & vår nya ordförande - syfte: ändra signaturerna på kontot så att klubben fortsatt kan sätta in/ta ut pengar. Tanten på banken accepterade helt mitt lilla vaga "Eh, we need to sign the signatures for this account" samt suddig kopia på det ursprungliga kontoarrangemanget. Jag behövde inte verifiera min identitet på något sätt, inte heller krävde hon ID från vår förra kassör. De nya personerna däremot - de fick lämna skrivstillsprov på cirka 6 olika blanketter samt tvingades prestera två ID var. Känns väl som om det varit rimligt att även be de två personer som bad om förändringen av kontostatusen om identifikation - men det kanske bara är jag.
A long weekend has come to an end...
Vi satt igenom de sista filmerna - fick en oväntad en om katter vid lavineftersök som sistafilm - & sedan beordrade jag "HEM". Så vi fick i alla fall till en liten helgspillra: lax i ugnen, hemmagjord pesto, lycklig Mumin i trädgården & en flaska bubbel. Det har varit en lång helg... men vet ni... jag känner en helt ny motivation nu. Dags att sätta igång kroppen igen. Att skaffa kartor, att börja fundera över powerbars & säga: mamma, när ni kommer hit i juni - kan ni snälla ta med en MASSA blå bland havregrynsgröt? Du vet, den där gröten som smakar äppelpaj & är värt typ 700 kalorier per påse. Det blir ju ingen risifrutti på min 29:e födelsedag, men jag vill fira med svenskt frystorkat någonstanns alldeles åt helsike långt ute i ingenstanns!
Däckad - matkoma en masse...
Säga vad man vill om nordamerikanska våfflor - men fjäderlätta är de ju inte precis. Åt tre stycken, vilket är nytt rekord för mig, & nu ligger jag i soffan & småkvider. Fast äter man våfflor 2-3 gånger per år... tja, då får man väl göra det ordentligt när man ändå håller på!
Dagens version innehöll både frysta blåbär & pekannötter - men de nådde inte hela vägen fram till mitt favoritrecept. So, i fall att ni känner för att tåta ihop en riktigt nordamerikansk frukost någon dag - här kommer ett höjdarrecept!
Blanda 250 ml (1 cup) fullkornsmjöl med 125 ml (0.5 cups) mjöl, 125 ml (0.5 cups) havregryn, 1 tsk bakpulver, 1 tsk natriumbikarbonat & 0.5 tsk salt. Vispa upp 2 ägg, rör ner 250 ml (1 cup) mjölk, 2 msk lönnsirap, 1 tsk vaniljsocker/extrakt, 6 msk smält smör, 2 msk matolja, 250 ml (1 cup) 0% yoghurt & 125 ml (0.5 cups) hackade nötter. Blanda allt till en klumpfri smet & låt vila i cirka 5 min. Värm våffeljärnet undertiden. Här kommer de med olika värmenivåer... jag värmer mitt till trean (medelvärme), men kommer i ärlighetens namn inte ihåg hur svenska järn fungerar - kan man kontrollera temperaturen? Grädda cirka 125 ml (0.5 cups) smet åt gången - vilket räcker till cirka 9 frasiga våfflor.
Blanda 250 ml (1 cup) fullkornsmjöl med 125 ml (0.5 cups) mjöl, 125 ml (0.5 cups) havregryn, 1 tsk bakpulver, 1 tsk natriumbikarbonat & 0.5 tsk salt. Vispa upp 2 ägg, rör ner 250 ml (1 cup) mjölk, 2 msk lönnsirap, 1 tsk vaniljsocker/extrakt, 6 msk smält smör, 2 msk matolja, 250 ml (1 cup) 0% yoghurt & 125 ml (0.5 cups) hackade nötter. Blanda allt till en klumpfri smet & låt vila i cirka 5 min. Värm våffeljärnet undertiden. Här kommer de med olika värmenivåer... jag värmer mitt till trean (medelvärme), men kommer i ärlighetens namn inte ihåg hur svenska järn fungerar - kan man kontrollera temperaturen? Grädda cirka 125 ml (0.5 cups) smet åt gången - vilket räcker till cirka 9 frasiga våfflor.
Hysch - överraskning pågår!
Klockan är 08.23 här på östkusten - har sovit kring sex timmar... men jag är uppe med ett mission! Överraskningsfrukost för Paul! Det är ju våffeldagen idag & är det något som Paul älskar så är det just våfflor. So - nu åker järnet fram & sedan blir det lönnsirapsorgie!
Aftersshocks...
Efter föreställningen drog hela ACC-gänget över gatan för öl. Jag drack en Creemore för sakens skull, men hjärnan spann för högvarv.
Jag har varit så vilsen sedan Fjällräven Classic, känt mig så lost - utan ett mål att träna mot. Insåg att jag måste skaffa mig en ny utmaning. I augusti får det bli, min födelsedagspresent till mig själv. Jag vill känna den där känslan igen, den där av att inte orka mer men ändå vilja mer. Den där känslan av att man är en del av något större. Den där känslan av att vakna upp en kall morgon, värma vatten på primusköket & inse att man lever himla bra på väldigt lite...
Bara man har rätt människor runt omkring sig...
Kadoma...
Så jag vet, jag gnällde igår & jag gnällde idag. Gnällde över alla de där filmerna som kändes så... done that, seen that. Jag har sett så fruktansvärt mycket Japansk pudersnö, jag har sett så många bönehjul från Nepal, jag har sett mer vittrade sandstenstorn än vad jag trodde möjligt... Men vad jag inte sett tidigare var filmen som visade en liten del av Hendri Coetzee´s liv. Det var en så oerhört stark historia, en berättelse om en person som gjorde skillnad, som förstod, som hade empati, drivkraft & versioner... Jag grät. Grät så där att det gjorde ont i bröstet & runt omkring mig grät de andra personerna i salongen. Om ni någonsin har chansen att se Kadoma - en film om en människa som gjorde skillnad - se den. Det kommer att göra ont, det kommer att vara otrevligt... men se den. Se den & gör sedan något gott till minne av en fantastisk medmänniska.
Men perfekt!
Paul upplyste mig just att filmen ju faktiskt heter Sju år i Tibet. Super - ingen skugga faller på Brad Pitt!
Nu är planen Sushi take out på teatern eftersom vi inte hinner med restaurangmiddag innan showen börjar. Classy!
Nu är planen Sushi take out på teatern eftersom vi inte hinner med restaurangmiddag innan showen börjar. Classy!
Nejmen fy fan...
Bläddrade just igenom filmutbudet ikväll - EN TILL film om Nepal! Jag dör själsligt. Efter förra årets överdos får jag rysningar bara jag tänker på det där landet. Enda sammanhanget jag kan tänka på Nepal & inte känna det som om mitt skinn är lite för litet är när det förekommer i filmtiteln "Sju år i Nepal" - i övrigt... hurv! För att ni ska förstå: förra året råkade alpina klubben (ACC) misslyckas totalt med schemaläggningen av filmerna. Följaktligen fick vi sitta igenom mer än två timmar med olika nepalfilmer & det var bara missär. Nunnor som sköts ihjäl av kinesiska soldater, bönvimplar en masse & sherpors urusla förhållanden. Det tog liksom aldrig slut. När man trodde att det inte kunde bli värre, smack - ännu en film om små halvsvultna män utan riktiga skor. Det var en sån där kväll som får svagare individer att ställa sig framför en lastbil efteråt.
Har ACC då lärt sig av detta? Nej uppenbarligen inte. För ikväll bjuder de på 26 minuter av "Kanalisering av guds vind i Nepal". Bara ordet kanalisering får mig att vrida på mig av obehag. Det får mig att känna mig som när jag var liten & någon gjorde något outhärdligt jobbigt - typ grinandes spelade fel en miljon gånger på blockflöjtsuppvisningen - & man inte fick visa med en min att man bara "Ridå/fallucka i golvet - vad som helst bara du FÖRSVINNER".
Har ACC då lärt sig av detta? Nej uppenbarligen inte. För ikväll bjuder de på 26 minuter av "Kanalisering av guds vind i Nepal". Bara ordet kanalisering får mig att vrida på mig av obehag. Det får mig att känna mig som när jag var liten & någon gjorde något outhärdligt jobbigt - typ grinandes spelade fel en miljon gånger på blockflöjtsuppvisningen - & man inte fick visa med en min att man bara "Ridå/fallucka i golvet - vad som helst bara du FÖRSVINNER".
Det är lördag...
så vi fotar avokadosoppa igen! Bråkar om hur pepparkorn ska sprinklas & kex ska vinklas & jag ska ALDRIG mer se åt avokadosoppa när den här pärsen är över. Onskefulla gröna gegga - att du ska vara så omöjlig att få till på kort!
Börjar så smått tro att helvetet utgörs av uppgiften att non-stop laga/fota/äta avokadosoppa...
Meet Parka!
Som ni kanske vet sedan tidigare så har Canada av någon märklig anledning enats om bävern som nationaldjur. Personligen tycker jag att det är jätteroligt, det är lite som om Holland valt en angora-kanin som maskot. Eller som om USA bara "Nej men örnen känns ju lite förlegad, men en sån där knasig mullvad med stjärn-nos hade säkert gjort Ryssland SÅ avundsjuka!".
Tills igår trodde jag att jag i princip uttömt hela "Reta Paul för bävern" registret, men igårkväll nåddes en ny milstolpe - det här är nämligen Parka, Park Canadas officiella maskot.
Tills igår trodde jag att jag i princip uttömt hela "Reta Paul för bävern" registret, men igårkväll nåddes en ny milstolpe - det här är nämligen Parka, Park Canadas officiella maskot.
Efter det här ser jag ingen hejd på mobbningen!
Vi kollar vidare...
Då har vi klarat av:
1) Man som bryter ryggen när han åkte skidor & sedan kom tillbaka & vann silver i paralympics
2) Man som korsat typ hela Asien på hästrygg & höll på i tre år non stop fastän hans pappa dog undertiden
Sedan fortsatte vi med:
3) Män som klättrar is
4) Ett gäng gamla ski bums
5) Män som följer hela Coloradofloden
6) Ett par (herregud en kvinna gjorde något häftigt) som klättrade Mt. Blanc
1) Man som bryter ryggen när han åkte skidor & sedan kom tillbaka & vann silver i paralympics
2) Man som korsat typ hela Asien på hästrygg & höll på i tre år non stop fastän hans pappa dog undertiden
Sedan fortsatte vi med:
3) Män som klättrar is
4) Ett gäng gamla ski bums
5) Män som följer hela Coloradofloden
6) Ett par (herregud en kvinna gjorde något häftigt) som klättrade Mt. Blanc
7) Tre män som klättrade en 8000 meter hög topp utan syrgas på vintern. Minus 46 grader. Av 16 expeditioner är de de enda som överlevt... men herregud, om man har så dåliga odds - är man inte måttligt lengräddad om man ger sig på något sånt?
A weekend filled with movies...
Varje år i slutet av mars kommer the Banff Mountain Film Festival till Toronto - en festival helt ägnad åt äventyrssporter. Den här helgen är det dags igen. Tre sittningar i rad: fredag, lördag, söndag. I ärlighetens namn känner jag inte så där jääättemycket för det. Det här är fjärde året jag går dit & det känns lite som om jag sett alla äventyrsfilmer redan. Bara en massa svettiga, seniga, män som drar ut på äventyr - inte sällan med sina fruar/mödrar/barn gråtandes på garageuppfarten/stranden. En massa talk & skrik & viftande tibetanska bönvimplar. Samt en massa rika västerlänningar som sitter på bergstoppar & gnäller över sina portioner med frystorkad tonfisk. Vilket är helt bisarrt med tanke på att de betalt hutlösa summor pengar för att försätta sig i den situationen (samt att deras stackars sherpor släpat upp galna mängder proviant i blå plasttunnor som bara står & väntar vid base camp).
Varför jag går dit i alla fall? För att Paul är med & organiserar hela festivalen & för att Paul en helg varje november sätter på sig ett hårnät & serverar prinsessbakelser under SWEAs julmarknad. Plus att han tvingas göra allt detta till ett ständigt upptempo "Nu är det jul i igen". SÅ skyldig honom att sitta igenom ett gäng filmer. Jag kan ju i alla fall somna i fall att jag känner för att komma ifrån lite.
Varför jag går dit i alla fall? För att Paul är med & organiserar hela festivalen & för att Paul en helg varje november sätter på sig ett hårnät & serverar prinsessbakelser under SWEAs julmarknad. Plus att han tvingas göra allt detta till ett ständigt upptempo "Nu är det jul i igen". SÅ skyldig honom att sitta igenom ett gäng filmer. Jag kan ju i alla fall somna i fall att jag känner för att komma ifrån lite.
Martha will help me...
Idag har jag en sån där dag då jag hade ett fåtal viktiga saker på agendan & det bara sket sig. Först ut, viktigt samtal till Sverige - en massa omkopplingar senare får jag instruktioner att ringa ett helt annat nummer. Bara det att deras telefontid slutade 14.00 svensk tid... hos mig var klockan 10.00. Så bara att skrinlägga det samtalet till på måndag. Samtal nummer två på tur var till ambassaden i Ottawa för att ta reda på vad som egentligen hänt mitt pass. Blev informerad om att det troligtvis (?!) finns på konsulatet här i Toronto. Självklar har konsulathelvetet bara öppet på tisdagar & torsdagar. Blir. Så. Trött. Så - vad kan man då hitta på för att pigga upp sig? Jag vet, deklarationen för 2011! Tjoho! Så det är det jag pysslar med nu. Enda lilla solstrålen är att jag i alla fall kan lagra alla papper med klass det här året. Tidigare har jag bara knölat ner allt i stora bruna kuvert, men igår kom Paul hem med följande lilla present:
Så nu piggar Martha Stewart upp mig åtminstonde litet - det hjälper att i alla fall ha något tjusigt att stuva undan tråkigheterna i.
Så nu piggar Martha Stewart upp mig åtminstonde litet - det hjälper att i alla fall ha något tjusigt att stuva undan tråkigheterna i.
Jag kämpar mot Y-generna...
Jag har skrivit om det tidigare, hur lik jag kan vara min pappa & hur det liksom poppar upp drag lite då & då som jag inser är 100% Dr. Jansson 56 år. Imorse kom jag på mig själv med en helt ny "Nu är jag som pappa" sak - främmande katter i min trädgård. Paul bara "Nej titta vad sött!" & jag kikade ut & såg...
INKRÄKTARE!!!
?!
Blev lite tumult i huvudet på mig - för medan en STOR del av mig ville springa ut i trädgården & rya tills katterna drog sin kos slog en annan del av mig klacken i backen & bara "Men ska du JAGA katter?!".
Alltså, dags att backa & ägna sig åt lite psykoanalys - var kom den där ursprungliga känslan ifrån, vad i mitt förmedvetna bottnade det i? Så insåg jag... under hela min uppväxt jagade min pappa iväg alla katter från vår tomt eftersom det var Katten Janssons (så hette vår katt som vi växte upp med) revir. Otaliga är de middagar då vi alla fem - ma, pa, lillebror, katt & jag - suttit kring middagsbordet när pappa plötsligt släppt besticken & skrikandes rusat ut i trädgården i träskor & med en piasavakvast i näven. 120 kilo norrländsk aggression var effektiv & gjorde att vår kastrerade hankatt fick ha trädgården i fred.
Om jag satte min 54 kilo i rörning & spurtade ut i minnetonkas & med en brödkavel i näven? Nej, jag lyckades mota instinkterna i grind: 1-0 till överjaget.
Alltså, dags att backa & ägna sig åt lite psykoanalys - var kom den där ursprungliga känslan ifrån, vad i mitt förmedvetna bottnade det i? Så insåg jag... under hela min uppväxt jagade min pappa iväg alla katter från vår tomt eftersom det var Katten Janssons (så hette vår katt som vi växte upp med) revir. Otaliga är de middagar då vi alla fem - ma, pa, lillebror, katt & jag - suttit kring middagsbordet när pappa plötsligt släppt besticken & skrikandes rusat ut i trädgården i träskor & med en piasavakvast i näven. 120 kilo norrländsk aggression var effektiv & gjorde att vår kastrerade hankatt fick ha trädgården i fred.
Om jag satte min 54 kilo i rörning & spurtade ut i minnetonkas & med en brödkavel i näven? Nej, jag lyckades mota instinkterna i grind: 1-0 till överjaget.
And a very Swedish dinner too!
Efter det där inlägget om att kasta mat... blev det fläskfilé & svampsås till middag! Av just den orsaken att svampen började se lite deppig ut. Samma gällde för äpplet jag hackade ner i kålfräset - fast jag höll mig från att upplysa Paul om detta. Mycket bättre om han äter glatt än tveksamt, även om han nu lämnade persiljan - fastän jag tjatade & sa att det var bra för att hålla utomjordingarna borta.
Självklart intogs kylskåpsrenset i solrummet - med värmeljus. En annan klassiker i svenska hushåll & en relativ nyhet i Pauls liv. Innan jag kom in & styrde upp saker & ting var ljus för honom något man tände på högtider, alternativt att man kunde tända ett stort blockljus någon gång då & då om det gällde något speciellt. Väldigt märkligt enligt mig - Canada är ju också en vinternation & då känns värmeljus som en väldigt billig & bra investering för att hålla humöret uppe när D-vitaminbristen är som värst!
Väldigt märkligt...
Så Paul skypar & berättar att en tjej på hans jobb svimmat, att han följt henne till läkaren & att hon nu är på sjukhuset med en annan kollega. So far so good. Sen blir det lite märkligare, för Pauls kollega är gift & har ett litet barn - men ändå är det jobbkollegorna som får styra upp all logistik. Mannen sitter hemma med deras lilla pojke fram till klockan sex, sen drar han på jobb & en av Pauls kollegor är lämnad åt uppgiften att dra i alla tåtar - fixa barnvakt & hålla sällskap på sjukhuset. Är inte det fruktansvärt märkligt & sorgligt? Hade Paul & jag varit gifta & haft ett litet barn ihop & jag hamnat på sjukhuset - aldrig i helviti att jag åkt till akuten med sekreteraren på geologen & sedan haft någon berggrundsgeolog till att ta hand om mitt barn... & hade inte Paul släppt allt vad jobbet hette & packat sig iväg till sjukhuset hade jag blivit totalt förstörd först. Steg två hade nog varit att ta avkomma & flytta hem till mamma & pappa på obestämd tid.
Eller - är det bara jag som tycker att det här är väldigt underligt?
Eller - är det bara jag som tycker att det här är väldigt underligt?
Different attitude when it comes to food...
Läste ett inlägg om rester av Amy von Sydow - hur det kastas enorma mängder fullt ätbar mat i USA. Här i Canada har jag sett samma attityd, folk är himla duktiga på att släpa hem mat - inte fullt lika bra på att faktiskt äta upp det som inhandlats. Lite tror jag att det hänger ihop med utbudet, det finns ju så mycket att välja på att man lätt blir ha-galen i affären & förköper sig. Dessutom så tror jag att take out/eat out kulturen också sätter käppar i hjulet. Det är lätt hänt att man är så trött vid slutet på dagen att man bara inte ORKAR laga till något till middag - så man plockar upp lite sushi på vägen hem & ignorerar maten som slokar i kylskåpet. Eftersom jag verkligen hatar att kasta mat gör det ont i själen varje gång något åker i "the green bin", så jag försöker laga mat med hållbarhet i åtanke. Vet jag att babyspenated inte håller så värst länge till, ja då blir det sallad till middag. Ser sellerin ledsen ut - soppa eller gryta - & varje gång jag "räddar" någon råvara från sopen så känner jag mig helt lilla huset på prärien duktigt. Paul däremot ser alltid grymt tveksam ut när jag bara "So we will have pork tenderloin and mushrooms for dinner, otherwise I'll have to toss the mushrooms tomorrow". Hans ansiktsuttryck vid de här tillfällerna ser lite ut som om jag sagt "So, I digged out some stuff from the green bin because I didn't really feel like walking to Loblaws". MEN. Eftersom det är jag som står för matlagningen så får han leva med det - att inte kasta mat i onödan är något jag har med mig från det att jag var liten. Pauls inställning till detta är att det är en väldigt svensk attityd & i så fall får jag väl lägga det till listan över "Saker som Sverige är bättre på än Canada".
Dagens DUBBELSVENSKA lunch - överbliven lax från gårdagens middag samt intag av sagda lunch i vårt lilla solrum. Det är nämligen så varmt numera att vi kan äta där ute igen, helt utomhus bangar jag ännu, men snart så! Ännu en sak jag har med mig från Sverige, Paul har sammanlagt i sitt liv aldrig ätit utomhus så mycket som vad han gjort de senaste 3.5 åren.
There has been a lot of baking...
Bloggen har halkat efter lite den här veckan - orsaken stavas: mycket jobb samt att jag hade en urusel dag i tisdags med major depp på kvällen. MEN. Nu ska vi inte fokusera på "Ida tycker synd om sig själv" för det gör alla ibland & inget nytt under solen. So, låt oss istället kika på vad jag hittat på under de här senaste dagarna.
Först försökte jag få till ett bra kladdkakefoto till SWEAs kokbok. Eftersom jag råkat grädda kakan i springform version "för stor" så blev resultatet... kanske inte så där jättekladdigt. Så det blev till att knäppa bilden uppifrån, så att plattheten inte blev fullt så tydlig. Trolla med kameran kan man kalla det, eller fusk om man hellre känner för det.
Först försökte jag få till ett bra kladdkakefoto till SWEAs kokbok. Eftersom jag råkat grädda kakan i springform version "för stor" så blev resultatet... kanske inte så där jättekladdigt. Så det blev till att knäppa bilden uppifrån, så att plattheten inte blev fullt så tydlig. Trolla med kameran kan man kalla det, eller fusk om man hellre känner för det.
Sen bakade jag en ofantlig mängd små cupcakes... Fast inte för att fota direkt. Utan för profit!
Japp - bake sale på universitet igen, för bröstcancerforskningen. Louisa, vår team captain, kan inte baka själv (hon kör på köpebröd...) men är himla bra på att sälja!
Själv klarar jag oftast av att svänga ihop något ätbart, även om nu gårdagens cupcakes blev lite väl skrikiga rent färgmässigt... Oh well, de drog till sig uppmärksamhet i alla fall!
Japp - bake sale på universitet igen, för bröstcancerforskningen. Louisa, vår team captain, kan inte baka själv (hon kör på köpebröd...) men är himla bra på att sälja!
Själv klarar jag oftast av att svänga ihop något ätbart, även om nu gårdagens cupcakes blev lite väl skrikiga rent färgmässigt... Oh well, de drog till sig uppmärksamhet i alla fall!
Drog också med mina små skor, mest bara för att fylla ut lite, trodde inte att det skulle vara så stort intresse på ett universitet. MEN. Jag sålde tre par & fick massor av förfrågningar gällande andra färger & andra storlekar (bland annat en kille som frågade om jag kunde göra något i storlek 45...)! Totalt sålde jag skor för cirka 400 kronor, plus kakor för mer än 800. Inte så illa!
Vill inte - men måste...
Min vän som råkade så illa ut vill dricka vin med mig idag. Jag vill inte av två anledningar:
1) Jag är så slut efter gårdagens 2-åringsinvasion att jag bara vill hem & dricka te i soffan
2) Det här med att dricka vin & vara deppig har aldrig varit min grej, eller om man nu inte är på topp så ska man i alla fall känna lite hopp - & det tror jag vi kommer att vara lite korta på i eftermiddag...
MEN. Nu är detta något hon bett om & då känns det ju inte läge att bara "Mnja, jag känner inte för det - men du kan väl klunka en flaska i din ensamhet istället". Känns som att det är bra mycket bättre om hon har någon att ta det där glaset vin med än att hon ensamhetsdricker.
1) Jag är så slut efter gårdagens 2-åringsinvasion att jag bara vill hem & dricka te i soffan
2) Det här med att dricka vin & vara deppig har aldrig varit min grej, eller om man nu inte är på topp så ska man i alla fall känna lite hopp - & det tror jag vi kommer att vara lite korta på i eftermiddag...
MEN. Nu är detta något hon bett om & då känns det ju inte läge att bara "Mnja, jag känner inte för det - men du kan väl klunka en flaska i din ensamhet istället". Känns som att det är bra mycket bättre om hon har någon att ta det där glaset vin med än att hon ensamhetsdricker.
Små barn tär - åtminstonde på människor...
Herregud så slut jag är idag - gårdagen lakade ur mig totalt. Inte så mycket själva bakandet & matlagandet, men de små barnen... Så vansinnigt mycket energi det ryms i dessa miniatyrmänniskor. Det sprangs, det skreks, det fölls omkull, det gapskrattades - & de var alla så söta men idag känns det som om någon kört mig genom en tvättmasking. Hela kroppen skriker efter vila & vill inte alls vara på avdelningen & jobba. Paul är också lika slut. Den som däremot vaknade pigg & hyper den här morgonen... Mumin. För han tyckte nämligen att det var SUPER med 4 två-åringar. Dels fick han ju en massa uppmärksamhet (& i Mammuts värld är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet) & dels så hade han ju kompisar att springa runt med... Efter gårdagen är jag alltså helt övertygad om att Mammut inte är en riktig katt utan en liten robotkisse. För hur många katter är helt ok med att:
1) en liten pojke kör in sin traktor i dem två gånger?
2) att bli tvångsmatad av två små tjejer?
Eller, ok & ok - han hade jättekul.
1) en liten pojke kör in sin traktor i dem två gånger?
2) att bli tvångsmatad av två små tjejer?
Eller, ok & ok - han hade jättekul.
Secret Party!
Försvann lite där igår - all tid togs helt enkelt upp av projekt "Fixa överraskningsfest! Victoria fyller nämligen år nu i veckan & eftersom de inte har så vansinnigt mycket tid kvar innan de flyttar hem till Sverige mailade jag Fredrik för ett tag sedan & undrade om vi inte skulle överraska henne med en fest innehållandes alla hennes vänner härifrån. So, så blev det. Vi startade med cupcakes, kladdkaka &...
Väldigt mycket tårta. Samt väldigt många 2.5 åringar, fyra stycken hade vi i huset. Samt en två månaders baby på det. Det var, ehum... intensivt om man uttrycker det milt.
Sen fortsatte festen med gigantiska mängder ugnsbakad lax, pastasallad, couscoussallad & bönsalsa samt avslutningsvis fyrverkerier i parken. Vid nio-snåret vinkade vi av en bunt speedade ungar med föräldrar & sedan kollapsade vi i soffan. Herregud så slut vi var. På riktigt... hade man fått trillingar/fyrlingar så hade åtminstonde jag undrat vad för hemskheter man ställt till med i sitt föregående liv.
Överlistad!
Inget behov av väckarklocka i det Janssonska/Chvostekska-hemmet. Vi har helt enkelt Mumin, som obarmhärtigt sätter igång kring 6-snåret på morgonen. Inte idag dock, nope - för vi överlistade det lilla kräket! Först fick han tillbringa säkert 2 timmar ute i vårsolen igår & sedan lekte vi kurragömma & slutligen stannade vi uppe till klockan 1 på natten & bakade biscotti. Eftersom vår katt inte kan gå & lägga sig om hans människor är vakna höll fluffet tappert ställningen i köket fastän han var så trött att ögonen gick i kors. Imorse var jag uppe redan klockan åtta (fullspäckad agenda pga eftermiddagens lilla happening) & Paul strax efter det. Vilket var alldeles för lite sömn för kisses del. Han tog sig upp, det ska han ha cred för, men medan vi diskuterade olika matalternativ över frukosten så kisse ut så här...
Energinivå = 0.
Blå Blom...
En av de saker jag gillar mest med att fota SWEAs kokbok - vi har fått låna en massa svenska porslinsklassiker! Gustavsberg, Rörstrand, Gefle... Moi är i porslinshimlen! Idag intog jag min middag, efter ett LÅNGT fotorace, på en riktig svensk grundpelare - vackra blå blom. Så enkel, men så passande till i princip allt man smäller på den.
Åh, den dagen jag flyttar tillbaka till Sverige... då, då, ska jag ta upp där jag slutade & jaga vidare på svenska porslinsklassiker. Ju mer desto bättre!
Small shoes...
Det här med petits-choux visade sig vara ett obekant fenomen för Paul. Han bara "What, small shoes?"... I vilket fall, kring 4 tiden idag hade vi fått till ett bra SWEA-foto på de små kräken & sedan slog vi oss ner med var sitt pytteglas punch & drog i oss ett gäng var.
Som vanligt fuskade jag med tanternas recept. För de är SÅ fett/grädd/majonäs-stinna att jag bara känner hur artärerna kalkar igen när jag läser igen instruktionerna. Kan helt enkelt inte förmå mig att tåtta ihop saker enligt instruktion. So, de små skorna - lagades med fullkornsmjöl istället för vanligt, samt 0% grekisk yoghurt som substitut för majonäs.
Painting crew!
Dagens outfit - scifi-tröja från 2008 med en blandad kompott av färg/blekmedelsfläckar, samt ett par gamla klättrarbyxor som jag brände hål i när vi campade i Californien för några år sedan. Paul sportar jeans med hål i & t-shirt med hål i... japp, vi ska måla idag! Fast inte i stugan & inte hos oss utan hos Christina som äntligen fått tag på en lägenhet efter hela den där soppan med sitt hemska ex.
Dagens mission, göra oss av med hallens hysteriegula färg & istället göra det vitt & stilrent!
Uppdatering: woops, det sket sig. Kommunikations-failure, så när vi dök upp var Christina redan ute ur staden. Så vi drog iväg på Starbucksjakt, saluhallsodyssey (check på 2.5 kg lax!) & tokig chokladshoppingorgie! Why? Well, för att vi är beroende av Starbucks & för att vi planerar något litet extra imorgon...
On our outdoor patio...
Tjugo grader varmt idag så Toronto har blivit en vårstad. Alla sportar uteserveringer & ungefär var tionde person man möter har på sig shorts & flipp flopps. De är härdiga de där canadensarna. Moi... känner mig inte helt redo för middag utomhus, men till solrummet går det bra att flytta! Älskar att vi har denna lilla brygga mellan inne & ute!
Extra bra att man kan sitta & sippa bubbel & samtidigt ha koll på Mumin ute i trädgården (sele). Kvällens tokroligaste ögonblick - när kitteh & grannens hund Buddy möttes nos mot nos vid stängslet. Buddy typ dog av entusiasm medan Mammut var coolheten personifierad. Kvällens finaste ögonblick var dock när vi blev inbjudna av Buddys ägare på ett glas Baileys för att skåla in deras nyfödda lilla son Andrew. En vecka gammal, 3500 g pyttighet med MASSOR av kolsvart hår, en liten knappnäsa & små pliriga ögon. Vi klingade varsamt i våra glas & skålade på engelska, svenska & maltesisika för detta lilla underverk.
A wonderful little lunch break...
Helt fantastiskt skönt att komma ut från kontoret en liten stund - mötte först upp Victoria & Elsa för lunch & bara på den lilla promenaden hann det bli så varmt att jag fick ta av mig vantarna. Blev traditionsenlig lunch på sushirestaurang, jag valde ål & lax, medan Elsa gick för det något mer oortodoxa valet häst.
Sen travade vi iväg till Chinatown & jag köpte pyttiga små gratängformar för $2/styck & fick dra av både halsduk & jacka pga värmeöverslag. Passade också på att köra lite barnvagn. Elsa SKULLE nämligen hålla Victoria i handen & för att ta oss någonstanns fanns det liksom inget annat alternativ än att jag fick köra. Det gick så där. Körde på en 2 meter lång man som vände sig om & kikade ned på mig - som blev så skärrad (jag menar... man kör ju inte på folk med vagnar, men om man gör det så kan man ju i alla fall köra på någon mindre än en själv) att jag bara fick ur mig "Förlåt". På svenska alltså... lyckat.
Rymmer!
Woot, nu rymmer jag från avdelningen en timme eller två! För vårsol, sushilunch med Victoria & Elsa samt tarteletteformsshopping i Chinatown. Väldigt praktiskt med lunchdate på en fredag, då har man inte lika mycket stressatillbakaångest!
Honey, run...
Imorse tvingades jag inse att vi varit lite dåliga på att tvätta - det fanns liksom inget att ta på sig. INGET! Rotade runt i desperation & fick tillslut ihop en ensemble bestående av: de där trosorna som man aldrig vill använda för att de varken sitter snyggt eller känns sköna, ett par av Pauls sockor, en kofta från Banana Republic som jag i & för sig tycker är fin med som olyckligtvis är en magnet för katthår - den ser lite ut som om Mammut använt den som sovsäck under en 3 månaders campingtur. Stod & svor återhållet när Paul knatade in i sovrummet, så fort jag fick syn på honom förklarade jag att vi måste bli bättre på att tvätta. MÅSTE! Det får aldrig gå så här långt igen. Paul nickade, men verkade inte lyssna så där jättemycket. Sen kom det: "Honey, you look great in underwear".
WTF?!
Mannen har en gång i tiden presterat mer än 150 poäng i ett IQ-test, HUR är det möjligt när han sedan kläcker ut sig något så dumt? För det var ju inte precis så att jag släppte "tvättstridsyxan" & bara "Naaah, sweetie, that's so nice of you - forget the stupid clothes, as long as you think I look nice in underwear I can't really ask for more!". Det var väl snarare så att fokuset för min irritation gjorde en 180 graders helomvändning.
WTF?!
Mannen har en gång i tiden presterat mer än 150 poäng i ett IQ-test, HUR är det möjligt när han sedan kläcker ut sig något så dumt? För det var ju inte precis så att jag släppte "tvättstridsyxan" & bara "Naaah, sweetie, that's so nice of you - forget the stupid clothes, as long as you think I look nice in underwear I can't really ask for more!". Det var väl snarare så att fokuset för min irritation gjorde en 180 graders helomvändning.
Varför sa ingen något?!
Mina trädgårdsböcker dök upp häromdagen & ikväll slog jag mig ner för att bläddra igenom dem lite mer noga. Dricka lite te & lägga upp planer för stugans trädgård. Tänk värmeljus & myspys. Fast. Så inser jag att jag är grymt sent ute. Om bara ynka 9 veckor kommer det inte längre att vara risk för frost i stugan & det innebär att jag skulle ha börjat odla brysselkål för TIO veckor sedan! Jävlar i min lilla låda - stress, stress! Hur ska vi överleva nästa höst/vinter utan brysselkål? Kanske än mer katastrofalt, jag ligger efter på fänkålspreppen något helt grymt... Varför, varför, har ingen informerat mig om att jag ligger efter?!
Nu blir det att ta igen förlorad tid. Börjar med att lägga upp ett schema över vilken typ av rovdjursurin som vi ska sprida över tomten för att hålla hjortarna borta.
Att inte känna sig själv...
För ett par år en inhandlade jag en världskarta som jag nålade fast på väggen över mitt skrivbord på kontoret. Tanken var att den där kartan skulle peppa mig att arbeta hårdare. I en PhD-students värld ser det nämligen ut så här: mer jobb = mer tid till att resa utan ångest. Det där fungerade inte så bra. Jag kände helt enkelt inte mig själv tillräckligt väl. För istället för att titta upp mot kartan lite då & då & manas till nya kodstordåd i stil med:
rand.hp(oct$Process.length, indep, fam="gaussian", gof="Rsqu", num.reps=1000)$Iprobs
Så blev det mer av "lågstadieIda tittar ut genom förstret (i detta fallet tittar upp mot kartan) & drömmer sig bort". Major missbedömning på den alltså. So... idag, som jag ägnar åt att köra randomiseringar, har jag suttit rent pinsamt länge & glott på en närmast obefintligt punkt på kartan. Ni ser det där lilla röda flygplanet mitt ute i ingenstanns... Bermuda Islands. 22 dagar kvar tills vi åker - alldeles för länge.
Everything can talk!
Fniss... Mike livar upp min torsdag med en knasig liten film. På tyska, så jag förstår inte ett smack, men däremot tilltalar den min kreativa sida. Blicken irrar runt kontoret - finns det något som jag kan få att prata?
Yes! En irregulär sjöborre!
Uppdatering: varför vi skriker? Sjöborren för att dess anus nästan syns i bild (den lilla mörka fläcken närmast mitt högra finger) & jag för att jag inser att jag behöver botox sedan i förrår.
Det suger när...
När morgonen börjar med att man yrvaket får upp ett öga nog mycket för att registrera att det börjar ljusna ute & man lyckas koppla att det inte är ett gott tecken... När man sedan puffar till pojkvän & frågar vad klockan är & får svaret "Oh shit"... då, då, vet man att det inte kommer att bli en speciellt bra morgon. Fy för sjutton för att försova sig, stressen! Tack gode gud så är det March Break här - dvs alla skolbarn har lov = mycket mindre trafik än vanligt. Så på något vänster lyckades vi ta oss till jobbet utan att bli alldeles katastrofalt sena & nu sitter jag här & blinkar yrvaket med sömnruffsigt hår, hastpåkletad mascara & - om jag känner mig själv rätt - trosorna på ut & in.
Vår första saffranspannkaka...
Har satt min fot på Gotland en enda gång (dessvärre, för hjälp så fint det är där - för att inte tala om alla fossiler, skattkammare!) & då stod inte saffranspannkaka på schemat. Kan inte riktigt komma ihåg vad vi åt under den där exkursionen, vilket ju kan bero på att det var just en geologexkursion = vinet flödade rätt friskt, but anyway... Idag var det i alla fall saffranspannkakepremiär för både Paul & mig. Efter att vi fått till ett riktigt bra foto (tack gode gud) packade vi undan rekvisitan & slog oss ner med ett glas vitt & så pannkakan. Lite oortodox middag, men det är det som är charmen med att vara vuxen - man kan äta lite tokigt om man känner för det!
Om vi tyckte om det? Tja. Det var helt ok, men inte så där världsomvälvande gott. Fast med färska blåbär & hjortronsylt går det mesta ner! Nästa gång vi lagar guteinspirerad mat får det dock bli lamm.
Seasonal crash!
Idag har jag: rotat fram vårjacka & gått på promenad helt utan att frysa samt kokat tomtegröt... jag vet inte riktigt vad det säger om tiden på året - wintpring?
Tomtegröten slevades upp i en kinaskål som jag plockade upp i chinatown under projekt "skaffa saker till vår gemensamma hus". Tror att jag fick fyra av dem för fem dollar. Älskar dessa skålar eftersom de får mig att tänka på hemma - alltså, hemma som hos ma & pa i norrland. För av någon anledning har de alltid haft två sånna här små kinaskålar (medsnodda från kinarestaurang i Stockholm?). Minns hur jag brukade sitta & titta på risgrynsdekorationen som liten & undra om barnen i Kina avskydde ris lika mycket som jag hatade kokt potatis...
Den helvetes soppan...
Jag blir vansinnig. Att det ska vara så FRUKTANSVÄRT SVÅRT att få till ett bra kort på soppa. Trodde aldrig att lite vatten, buljongtärning & avokado skulle kunna ta upp TVÅ timmar av min dag. Men. Så är det - i två timmar flyttade jag runt skedar, porslin & kex... Resultatet? En bild jag kan leva med, men inget som känns så där klockrent. Suck. Nu fortsätter "the cruel mistress of food photography" med saffranspannkaka. Jag känner hur jag redan börjar bli tunnhårig av stress.
Fan... jag kanske bara ska baka lite småkakor istället...
UTRCCs spring AGM...
So, nu är jag officiellt UTRCCs föredetta ordförande - super! Gårdagens möte kändes som en väldigt bra avslutning, jag presenterade den nya styrelsen & medlemmarna röstade igenom de förändringar vi ville se. Folk knaprade glatt i sig mina kakor & så var grymt duktiga klättraren Dustin Curtis på plats & bjöd på en liten inblick i sitt liv. Vi fick se bilder från när han klättrat i världskupssammanhang samt när han bodde i en minibuss & bara körde från plats till plats för att klättra. Kontraster!
Själv satt jag mest & häpnade över hur lik han var mitt ex rent kroppsligt. Håret, skägget, armarna - till & med de sabla manchesterbyxorna! Det var så likt att jag inte kunde hålla mig i bilen på vägen hem. Otaktiskt. Paul fick ett totalt "sålt smöret & tappat pengarna" ansiktsuttryck & satt sedan tyst i cirka 10 minuter innan han förklarade att han kommer att börja att cykla till jobbet i fortsättningen. Aow. Kände mig så ofrivilligt elak... tror att jag måste försöka komma på någon fysisk aktivitet som vi kan göra tillsammans för att peppa lite.
Vill ha, vill ha, vill ha!
Ibland ska man inte gå in på hemsidor som man misstänker kommer att väcka begär... Jag hittade adressen till en sån sida igår & nu - nu kan jag inte tänka på annat än sabla små fruktkorgar i porslin & kakfat. För att inte tala om allt som är pastelligt. Hm, kanske att jag kan bota de värsta vill ha´na med lite vårblommeshopping. Ett par påskliljor & ett fång tulpaner kanske kan hjälpa? Eller så tvingar jag Paul att köra ner till Illinois så att jag inte behöver befatta mig med det lilla djävulskap som en postorder från US innebär.
Uppdatering: Ja men Illinois är ju jättenära! Bara tio timmar bort med bil! Nej nu tror jag att jag på riktigt måste sätta igång & lobba för projekt road trip. Har ju inte varit på en riktig sån sedan... well, New York 2010!
Uppdatering: Ja men Illinois är ju jättenära! Bara tio timmar bort med bil! Nej nu tror jag att jag på riktigt måste sätta igång & lobba för projekt road trip. Har ju inte varit på en riktig sån sedan... well, New York 2010!
Handing over...
Åh så skönt - jag betar av punkt efter punkt på listan av "saker som jag inte längre behöver göra för UTRCC för att Craig tar över som ordförande". Klockan tio imorse som exempel, då träffades vi för ett möte med grundaren & chefredaktören för Gripped - Canadas första/största tidning om klättring. Jag introducerade Craig, delade ut en bunt hemlagade kakor & så fick vi med oss lite priser till kvällens lotteri. Så nu sitter jag med ett kontor proppat med Black Diamond ryggsäcker, självuppblåsbara liggunderlägg & lite diverse kläder.
Bara några få timmar till, sen är jag officiellt UTRCC´s första föredetta ordförande - tjoho!
It might have sucked as a melon scoop...
Pauls mamma serverar alltid melon i små runda bollar som hon skopat ut med något som liknar en liten glass-skopa. Jag har avundats henne den där lilla skopan i flera år, så när jag för ett tag sedan hittade en liknande slog jag naturligtvis till. Bara det att det inte blev så bra. Mina melonbollar blev liksom bara halvklot - det ville sig helt enkelt inte & jag hatade den värdelösa lilla manicken fram tills igår. För under gårdagens masstillverkning av kakor visade det sig att melonskopan faktiskt var väldigt användbar. Den var perfekt för att ta ut deg med så att kakorna blev jämnstora - något som var extra användbart med tanke på att Paul "The Kitchen Retard" tjänade som hjälpreda.
App, mycket nöjd över att melonskopan trots allt visade sig vara en VÄLDIGT nödvändig & vettig investering!
Cookie Bonanza!
Hela helgen har det kliat i fingrarna efter att fylla huset med kakdoft! Fast så sprang tiden iväg så där som den brukar & det blev inte av. Förrän idag, för när jag knatade hem vid sextiden & det forfarande var ljust ute (vi bytte till sommartid den här helgen) väcktes baklusten till liv något enormt. Så jag pallrade mig hem det fortaste benen bar & så drog jag igång! Startade med ett gäng jordnötssmörsbaserade kakor - Paul har ju en förkärlek för just den ingrediensen.
Jordnötskrämsfyllda chokladkakor:
Värm ugnen till 177 grader. Blanda 3.5 dl (1.5 cups) vetemjöl, 1.2 dl (0.5 cups) kakao & 0.5 tsk natriumbikarbonat - ställ åt sidan. Rör ihop 113 g (0.5 cups) mjukt smör med 1.2 dl (0.5 cups) strösocker, 1.2 dl (0.5 cups) farinsocker, 0.6 dl (0.25 cups) jordnötssmör, 1 ägg, 1 msk mjölk & 1 tsk vanilj. Rör till en smidig massa, tillsätt sedan mjölblandningen. Forma cirka 30 kulor av degen (ping pong storlek). Blanda sedan 1.8 dl (0.75 cups) florsocker med 1.2 dl (0.5 cups) jordnötssmör till en slät massa & använd denna till att forma tärningsstora kulor. Tag en chokladkula - tryck ut i handflatan, lägg i en bit jordnötsfyllning, vik ihop & rulla till en stor kula. Placera kulan på en plåt med bakplåtspapper. Doppa sedan botten av ett glas i strösocker & använd glaset till att platta till kulan så att den blir lite knappt 1 cm hög. Baka kakorna 8-10 minuter, låt svalna på plåten 1 minut innan du för över dem till ett galler för att kallna.
Prop shopping in China Town...
Tog en regning promenad ner till China Town - bästa stället att hänga på om man:
1) Vill känna sig riktigt lång
2) Kunna köpa i princip vad som för $1
Pillrade lite på märkliga frukter & småfnissade åt utbundet av kläder & satte sedan igång med att försöka hitta föremål som jag kan använda som rekvisita när jag fotar maten till SWEAs kokbok.
1) Vill känna sig riktigt lång
2) Kunna köpa i princip vad som för $1
Pillrade lite på märkliga frukter & småfnissade åt utbundet av kläder & satte sedan igång med att försöka hitta föremål som jag kan använda som rekvisita när jag fotar maten till SWEAs kokbok.
En si så där $25 senare är jag tillbaka på avdelningen full av entusiasm & med en massa uppslag. Nu måste jag bara kitta upp mig på lite tyger - ett måste för att dölja vårt katastrof-fula matbord.
Sista heldagen som ordförande!
Sitter & påtar på en presentation till klättrarklubbens årsmöte som går av stapeln imorgon kväll. Efter det mötet kommer jag inte längre att vara ordförande för UTRCC & det känns så sjukt skönt! I två år har jag suttit på den här posten & jag har typ aldrig känt att jag gjort tillräckligt. En absolut apdålig känsla som jag verkligen ser fram emot att bli av med. Å andra sidan, man ska inte vara för hård mot sig själv - enda anledningen till att jag suttit på den här posten så länge är ju att ingen annan velat ta över förrän nu. So, jämnfört med ingen så har jag ju ändå skött mitt jobb relativt bra! :) Mitt stoltaste arv till UTRCC, well - jag är fortfarande rätt nöjd med logan som jag satte ihop!
Righty, måste se till att min UTRCC t-shirt är ren till imorgon så att jag kan göra en sista liten promotioninsats för klubben!
Righty, måste se till att min UTRCC t-shirt är ren till imorgon så att jag kan göra en sista liten promotioninsats för klubben!
Läser in lite mycket kanske...
Paul höll på & kved hela morgonen över det faktum att Mumin kommer att få tillbringa hela långa dagen i sin ensamhet. Sure, jag hade väl också helst velat vara hemma med honom - men jag känner katter så pass väl att jag vet att de sover bort tiden deras människor inte är hemma. Paul däremot ser framför sig hur Mammut ligger utslagen av sorg vi ytterdörren. Precis när vi var på väg att åka var han tvungen att springa tillbaka in för att ge luddet en sista uppmuntrande "du vet väl att jag älskar dig även om jag måste lämna dig nu" kram.
Um... så här lidande såg katten ut. Ser ni sorgen, ser ni paniken? Inte jag heller, men tydligen läser jag inte katt lika bra som min andra hälft.
Um... så här lidande såg katten ut. Ser ni sorgen, ser ni paniken? Inte jag heller, men tydligen läser jag inte katt lika bra som min andra hälft.
End of a great day...
Vad jag behövde idag. En dag att ta hand om huset, att ta hand om Mammut, mig, oss. En dag med promenad enbart i stickad tröja & halsduk i sol & 15 graders värme. En dag med inköp av liljekonvaljer - fast i en ask, så att vi kan sätta dem ute i stugan så småningom. Starbucks, of course. Pysslande med tvätt & hummustillverkning.
& en massa prat - det är det jag behöver mest just nu. Konversation för att bearbeta den gågna veckan. Det har hänt så mycket att jag känner mig som en helt annan människa - en person som är lite vuxnare än vad jag var innan tisdagen. En person som bär lite mer, orkar lite mer & kanske, kanske, har blivit lite klokare på kuppen.
Must remove hair!
Vi har som sagt haft en hårexplotion här hemma sedan det började bli lite varmare. Mammut gick från fluffig vinterkatt till "jag vill egentligen inte ha att göra med päls". So, idag tog vi itu med projekt storstädning. Vilket naturligtvis även involverade momentet - dammsugning av liten katt.
Väldigt effektivt - slår borste alla gånger.
Styling...
Om man ska sammanfatta den här söndagen så här långt... styling. Dels av hemmet, målbilden var ett bohag utan ett tunt lager katthår - vi är väl någonstanns halvvägs där. Sedan har vi också roat oss med att försöka få till en bra bild på avokadosoppa, lättare sagt än gjort. Vi preppade & höll på & Paul knäppte bild efter bild med när jag ser resultatet... nja. Det känns mest platt & trist. Jag är rädd för att det är gör om & gör rätt som gäller nu, bara det att Paul & jag inte vet hur vi ska få till det där rättet.
Aldrig mer...
Själva jobbet då? Jag kan ju ärligt säga att jag ALDRIG mer vill behöva befatta mig med att dra ut takisolering. Fy tusan vad vidrigt! Som ett litet exempel - sega, nykläckta, flugor...
Eller - tja, jag vet inte riktigt... ett bo av något slag? Massa spillning också, model större - jag tänker tvättbjörn - men det lät jag avsiktligt bli att fota. Vill helst inte minnas. De första lagren vi drog ner, de närmast en av ytterväggarn, var så äckligt att jag mest ville gråta.
Vi slet i timmar & Paul gjorde ett hästjobb, herregud vad han slet. Tillslut, vid åttasnåret var allt borta & vi kunde se upp till nocken. Fast då var vi så trötta att vi mest bara snubblade runt som två prasslande pressänningar.
Innan vi packade ihop tog dock quarterback nummer två en runda med sin älskade blekmedels-spruta. Förhoppningsvis tog det död på åtminstonde en liten del av de odjur vi inte lyckades paketera ner i en av de totalt 26 svarta sopsäckar med isolering som vi rev ut.
Om det känns skönt nu så här i efterhand? Tja... när vi åkte ut till stugan imorse pratade vi med Pauls pappa på telefonen & han bara "Men är det nödvändigt att dra ner isoleringen, jag tror inte att den är i SÅ dåligt skick" - så, det känns skönt att han hade FEL & att vi hade RÄTT. Det här jobbet var något som vi var tvugna att göra & nu är det gjort & imorgon ska vi fira med lite vin & fin middag. Kvällens middag utgjordes nämligen av Dr Pepper (Paul) & vatten (moi) i kombination med Beef Jerkey & äpplen intagna i trött tystnad under bilfärden hem.
Eller - tja, jag vet inte riktigt... ett bo av något slag? Massa spillning också, model större - jag tänker tvättbjörn - men det lät jag avsiktligt bli att fota. Vill helst inte minnas. De första lagren vi drog ner, de närmast en av ytterväggarn, var så äckligt att jag mest ville gråta.
Vi slet i timmar & Paul gjorde ett hästjobb, herregud vad han slet. Tillslut, vid åttasnåret var allt borta & vi kunde se upp till nocken. Fast då var vi så trötta att vi mest bara snubblade runt som två prasslande pressänningar.
Innan vi packade ihop tog dock quarterback nummer två en runda med sin älskade blekmedels-spruta. Förhoppningsvis tog det död på åtminstonde en liten del av de odjur vi inte lyckades paketera ner i en av de totalt 26 svarta sopsäckar med isolering som vi rev ut.
Om det känns skönt nu så här i efterhand? Tja... när vi åkte ut till stugan imorse pratade vi med Pauls pappa på telefonen & han bara "Men är det nödvändigt att dra ner isoleringen, jag tror inte att den är i SÅ dåligt skick" - så, det känns skönt att han hade FEL & att vi hade RÄTT. Det här jobbet var något som vi var tvugna att göra & nu är det gjort & imorgon ska vi fira med lite vin & fin middag. Kvällens middag utgjordes nämligen av Dr Pepper (Paul) & vatten (moi) i kombination med Beef Jerkey & äpplen intagna i trött tystnad under bilfärden hem.
Men kanske det fulaste jag någonsin varit...
Vill du känna dig riktigt, riktigt, ful kommer här tidernas stalltips. Börja med att sova i kanske fem timmar. Sätt sedan på dig smink, glöm att du satt på dig smink, gnugga dig i ögonen... Åk sedan ut till utkylt sommarhus & anländ så pass sent att du inser att det inte är läge att starta den vedeldade spisen. Inse att du kommer att behöva renovera i din dunjacka, från Canada Goose. Svär lite. Dra sedan en knallröd plastponcho från Walmart över sagda dunjacka. Glöm inte att sätta på dig arbetshandskar också så att inte en enda del av dig inte ser ut som om du ätit tacos i sängen de senaste fem åren.
Titta trött på pojkvän som gråter av skratt & sedan ber dig om en profilbild...
& bara precis fixar att knäppa sagda bild för att han i det närmaste inte klarar av att stå rak längre. Bestäm att pojkväns familj är skyldigt dig så grymt mycket för det numera inte bara väldigt jobbiga men också förnedrande jobbet att renovera deras sabla sommarstuga.
Tjoho vad kul!
Nu rullar vi iväg till stugan! Jag ser så fram emot bilturen upp dit, mot att knapra på Beef Jerkey, att äta lunch i någon liten avkrok, att spontanstanna för att jag bara MÅSTE kika in i en liten skrotbod. Vad jag inte ser fram emot så mycket... att dra ut all takisolering. Oh det kommer att vara så äckligt... Så här såg taket ut förra sommaren - allt svart är döda saker med exoskelett. Hurv!
Fast... jag ser fram emot att ha det gjort. Jäklar i min lilla låda vad jag ser fram emot att ha det bakom mig. Efter det kan vi nämligen börja med återkonstruktionen & den biten längtar jag verkligen efter. Att få pyssla med färg, tapeter, möbler... sånt som är fint & roligt & inte involverar döda insekter en masse.
Att ösa ur sig själv...
Har pratat med mamma den här morgonen, redan innan klockan slog sex tryckte jag på skype. För att få höra mammas röst & för att få stöd. Min mamma är så klok & så bra på att lyssna - hon låter en prata när man behöver prata. Att hon dessutom jobbar inom psykiatrin är en enorm tillgång. Att få höra att de sätt jag försökt hjälpa min vän på inte är åt fanders, åh vilken lättnad. Att få input på hur jag ska tackla de problem som kommer upp i våra diskussioner: lättnaden när man får de verktygen - det är som en blomma av hopp som slår ut i ens bröst. Lättnad, massiv lättnad. Jag har något att arbeta utifrån.
Nu, nu ska jag ösa ner en massa energi i annat - bakande, renoverande... whatever, bara det får mig att kunna koppla bort & tänka på något annat för en liten stund. Tid för att självläka.
Nu, nu ska jag ösa ner en massa energi i annat - bakande, renoverande... whatever, bara det får mig att kunna koppla bort & tänka på något annat för en liten stund. Tid för att självläka.
Jag vet inte...
Alltså... det här med min vän... Fy fan vad det tär på mig. Jag försöker att hjälpa, att säga rätt saker, att stötta. MEN. Jag är inte utbildad i de här frågorna, jag kan inte svaren, jag vet inte hur jag kan få henne att se ner mindre på sig själv & det gör SÅ ONT. Jag kommer hem & jag gråter, för att livet kan vara så orättvist, för att där det ska finnas hopp bara finns uppgivenhet. Jag kommer hem & känner panik, för att jag är den enda som kan hjälpa, den enda som bär allt & jag bryter ihop lite... jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste.
Helvete... varför händer hemska saker & vad ska man göra för att försöka hjälpa?
Helvete... varför händer hemska saker & vad ska man göra för att försöka hjälpa?
Jag ska...
Om bara lite drygt två timmar blir klockan 4 & jag kan ta helg. Jag ser fram emot det så att det nästan gör ont. Det här har varit en LÅNG vecka. Så helgen ska ägnas åt sånt som får mig att må bra. Jag ska sova i rena lakan, jag ska borsta Mumin ute i trädgården tills luften är fylld av ludd som seglar mot himlen. Jag ska köpa mig ett fång orkidéer & stoppa i gamla syltburkar.
Jag ska baka kakor & lägga dem i en vacker ask & smyga över till grannen & ställa dem framför deras dörr för idag föds deras lilla baby & jag ska laga en massa mat, knata till Starbucks & dricka franskt torrt vin ur vackra glas. Det kommer inte att göra mig till en ny människa, men det kommer att få mig att känna mig lite mer i balans än vad jag gör just nu.
Nej, ni behöver inte skynda...
De där 15 graderna vi hade i onsdags... de kickade ju igång mig helt på vårspåret. Såg framför mig hur vi skulle åka ut i stugan i helgen & spana ut över ägorna & lägga upp fantastiska planer på hur vi ska skapa en trädgård där ute som kommer att vara vidunderligt vacker på nolltid & utan att vi sliter ut oss fullständigt (jag måste ha slagit i huvudet i en silvertacka under PDAC eller något...). Sagt & gjort, jag är inte den som släpar fötterna efter mig, så två böcker i trädgårdskunskap klickades hem från Amazon. En som handlar om "när man ska så" & en om landskapsarkitektur. Idag har jag tvingats inse att de nog inte kommer att hinna dyka upp innan helgen. Å andra sidan, UPS kan lika gärna ta ett par extra kaffepauser. För så vansinnigt mycket användning av de där böckerna får jag nog inte än på ett tag.
Bring poo!
Mumin har en tid hos veterinären idag. Dags för roliga saker så som sprutor... Vi har inte sagt något, så än litar han på oss & vill sova på våra fötter när vi äter frukost.
Anyway, Paul bokade tiden för någon dag sedan & höll sedan på & meckade med sin mobiltelefon. Efter ett litet tag plingade det till i min mobil & när jag checkade inkorgen hade jag fått en inbjudan till Mammuts veterinärbesök. Det fanns till & med en länk så att tiden automatiskt skulle läggas in i min kalender. Bara det att besöket aldrig dök upp i den. Paul meckade vidare med sin mobil men det ville sig inte hur mycket han än försökte. Så vi la ner projektet & tänkte inte på det så mycket mer. MEN. Idag på väg in till jobbet berättade Paul att han fridfullt suttit & jobbat på kontoret igår eftermiddag då en av hans kollegor helt plötsligt fick ett psykbryt & bara vek sig över tangentbordet gråtandes av skratt. Alla bara "what, what?" & tillslut lyckas kollegan få ur sig ett "Bring poo?! Bring POO, Paul?!"... Japp, Paul hade av misstag lagt upp Mumins veterinärbesök i sin jobbkalender - som hela kontoret har tillgång till. So, nu vet alla som jobbar där att Paul kommer att dyka upp hos veteriären klockan 18.30 med katt & en liten påse kattbajs...
Need to find a baby project...
En glad nyhet idag, några som vi tycker väldigt mycket om ska få en liten baby! Helt fantastiskt, hjärtevärmande, nyheter! Som naturligtvis innebär att jag måste ta mig ur min virkkoma som jag hamnade i efter SWEAs julmarknad. Måste tåta ihop något vansinnigt sött till den här lilla människan! Frågan är ju bara vad, det finns ju så mycket att välja på!
Fast giraffen blir det inte - jag vill inte traumatisera den här lilla personen från start.
Tacksam...
Herregud... tillbaka på kontoret igen efter en lunch som verkligen skakade om mig & nu sitter jag här lite rakt upp & ned framför datorn & är bara så tacksam för de killar jag känt genom åren. För att de varit så schysta, för att de brytt sig, för att de... tja, varit så himla fina & fått mig att må så bra. Oki, inte alltid - men på det stora hela. Allra, allra, mest tacksam är jag över Paul. Det stöd jag har i honom är så otroligt stort & ikväll tror jag att jag kommer att krypa upp i soffan med honom, tända lite ljus, dricka te tillsammans & kanske gråta lite mot hans axel.
Oklart om det framgår...
men de där små sakerna som bryter av från allt det bruna - första knopparna som dykt upp i vår trädgård! VÅR!
Jag tjoade alltså glatt över detta imorse, som jag längtat! Sedan upptäckte jag att Paul satt tyst i bilen. Det hör inte till vanligheterna, så jag frågade om något var fel. Han påminde mig då om taket i stugan... ni vet all den där isoleringen som hänger där som en död, flugspäckad, mögelmassa & som vi måste riva ut. Det där jobbet vi skjutit på en evighet för att äckelpäckelfaktorn får oss att banga. Well, det kommer ju inte bli bättre när det blir sommar & varmt igen & fäna vaknar till liv... So. Nu har vi bestämt att vi måste tvinga oss upp till stugan i helgen & ta itu med detta. Innan dess måste jag försöka lista ut vart vi kan köpa sånna där heltäckande hjälmar som astronauter bär.
Hair Bomb...
Idag har vi haft vår första vårdag! 14 grader varmt, blå himmel, fågelsång & Mammut gick in i stadiet "fälla vinterpälsen". Helt plötsligt var det liksom hår i hela huset. Oki, det är det ju vanligtvis också - men nu var det helt extremt. Det bara virvlade runt tussar i luften, Paul & jag plockade katthår från varandra som ett gäng små apor & tappade man ner något på golvet så kunde man knappt hitta igen det.
Så vi tog ut luddet i trädgården för en genomborstning & luddet blev så lycklig över detta att han trillade ihop av total trötthetslyckochock när han kom in igen - & vi dog som vanligt sötdöden.
Starbucks, I needs it...
Så här dagen efter PDAC... lite trögt. Eller typ mycket trögt - det här med att inte komma i säng förrän vid tresnåret sliter hårt på mig. Efter att jag suttit & trött-tittat in i en vägg halva morgonen förklarade jag för Paul (som jobbar hemma idag) att Starbucks var av nöd tvunget.
Lite pinsamt att erkänna så, men när vi stannade bilen fick jag typ helt hjärtrusning av begär efter deras frappuccino & första klunken... en liten bit av himmelriket. Nu är jag hög på socker & livet känns lite mindre som om det går i slow motion.
Själva gårdagen...
Som jag skrev tidigare... väldigt märkligt PDAC igår. Känslomässig berg & dalbana. Började ju som sagt med handledarmöte, & det gick bättre än vad det brukar göra. Fast det drog ut på tiden... så i slutändan hade jag 10 minuter på mig att gå från stadiet "noll smink, hår i tofs, iklädd jeans" till PDAC-värdigt material. Liten utmaning där. Till Royal York kom vi i alla fall tillslut & det var som det vanligtvis är där - STORT & packat med geologer. 30.000 geologer räknade de med att det var i staden under det här året. Först blev det vin & tokskratt med Mike & jag hade så där roligt som jag tänkt mig.
Sedan stötte jag ihop med Christina & Jordan & jag blev upp-pallad framför en miljon dollar i silver för foto. Christina knäppte dessutom ett kort på mig när jag håller en halv miljon dollar i guld i handen. Egentligen kom jag försent för att få göra det, guldet var redan bortplockat, men Christina sa till vakten att jag rest hela vägen från Sverige för att se den & kunde jag kanske få hålla den bara lite? Så jag klippte med ögonfransarna & vakten osäkrade sin pistol igen & räckte sedan över den sjukt tunga guldtackan. Jag hade inte kunnat stjäla den om jag så velat, inte en chans att man kan springa iväg med så mycket guld - det väger på tok för mycket helt enkelt.
Sen då... ja sen tillbringade jag cirka en timme nere i tunnelbanan med en vän som behövde mig. En vän som bara grät & grät & behövde kleenex efter kleenex & allt jag säger om det är - fy fan för män som inte lyssnar på ett nej. Var så deppig efteråt att jag bestämde mig för att åka hem. Tog rulltrappan upp till coat check, satte en fot på det våningsplanet & gick rakt in i någon som jag känt väldigt länge & som alltid vänder lite upp & ner på min värld när vi ses. Så även igår. Kunde helt enkelt inte bara gå, utan det blev två glas vin i baren & prat om vad som varit & idag känner jag mig... tja, lite sorgsen för att man inte kan få två liv att leva.
Min vackraste PDAC klänning...
Gårdagen var en av de märkligaste PDAC jag varit med om, men vi tar det sen - just nu, låt mig presentera den vackraste PDAC klänning jag haft. PDAC klänning nummer fem är tillverkad av Sandro, & en riktig Ida-dröm. Den är stickad jättetätt & i olika mönster & har en enorm tyngd, massa vid i kjolen & sitter helt fantastiskt. Ryggen har en stor dragkedja i guld, vilket jag älskar.
Så här på en galge ser den kanske inte så mycket ut för världen, men det är precis den typen av klänningar jag älskar. Enkla saker som man kanske inte tittat två gånger på i ett klädställ, men som säger WAWWAWOM när den väl sitter på kroppen.
Ett gott betyg på gårdagens klänning, det kom fram säkert 6-7 tjejer under PDAC igår & frågade vart jag köpt den & en 600-700 män vände på huvudet när jag gick förbi.
Just need to get through it...
Innan roligheterna börjar på Royal York vid 5-snåret... Handledarmöte, med båda mina handledare. Vilket sker så där en max tre gånger per år. Om jag ser fram emot det? Nej men inte precis. Om jag hellre satt mig på ett fem-timmars skumpig flyg med ett propellerplan? You bet. Eller dragit ut en visdomstand. MEN. Nu är det bara att försöka att ta sig igenom mötet med minsta möjliga blodvite. But I tell you... den dagen jag har det här bakom mig, den dagen kommer jag att kyssa marken av tacksamhet.
Finding the dress...
Alla som någonsin har behövt en klänning NU vet hur det är - det finns inte en enda palta som känns rätt. Idag var ett riktigt praktexempel, varje jäkla klänning på hela Eaton Centre hade minst ett av följande fel:
1) De var orange
2) De bestod av en tygkombo, alltså ett tyg uppe & ett annat nere
3) Taskiga material
4) Inte minsta tillstymmelse till ärm - utan istället skurna så att den där smickrande lilla valken i armhålan syns. Classy!
5) Påsytt bling. Vilket jag vägrar, speciellt på Royal York. Lite trist om alla tror att man jobbar som något helt annat än geolog...
6) Massa rynk & rosetter i midjan - vilket minimerar möjligheten att variera klänningen med olika skärp
Efter alldeles för många affärer återvände jag tillslut till Banana Republic för att prova en variant som jag fingrat lite på. På med låneskor...
& så checka om det fungerar...
Det kändes så där - klänningen satt ok & jag kände mig väldigt lady like... men partyklänning... nja, jag har klämt in mig i utstyrslar som andats lite mindre hästkapplöpning. Men eftersom den inte föll in i någon av dödssyndskategorierna så landade den i omslagspapper & pappersbag.
Så lämnade vi Eaton Centre & genade genom The Hudson Bay & helt plötsligt hängde den där. KLÄNNINGEN. Jag stannade. Paul stannade. Sedan sa han "try it". Det fanns en klänning kvar i min storlek. Den satt perfekt. Paul sa "You wear the other dress to the semiformal, this is the Royal York dress". So - nu blir det kleinblått imorgon & benvitt får vänta tills slutet på mars när avdelningens årliga sittning äger rum.
Need to get a dress ASAP!
Jag sitter på kontoret & väntar otåligt på att klockan ska närma sig fem, så att Paul ska skicka en rad i Skype & säga "Come down town, let's go get you a dress!". För just nu, just nu är läget så att jag är helt & hållet nyklänningslös inför morgondagens äventyr. Skor har jag, så det behöver jag inte oroa mig för. Men högklackat i kombination med noll klänning är ingen lyckad kombo på Torontos mest anrika hotell. Därför måste klänning inhandlas pronto.
One reason to love PDAC...
Morgondagens tillställning på Royal York är den gången på året då jag slänger alla "nejmen jag borde inte" & "jag ska ju upp klockan 06.00 imorgon" överbord. Klackarna i taket! Det finns en himla massa saker jag älskar med PDAC, som det här med att det alltid innebär en ny klänning - PDAC utan något nytt hade känts... lite som julafton utan snö. En annan bra sak med PDAC är att Mike kommer till staden. Mike & jag träffades första gången PDAC 2008. Men det minns jag ärligt talat inte, det blev lite mycket den kvällen. De följande åren kommer jag däremot ihåg - för vi har så sjukt kul ihop & med SJUKT kul menar jag kul på det där sättet att jag får hål i sidan, grinar bort min mascara & sprutar vin genom näsan. "Jaha" kanske ni tänker nu "mycket poäng med det här inlägget, du känner någon som du tycker är rolig men det betyder ju inte att han för den skull ÄR rolig. Det kanske bara är du som har taskig humor". Ja jo... jag skrattar rätt ofta åt mina egna skämt & jag har vuxit upp med en far som älskar konceptet ordvitsar, bara för att sedan bli ihop med en kille som också älskar ordvitsar (om än på engelska)... men jag tror, eller jag är övertygad, om att det inte bara är jag som tycker att Mike är alldeles fruktansvärt rolig.
Apa också...
Jag har en inbjudan till en PDAC-fest (PDAC=Prospectors and Developers Association of Canada) ikväll. Fancy dresses, gratis vin, kontakter... MEN. Jag kan inte gå. Sov så vansinnigt dåligt i natt att jag känner mig som en levande död. Bara tanken på att försöka renovera upp mig till något som liknar en mänsklig varelse får mig att bli så trött att jag trillar framstupa & knappt ens vaknar när pannan slår i tangentbordet. Så, idag måste jag tacka nej till den där balen på slottet - istället är planen att gå & lägga mig sjukt tidigt så att jag vaknar upp som en fräsch liten rosenknopp imorgon. För imorgon, då måste jag vara på topp till den STORA festen. Den nere på Royal York, den som är helt vansinnig & kan sluta hur som helst. It is the party of the year & det finns liksom inte på kartan att jag ska göra något annat än att ha sjukt kul tills dess att staden ljusnar!
Styling the cookbook, shoot 1!
Hela dagen har ägnats åt SWEAs kokbok - det har varit fullt upp, men himla kul! Först åkte Paul & jag & hämtade upp galna mängder svenskt porslin (för gör man en svensk kokbok måste man naturligtvis köra fullt ut!) & sedan drog vi med full bil till Linnea & Vincents studio. Råvaror & material packades upp, bord riggades...
& vispgrädde vispades...
Sen körde vi! Om ni undrar vad jag håller på med så står jag inte & bara "pussipuss fina lilla västerbottenspajen"... Nope, jag blåser ånga på maten så att den ska se så där riktigt rykande varm & god ut!
I fall att ni undrar - Vincent jobbar som fotograf. Tacksamt, oerhört tacksamt. Så kul & motiverande att få tips från någon som verkligen kan det här & har öga för detaljer.
Slutresultatet? Bjuder på en liten sneak peak. Är så galet nöjd med vad vi åstakommit så här långt!
Nu måste jag bara försöka leta reda på en AD som kan sätta ihop kokboken. Men det får bli nästa veckas lilla huvudvärk, i nuläget tänker jag njuta av vad vi faktiskt fått gjort!
Paul has a new favourite...
Vår vän Helen fyllde 40 igår & det var vi ju tvugna att fira! Eftersom Helen är lite bohemisk av sig så gällde "kom när ni kommer & vill ni ta med något så sure". Så efter att Paul & jag snurrat runt i stan & hämtat upp porslin, shoppat lite kläder (Paul har nya byxor nu & jag en ny laddning marinblått) stressade vi hem för att baka liten kaka. Drog ut alla ingredienser & sprang sedan upp i duschen medan smöret mjuknade. Sedan ner igen & så blev det en laddning av Pauls favoritkakor samt en helt ny version av peanutbutter cookies.
Föll för att de liknade hallongrottor så mycket... en av mina favoritkakor back in the fat days.
Väldigt enkla att svänga ihop & hela huset luktade lite bakhimmel efter att de gräddats! Ifall att någon vill prova:
Värm ugnen till 177 grader. Blanda sedan 3 dl vetemjöl med 1/2 tsk var av natriumbikarbonat, bakpulver & salt. Ställ undan de torra ingredienserna, ta fram en ny bunke & rör ihop 1.8 dl jordnötssmör med 113g smör, 0.75 dl strösocker & 0.75 dl farinsocker. Knäck ner ett stort ägg & tillsätt 1 tsk vaniljextrakt. Blanda, blanda, blanda. Vispa sedan ner de torra ingrediensera, forma små kulor av degen & rulla dem i strösocker. Placera kulorna på en plåt med bakplåtspapper (gud... heter det så? Hjärnsläpp på svenskan där...) & grädda i tio minuter. Plocka ut plåten & tryck ett hål i varje kaka med något lämpligt verktyg. Ställ in i ugnen ytterligare 6 minuter. Plocka ut igen & skeda ner lite valfri sylt i varje hål. Grädda en minut till. Förklara för pojkvän att han INTE får äta alla kakor.
De kom tillslut!
Bästa farmor skickade blommor till mig på Maria-dagen, men vi fick aldrig riktigt till det med blomsteraffären. Deras jobbtider stämde helt enkelt väldigt dåligt in mot våra, så blommorna dröjde & dröjde... Tills igår, då kom ett knippe färg in i vårt hus! Så himla fint - speciellt med de två irisarna, jag älskar iris!
Så tack så jättemycket farmor, de lyser verkligen upp här hemma!
You have to try!
Igår drabbades jag av BEGÄR efter viltkött. Har ju vuxit upp på älgkött (japp, hemma hos oss får man till & med älgtacos!) & det är något jag verkligen saknar. Så igår tvingade jag Paul att köpa hjort. Inte älg, men så nära man kan komma här i Canada om man inte tillhör ursprungsbefolkningen & således har jakträtt på älg. Anyway, vi kom hem med våra hjortbitar & jag var glad som ett barn på julafton (eller... som jag på julafton - same, same). Bestämde mig för att testa ett nytt recept & det blev så lyckat! Köttet rullade jag bara i peppar & tryffelsalt & knölade in i ugnen på 150 grader tills det blev cirkus 66 grader varmt & det blev sjukt gott... men såsen, herregud såsen... Så här gör ni världens godaste blåbärssås (för två personer):
1) Hacka en sharlottenlök i fina bitar & fräs i en liten kastrull tillsammans med 1 msk honung
2) Häll ner 1 dl frysta blåbär
3) Tillsätt 1 dl vatten & 0.75 dl rödvin
4) Smaka av med cirka 1 msk flytande buljong & koka upp
5) Red såsen med lite maizena utrört i vatten, jag tog en rågad tesked
6) Smält ner en pytteliten bit smör i såsen precis innan du serverar den
1) Hacka en sharlottenlök i fina bitar & fräs i en liten kastrull tillsammans med 1 msk honung
2) Häll ner 1 dl frysta blåbär
3) Tillsätt 1 dl vatten & 0.75 dl rödvin
4) Smaka av med cirka 1 msk flytande buljong & koka upp
5) Red såsen med lite maizena utrört i vatten, jag tog en rågad tesked
6) Smält ner en pytteliten bit smör i såsen precis innan du serverar den
SÅ HIMLA GOTT! Vi serverade det hela med stekt shitakesvamp & rostad palsternacka - fast nästa gång jag lagar det här receptet tänker jag byta ut palsternackan mot något mosigare, typ blomkålspure.
Can it be summer now?
En av de bilder som Sussie skickade... på Paul & mig i dumma hattar i stugan... hjälp vilket sommarsug det satte igång! LÄNGTAR efter värme, att lasta in mat för en helg i våra kylväskor & sedan åka upp till cottage country. Sjunga med till lokala radiostationen "The Dock", kika på snapping turtles, slå ut lite fler väggar (jo, det finns faktiskt fler att ge sig på!), dricka Creemore & titta på solnedgången. Fy sjutton vad jag längtar!
If I could love him then...
Jag vill bara säga tack till er som skickat foton av oss två till mig, det betyder så mycket! Så tack, tack från djupet av mitt hjärta!
Fick just det här kortet från bästa SussieQ, taget 2009 i Fridhem. Så fint att se!
Fast på tal om djupet av mitt hjärta & allt det - jag funderar på att inkludera en mapp med foton av oss två innan Paul klippte håret, för att visa att här, här rör det sig om äkta känslor! För jävlar i min lilla låda, om jag kunde stå ut med hästsvansen - så står vårt förhållande pall för allt & det kommer jag att försvara med näbbar & klor om någon kommer & påstår att det vi har tillsammans är hittepå!
Möt bevismaterial #86... eller något sånt...
Hela gårdagskvällen ägnades åt att leta reda på dokument. Paul ansvarar för att hitta ALLA flygbiljetter som visar att vi rest någonstanns tillsammans & jag ansvarar för att skapa en "förhållandetidslinje" - dvs, komma upp med datum när väsentliga saker skett i vårt förhållande samt backa upp det med bilder. Jag säger bara - TACK GODE GUD FÖR BLOGGEN! Vissa delar av bloggen kommer dessutom att översättas till engelska & inkluderas till mappen med bevismaterial i fallet "Är vi kära på riktigt eller har Paul skickat efter mig från Sverige för att laga mat & skura toaletten?"... Dessutom måste vi kartlägga vårt förhållande med Mammut. Mumin räknas nämligen som ett relativt tungt bevis i vågskålen "Äkta kärlek". Av tre anledningar:
1) Vi tecknade ett kontrakt när vi köpte honom = bådas namn finns på papperet = vi har gemensamt tagit ansvar för en levande varelse
2) Katten var inte gratis, ytterligare ett plus i kanten. Han räknas nämligen som "väsentlig gemensam investering"
3) Mumin är försäkrad i bådas namn & försäkringar är big business i den här typen av frågor
1) Vi tecknade ett kontrakt när vi köpte honom = bådas namn finns på papperet = vi har gemensamt tagit ansvar för en levande varelse
2) Katten var inte gratis, ytterligare ett plus i kanten. Han räknas nämligen som "väsentlig gemensam investering"
3) Mumin är försäkrad i bådas namn & försäkringar är big business i den här typen av frågor
Så det här med att köpa raskatt, inte så dumt ändå! Tuffsbollen nedan kan mycket väl vara det som får beslutsfattarna i London att bara... "nej men det MÅSTE ju finnas kärlek i ett förhållande som innehåller den där lilla varelsen... utedutidu så söt!!!"
No, we're not climbing the embassy...
Jag klev in i väntrummet på advokatkontoret - högblankt trä, beige färgsättning, soffgrupp & välpolerad sekreterare. I soffgruppen satt ett par som såg ut exakt så där som jag gjort allt för att undvika att se ut som. Alltså... kvinnan... blå ögonskugga hela vägen upp till ögonbrynen, pälsjacka med ormskinnsinslag & så håret i knut. Med en sån där åttiotalshårsnodd model XL & gjord av sammet. Redan där kände jag mig rätt uppåt, lite "Jamen... om den typer av personer kan få uppehållstillstånd så kan väl jag också!". Sedan kom advokaten & vi blev eskorterade till hans kontor, slog oss ner... han kikade genom våra papper - hummade lite. Tittade upp "So, you're from Sweden?". Jag svarade ja, hans reaktion "That's great! Sweden won't be a problem, let's face it - it's not like you guys climb the walls of the embassy to get into our country. No one will think that you have arrange all of this to escape FROM Sweden!".
Älskade lilla Sverige, du är bäst.
Det är så märkligt...
Det här med att man måste bevisa att man verkligen är ett par, att det inte är ett resonemangsparti... shit så märkligt det känns. Hitintills har vi fått följande förfrågningar mailade till oss från advokaten:
1) Har vi ett bildregister som visar att vi varit tillsammans si & så länge
2) Har vi rest tillsammans, i så fall kan vi bevisa att vi rest till sagda platser?
3) Har vi ett gemensamt bankkonto
& jag tittar på de här sakerna & bara skakar lite på huvudet. För det känns liksom lite kasst att summera ett förhållande med hjälp av tre små punkter. Samt lite orättvist - vi har ju haft förmånen att kunna resa rätt mycket tillsammans, men om men inte har den ekonomin, vad visar man upp då? Eller det här med bilderna... här har ju vi problemet att det oftast bara är vi två som hittar på saker, dvs - det blir lite kämpigt att få till lämliga "bevisbilder". Bankkontot då? Som tur var så har vi ett gemensamt cash/sparkonto för mat - så det hjälper jättemycket - men jag känner så många par som har helt separat ekonomi... räknas de inte som ett riktigt par då?
1) Har vi ett bildregister som visar att vi varit tillsammans si & så länge
2) Har vi rest tillsammans, i så fall kan vi bevisa att vi rest till sagda platser?
3) Har vi ett gemensamt bankkonto
& jag tittar på de här sakerna & bara skakar lite på huvudet. För det känns liksom lite kasst att summera ett förhållande med hjälp av tre små punkter. Samt lite orättvist - vi har ju haft förmånen att kunna resa rätt mycket tillsammans, men om men inte har den ekonomin, vad visar man upp då? Eller det här med bilderna... här har ju vi problemet att det oftast bara är vi två som hittar på saker, dvs - det blir lite kämpigt att få till lämliga "bevisbilder". Bankkontot då? Som tur var så har vi ett gemensamt cash/sparkonto för mat - så det hjälper jättemycket - men jag känner så många par som har helt separat ekonomi... räknas de inte som ett riktigt par då?
Nya tag!
Ny dag & idag mina vänner, idag ska jag inte vara så där ynklig som jag var igår. Jag ska inte gråta eller vara arg, jag ska vara lugn & tänka "manana" & "hakuna matata". För det är ju lite så att livet ibland blir som det blir - kanske inte nödvändigtvis precis som man tänkt sig, men det behöver ju inte innebära total katastrof för det. Oki, så det verkar som om vår ansökan legat & samlat damm i 6 månader pga att Paul inte insåg att man måste langa över en check (host... muta) - men då är det ju så & inget att hålla på & deppa över. Gjort är gjort & nu gäller det bara att försöka jobba med det vi har i nuläget.
Advokaten är inbokat till klockan ett & jag har gjort mitt bästa för att se ut precis som vad jag är - importerad forskarkraft, inte sexslav eller städhjälp.
Advokaten är inbokat till klockan ett & jag har gjort mitt bästa för att se ut precis som vad jag är - importerad forskarkraft, inte sexslav eller städhjälp.
Canada i ett nötskal...
Det blev ingen shopping. Istället åkte vi hem & så grät jag ner i ett glas med rödvin. Efter att ha hulkat bort all min mascara kändes det lite bättre, det lättade lite i bröstet. Dessutom hjälper det så mycket att vi fått lite mer klarhet i varför mitt case-nummer inte finns registrerat hos myndigheten trots att papperen skickades in för ett halvår sedan. Enligt advokaten som Paul pratade med idag så måste man bifoga en check med ansökan, bara det att det inte anges. Så Paul skickade inte in någon. Vilket gör att hela ansökan blir något som sopas undan i en hög med "sånt som vi kanske tar itu med någon dag om vi orkar". Om jag ens orkar kommentera det tillvägagångssättet? Nej.
I vilket fall, klockan ett imorgon är tanken att vi ska dyka upp hos vår alldeles pinfärskt införskaffade advokat. Välkammade, med pass, visapapper & utan blå ögonskugga, rosa läppglans & pälskappa för min del. Sen får vi se hur bra han är på att trolla & vad hans konster kan tänkas kosta. Check på nytt kapitel i det lilla äventyr vi kallar livet.
I vilket fall, klockan ett imorgon är tanken att vi ska dyka upp hos vår alldeles pinfärskt införskaffade advokat. Välkammade, med pass, visapapper & utan blå ögonskugga, rosa läppglans & pälskappa för min del. Sen får vi se hur bra han är på att trolla & vad hans konster kan tänkas kosta. Check på nytt kapitel i det lilla äventyr vi kallar livet.
