MsBree

Klockan är 4 på morgonen & bara jag & Digby är vakna. Jag knapprar på datorn, Digby tvättar päls. Har varit uppe den senaste timmen & snurrat 282 varv i sängen men kunde bara inte somna om eftersom jag var så hungrig. Jättemärklig känsla för mig att vakna pga det, det känns liksom helt Dickens. Lite som om jag varit ett styggt viktorianskt barn som fått gå & lägga mig utan middag & sedan ligger & gråter över bukvärken hela natten (jo jag åt middag igår, men vid 6-tiden & inte så mycket). Det tog emot att ge upp, jag är nämligen total motståndare till att äta på natten (fribiljett till fetma), men tillslut gick det inte längre. Så nu sitter jag här med en jättekopp te & fyller upp tomrummet lite... Börjar redan känna mig lite mer som Annie efter det att Oliver Warbucks tagit över rodret.

 

Så... jag flippade ur lite idag. Klänningen har liksom hängt som ett moln över mig sen i måndags & jag har gått runt & känt två saker. Dels att det inte alls kändes så där "Ida-klänning" när jag satte på mig den & dels "Men skärpning nu Ida, det är en KLÄNNING - get over it". Lite konflikt med andra ord. Igår bestämde jag mig ju för att bara köra på den, men så var vi & dansade idag & vår danslärare sa något i stil med "85% of the time, it is the womans fault if the man steps on her feet". Han menade naturligtvis att det beror på att kvinnan inte håller sin dansram, men jag såg helt plötsligt bara framför mig hur det kommer att vara att dansa i "min klänning". Det går inte... Paul kommer att trampa på den, jag kommer att trampa på den. Varenda kotte kommer att trampa på den & jag kommer att ryckas än hit än dit & sluta upp med en klänning som kommer att se helt Game of Thrones gyttjig ut. Jag panikade. Vi klev ut från dansskolan & jag bara "Paul, klänningen är inte längre min klänning - nu åker vi till Davids Bridal & hittar en annan!". Paul tittade ut på eländet på gatan, snöslasket, det massiva snöfallet, slirande bilar... sen tittade han på mig & så körde vi 30 minuter på motorvägen till DB. Jag tror jag har fått världens snällaste blivande man. Klev in på affären, provade först den här klänningen - dog lite & tänkte att JCrew klänningen trots allt dög, provade två & tre till & kände att den absolut dög, provade en sista & jag hade min klänning. Det var verkligen som handen i handsken. Den satt så perfekt att min konsult såg över hela mig & konstaterade att jag inte kommer att behöva ändra något om jag håller den här storleken. Den kostade lite (läs rätt mycket) över vad JCrew klänningen kostade (men mindre än vad en Greta gått på) - men det får det vara värt för det blir inte så mycket mer Ida-klänning än så här känner jag!

 

Allt som allt tog det hela en kvart - sen var vi ute ur affären, jag med tidernas största leende. Det känns SÅ mycket bättre nu & ja, om någon undrar - Paul såg den också. Men jag hade i ärlighetens namn redan visat honom den föregående klänningen också, så det kändes inte så big deal. Jag menar, jag delar ju allt med honom - så att hålla på & mygla med den här biten också var något jag helt enkelt inte fixade. Inte så traditionerligt kanske, men jag tror inte direkt att vårt äktenskap kommer att stå & falla med "klänningsöverrasknings momentet". :)

Paul tyckte att det var oerhört underhållande när det uppdagades att även IKEAs köttbullar innehåller hästkött. Troligtvis för att Swedish Meatballs är ett sånt enormt etablerat koncept här i nordamerika & att det i princip alltid innebär just de där påsarna man kånkar hem från IKEA. Efter att vi har gift oss kommer vi ju att ha en liten reception hemma hos oss här i Toronto för de som inte kan komma till Sverige & planen fram tills i förrgår var väl att servera just IKEA-köttbullar till barnen. Nu känner jag mig lite mer tveksam... mycket på grund av att Paul fnissande undrade vi ska använda en My Little Pony som indikation på vad som serveras... helt på den linjen att använda spraymålade plastdjur som bordsdekorationer. Lite IIK varning på den känner jag.

 

Personligen har jag väl inte så mycket att säga om att det är just häst i köttbullarna, däremot tycker jag att det känns rätt avsmakligt med den här typen av köttprodukter som kan innehålla... tja, lite vad som helst. Köper man något som säger "KO", ja då ska det ju vara ko. Är så tacksam för min uppväxt - där i princip allt kött på bordet var älg skjuten kring knuten (alltså... nej, vi tjuvjagade inte - men skjuten lokalt). Tänk vilket privilegie det var & oh så mycket jag saknar det!

Oki, nu har jag deppat klart när det gäller klänningen - kollade runt lite på nätet & kom på varför jag beställde den i första läget (dvs, jag vill inte se ut så här) så nu tänker jag att jag bara kör på den här klänningen & att allt kommer att bli bra bara jag får den ändrad. Samt tappar två kilo. Förslagsvis uteslutande på magen. Som ett led i det projektet (nej men inte riktigt än... men om ett tag tänker jag!) drog Paul & jag ikväll på vår andra gemensamma danslektion. Måste säga att det redan känns bättre. Medan lektion nummer ett i mångt & mycket utgjordes av "Paul & Ida titta på sina fötter & glömmer bort att andas" så fick vi idag till både foxtrot, rumba & swing med ögonkontakt! Progress! Nästa lektion blir antingen imorgon eller på fredag & då ska vi lägga till vals. Känns väl inte som om vi kommer att dra värsta brudvalsen ute i norrlands obyggder - men jag tycker ändå att det ska bli kul att prova på. Sist jag dansade vals var typ som tjock tonåring på grön plastmatta på gymnastiken... så där givande på den tiden. Ska bli spännande att se hur det känns nu - som vuxen & med en ring på fingret, tillskillnad mot tonårsIda som var helt säker på en framtid med VÄLDIGT många katter. :)

Min klänning kom idag... efter alldeles för många timmars nervöst väntande. Låste in katterna på Pauls kontor (VILDA protester, de ville kolla vad som var i klänningspåsen) & satte på mig den... Alltså, jag vet inte... Det känns "sådär liksom". Vilket jag i mångt & mycket tror beror på att den är alldeles för lång för mig (det hade jag räknat med) - blir liksom svårt att föreställa sig hur den kommer att se ut när den kortats. Sen kändes livet lite stort också, samtidigt som midjan såg sådär ut. Tyget är fint & jag gillar hur det känns, men det faller liksom inte helt ok på grund av tyghavet på golvet. Suck. Jag ville liksom att jag skulle sätta på mig den & känna att jag valt RÄTT. Just nu känns det mest bara osäkert & som om jag sett bättre ut i en annan klänning. Buhu...

Vi tog en promenad i High Park idag - Torontos största park. Var inte så värst mycket folk ute, men djuren var det desto mer fart på - galna mängder kanadagäss & så ett helt gäng ekorrar. De är så galet vanliga här, går inte en dag utan att man ser en 20 stycken eller så. Vilket jag inte har något emot - älskar ekorrar!

Tycker liksom att de är så söta att jag vill ta med en hem & införliva i familjen. Om det nu inte varit för att jag tror att införlivandet slutat med avlidande. Mumin & ekorrar... ständig jakt. Lite Tom & Jerry på det hela... fast med ett mer realistiskt slut.

Oki, vet inte om den här trenden har spridit sig till sverige - men här kör mer eller mindre var tredje bil runt med familjeuppsättningen som ett gäng små streckgubbar på bakrutan. I vårt fall hade vi alltså utgjorts av en tjejstreckgubbe som läst, en killstreckgubbe med en laptop i ena handen & två streck-katter. I vissa fall driver folk även lite med hela trenden & skaffar sin familj i typ Starwars versionen - Dart Vader som pappa, Leia som mamma & R2D2 & yoda som barnen. Men idag... idag åkte vi till Canada Tire & jag snurrade runt & tittade på tidningar & blomsterfrön medan Paul försökte hitta en påfyllningsbar braständare & medan jag travade runt så hittade jag ett helt ställ med streckgubbar & upptäckte den här varianten...

Efter att vi slitit oss från sängen (trots vilda protester från Digby, på riktigt blir han UPPRÖRD & PIPER när vi slutar leka!) åkte vi down town & plockade upp lite nya blommor så att jag kan fortsätta att öva på att sätta ihop buketter. Idag försökte jag få till en bukett baserat på alla tre bröllopsfärger - blått, vitt & rött... Jag känner att det blir lite rörigt, så nu tänker jag att jag bara kör på vitt & blått & så kan jag köpa ett rött band & knyta kring stjälkarna istället. Blir lite lugnare, mer romantiskt så...

Vi ägnade morgonen åt att göra Digby glad - kurragömma i sängen. Väldigt enkelt sätt att få Digby på helspralligt & halvtokigt humör. Hohoho... Where is Paul?!

Mkt underhållande för samtliga inblandade!

 

Jag är på avdelningen idag igen... Så här har dagen sett ut hitintills:

 

Ida arbetar... i 5 minuter

Ida uppdaterar UPS fraktsida för att se vart brudklänningen befinner sig

Ida uppdaterar UPS fraktsida...

 

Hitintills har den tagit sig från Roanoke Virginia till Fort Erie Ontario - med andra ord, den befinner sig i landet! Tjoho! Dessvärre verkar den nu sitta fast i Ft. Erie för inget har hänt de senaste två timmarna... så jag antar att det blir leverans på måndag. SUCK & STÖN! Jag vill prova brudklänning nu!

 

 

Hade handledarmöte inplanerat idag, så de senaste dagarna har typ enbart ägnats åt att tåta med statistik... kul, kul... I vilket fall, det hela gick bra & Paul kom & hämtade upp mig efteråt & så körde vi raka vägen till världens bästa lilla affär där man kan köpa på sig pennor i regnbågens alla färger. Fick en näve full & typ gladstudsade in i huset & satte igång med projekt DAHLIA. Har nämligen fått lite dille på just den här blomman - tror att det är vårlängtan som satt in. Så här blev det färdiga resultatet:

När jag inte gör tråkiga saker & måsten så ägnar jag mig numera i stor utsträckning åt projekt "skapa bröllopsinbjudningar". Dels då för bröllopet i Sverige & det kan jag ju inte visa än, men också för vår superinformella tillställning här i Toronto för alla som inte kan åka till Sverige. När jag säger superinformell så menar jag - vårt hus, sushi catering, Ida gör tårtan & folk får mingla i trädgården. VÄLDIGT avslappnat & inte alls någon stel "sitta ner vid silver & linne" tillställning. Därför tåtade jag precis ihop en inbjudan som jag hoppas ska förmedla just det - gardenparty med vin, musik & ballonger... & den kan jag ju visa eftersom det bara är icke-bloggläsare som kommer att få den!

 

 

Här i Nord Amerika är det väldigt populärt att släppa ut en massa saker när man gifter sig. Vill man tex knata ut ur kyrkan & mötas av ett moln av fjärilar, ja då är det bara att casha upp för det. Duvor är en annan poppis - som jag har lite svårt att förstå... men det kan vara för att jag fortfarande känner mig lite traumatiserad av den duva som sket på min hamburgare i London när jag var 3 (men inse lyxen med hamburgare på den tiden - vi bodde ju i Vilhelmina där snabbmat inte existerade förrän typ 1998 eller så). Anyway, jag har funderat på vad vi skulle kunna hitta på förutom confetti & bestämde mig för att söka efter lite alternativ på nätet.

Jag befann mig ju i ett smärre lyckorus över brudklänningen igår, men det var inte bara jag som hade en bra dag. Nope. Paul fick ett mail där han fick reda på att han blivit accepterad till att hålla ett föredrag på en jättestor data konferens i maj & Annabelle, Pauls syster, blev nominerad till en Juno! Jag är glad för klänningens skull, överlycklig för Pauls eftersom han verkligen hoppades på att bli accepterad - men Annabelle... WOW säger jag bara. Så himla stort! Tänk att sitta där i publiken tillsammans med Celine Dion & freaking Leonard Cohen & kanske, kanske, få sitt namn uppropat! Mäktigt tycker jag!

 

För er som inte hört Annabelle sjunga, min blivande svägerska!

Idag beställde jag den klänning som jag hoppas ska bli min brudklänning (beror naturligtvis på hur den passar)! Har tittat på den här klänningen en halv evighet & så idag hade JCrew 20% på alla brudklänningar - TJOHO! La den in min kundkorg, knapprade in promokoden & fick tillbaka att den inte var inkluderad i kampanjen. WHUT?! Kikade på deras lilla disclaimer & det visade sig att 4-5 klänningar var undantagna, varav en av dem hade ett namn snarlikt min klännings. Inte samma namn dock - men väldigt likt. Antog alltså att de skrivit fel & ringde helt enkelt upp JCrew & påpekade detta & tada - klänningen kommer nu att levereras hem till oss inom cirka en vecka & de kommer att ge oss tillbaka de 20%! Så himla glad! Jag lyckas liksom aldrig med specialerbjudanden & rabatter & så plötsligt händer det. Det som är så coolt är att samma sak hände med både Elsas blomsterflickeklänning & Sussie & Jo´s brudtärneklänningar! För en gångs skull har jag liksom världens flyt när det kommer till rabatter & specialerbjudanden! Jag väljer att se på det som ett gott omen!

Vi har firat Family Day idag, alltså en officiell röd dag - den tackar vi för! Eftersom vi hade långhelg så var planen från början att åka upp till stugan & stanna där från igår till idag. Fast så kröp temperaturen ner till -14 & då kändes det inte lika frestande. Huset har en vedeldad kamin i källaren, men den klarar liksom av att värma upp ETT rum, inte ett helt hus. Kom fram till att en tripp upp dit under de nuvarande förhållanderna varit lite småvidrig, så vi stannade i stan. Lite dividerande kring planer & sen beslutade vi oss för att gå till vår favoritbio & se på Beautiful Creatures. Travade de 7.5 km dit på glatt humör & sen satte vi oss ner helt förväntantsfulla... OJ så dåligt. Det var helt horribelt. Jag menar på riktigt, vem kom på idéen att casta Emma Thompson som ond? Eh... det känns ju ungefär lika trovärdigt som om någon satt en oscar i händerna på Kristen Stewart. Övriga saker som sög - att ALLA överspelade något grovt & att de pratade så tjock sydstatsdialekt att man bara störde sig på det istället för att bry sig om vad som hände. Vi insåg ju kanske lite sent att målgruppen för den här filmen var kärlekstörstande tonårstjejer som gråter över att Twilight är över - men till & med där missade de målet för man castar liksom inte en totalt osnygg kille som kärleksintresset om man riktar in sig på den gruppen! Man utgår från PRETTY FACE & fungerar inte det, ja då lägger man i alla fall krutet på MUSKLER, men i det här fallet kändes det mest som om de ryckt tag i någon förbipasserade mexikansk trädgårdsarbetare.

 

Promenaden får 6/10 poäng, filmen 3...

Har haft en så grymt bra dag rent kreativt sett - målade en hel himla massa & hade så gärna velat lägga ut resultatet här på bloggen, men jag får vänta ett litet tag. Men en sak som jag gjort & kan dela med mig av är projekt "klä in kuvert"! Eller, klä in insidan på kuverten om man ska vara noga...

Paul & jag har pratat igenom det hela & vi känner att det är bäst att vi också skaffar ersättare till bröllopet - ni vet, så att vi får riktigt proffsiga kort! Har man bara skådespelare & kändisar så VET de ju hur de ska bete sig framför kameran! Kan inte lämna hela bröllopet till kameraovana amatörer...

 

Så! I nuläget har Paul röstat igenom att jag ska ersättas av Elisha Cuthbert vilket jag är helt ok med så länge Ioan Gruffudd tar hans plats.

 

Sen bråkade vi lite om hans familj, men kom tillslut fram till att Judi Dench får spela hans mamma, Robin Williams hans pappa & Minnie Driver som Annabelle. När det kommer till min familj så var pappa jättesvår, men vi beslutade oss tillslut för William Hurt medan Helen Mirren var klockren som mamma! Lillebror & Anna var också svåra, men vi beslutade oss slutligen för Ryan Gosling & Lindsey Vonn. Lynn Cohen får gestalta rollen som farmor. Sist men inte minst - mina underbara brudtärnor! Cameron Diaz som Sussie & Amanda Seyfried som Jo!

 

Det här kan ju inte bli annat än bra! Nu måste vi bara rodda ihop pengarna för att betala deras gage... men annars så är ju bröllopet så gott som i hamn! Jäklar vad bra kort jag kommer att ha för att visa barnbarnen! Att jag egentligen var hemma i Toronto & dammsög katthår behöver ju inte de veta!

Farmor är ju världens bästa, så är det bara - titta vad hon skickade åt mig!

Oh! & ifall att någon nu bara "Men Ida... kan vi vara lite mindre bröllopsfokuserade" så kan jag ju trösta med att jag inte är allra mest bröllopsvansinnig (jo, men på riktigt - man blir lite sjuk i huvudet när man planerar ett bröllop!). För idag, på mitt bröllopsforum, så frågade någon följande:

 

Hi, I am new here, not engaged yet but definitely will be soon and I'm wondering if anyone has hired models as their BMs and can tell me about their experience?  Not models like Karlie Kloss or anything obviously just from a local talent agency.  Basically I have been planning my day for years and as a very type A person I have a VERY EXACT picture of what I want my day to look like, for example my colors will be ash gray and muted lavender and I want my bridesmaids to have pale blonde hair to compliment my dresses.  Unfortunately all of my close friends/sisters/colors do not have this hair, there is one girl but we are not really close enough that I want to honor her as my BM. So I want to hire some ladies to be in my ceremony/pictures (honestly it mostly the pictures I care about).  I would still have friends be my unofficial BMs in charge of bachelorette etc.  Has anyone done this/advice?

Alltså... bara, på riktigt? Som om jag skulle säga "sorry Jo & Sussie, ni är inte tillräckligt Hitler jugend för att matcha min bröllopsversion". Men om man nu leker med idén, kanske att jag skulle ta & hyra in Gisele Bundchen för vårt bröllop, som jag då, & sen bara råljuga för eventuella barnbarn. Typ "Nej men mormor krympte & blev allmänt ofantastisk". Eller, så kör jag bara med vad jag har & står där & är lycklig tillsammans med de som jag älskar mest!

Ni vet när man gick i högstadiet & man blev ihop-parad med den allra trögaste människan i klassen, den som inte bara var irriterande utan även tjockare än du & riktigt ko-dum... & man satt där & bara "på riktigt, jag ska få ihop ett vettigt arbete tillsammas med dig? Men hur i helvete?"...

 

Liiite så känner jag nu ikväll. För Paul & jag (läs jag) försöker sätta ihop vår spel-lista till bröllopet & det här är Paul senaste förslag... Alltså, mängden alkohol som ska till för att göra det här ett lyckat bröllop. Monumentalt.

 

FIY. Jag behöver hjälp med den här biten! Så låtförslag mottages tacksamt!

Paul kom hem med sushi & ett paket han hittat på trappen (varför ringde inte Fedex på?)! Ett paket med 30 hjärtformade frimärken & jag blev helt plötsligt osäker på om bröllopsinbjudningarna ska skickas från Kanada med älgfrimärken eller från Sverige med mer passande... Anyway, paket från farmor!

Jag är ingen alla hjärtansdags firare - inte alls. Så vi kör presentlöst & brukar i regel inte lyxa till det något nämnvärt, lite bubbel & något godare till middag räcker liksom för att vi båda ska vara nöjda. Men... jag kunde inte låta bli att baka en sats kakor till Paul, bara för att han tycker om dem så mycket & för att jag tycker om honom så mycket.

De senaste veckorna har Paul & jag gått runt i ett vacuum & väntat på ett viktigt besked. Idag fick vi svar - dessvärre negativt. Jag måste erkänna att jag för ett ögonblick kände för att bryta ihop totalt. Det var så mycket som gick upp i rök på en enda gång - ett helt önskehus som bara fattade fyr & sa poff & så stod vi där i askan utan att riktigt veta vart vi nu ska ta vägen. Fast så kände jag bara, neej fan heller - det hade varit en dröm om det blivit så som vi önskat, men livet är inte så jäkla illa som det är nu. Så, vi spontanköpte en flaska bubbel, lagade tonfisktartar & skålade till att hitta nya vägar. Det viktigaste är trots allt att vi är tillsammans! Dessutom, nu när vi inte behöver gå runt & fundera längre så känns det som om livet kan ta fart igen - som om vi kan bli oss själva igen. Det har varit alldeles för mycket väntan & "men vi avvaktar tills vi vet..." - nog med det, nu kör vi!

Så här på alla hjärtans dag får jag ta & introducera min nya kärlek i livet - Copic pennan! Har ju påtat på med utkast för bröllopsinbjudan, men inte riktigt fått till något som känts helt klockrent. Det har liksom sett... för dammigt ut alltihop. Så jag beslutade mig för att prova på att använda mig av något jag aldrig tidigare provat, blandbara tuschpennor. Sagt & gjort, igår knatade jag iväg till en liten affär där de säljer ALLT som har med konst att göra & kittade upp mig på fyra hiskeligt dyra pennor (tack för kreditkortet Paul!). De var dock värda vartenda öre, gud vilken njutning att rita med dem! Har inte börjat med själva inbjudan än, utan nöjesritade bara lite random blommor...

Större delen av gårdagen hade jag svårt att släppa det som hände på mötet i måndags, jag var helt enkelt bara så himla arg & jag hade verkligen ingen som helst lust att gå på SWEAs semelkväll. Fast jag hade ju anmält mig så jag travade dit men hyste mörka tankar under hela färden. Fast så kom jag dit & påmindes om att en individ inte utgör en hel organisation. För även om vi nu inte ens hälsade på varandra så fanns det så många andra där som kom över & gav mig en kram & var genuint glada över att se mig! Det värmde & jag kände hur ilskan långsamt smälte undan. Inte glömt & förlåtet, men den positiva energin väger klart tyngre! Var så skönt att bli av med den där ilskan, för jäklar vad det äter att gå runt & liksom pysa av vrede en hel dag - usch!

Det är inte ofta som jag känner mig sugen på kakor & bullar & dylikt... men idag gör jag det. Idag saknar jag semlor! De var liksom en så stor del av den svenska uppväxten Från det att man var så liten att locket var det godaste, till att peta bort mandelmassan, till att lära sig äta mandelmassa, till att baka dem själv med massor av kardemumma. Ända fram till när jag var 18 & det tog tvärstopp & jag slutade med allt... vilket känns lite tomt när alla andra drabbas av masspsykos efter grädde & florsocker. Jaja... jag får väl vänta & längta tills mars - för våfflor, det äter jag ju i alla fall fortfarande!

Var på SWEA-möte idag & ikväll var det första gången som jag åkte ifrån ett möte & kände att "Neeej, nu får det kanske vara nog, jag kanske slutar". Anledningen till att jag känner så här är att jag fick ett mail för ett tag sen från en kille som hjälpte till lite med kokboken. Han frågade om han kunde få ett gratis ex & jag svarade att jag inte kunde ge honom ett utan att ha kollat med styrelsen först (vi har styrelsebeslut på den här frågan). Mailade ändå delar av de som varit involverade med kokboken & berättade om detta, eftersom det kändes så där att neka honom ett ex. Vad som då händer är att en av dem bara "helt generöst" ger honom en bok. Utan styrelsebeslut, utan kolla med någon. Vilket är fel från en mängd olika perspektiv, men om man nu ska fokusera på den själviska biten eftersom det här är min blogg - så ser det ju rätt illa ut att jag nekar men hon ger. Så jag tar upp det under dagens möte & hon kallar mig en "cheap bitch". Vet ni... jag kände hur motivationen för SWEA dog lite. Jag har jobbat så hårt för den där kokboken, jag har bjudit in alla som hjälpte till på fika & köpt blommor till den medlem som hjälpt till mest med porslin, virkat babytofflor till en annan... Listan kan göras lång & allt är sånt som jag betalt själv & så kallar hon mig för en cheap bitch?!

 

Nej fy vad den tog.

Jäääklar vad trögt det var i morse... men efter lite frap på Starbucks kändes det lite bättre & när vi väl parkerade bilen ute i perfekt snötäckt skog, ja då kändes det inte längre som en så dum idé att gå ut på tur! Trettio cm nysnö & total tystnad, så skönt att komma ut från stan! Norrlänningen i mig blev helt lugn i själen!

Paul & jag knatade över till Megha igår "för ett glas vin & för att lämna över våran Save The Date". Jag hade påkänn att det kanske skulle bli ett lite längre besök än bara titta över varianten, det brukar bli så med Megha, men alltså... vi kom hem med taxi klockan 3 på morgonen. Jag som ALDRIG är uppe så sent känner mig helt nollad nu, vilket hade varit ok om det inte varit för att vi ska ut med en vän & gå på snöskotur idag. Måste erkänna att jag känner mig lätt panikslagen vid tanken. Idag är en sån där dag då jag känner att en tur till Starbucks är på gränsen till att tänja ansträngningen för långt & nu ska vi tydligen tillbringa +3 timmar med fysisk ansträngning. Herre gud... Jaja, har ju bara oss själa att skylla... & Megha. Det slår liksom aldrig fel med henne, oavsett vad vi hittar på blir det allltid helt galet sent när hon är med i bilden.

Så jag tappade det lite tidigare idag & kände mig himla irriterad på allt när det kommer till bröllopet & eftersom personen som har skrivit kontraktet på den lokal där vi kanske ska vara inte var här & kunde ta emot min ilska så fick Paul sig en skopa för den där stämpeln... Totalt ett resultat av att jag just nu känner att jag har noll kontroll över hela evenemanget & mest bara vill rymma till New York & gifta mig där. Anyway. Paul insåg väl var det hela kom ifrån & packade in mig i bilen & körde iväg & köpte en hel massa blomsterknippen & som magi återvände lugnet till huset. Ida Stewart tillbringade den närmsta timmen eller så med att nöjt plåttra med blommorna - antar att jag behöver den här typen av fysiska projekt för att känna att det inte kommer att bli totalt fiasko där i augusti. Totalt fick jag ihop tre buketter, en väldigt kanadensisk...

Idag har jag ett litet psykbryt över bröllopet... Det känns som det är så SJUKT mycket saker kvar att göra & noll struktur. Jag har ingen klänning, lokalen är tveksam, Paul har ingen kostym & har ägnat noll tid till att tänka på hur han ska se ut, regnar det är vi totalt körda, prästen har inte mailat tillbaka om kantorn, lillebror har aldrig tid att skypa om detaljer, alla saker som jag vill köpa till bröllopet finns i Sverige, jag kan inte boka bröllopsresan eller ta mig fan någon resa alls just nu pga... Fan, av en anledning som jag inte kan prata om just nu.

 

DET ÄR FÖR MYCKET & JAG VET INTE VART JAG SKA BÖRJA!

 

Känns som vart jag än börjar nysta, så blir det tvärstopp på tvärstopp. Som häromdagen, jag ville beställa efter en stämpel med våra namn & bröllopsdatum.

 

Paul - No, I don't like it. It's too plain.

Moi - So what do you want then?

Paul - I don't know... That you custom make one, that would be special!

 

Vet du vad som varit speciellt? Om någon hade kunnat se till så att en, eller kanske till & med TVÅ, av alla frågetecken som finns hade kunnat rätas ut! Då hade jag kanske kunnat uppbåda nog med inre lugn för att sätta mig ner & designa ett mongram som vi sen kan göra till en stämpel. Men just nu har jag inte det lugnet för i nuläget gifter vi oss i fjällräven kläder & festen slutar på kyrktrappen för mer än så är inte spikat. ARGH! Jag vill sparka på något! Helst något som säger AJ så att jag i alla fall får en vettig reaktion.

Jag måste ha varit exceptionellt snäll den här veckan, för idag fick vi 30 cm snö & julfirandet är återigen inställt! Så gud hör bön två helger i rad & allt jag kan säga är TACK! Från djupet av mitt hjärta! Efter en dag av en hel massa snöskoande (faktiskt enda sättet att ta sig till Loblaws i rimlig tid för att få middagsmat, att pulsa hela vägen efter totalt oplogade vägar hade tagit sjukt lång tid) så var det himla skönt att sätta sig ner med varm middag & lite vin. Det kändes dels väldigt värt efter all motion & dels så måste man ju skåla för Snow Days. Dessutom, lovade jag en skål för Camilla, eftersom det inte blir så mycket skåla av när man har en liten baby på väg. Så skål för Camilla, den lilla söta som snart kommer att dyka upp & Gud, för att jag slipper loppbett även den här helgen!

Vi beslutade oss för en liten runda i parken, för att bränna lite kalorier inför fredagsmyset & så. Totalt hopplöst oplogat dock, så snöskorna fick åka på!

Tjoho! Insåg precis att det inte bara är vanlig liten snowmageddon det rör sig om, snöstormen har ett officiellt namn - NEMO. Just det namnet kan jag väl tycka är smått olämpligt för en vinterstorm, men det ger onekligen lite mer tyngd till det hela! Den här gången ska vi tydligen bunkra medicin istället för manuella konservöppnare. Tänker att jag får spänna på snöskorna (jo, jag är allvarlig - vi har faktiskt fått så mycket snö) lite senare & luffsa upp till Loblaws & kitta upp mig på lite bubbel. Helt i medicinskt syfte, fredagar blir nämligen sjukt mycket tråkigare utan bubbel. :) & bara för att ni ska förstå hur mycket snö som kommit de senaste 24 timmarna - igårmorse vaknade jag till barmark, idag...

Sweet! Toronto har precis drabbats av årets första SNOWMAGEDDON! Vi beräknas få 25 cm snö från & med nu till cirka klockan 9 imorgonbitti. Sen kanske ytterligare 10 cm på det om vi har riktigt tur. Själv hoppas jag på en halvmeter eller mer! Eller allra helst, så där mycket snö att vi kan öppna dörren & sticka in fredagsbubblet i muren utanför! För OM det snöar så där mycket, då kanske vi måste ställa in julfirandet även den här helgen! Jaja... jag vet att oframkomliga vägar bara innebär att problemet skjuts på framtiden, men jag är ok med det. Så länge jag de facto inte behöver packa in mig i bilen & åka iväg med de jäkla lopphalsbanden runt fötterna är jag lycklig! 

 

So bring it on SNOWMAGEDDON! Packa in Toronto i ett luddigt täcke som stans typ två plogbilar kommer att få jobba en månad med att få bort!

Jag råkade stöta på ett gäng bilder från ett bröllop som är... jaaa, men ungefär så långt ifrån vårt jag vill komma. Det är så där hemskt att jag liksom inte vet var jag ska fästa blicken. Uppenbarligen gjorde det ju någon annan lycklig, men jag kan liksom inte låta bli att undra - hur är man funtad om det här är ens bröllopsutopi?

 

EN ENDA anledning till att jag för ett ögonblick känner mig lite frestad att dra ihop något liknande själv... Ögonblicket när jag presenterat upplägget för pappa & förklarat att han måste klä ut sig till Kung Triton & föra mig nedför kyrkgången. Ah! Jag dör lite inombords av skratt när jag tänker på hur pappas ansiktsuttryck sett ut om han de facto gått på att jag velat genomföra något så totalt ICKE Dr. Jansson!

 

Som sagt, nästan värt det... om det inte vore för att pappa faktiskt har tillgång till tvångströjor & förmodligen använt en om han trott att jag menat allvar.

När jag var 12 sov hela klassen över i vårt klassrum på skolan, ansvarig förälder somnade & Exorcisten åkte in i VHSn. TRAUMATISK upplevelse. Sov i min stackars lillebrors säng typ 3 år efter det. Var bara så sjukt rädd att jag inte fixade att sova ensam eller med lyset släckt. På riktigt så var min största ångest med att flytta hemifrån att sova helt själv. Första natten i min lilla lägenhet i Höör tillbringades med kökslyset på & dörren på vid gavel (lägenheten var typ på 25 kvadrat så det lyste upp rätt bra). I vilket fall, jag har väl så smått kunnat börja lägga det där bakom mig & i förra veckan lyckades Paul faktiskt övertala mig till att se trailern till Warm Bodies. Oki, det krävdes massiv övertalning & tillslut så var det väl mest "what ever, but if I have nightmares I will blame you!" men så såg vi den i alla fall & jag kände hur jag drabbades av tvekan. Kanske jag ändå skulle våga?

 

& så idag, då det var 8 dollar movie Tuesday (ca 50 kr) sa jag "Oki, heck - let's do it!". So, jag har officiellt sett min första skräckfilm sedan jag var tolv år gammal! Det måste ju ses som ett stort steg mot ett modigare jag! Sen tror jag väl kanske inte att det öppnar så där jättemånga dörrar. Tänker att det finns relativt få filmer som handlar om zombies men som samtidigt är väldigt rara, roliga & romatiska! Jo - för den var ju allt det där! Jag skrattade högt vid flera tillfällen & "åh-ade" lite inombords säkert ett halvdussing gånger för att paret i filmen var så där söta att man bara var tvungen! IMDB ger filmen 7.3, Paul 7.5 & jag drar till med 8 - men det är väl mest för att jag är en hopplös romantiker.

Tjoho! Tärnklänningarna har anlänt & Sussie har provat & godkänt sitt ex. Bara att vänta på att Jo ska ta sig tillbaka från fjällen & sen kan jag kanske sätta in en till bock i budgeten & på To Do listan. Mindre än 6 månader kvar nu & 104 saker kvar att bocka av - jo, jag menar det verkligen 104 saker kvar på listan. Ni förstår kanske varför jag blir så glad varje gång jag får ytterligare en sak avklarad!

Jag minns någon gång 2003, 2004... jag & mitt ex skulle flytta ihop & var & tittade på den studenttrea jag köat mig till. Lägenhetens innehavare var där & tog emot - pappa, mamma & en liten unge på mindre än ett år. Pappan förklarade att "Jo vi har trivts, men nu är det läge att skaffa något större - när man har familj & så". Sen fortsatte han något i stil med "Men för ett ungt par är det perfekt... men vänta bara tills ni får barn, oj oj, då blir det andra puckar!!! För ni har inte barn va?". Mitt ex skakade på huvudet & sa "Nej, men vi har katt"... Alltså... jag ryser fortfarande lite när jag tänker på hur platt den där meningen föll den morgonen & hur kvinnan, som fram tills dess inte sagt ett ord, reste sig upp med babyn i famnen & sa "EN KATT ÄR INTE SAMMA SAK SOM ETT BARN!". Sen stängde hon in sig i sovrummet.

 

Nu vet jag ju inte exakt vad som fick henne att bli så upprörd, men jag har liksom tänkt mig att det berodde på att hon blev förolämpad av det faktum att vi råkade jämnföra de två en aning. En totalt kravlös individ som springer vind för våg & kan jaga sin egen mat, mot en baby som kräver 100% av ens uppmärksamhet & engagemang. 

 

Igårkväll... igårkväll kände jag att mitt ex faktiskt inte var ute & cyklade alldeles. Paul & jag hade precis gått & lagt oss när Digby började kräkas på golvet. Något helt otroligt mycket. Paul hojtar till, katten blir rädd, börjar springa, halkar i kräket & resten kan ni ju liksom föreställa er. Kattkräk överallt (väggar, möbler, golv) & nedkräkt superolycklig katt som vi fick bära in i duschen för schamponering. Sen, chockskadad, nedkyld, liten katt i handduk som vi fick frotera torr under täcket. Jag tycker inte att det är helt fel att säga att Mammut & Digby är våra små barn - våra två små luddiga barn som aldrig kommer att flytta hemifrån.

 

En av de saker jag fick i julklapp som jag verkligen älskar...

Jag har upptäkt att jag ofta drömmer mardrömmar just mellan natten söndag till måndag. Av någon anledning vaknar jag nästan alltid upp på fel sida av sängen på måndag morgon. Väldigt störigt. I natt har jag varit kidnappad i ungefär tre olika svängar, hade nämligen den där typen av obehaglig dröm som man kan vakna upp ur - men känslan sitter kvar & så fort man somnar om, ja då är man tillbaka i eländet igen. Sista kidnappningsvändan var så hemsk att jag blev helt sjukt tacksam när väckarklockan Digby satte igång vid 07.45. Sällan har det varit så skönt att få sin rumpa knådad av sylvassa små kattklor!

Måste ju erkänna att en av de bästa sakerna med att vara förlovad & planera ett bröllop är att jag kan gotta ner mig totalt i allt möjligt pysselrelaterat. Det är liksom helt ok att sätta på sig skygglapparna & bara fokusera på fint pynt, inbjudningar & blommor! Idag beslutade jag mig för att det är dags att börja lära mig lite mer om blombuketter - hur sätter man ihop en så att det ser någorlunda ut & håller ihop? Tvingade först med Paul på inköp av blomstertejp & sen kittade jag upp mig på tre $5 buketter från Loblaws. Rött, vitt &... oki, kanske inte alldeles blått - men så nära jag kunde komma.

När jag var liten & oroade mig för något, då brukade farmor säga "Gud hör bön". Jag kan väl inte direkt ge en lista med exempel på när han verkligen lyssnade då, men igår - igår lyssnade han. För vet ni, Paul fick ett mail nu imorse & julfirandet är inställt eftersom det har varit snöstorm med vind-drift uppe hos hans gudföräldrar. Tydligen är plogen inte beräknad att ta sig till deras lilla väg förrän klockan fyra i eftermiddag & följaktligen blir det ingen lunch. Oki, jag tycker jättesynd om hans gudmor som planerat & sett fram emot det hela - men på det helt själviska planet så dansar jag soffdansen av glädje & känner för att ropa "Prisa Gud, skatteåterbäringen är här!".

 

Happ - då blir det långpromenad, Starbuckslunch & bio idag! Så lyxiga tidsfördriv att jag nästan inte vet vad jag ska ta mig till med mig själv!

Imorgon bär det ju iväg till Pauls gudföräldrar för lunch & det här årets allra sista julfirande, men vi var faktiskt iväg på en lunchtur redan idag. Blev nämligen inbjudna till familjen som bodde här i julas. Jättetrevlig besök där vi pratade om skillnaden mellan kanadensare & svenskar (kanadensare är MYCKET mer öppna), framtidsplaner, bröllop & mycket mer... Sen måste jag ju erkänna att jag blev lite småkär i deras lilla 9-månaders dotter. GUD SÅ SÖT! Alldeles klotrunda kinder & världens gladaste leende. I mean, hon kräktes på mina byxor & jag bara "men gud så gulligt" - då förstår ni att hon är söt! :) Fast nästa gång vi ses får jag nog ta med mig ett par nya små skor åt henne, för det här paret... ja det gick på idag, men jag är inte så säker på att det fungerar om en vecka eller två.

Hade det kunna ryka ur huvudet på mig av ilska, ja då hade det gjort det just nu. Det finns en person i min närhet som är ta mig tusan världsmästare på att trycka på varje liten knapp som får mig att antingen bli så där trött att det känns som om jag nog kommer att dö lite på fläcken alternativt att bli så arg att jag önskar mig en isvak för att kyla ner mig. MEN. Nu är det fredag, Paul är på väg hem & jag SKA INTE vara den där arga bittra flickvännen idag som tar ut allt på honom bara för att han råkar vara närvarande & har ett par öron. Fredagsmys botar allt & jag ska tänka zen tankar. Sen hjälper det också lite att jag har svurit av mig lite så här innan han kommit hem... Digby har tittat på mig med STORA ögon & flygplansöron! :)

Jo skickade en rad på WhatsApp igår & informerade mig om att man kan kika på brudklänningar på blocket om man är på jakt efter lite roligt tidsfördriv. Funderar på att kolla in där senare idag för lite anti-inspiration samt för att lägga upp Fluff 1 & Fluff 2. Fluff 1 är en 3.5 årig hankatt som inte tycker att människor ska sova på natten. Nattliga specialiteter är bland annat "kraffs på garderobsdörr" & "döda tvättkorg i rotting" - båda aktiviteter som är väldigt effektiva om man eftersträvar morgonstart kring 04.30 snåret. Här har ni objekt nummer ett: