MsBree

Idag är det min namnsdag - Maria! Så i sann namnsdagsanda är det "peka med hela handen" som gäller. Så här långt har vi klarat av följande Ida-vänliga aktiviteter:

 

Frukost i sängen

Besök på Guelphs farmers market - check på getfetaost

Chai på Starbucks

 

Nu blir det promenad i solen (för ÄNTLIGEN har vi inte -20C med snålblåst som tar ner tempen till -35C), sen inköp av lite mer pysselmaterial, lång dusch, hamburgare till middag & så har Paul dyrt & heligt lovat att få upp den sista metern tapet i vardagsrummet. Oh & så ska jag tvinga honom att byta ut sängkläderna så att jag kan gå & lägga mig & känna mig så där riktigt helren!

Alltså, jag börjar tro att de tappade bort all min kroppsfukt på förlossningen. För torrare än så här går det nog inte att vara. Händerna är så torra att knogarna spricker & blöder, jag känner mig som en vandrande kvalsterbuffé rent kroppsligt, de "ålderrelaterade vårtorna" (aka eksem) har så sakta börjat göra come back & håret... Jag vill inte ens prata om det risiga molnet av statisk elektricitet som kröner min uppenbarelse. Känns lite som om jag jobbat hela livet på ett garveri, marinerat kroppen i garvångorna, & sen gått & dött i öknen. Eller, som om jag var en korsning av en odödlig bibliotikarie & en karaktär från X-men med ström som specialitet... and I don't like it at all. Nu är frågan, ska jag orka försöka göra något åt det hela? Tycker att hudlotion & inpackningar är tristare än trist, så att använda min dyrbara egentid åt sånt känns ju måttligt roligt. I nuläget känns det väl mest som om jag bara vill klippa av mig allt hår & vänta ut sommaren... Fast så känner jag samtidigt att nu inte är rätt tid att ta några drastiska skönhetsbeslut & att ett jätteklipp lika gärna hade kunnat resultera i total missär. Vilket ju hade varit väldigt jobbigt eftersom Josefin (min främsta "katastrofklippspeppare") inte kommer hit förrän i maj & så länge kan jag ju inte sitta & lyssna på Greig & tycka synd om mig själv. Så om någon sitter på ett lätt litet tips på hur jag ska kunna känna mig lite fräschare så får ni gärna hojta till!

Under alla år i syslöjden sydde jag ett enda plagg, en babytröja till ett kusinbarn, & som jag minns det var det på tvång - alla var tvugna att sy minst ett plagg & tjockisIda valde en babytröja av den enkla anledningen att jag skämdes över att mäta ut tyg till en egen tröja. So... det var kanske inte ett plagg som kändes direkt roligt eller tillfredsställande att tåta ihop. Nu däremot! Fick något form av ryck igår, laddade ner ett gratismönster & sydde en liten body till Tor & även om det finns en massa saker som jag så här i efterhand hade velat ändra på så känner jag mig ändå SÅ stolt. Typ "Åååh, jag både föööder & klääär honom!".

Tor fick en mjukiskanin i julklapp av Pauls syster & idag tänkte jag att det var läge för "staging photo" - alltså, proppa upp unge & kanin, knäppa ett kort & skicka ett tack-mail. Sagt & gjort, Tor ner i spjälsängen & så la jag kaninen bredvid honom - tog en sekund, sen var det kaninkramarfest deluxe i det Chvostekska hushållet. Tor blev verkligen helt till sig över allt det mjuka fluffiga.

Hade sett fram emot idag så mycket, Paul skulle jobba hemma & jag skulle på mamma-baby-lunch med en massa Guelph-mammor. Fast så kom jag lite sent till restaurangen & fick sitta på kortsidan av bordet så det kändes som om jag hade lite svårt att komma in i konversationen. Inte för att den var så superspännande i & för sig, det pratades uteslutande baby &... well, jag börjar känna att det hade varit roligt att prata om annat än: amning, sömnrutiner, blöjor & sånt som babyn producerar. Så när det blev en lucka i konversationen frågade jag lite glatt vad annat folk pysslade med under dagarna - typ hobbies & så. Hjälp så platt det föll... fick ett svar  (annat än "Vadå annat?! Babyn tar ALL tid"): "Jag har jobbat på att omorganisera hur vi lägger i tvätten i tvättkorgen, så att det ska bli mer effektivt eftersom vi producerar så mycket tvätt nuförtiden". Alltså, alla gör väl så gott de kan med den lilla tid de har till förfogande sedan de små uppmärksamhetsaporna gjort entré... men tvättorganiserande?! Liiite roligare än så hade jag faktiskt hoppats på. Väl hemma tog Paul Tor i babybjörnen & jag travade iväg för att skriva in mig på den yoga/pilates-studio som ligger ett stenkast bort från vårt hus. Bara det då att de håller på att genomgå ett ägarbyte - så de är stängda på oviss tid framöver. Depp. Travade därefter iväg till min tygaffär för att försöka hitta lite roligt tyg till babybodies & blev för första gången bara så besviken på urvalet & någonstans där började jag känna mig så grymt trött på dagen överlag. Inte för att den varit episk dålig... men ni vet, det känns lite så där som när du sett fram emot en ny film hur mycket som helst, bara för att en bit in i den tvingas inse att den är en 5.3 på IMDB. En sån dag är det idag. Jaja... får väl försöka tänka att det kommer bättre dagar & njuta av Tor, för han är absolut inte en 5.3a!

Vi ägnade lördagen åt viktigheter så som "Hur kommer Tor att se ut om han får sin pappas hår?"

Seriöst, innan Tor kom kunde jag under längre interval glömma av att jag hade en mobiltelefon. Paul blev ju knäpp på det här, men jag har liksom aldrig varit en mobil/telefon-människa så det här med att komma ihåg att ladda en liten elektronikdosa... något jag inte alltid fick till. Nu däremot, nu sitter mobilen i princip fast i mig i lika stor utsträckning som vad Tor gör. Det är apparna som jag inte kan leva utan. Det började under graviditeten med det app som räknade ner till dagen D, sen värktimer & nu pular vi in varje blöjbyte, mattillfälle & bad i "Feed Baby". Plus att jag häromdagen laddade ner en app för att hålla koll på Tors tillväxtspurter. Appen som håller koll på allt matande är något som jag på riktigt inte förstår hur jag skulle hade klarat mig utan. När åt han sist, hur länge, på vilken sida? Allt håller den koll på & den skänker verkligen en känsla av trygghet - med ett knapptryck har jag stenkoll på allt som gäller hans mat. Samtidigt finns det en baksida, för med appen kommer även möjligheten att hålla koll på hans vikt & där känner jag att jag lätt hade kunnat löpa bananas helt & väga honom varenda eviga dag (vi har köpt en fiskvåg för hemmabruk). Något som jag faktiskt inte tror är alldeles bra, känns som om det lätt kan bli ett stressmoment istället för något positivt. Så nu har vi begränsat oss till vägning en gång i veckan - så att vi har koll men ändå inte tillåter oss att bli helt besatta av antalet gram kotten lägger på sig.

Någon gång i början av graviditeten, medan jag fortfarande kunde sy (alltså innan jag blev så sjuk av att se symaskinsnålen åka upp & ner att jag kräktes) hittade jag en liten typeset låda på en antikaffär uppe i cottage country. Perfekt för trådrullar tänkte jag & betalade glatt $10. Fast så flyttade vi & i flytten fick sig lådstackarn ett par rejäla törnar. Tre hyllplan bröts av i olika utsträckningar & en tvärslå fick ett rejält hack & helt plötsligt hade jag ett projekt på halsen... So, under långhelgen började jag med att bryta lös alla trasiga hyllplan & sanda brottytorna:

Hitintills har vi i princip bara använt ovanvåningen av huset som förvaringsutrymme. Eller ja, i början höll vi ju på & slipade golv & så - men i takt med att magen växte minskade den typen av ansträngningar medan antalet kartonger ökade. Funny how that works... Men så i helgen kände vi att vi var tvugna att åtminstone börja nysta på det rum som ska bli barnkammare. Packade ur & om en massa lådor, körde en vända till vårt förrådsutrymme & så blev det en tur till tippen också. För att friska upp minnet... så här såg det ut när vi flyttade in:

Sen någon vecka eller så har Tor upptäckt sina händer & det är ju sjukt spännande. Han kan underhålla sig själv långa stunder med att bara titta på dem, vrida dem fram & tillbaka framför sitt lilla ansikte & så kanske allra bäst - knöla in hela vänsterhanden i munnen. Tydligen jätteroligt, spelar ingen roll att han ett par gånger kräkts för att han råkat veckla upp fingrarna inne i munnen - jättekul i alla fall! Bäbisar är märkliga små varelser... Anyway, en annan kul grej är att greppa tag om saker & ting & vifta runt med dem. Läste någonstans att det var bra att introducera dem för olika material så idag när jag skulle göra te stack jag på prov teskeden i Tors hand. Stor succé - kotten blev helt till sig.

Tors första omgång kläder har den senaste tiden blivit markant tajtare & jag har därmed upptäckt ett nytt problem - det här med att rensa ut de små storlekarna & ersätta dem med större... Sjukt jobbigt! Jag blir helt lipnostalgisk & bara "Buhu & snart flyttar han hemifrån!". Så igår bestämde jag mig för att Paul skulle få hjälpa till med rensandet, kotten kan ju liksom inte knölas in i för-korta pyjamasar hur länge som helst. Taktiskt misstag. För om jag är nostalgisk när det kommer till pryttel så beter sig Paul som om varje pinal är den enda ägodel han fått med sig ur brinnande krig. Följaktligen stod två nostalgiska fån över Tors lilla garderob igår & fixade inte att göra sig av med någonting alls. Inte ens hans lilla pingvin-julklapps pyjamas. Fast idag satte jag på honom en body i storlek 62 som han fått från fina Camilla & det var ett perfect fit = jag bara måste ju inse att ungen inte längre kan sporta 56.

VI har firat Family Day idag - total låtsashelg för att lätta upp i vintermörkret, men en ledig dag är en ledig dag & något så sjukt uppskattat! Extra härligt är att Paul har tagit en semesterdag i morgon, så vi har alltså ytterligare en dag av familjemys att se fram emot. Ute är det skitkallt, kring -25C, så vi häckar inne i huset med massa god mat & varm choklad & så har vi återupptagit projekt "renovera huset". Har följaktligen roat mig med att slå ut golvlister medan Paul har monterat ned köksskåp - japp, vi har så smått gett oss på att förvandla köket till en barnkammare! Dock har vi tvingats inse att det som vanligt kommer att ta längre tid än vi tänkt oss, människorna som har fixat här i huset tidigare alltså... Ett litet fix de gjort är att sätta upp gipsskivor utanpå de gamla gipsskivorna, så att de på vissa ställen hänger ut utanför golvlisterna. Inte så snyggt om vi säger så. Kommer alltså att få dra ner väggarna vid något tillfälle, men det får vänta. Bästa Jo dyker nämligen upp här i huset om 11 helger & då vill vi gärna att stället är någorlunda i ordning & inte fullt så mycket byggarbetsplats!

Innan vi fick Tor var planen att använda tygblöjor från scratch - helt enkelt för att det känns som ett sånt slöseri att knöla ner den ena blöjan efter den andra i soppåsen. Fast så tog vi oss aldrig iväg för att köpa på oss de där blöjorna (var ju inte så mobil på slutet) så det blev engångsblöjor i alla fall. Vilket var rätt skönt i början, när det kändes så mycket med allt - men nu när saker & ting känns lite lugnare bestämde vi oss för att testa. Köpte därför på oss ett litet test-kit igår. Nu ska allt tvättas en 5-6 gånger & sen kör vi igång. Fungerar det bra byter vi nog helt till tygblöjor när han är hemma, men kör nog vidare på engångs när vi är ute & i farten. Någon som läser här som har erfarenhet av tygblöjor förresten? Tips är som alltid välkommet!

Liten tanke kring det här med hur folk ser på gnagare i Sverige vs här i Kanada - jag känner nämligen att toleransnivån inte riktigt är den samma. Vi hade tex möss på geologen när jag jobbade på UofT, hur det hanterades? "Lämna inte mat framme på era skrivbord"... Annat exempel, häromdagen var Paul hemma hos en äldre släkting & hjälpte till med lite datorproblem. Det var smårörigt i arbetsrummet, massa gamla sladdar & datautrustning som inte längre användes, så han röjde lite för att lättare kunna arbeta. Mitt i röran hittar han en kattleksak som han plockar undan... bara det då att det visar sig att det INTE är en kattleksak (noll skallereffekt) utan de facto en liten mumifierad mus. Jag skrek i panik i typ 3 minuter innan jag fick ur mig ett "Men vad SA hen när det hände?!" varpå jag fick svaret "Ojdå, katten måste ha burit in den". Alltså... samma scenario i vårt hus & jag hade: 1) dött skämsdöden 2) ringt jourhavande pest-control firma & bett dem komma hit omgående - vi hade under tiden campat i bilen 3) Påbörjat århundrats utrensning av ALLT. Hade samma sak hänt farmor... first cause of action: fjutta fyr på huset följt av snabb incheckning på första bästa äldreboende. Det hade alltså INTE tagits med en axelryckning & ett litet "shit happens". Tänker också på hur det var ute i stugan här när vi först kom dit - hej muskyrkogård i vardagsrummet & på den lokala järnaffären tipsar folk glatt om hur de mest effektivt tagit död på de kritter som bor i deras hus. Det verkar verkligen inte alls vara samma sociala stigma associerat med gnagare som vad det är hemma - lite som om vi i Sverige känner hur fattigsverige, med allsköns oknytt, fortfarande flåsar oss i nacken. Vi får väl se hur det blir med Tor, han kanske växer upp & är lite mer relax när det kommer till sånt här - själv vilar jag tryggt i den grundcementerade åsikten att skadedjur bör bekämpas på alla sätt & vis de kan. I naturen får de gärna härja hur fritt de vill, men de är inte välkomna i mitt hem.

Jag är inte så för alla-hjärtans-dag. Älskar att fira högt & lågt, men det gör mig lite avig att just den 14e februari kommer med närmast ett krav på att det ska vara super romantiskt. Tänker dock försöka få ihop en sats kakor åt Paul, som en liten kärleksyttring i munsbitsform. Annars är ju det här lätt det finaste kvittot på vår kärlek...

Mamma-barn-grupp idag igen, samtalsämnet på dagordningen var "sömn". Vår doula pratade först om sina sömnerfarenheter & sen var det dags för alla andra att ventilera sina problem. Det kom den ena jobbiga berättelsen efter den andra & sen var det min tur... Kändes så dumt - för det var nästan som om det bara var socialt acceptabelt att erkänna samsovning, partner som sover på golvet & skrikfester. Vilket inte alls är fallet för oss, Tor somnar i regel vid tio i sin egen säng, vaknar upp någon timme senare, äter & sover sen till 5-6 på morgonen då han äter igen & somnar om till 7-8. Ofta somnar han dessutom om ytterligare någon timme efter det, men då i stora sängen med mig. Har ju ingen jättebarnerfarenhet, men det känns som vi har haft rätt tur i sömnfrågan & jämnfört med vissa av de andra berättelserna (typ 11 månaders som ammar var 45 minut genom nätterna) verkar det som om vi haft JÄTTETUR. Så jag bara "Eh, nej men det har väl gått rätt bra... så jaaa över till Becky!". Så lätt kom jag dock inte undan - samsover vi, hur länge sover han på nätterna, när lägger han sig?  Det blev lite tyst när jag sa hur Tor sov & sen kom den här kommentaren "Men VÄNTA DU BARA tills han är 4 månader, du kanske tycker att han är snäll nu, men då vänder det!". Sa något i stil med att jag är lycklig för varje hel natt vi får & att jag inte tar ut något i förskott... men det kändes som om det blev lite fel där. Bara för att han sover bra är han ju på intet sätt "snällare" än de kottar som gråter sig igenom nätterna. Jaja... vi får väl se hur det går, två månader till & han kanske håller oss uppe hela nätterna med gnäll & gråt - så då får jag väl be att vi håller ännu en sömndiskussion!

Blir så arg när jag läser de kommentarer jag fick på förra inlägget om framfall - hur kan det komma sig att graviditetsrelaterade problem fortfarande viftas undan som ickefrågor? Har gått runt hela dagen & liksom gradvis eldat upp mig mer & mer - det här har jag främst gått i gång på:

 

1) Graviditet är ingen sjukdom - bland det mest dömmande & kränkande du kan säga till en gravid kvinna! Nej, det är inte cancer - men det är inte en bilolycka heller & jag har aldrig hört någon säga ett käckt "Whiplash-skador är ingen sjukdom!" till någon i stödkrage! Eller "Jo men du överlevde ju & fick ett bra skadestånd, så du ska vara tacksam!". Men på något vänster, för att det är ett litet barn involverat, ska du vara tacksam & hålla tyst om allt som inte är bra. Är tanken att vi alla ska fortsätta att tiga om diverse plågor för att inte avskräcka framtida kvinnor från att glatt bli gravida utan att veta vad som möjligtvis komma skall?

2) Tor blir 10 veckor på lördag & min rygg börjar känna sig 10 år äldre. Tycker att det är helt ORIMLIGT att kvinna efter kvinna ska föda sitt barn & sen skickas hem utan någon form av rehabiliteringsplan. Åter igen, är du med om en bilolycka så finns det ju resurser för att du ska komma tillbaka kroppsligt - men en nybliven mamma skickas hem utan ens den fattigaste lilla broschyr om vilken typ av träning som kan tänkas bygga upp kroppen igen. Sure, det går ju att googla - men hur svårt kan det vara att sammanställa lite vettig information om vilka träningsformer som är säkra & hjälper att bygga upp rygg- & magmuskler igen? Tänker att medelkvinnan kanske har en 30-40 år kvar som arbetsför när hon får sitt första barn, hade det inte varit värt att satsa lite pengar på att hon faktiskt ska kunna arbeta fram till pension & inte behöva sjukskriva sig pga ryggsmärtor & förslitsningsskador vid 55?

 

Förutom att vara arg känner jag mig också allmänt trött - finns det något att göra åt det här eländet som ensam individ?

Jag har velat över om jag ska skriva om det här eller inte men så lämnade Malin en så bra kommentar på mitt tidigare inlägg om "kvinnoproblem" som sopas under mattan:

 

Så här är det, Tor är det finaste jag vet, min lilla glada unge som jag älskar till månen & tillbaka. MEN... min kropp inte är densamma som vad den var innan graviditeten. Det faktumet devalverar dock på intet sätt min kärlek till honom. Bara för att du haft turen att få en frisk, älskad, unge innebär det inte att du inte kvalificerar dig för att få säga att DU kanske inte är i tipp topp form efter att ha satt sagda unge till världen.

Det här med att vi flyttat ut från Toronto har känts som ett så himla bra beslut från scratch! Vi älskar Guelph & vårt lilla hus. Det enda som varit jobbigt, förrutom Pauls pendlande, är väl att vi landade här utan något kontaktnät. För tillskillnad mot när jag kom till Lund eller Toronto tvingades vi ju inte in i ett socialt sammanhang - så jag har oroat mig lite för hur det ska bli med vänner. Är inte beroende av att känna hur mycket folk som helst, men ni vet... det är ju kul att ha i alla fall lite kompisar för grillkvällar, parkhäng, sushiluncher & så vidare. Nu börjar jag känna hur det tickar igång lite sakta - har precis varit på en timmes promenad med en annan nybliven mamma (hennes dotter föddes dagen innan Tor) som bor tre gator från oss & på fredag ska jag ut på promenad med en annan mamma. Det är ju inte säkert att vi blir bästisar för livet bara för att vi börjat ses lite nu, men det är så skönt att det i alla fall rör på sig! För Tor är ju underbar på alla sätt & vis - men hjälp vad härligt det var att komma ut ur huset, träffa en annan vuxen & få prata om lite allt möjligt!

 

Tor har också börjat skaffa vänner... Leksakerna har nämligen så sakta börjat göra intåg i hans liv & jäklar i min lilla låda vad han blir till sig!

Nu blir det lite oglammig inledning här på bloggveckan - men jag har precis sett det här klippet om foglossning & känner mig så där allmänt arg på hur gravida kvinnor möts i vården. Jag hade tur på så vis att jag helt klarade mig undan foglossning, men däremot led jag under hela graviditeten av förstoppning. Det var helt galet hemskt för att vara ärlig, gick lätt en 4-5 dagar mellan toabesöken, & jag gick därför runt & kände mig mer eller mindre konstant förgiftad. När jag bad om hjälp fick jag i regel höra att jag skulle dricka mer vatten, äta kiwi eller "vänta tills du inte är gravid längre". Det där sista är ju inte ens ett råd, det är ett hån - men jag försökte följa de andra tipsen & åt helt vansinnigt mycket kiwi utan nämnvärd framgång. Bättring på lidandet kom inte förrän jag läste Malin Wollins "En mamma blir till" & fick tips om psyllium. Hade velat säga att det blev helt bra & att jag nu, så här efter förlossningen, är återställd - men så ser inte riktigt verkligheten ut. Däremot känner jag  mig inte längre som ett blymordoffer i en Agatha Christie deckare & det är tack vare att jag numera öser på med psyllium så ofta jag bara kan. Allt från morgongröt till tomatsåser får sig en skopa. Nu senast drog jag ihop en sats grahamskex med allt vetemjöl utbytt mot just psyllium.

Jag lagade ju närmast hysteriska mängder mat & frös ner innan Tor föddes, så vi äter faktiskt fortfarande "frysmat" under veckorna. Men när det blir helg känns det så där festligt att plocka fram ett isblock & ställa på tining, så då vill jag helst laga något från scratch. Däremot har jag ju inte riktigt tiden att sitta & googla recept i all evighet sedan Tor kom, så inledningsvis var det lite av ett problem. Tills jag kom på att Allers faktiskt har jättebra recept i varje tidning & jag råkar sitta på hur många Allers som helst eftersom jag sparat varje tidning farmor skickat sen jag blev gravid (så att jag skulle kunna lösa korsord medan jag ammade). Så nu är "Allersrecept" vår helgmelodi! Paul blev så förtjust i gårdagens rotfrukter att det blev repris på det idag - men istället för lax till körde vi på kyckling istället.

Även om jag inte forskar i nuläget har jag ju ändå tillbringat rätt många år med att läsa vetenskapliga artiklar - så då & då ber vänner, familj & bekanta mig om hjälp med akademiska uppsatser. Under åren har jag satt mig in i en rad olika ämnen - stadsplanering, lobbyverksamhet & nu senast teorin bakom självmord. Får ju bara en liten inblick i varje ämne, men nästan varje gång jag jobbat med den här typen av projekt har jag börjat känna ett brinnande intresse. Så även med mitt senaste "uppdrag"... Så när vi satt i ett bankmöte tidigare idag (vi öppnade ett bankkonto till Tor) & banktjänstemannen berättade att hans bror nyligen begått självmord sa Paul "I am so sorry" medan jag såg ett venn diagram framför mig & började lappa ihop någonslags personlighetsanalys baserat på den information jag fått från sporadiska kommentarer:

 

1) Familj från Egyptien, kom till Kanada 1989

2) Pappa jobbar som gynekolog med imponerande förlossnings-statistik

3) Pappa ville att hans son skulle bli läkare & är missnöjd med hans karriärval

4) Internationella studier vid Brisbane University

5) Självmordet ses som ett "stupid decision"

 

= högpresterande familj med höga krav samt en social bakgrund där psykologiska problem troligtvis är enormt stigmatiserade. När vi väl landade hemma i huset efter mötet kraschade både Paul (jättejobbig arbetsvecka) & Tor & som enda vaken själ i huset fortsatte jag att läsa om självmord. Höll på någon timme eller så & sen bara... ja men det kändes så OTROLIGT ofestligt. En familj som var totalt poänglösa i form av sällskap, pissväder utomhus & så jag då - som satt & läste om de psykiska beståndsdelar som måste till för ett "lyckat" självmord. Hej depp... Så jag petade igång gänget, slog på happy musik, dukade med silver & körde matexperiment i köket baserat på en Allersartikel & så tog vi lite bubbel på det. Bubbel alltså - räddaren i nästan varje situation då livet känns lite så där småkasst!

Tor har inte börjat dreggla än, däremot får han till lite bubblor då & då...

Idag firar vi 2-månadersdag! Så här långt har väl firandet i & för sig varit rätt stillsamt, men jag tänker att det ändå varit rätt trivsamt för en så pass liten knatte som vad Tor ändå är. Började med fri mjölkbar (well... den är ju fri varje dag, men fri bar låter så festligt så jag var tvungen att skriva det i alla fall) & ny fin topp från Camilla i storlek 62!

Tor var relativt stor när han föddes, 3775g, som sen reducerades rätt rappt eftersom det tog någon dag innan mjölken kom in. Under de där dagarna tappade han 8% & sen har hans vikt konstant legat under medel. Kurvan är heller inte rak, den flackar lite - men det är ju rätt naturligt när invägningstillfällena är så pass utspridda som de faktiskt är. När det handlar om så här små individer kan en kissblöja & tiden för senaste amningen göra rätt mycket - 100 gram hit eller dit är ju inget för oss men för dem kan det röra sig om hel veckas förväntad viktuppgång. Fastän jag ändå pysslat rätt mycket med statistik i mina dagar så kan jag inte låta bli att stressa över att hans kurva inte löper parallelt med de utvecklingskurvor som WHO producerat & det här att han inte lägger på sig så mycket som vår läkare tycker att han ska lägga på sig... stress deluxe. Vad värre är att jag känner att vi inte får klara direktiv på hur mycket han faktiskt bör gå upp. Så här långt har vi fått/jag hittat följande information:

 

1) Dr A - Tor bör gå upp 1 oz (ca 28 g) per dag

2) Barnmorskorna - Tor bör gå upp ca 0.5 oz per dag

3) Dr A - Tor bör gå upp 200 g per vecka, men som minst 180g (han går upp cirka 110g)

4) Amningshjälpen - Viktuppgången per vecka bör ligga mellan 100-200g

5) Babycenter - Viktuppgången bör ligga på 1 kg per månad

 

Alltså, det går ju lätt att bli tokig för mindre! Det är en baby, ett koncept som vi dragits med sen urminnes tider, hur kan det inte finnas EN STANDARD som säger "Ditt barn bör gå upp mellan X & Y på Z dagar". Höll helt på att få krupp tills dess att Alex tipsade om att det kan röra sig om amning vs ersättning, alltså att vissa kurvor utgår från ett barn som får ersättning medan andra bygger på barn som helammas & följaktligen inte lägger på sig lika snabbt. OK, fine - det kan jag köpa - men jag tycker att det är riktigt dåligt att varken Dr A eller barnmorskorna har förklarat vilken referensbas de använder. Jämförs Tor mot ett underlag som bygger på barn som fått ersättning så är det ju inte underligt att han inte följer med i utveckligen lika snabbt. Men det suger ju att vi som föräldrar ska behöva gissa oss till vad som gäller eller inte. Dessutom, snacka om att lägga grunden för riktigt stressade förstagångsföräldrar som kanske inte vågar fortsätta med amningen. För oss är planen i nuläget att jag ska börja pumpa mellan amningstillfällena & sen "toppa upp" Tor innan han får gå & lägga sig för natten. Hatar att pumpa, men det får jag helt enkelt stå ut med under den närmsta månaden - för jag vill ju verkligen att Tors vikt ska ha ökat rejält till nästa besök. Sen får vi se om det räcker eller inte, men nu vet jag i alla fall att jag måste fråga vilken typ av data vi arbetar mot!

Idag var det dags för Tors 2-månaderskontroll samt vaccination. Kändes SÅ jobbigt när vi skulle ge honom sprutorna för han var så himla, hjärtskärande, glad & så BAM - nål i varje litet ben. Riktigt såg hur leendet trillade av hans lilla ansikte, ögonen spärrades upp i chock & så gråten på det. Fast det hade kunnat vara värre, har ju hört när han varit riktigt ledsen pga provtagning & med sockervatten på nappen var vi inte i närheten av hur ledsamt det hade kunnat vara. Desto värre var det för mammahjärtat när det kom till invägningen. Han har nämligen varit konstant dålig på att lägga på sig vikt & det höll i sig idag med - 4.5 kilo nu & vi hade hoppats på närmare 5. Jag vet att mitt jobb i nuläget involverar mer än att bara mata honom, men när han inte lägger på sig som han ska fastän jag tycker att amningen går hur bra som helst blir det faktiskt rejält jobbigt. Jag vill ju inget hellre än att min lilla kotte ska må så prima som det bara går & tja... kan liksom inte låta bli att känna mig rätt misslyckad. Lite som om min kropp helt enkelt inte fixar att producera tillräckligt näringsrik mat & som om jag inte klara av det enda som faktiskt krävs av mig i nuläget. Det kom en tår eller två i bilen, men så fick jag ett av de här tandlösa grinen & livet kändes genast väldigt mycket bättre.

Graviditeten var ju inte min grej, så när folk kikar ner i vagnen & säger saker i stil med "Naaaw, makes you want to have another one right away doesn't it?" så får jag hålla mig rätt hårt för att inte säga olämpliga saker i stil med "Yes, because I really enjoyed puking so much!" eller "Absolutely, that second degree tear has been healed way too long now!". Med andra ord, syskon känns ofantligt oaktuellt. Tills jag hittade det här lilla guldkornet... Alltså, hade det funnits garanti på att en fått så här sköna ungar så hade det kanske inte varit en så dum idé med mer än en i alla fall!

När vi hämtade vår vagn, någon gång i oktober, fick jag syn på en liten pingvin-nattlampa som jag blev helt kär i. Vi köpte den inte då, men på julafton kom Paul tassande med en kartong & bara "vi skulle ju inte köpa julklappar till varandra, men jag tänker att det inte räknas om det är till Tor..." & så var pingvinlampan min! Eller... ja Tors då. Fast, lampan kom utan skärm. Något som gjorde Paul lite smådeppig tills han insåg att jag var rätt nöjd över detta - hallå, utrymme för kreativitet! Hittade en lampskärm för cirka 80 cent (cirka 5 kronor) på min älskade syaffär & igårkväll skred jag till verket! Som vanligt glömde jag bort att ta ett ordentligt "före kort", här hade jag redan dragit bort det övre kantbandet, men det var samma som det undre så ni ser ju ungefär hur det såg ut från scratch:

Även om skolor & universitet är stängda idag så jobbar Canada Post - det dök nämligen upp ett litet paket medan jag var ute & skottade & timingen kunde bara inte ha varit bättre. Vantleverans från farmor! Så vi drog på Tors snow suit samt de nya vantarna & drog ut på en liten vända i parken.

Check på årets första snow day! Alla skolor & universitet stängda & Paul... trummvirvel... jobbar hemifrån! Han kikade ut på uppfarten imorse & bara "Jaaa... jag hinner ju skotta ut bilen innan jag måste vara på vägen, men problemet är att vägen inte är plogad". Så det bidde sovmorgon för hela familjen, väldigt välkommet! Medan Paul har jobbat (med Tor i babybjörnen på magen) har jag roat mig med att skotta ut oss. Jag säger "roat" helt utan sarkasm, älskar verkligen att skotta! Så en liten del av mig blev lite besviken när vår italienska granntant Teresa sprang över med sin skyffel & bara "Jag såg att du skottade & jag sa till Mario (hennes man) 'Du glömde grannen - hon är ute & skottar nu & hon har precis fått barn' & han sa ett fult ord som började på S. Så ledsen att vi glömde dig, men nu är jag här & hjälper till!" Fast samtidigt var det ju hemskt sött av henne att vilja hjälpa mig, så tillsammans skottade vi klart det sista. Hur mycket snö som kom under natten? Ja, vi hade väl en 5 cm innan...

Vi har stormvarning igen, har meterologerna rätt kan vi få uppemot 30 cm snö över natten & det får jag väl medge är en relativt stor mängd snö så där på ett bräde. MEN... ibland är det ju inte utan att saker & ting överdrivs lite när det kommer till vädret här. Ta det här lilla utkastet från cbc:s hemsida gällande den nalkande stormen & allt eländet den ställt till med på andra sidan gränsen:

 

För att fördriva tiden lyssnar Paul ofta på radio när han pendlar - häromdagen kom han hem & berättade att han lyssnat på en intervju om skandinaver. Nu har jag inte haft tid att lyssna än, men Paul återberättade delar & den här biten satte sig i huvudet "Svenska män är erkänt, inte bara i skandinavien utan även i resten av världen, de mest omanliga män som finns - alla tar pappaledigt & går runt med en babybjörn på magen". Alltså ursäkta... Förutom veka hakor så finns det MYCKET som jag tycker är omanligt:

 

Att pipa över insekter

Att använda spraytan

Att använda skor med "osynlig klack" för att blir liiite längre

 

bara som exempel, men att ta hand om sitt eget barn är ta mig fan INTE omanligt. Det är väl att uppföra sig som en ansvarstagande vuxen! Nu lever vi ju i ett land där pappaledighet dessvärre inte finns, men jag hoppas & tror att det inte bara är Paul som tycker att det sliter i hjärtat över att behöva åka ifrån Tor varje dag - att det finns fäder utanför sveriges gränser som faktiskt vill vara med & ta hand om sina barn. Pappor som vill och kan svänga ihop en vettig matsäck, köpa nya gummistövlar innan ungen grinar för att de är för små, ja helt enkelt vara en vital del av att forma sina barn till små individer. Frågar du mig så är de män som skrattar åt babybjörnpapporna de omanliga männen, knappt att räkna som vuxna.