MsBree

Fogarna mellan kakelplattorna i köket har känts hemskt deppiga... lite som en storrökare fått sätta färgen:

Alltså, huvudorsaken till att vi skaffar barn är ju inte för att vi skall kunna klä ättelägget i små kläder med öron på. Men på topp tio av anledningar får jag nog erkänna att det kvalar in. Inbillar mig att även den fulaste av ungar blir ursöt i en liten öronförsedd overall! Himla smidigt alltså att farmor skickade en i ett paket igår, då är moderskärleken garanterad även om det skulle komma ut en liten baby orch!

Paul jobbar hemma idag, så när jag stod & pysslade lite efter lunch kom han sättandes med kameran & tog det här kortet "så att jag kan skicka det till farmor så att hon kan skälla på dig för att du håller på & klättrar & har dig".

Har skrivit om det lite tidigare, men Mammut blev på riktigt deprimerad i gamla huset & hos Isolde. Först var det allt avloppsvatten i kombination med flyttkaoset & sen källarlägenheten utan det ljus han var van vid... Det blev liksom för mycket för liten som helt enkelt flyttade in i sin transportbur & såg ut som sju svåra år. Han sov med oss på nätterna, gick på lådan & åt sin mat - men det var ungefär allt. Det fanns ingen "lek" kvar i kroppen & ingen nyfikenhet, allt han gjorde var att campa ut tiden i väskan. Hemskt ledsamt. Nu, så här en månad in i nya huset är Mumin tillbaka med 100% & det är så otroligt skönt! Han leker, både med Digby & med oss, han vill gå ut & sitta & kisa i solen, han förlorar kontakten med hemplaneten & får tokiga kattryck & han har inte ens tittat åt sin väska. Nope, nu sover vi i sängen på dagarna & tvättar Digbys huvud igen!

Paul har jobbat galna timmar sista tiden - de har varit tvugna att flytta all datautrustning från en lokal till en annan & det är bara han som vet hur det ska göras. Tyckte att han förtjänade en liten belöning för allt slit, så när jag hittade bakplåtspapper i en kartong som jag raffsade igenom tidigare idag beslutade jag mig för att svänga ihop lite hallongrottor åt honom. Fast så där lättsvängt blev det inte... glömde nämligen bort (läs struntade i) bakregel nummer ett som mamma lärde mig redan när jag var en tvärhand hög: plocka fram alla ingredienser INNAN du börjar baka. Får väl skylla på att det kändes som en självklarhet att ha allt hemma till något så vansinnigt enkelt som just hallongrottor, men så stod jag där med smöret upphackat & strösockret påslaget & bara "Jaha... bakpulvret slängde jag ju i flytten". Fast skam den som ger sig! Tåtade först ner lite potatismjöl för att få det hela åtminstone lite mindre bastant. Sen kom jag på att farmor skickat hjorthornssalt åt mig för att jag ska kunna baka drömmar - så jag googlade & enligt internet går det utmärkt att använda som substitut för bakpulver bara det att mängden får halveras. Sagt & gjort!

Nej men vi kör på en liten köksuppdatering idag tycker jag! Så här såg det ut när vi flyttade in:

Den här historien med att sanda golven trärena för oljebehandlingen... jag ska ärligt säga att jag misströstat vissa dagar. Lite så där att jag inte velat tänka på hur mycket jobb det var kvar - för att jag i såfall hade tvingats inse att:

 

1. Vi måste leva tills vi är minst 134 år, eller stryk det - för evigt

2. Vilket innebär att en ny istid för eller senare lagt käppar i hjulet & eroderat bort hela huset förutom lackhelvetet

 

Tills idag, för idag fick jag ta mig tusan en snilleblixt! Ni förstår, för optimalt sandningsresultat måste golvlisterna bändas av & det går inte här i huset. De har målats gång efter gång sedan typ första världskriget & bänder vi av dem är jag ganska säker på att väggen, samt teglet på andra sidan, följt med. Det här innebär att enda sättet att komma riktigt nära är med en liten "handsliparmus" & de kommer bara med sandpapper för finsnickerier. Inte helt optimalt för tjocka plastlager uppblandat med gammal målarfärg... men jag har tappert sandat på & försökt tänka "trägen vinner" & inte så mycket längre än så. Tills idag då, då jag kom på att vi kunde köpa värstingsandpapper för helt andra maskiner & sen bara klippa till det så att det passar musen. Inget som det är läge att använda bästa tygsaxen för, men jäklar i min lilla låda vad det rev skönt när jag väl sågat till en passande bit!

Paul & jag har mycket gemensamt, men en sak har varit en konstant stöttesten under våra 6 år tillsammans. Paul tycker att obehandlat trä är närmast heligt & sen spelar det ingen roll om det egentligen inte är obehandlat utan färgat brunt, det ska vara som det är. Jag däremot är hemskt oförtjust i "trärent" & rent allergisk mot trä som lackats någon gång i tidernas begynnelse & nu sitter på ett tjockt lager gulnad lack. Fast någonstans under stugrenoveringens gång började Paul vackla lite i sin övertygelse - det var som att se ett gigantiskt mentalt skepp försiktigt lägga om rodret någon grad & börja gnissla sig mot en helomvändning. Det var alltså bara att hålla tummarna & be till gudarna av allt vackert, vitt & skandinaviskt att människan en dag till fullo skulle inse att brunt inne = deppigt sinne. Idag hände det. Vi åkte till en fantastisk träbutik i en närliggande stad för att titta på oljebehandling till våra golv (bara det är en vinst i sig, här häller de i regel ut tjockflytande plast som får stelna till ett lager som för tid & evighet sedan läcker ut lättflyktiga organiska föreningar - fast när Paul läste att Google använder sig av olja på alla sina golv var bytet i hamn). Fanns en massa färgtoner att välja bland & jag stod där & hoppades febrilt på att vi inte skulle ligga för långt ifrån varandra på skalan när Paul bara "Men du, femprocentig vitt hade väl varit fint?". Jag höll på att svimma på fläcken av förvåning/glädje/tacksamhet till vvs-gudarna men fick väl tillslut fram att just den kulören var min favorit. 

Igår bestämde jag mig för att städa ur ugnen. Ni vet... sånt där jobb som känns som straffarbete gånger 100. Fast nu har Paul varit utan hembakade kakor i ungefär ett halvår, så jag kände att det var dags att ta itu med ugnen så att jag kan skänka honom lite ren köksglädje. Sagt & gjort, fram med citronrengöringssprayen vi köpt på oss & så spray, spray, spray. Sen råkade jag andas in... det tog stopp. Liksom helt tvärstopp. Fick inte ner någon luft alls, halsen bara knöt ihop sig något alldeles. Hann väl inte tänka så mycket utan rusade mest ut på bron & när jag väl var borta från den direkta "sprayhärden" löste knuten i halsen upp sig & jag kunde hacka ner lite luft. Hjälp så läskigt. Smälde bara igen ugnsluckan när jag kom in i huset igen & lät bli det hela. Tanken var ändå att eländet skulle dra 8 timmar för allra bästa effekt. När Paul kom hem på kvällen berättade jag vad som hänt & bad honom städa ur ugnen "Till helgen eller så när du har tid, bara jag slipper". Söta, fina, Paul klev dock upp 20 minuter tidigare än vanligt & skurade ur allt "bara så att du inte råkar öppna av misstag & reagerar igen". Fast. Nu är ju ugnseländet ändå inte helt rent... människan som bott här innan hade lyckats förse insidan med något så vansinningt mycket gegga. Har dock hivat ut den onda flaskan & tänker ge mig på det hela igen - den här gången med grönsåpa. Tacka vet jag svenska produkter som får rent, är svanenmärkta & inte tar livet av användaren!

Nu är det 1 månad sen den där pirriga dagen när vi fick nycklarna till huset & kunde gå in & bara "shit... vårt". Det hade ju varit hemskt trevligt att kunna presentera ett närmast färdiginrett hus med alla väggar nymålade & blänkande färdigslipade golv idag... men som sagt, en av de regler jag fått lära mig att acceptera när det kommer till att renovera: det tar mycket längre tid än du tänkt dig! Så vi är LÅNGT ifrån den målbilden, men saker puttrar sakta på på lite olika fronter & det är det viktigaste - att det inte blir stiltje. En sak som jag hade tänkt spara till lite senare, men som jag inte kunde hålla mig ifrån var att fixa till köksskåpens insidor. Himla trist att lasta in fint Iittala porslin i skåp som ser ut som kom & hjälp. Vilket de gjorde... människan som bodde här på bottenvåningen innan kan helt enkelt inte ha hört talas om konceptet "städa". Fastän jag skurat ur alla skåp med såpa två gånger om såg det ändå ut ungefär så här i vartenda skåp:

Hatt & jag alltså... känns inte som någon direkt självklar kombination. Jag känner mig alltid så himla utklädd & fixar knappt mössa utan att få lite obehagliga jycklarvibbar. I mean, det var en av anledningarna till att jag inte hade slöja på bröllopet - jag & huvudbonader är helt enkelt inte vänner! Fast så har jag ju följt bloggar i typ hundra år & så många gånger har jag läst om folk som fått massa pigmentförändringar under sina graviditeter. Eftersom jag tycker att jag har nog med "skönhetsfläckar" som det är känner jag mig väl inte direkt sugen på att lägga till en massa mer & allra minst vill jag ha en brun "mustasch" på överläppen. Paul sa förvisso att han tyckt att jag sett söt ut i en, men den mannen är lite blind när det kommer till mig så jag väljer att ignorera & köra med så många förebyggande åtgärder som jag kan komma på. Steg ett var enkelt, starkare solskyddsfaktor i ansiktet. Steg två, hatten... hade väl hoppats lite på att jag skulle se vettig ut i en fedora. Ni vet, så där lite tillbakalutat, skönt, franskt. Vilket föll så platt som det bara kunde gå - så jag knatade tillslut ut med en liten kolonialhatt & Paul bara "You are so cute! Like a little old lady!"

Planen för dagen var att Paul skulle jobba hemma & jag skulle surra runt & pyssla med det som föll mig in. Fast så blev det kris delux på Pauls jobb & han var tvungen att åka in i alla fall. Vilket ledde till massivt depp från hans håll, vi skulle ju spendera dagen tillsammans! Så jag kläckte förslaget att jag skulle åka in med honom i stan & sen strosa runt till krisen var löst & så blev det. Medan Paul jobbade gick jag på jakt efter en hatt. Väldigt O-Idigt (i alla fall de senaste 25 åren, fram tills 5-års åldern sportade jag fluffiga, blommiga, hattar med band under hakan så ofta jag bara kunde), men jag är rädd för att få pigmentförändringar i ansiktet nu när hormonerna spökar i systemet så därför kändes det som en vettig investering. Efter hattinköpet (visar i morgon) & lite annat runt-travande bilade vi hem till Guelph & gissa vad jag såg när vi rullade in mot vårt hus?! Jo, en livs levande skunk! Har bott här i 7 år nu & bara sett dem i överkörd form så det här var ett stort ögonblick för mig. Bara tjoade rakt ut & Paul bromsade in bilen så att jag skulle kunna få en bättre titt, så himla små & söta de är! Blev helt kramsugen, men lyckades hålla mig i skinnet & stanna i bilen. Kan liksom inte komma på något värre än att bli sprayad av en skunk som gravid... håller på att kräkas varje gång som vi bara kör förbi någon trafikdödad stackare, så att vara föremålet för själva sprayattacken... nej det hade jag nog inte överlevt. Sen hann vi bara köra två hus bort & en liten kanin skuttade över vägen & någonstans där kände jag väl att jag inte kunde vara gladare än så här över vår flytt till Guelph. Känns så himla skönt att äntligen vara lite närmare naturen igen!

Fick precis ett mail från Pauls syster, hennes fru (jo, de gifte sig borgeligt den 12e) Ximena fick deras lilla tjej igårmorse! Här i Kanada väljer många att föda hemma, vilket de gjorde - så lilla Anaïs (med mellannamnet Lou) föddes i deras lägenhet. Själv är jag helt enkelt för feg för att våga mig på något sånt, så för oss blir det sjukhus, men jag tycker att det är hemskt bra att det finns som alternativ för de som känner sig mer bekväma med en hemförlossning. Hade ju lätt blivit bubbel ikväll alltså om det inte vore för lilla C! Så glad för att allt gick bra & från ett ytterst själviskt perspektiv... så lättad för att de inte valde samma namn som vi tänkt oss om det blir en liten tjej för oss med. Jag vet, det finns typ en miljon namn att välja på & det hade ju varit ytterst häpnandsväckande om en hippi-mamma från Uruguay valt samma namn till sin telning som en svenska med ett brinnande pysselintresse. MEN, det hade ju kunnat hända & då hade vi stått där på bar namnbacke & jag hade nog till & med gråtit en liten tår eller två över att inte kunna välja just det namn som jag tycker är allra finast (här ska tilläggas att Paul är helt med på namnbåten han med, så det är inte så att jag vetoat in det). Så just nu är jag hemskt glad - nu finns bara ett enda "namnhinder" kvar innan november, min fina vän Sussie hade ju kunnat tänkas välja samma namn som oss. Fast då hade jag nog inte känt samma behov av att välja bort just det namnet, det är mest när det är inom den omedelbara familjen som samma namn lätt blir väldigt jobbigt. Tänk bara julen... samma förnamn & samma efternamn, då blir det liksom att lägga till en 1a & en 2a efter namnen & det hade ju varit lite väl mycket hamstervarning...

 

Jäklar också om inte det första ordentliga LÄNGTET smög sig på nu. Vill också ha vår lilla baby!

Idag går jag in i månad fem & det känns så himla härligt, mindre kvar än vad jag gått igenom så här långt! Trodde väl inte direkt att jag skulle bli en sån där myspysgravid person, som tyckte att det var helt fantastiskt att vara gravid, men så här långt tycker jag att själva graviditeten suger mer än vad jag räknat med. Sure, en riktig säng gjorde det hela bättre - men alla andra trista saker som kommer med paketet? Ständigt trött, inte kunna äta eller dricka sånt som hör sommaren till (snyft på tuna tartar & iskallt vitt vin) & värst av allt - jag har blivit "en sån kiss person". Ni vet, en sån där person som bara hinner spänna fast sig i sin flygplansstol vid fönstret innan den börjar vrida på sig för att kolibriurinblåsan är full igen. En sån där person som sedan springer skytteltrafik mellan toaletten & flygplansstolen resten av resan över Atlanten & stör mig, mina knän & min kamelblåsa i vårt lunk av sudoku, vin, film, vin & korsord. En sån person som jag blir knäpp på. Happ - nu är jag den personen... men som sagt, bara fyra månader kvar & sen kan jag återgå till ett normalt liv utan ständiga toalettbesök! Ska typ fira med en magnumflaska av något & en roadtrip på ensliga skogsvägar!

Jag har lärt mig så mycket kring renovering de senaste åren, men de två viktigaste läxorna är helt klart:

 

1. Allt tar mycket längre tid än vad du tror

2. De är hemskt bra att ha ett mål att jobba mot

 

Som ett exempel på regel nummer två, jäklar vad Paul & jag jobbade när det kom till att få stugrenoveringen så framskriden som möjligt till Pauls pappas 80-årsdag. Vi jobbade som om vi hade eld i rumpan, men när dagen & det stora överraskningsmomentet väl kommit & gått... kanske inte fullt lika dedikerat. Här i huset finns det ju hur mycket som helst att välja på när det kommer till saker att fixa till & för mig är målet som vi jobbar mot rätt självklart. En färdig barnkammare till Baby C. Sen finns det delmål innan dess & drömmar efter det - men just i nuläget är den färdiga barnkammaren det som hägrar i fjärran & som klockan tickar ner mot. Igårkväll såg Paul ut som sju svåra år efter allt golvslipande, så jag tänkte att det kunde vara läge att dela min målbild med honom - för att påminna om att vi har något viktigt att jobba mot.

 

Moi - So the nursery is my final goal: no more kitchen stuff, finished floors, the rocker all pimped up, a hot air balloon mobile over the crib that I've made myself and little birdhouse lamps on the wall! Do you have a goal image of your own?

Paul - Yeah... finishing this room so that we can carry up stuff here, free the necessary floor space downstairs to sand there too and THEN call the moving guys so that they can come with the sofa.

Moi - Um, so calling the moving guys is your goal picture?

Paul - No, having a sofa where we can watch TV-shows and movies again and not work all the time.

 

Happ... inte riktigt samma utopi-bild som min, men alla sätt är bra utom de dåliga & om tanken på vår soffa ger Paul den energi som behövs så är det fine with me!

Alltså, när jag skrev att jag kanske skulle fälla en liten tår över sängens inflytt i huset så överdrev jag såklart. Jag är inte den som vanligtvis gråter så där jättemycket & när jag väl gråter, då gråter jag för att jag är helt otröstligt ledsen eller väldigt väldigt rörd (typ av djur som hittar sin bästa vän eller en gammal dement farbror som kommit ihåg sin frus födelsedag). Inte för att jag är glad, då är jag liksom bara glad. Faktum är att jag så här på rak arm bara kan komma på en enda gång då jag gråtit för att jag varit så genomgående överlycklig - dagen då jag fick min illamåendemedicin. Tills igårkväll dvs... Paul hade bäddad så fint & jag la mig liksom andäktigt mellan de rena lakanen & det var så mycket plats & så skönt & så långt ifrån vad jag sovit på de senaste månaderna att det blev för mycket. Jag vet inte om ni sett den underbara lilla filmen då Kristen Bell får en sengångare på sin födelsedag... men jag var i ungefär samma skick igårkväll. Paul kom in i sovrummet & sa "Does it feel better now honey?!" & jag bara tappade det helt "I'm sooo happy, buhuhuhuhu, thaaank you honey for driving to the cottage for the bed! Buhuhuhu... I'm so hahahappy!". Totalt patetiskt, men hela sängsituationen har varit så himla jobbig att den väl var tvungen att ventilera ut på något sätt & då är det väl bättre att gråta för att jag är så himla glad (en elva på skalan som Kristen skulle ha sagt) än för att det känns för jobbigt! En annan som är ungefär lika glad som vad jag är...

Har tänkt att vi får sova på vår fattiga lilla madrass på golvet tills dess att åtminstone hälften av de större renoveringsprojekten är avklarade - så som färdigslipat golv i sovrummet & ommålade väggar. Fast så vaknade jag någon gång mitt i natten & Paul, som vanligtvis är väldigt duktig på att hålla sig på sin halva, sov som om han var ensam på madrassen. Dessutom drömde han så benen sprattlade, vilket innebar att Mumin & Digby flyttat över till min tredjedel - där de tog upp hälften av utrymmet. Ni vet en sån där liten bakbänk i trä som går att dra ut från diskbänken i köket? Ungefär så stort utrymme var det kvar för mig & Baby C. Inte ens fosterställning fungerande, för mig i alla fall, knäna dunkade helt enkelt i parketten eftersom det var totalslut på madrass. Jag fick fnatt. Katterna åkte i var sin korg med smutstvätt (de tycker om att sova där, så det var inte fullt så mycket straff som det låter som) & Paul buffades över på sin sida. När han väl var kontaktbar nu på morgonen informerade jag honom om att ALLA dagens planer var inställda & ersatta med en tur upp till stugan för att hämta vår Queen-size säng. So, det är vad vi har gjort idag - bilat fram & tillbaka & slitit runt med jättemadrass & sängstolpar men nu har vi ÄNTLIGEN en riktig säng. Jag är så där glad att jag nästan känner för att lipa lite!

Oj oj oj, lite färg i köket & jag blev så inspirerad att jag lagade något nytt & fotade för första gången sen... tja, typ det här året. Med allt illamående & flyttkaos har matlagningen nämligen blivit något lidande här i det Chvostekska hemmet. Låt oss säga så här, det har blivit mycket take out & mycket "frukost till middag med" dagar... Inte idag dock - nope! Stekte upp tunna kycklingbröst i smör, honung, citron & peppar & serverade med en jättelätt men väldigt somrig sallad. Åh så skönt med HEMLAGAD mat - Paul & jag kände oss typ sju resor närmare ett fungerande hem & liv när vi slog oss ner vid bordet!

Idag kände jag bara att jag inte orkade skrapa mer på golven på övervåningen, Paul får helt enkelt slita ont med slipmaskinen i helgen istället. Fnulade lite hit & dit på vad jag skulle hitta på & bestämde mig sen för att jag måste få köket att röra lite på sig. Det har stått helt stilla sen Canada Day & jag vill ha ett kök som är roligt att jobba i åtminstone innan min födelsedag. Sagt & gjort - så här såg det ut när jag började:

21 veckor idag, 19 kvar, & jag bara "Hjälp så få helger kvar till babyn kommer!". Helgerna är ju nämligen de enda dagar då vi båda kan jobba på huset & fram tills nu har det väl känts som om vi har en hel uppsjö att ta av fram tills november... fast så började cicadorna gnissla under veckan & helt plötsligt kändes det mer sensommar än försommar. Så idag har jag bestämt mig för att bocka av i alla fall ett par enklare projekt på TO DO listan, bara så att den bli något mindre oändlig! I vilket fall, så här vid 21 veckor så: 1) har Baby C börjat bli lite roligare, sätter jag mig ner & vilar sparkas det nästan varje gång 2) tycker att jag börjar se lite mer gravid ut än vad jag gjort tidigare 3) låter jag som en hjärtsjuk farbror när jag ska ta mig upp från golvsittande. Den här biten finner jag oerhört frustrerande, det är liksom inte ljud som jag vill förknippa med mig själv - så oftast låter det så här "Pust, frust, stön, helvetes jävlar vad illa det ska vara då, mer pust". Jag inser ju att det inte hade varit fullt lika illa med tennisbrölandet om det inte vore för att vi sover på en madrass på golvet & inte har någon soffa... men att liksom BAM helt plötsligt inte kunna studsa upp ljudlöst från golvet är något som det är lite jobbigt att acceptera bara så där.

Jag älskar att hänga tvätt ute, det känns så "Lilla huset på prärien" & så luktar tvätten så gott sen (fast idag är jag inte helt säker på att det kommer att lukta fullt så gott som vanligt, precis när jag hängt upp hela korgen började det lukta skunk...)! Det är dock alltid trevligare att hänga sängkläder & dylikt än tex Pauls tvätt. Han har så mycket mörka kläder att det liksom förtar lite från den där krispiga somriga känslan. Idag var vi dock långt ifrån "ghot-tvättlinan" - bara sängkläder, vita handdukar & så ett gäng pyttiga små bodies.

Jag mår mycket bättre idag, somnade vid 8 igår & tydligen behövde kroppen en absurd mängd sömn för jag vaknade närmare klockan 10 idag. Vilket ju är helt tokigt mycket tid som lagts på att ligga still, men jag har inte ett dugg ont idag utan känner mig som mig själv igen. Dessutom är det en himla bra dag på det sättet att Paul blev fast i galen trafik på vägen till jobbet i morse & efter att han konstaterat att det berodde på att en av huvudvägarna in till Toronto stängts av pga ett bilrace så vände han hem. Så jag & Mammut är ungefär lika själaglada båda två, en oväntad heldag med Paul - lycka! Nu måste han ju i & för sig arbeta... men han är i närheten & kan komma med tips & råd när jag fastnar på något renoveringsrelaterat. Har liksom ett rätt bra humm om hur mycket ska göras, men det är hemskt praktiskt att ha någon att bolla uppslag med förutom google! Dagens projekt är att försöka närma mig någon form av klädförvaring. Vilket kommer att innebära lite pill, vill nämligen se om jag kan göra något fint av IKEAs RAST. Kanske en av de mest menlösa möbler IKEA säljer, men helt gjort i obehandlat trä vilket innebär att det finns en massa potential!

Som sagt var, stor packdag igår & jag packade & sorterade & hade mig så där som jag brukar - utan speciellt många pauser. Vid fyra sa kroppen ifrån. Magen blev hård som en bowlingboll & det gjorde ont över allt. Segade mig fram ett tag till, försökte lyfta lätt & se till att inte gå för fort, men när det inte hjälpte bestämde jag mig för att faktiskt lyssna på min kropp. Så jag knatade upp till Isolde, där jag blev bjuden på en kopp te, & frågade henne om det var OK om ett par saker kanske kunde vara kvar någon dag till. Hon svarade ja & sen följde en rätt trevlig stund med mer te & prat om hennes långsiktiga plan i livet - att starta ett pensionärshem för sig, sina systrar & diverse vänner. Som Isolde sa "Let's face it, the men will die 10 years ahead of us, the kids will be off in some foreign country, so if you don't want to be alone in a home you better stick with your friends and sisters if you have them". Hon har ju faktisk en poäng - kvinnorna blir lätt ensamma kvar på slutet & då är det ju betydligt mycket roligare att hänga ihop än att sitta i minnesfyllda hem utan någon att dela de minnerna med... Isolde bara "You and Paul can be caretakers of the facility, like hiring nurses and arrange outings and so on - you are so awfully handy people". Happ, så kanske ett karriärombyte värt att satsa på! :)

 

Anyway, efter en stund kom Paul förbi & vi körde iväg med ett litet lass prylar till Sandras tomma lägenhet som vi ska använda som tillfällig förvaringsplats. Tanken var sen att vi skulle åka tillbaka till Isolde för att hämta en laddning till huset, men det gick bara inte - så vi körde hem & idag är det "vila hemmadag" för mig som gäller. Lite ska jag väl påta på här också, att bara ligga still ligger inte för mig, men jag ska verkligen ta det i sakta mak & inte pressa mig för hårt. Hemskt svårt för mig, men jag tror att det är bäst att börja öva upp tålamodet med kroppen redan nu - det är ju inte som om det kommer att bli bättre framöver!

Idag är tanken att allt vårt pick & pack ska vara ute från Isoldes lilla lägenhet. Planen var att jag skulle komma med Paul in till stan igår för att packa, men så lyckades virrpannan Ida glömma bort att ta illamåendemedicinen i söndagskväll - så igår vaknade jag & kände mig som road kill. Fick följaktligen stanna hemma & knapra tabletter. Idag är det bättre, så nu är jag tillbaka i källarlägenheten... men alltså, att packa ihop ALLA prylar på bara en dag känns så där lagom roligt. Har suttit i den enda kvarvarande bekväma stolen i en halvtimme nu & tyckt synd om mig själv. Inte för att stillasittande gör det bättre, men just nu känns det helt övermäktigt att få ihop alltihop innan kvällen. Fast... jag får försöka peppa mig själv & tänka att det här är det som Paul & jag gör allra bäst - jobba på som tokar & få allt gjort oavsett hur sista minuten saker & ting än är.

Så fort Sandras lilla röda bil rullat iväg igår åkte vi till Home Depot (jättestor kedja med allt som behövs för att renovera hemmet) & hyrde en golvslipningsmaskin. Så nu har jag testat på att manövrera en sån! Mesta delen av tiden fick dock Paul ratta runt den, för mycket vibrationer är inte bra för mina händer & den här manicken SKAKADE kan jag säga.

Vet inte om någon annan växte upp med det här, men när jag var liten dukades det alltid fram för mycket på borden hos farmor & hennes systrar för att "he få int se fattigt ut". De är alla födda på 20- & 30-talet, så det var ju en helt annan värld från den vi lever i nu & jag kan förstå att för deras mamma var ett dignande bord ett uttryck för att de faktiskt hade råd att se till att alla 6 flickor var hela, rena & friska. I vilket fall, det där uttrycket har följt med min familj & när jag till exempel ifrågasatte om vi behövde vickning för vår bröllopfest, så förklarades vickningens nödtvång med just "Det får inte se fattigt ut". I ärlighetens namn har jag väl själv stått & bakat till småtimmarna för adventsfikan & dylikt, just med de orden ringande i öronen - det MÅSTE vara ordentligt, annars kan folk tro att jag snålar. Anyway, sista tiden har saker & ting dock känts rätt fattigt måste jag erkänna. Ni vet, vi har ingen säng utan sover på en luftmadrass på golvet & våra sängbord utgörs av var sin SAMLA låda från IKEA... Inte så lyxigt. Men, men, det har fungerat & det är ju huvudsaken. Tills i natt, då luftmadrassen började läcka. Vaknade först av att båda skinkor slog i parketten - så det var bara att väcka Paul så att vi båda kunde stiga upp från madrassen & pumpa upp den igen. Dessvärre var läckan av typen "pågående", så lagom till att jag somnat igen slog höften i... Tredje gången det hände vacklade en zombitrött Paul upp för trappen & hämtade Sandras lilla madrass. Skumgummig lyx för två med 150 cm vidd att bre ut sig på, hela 12 cm över marken, & så skulle jag ner på eländet & jag lät som en skadeskjuten älg. Den var så himla låg, jag var så sjukt trött & kroppen bara "Men VA, hela dagen har du tvingat mig att KNÄSKURA & nu ska jag sova på en servett på golvet? Du är ju inte klok." Knölade in mig på mina 75 cm & försökte få plats med min kudde bredvid Pauls kudde, bara de att de gemensamt var för långa för madrassen så halva fick ligga utanför. La mig tillslut ner & då öppnade sig plötsligt molnen upp utanför fönstret & månen kikade fram & det var som att ligga i strålkastarljuset från Guantanamos vakttorn. Jag tappade det helt... Bara skratt/grät helt småhysteriskt "Fy faaan så fattigt!" & översatte sen till Paul som började skratta han med. Det kändes verkligen så sjukt tragikomiskt. Förväntade mig verkligen inte en graviditet där jag flöt runt som en liten prinsessa - men vet ni, jag tänkte i alla fall att det skulle involvera att få sova i en vettig säng! Vettig säng & noll avlopssvatten, det var liksom sånt jag tog för givet! Fast jag tänker så här... kanske att vi har ett litet kolikbarn på ingående, så alla de här prövningarna är kanske ett sätt för att få oss att gradvis vänja oss vid den ena jävligheten efter den andra. Till exempel så kändes pyttemadrassen hemskt bekväm när jag vaknade i morse - så jag tänker att jag redan där anpassat mig till omständigheterna. Eller så kan det ju ha varit för att Paul åkt till jobbet så att jag hade den för mig själv...

Började dagen tidigt med frukost på vårt lokala brunchställe & Sandra kämpade mot gråten genom sina ägg. Det här var nämligen dagen D, dagen då hon lämnar Ontario bakom sig & påbörjar sin resa ut mot bergen & västkusten. Hon har ju pratat om att flytta dit så länge jag känt henne, & länge innan dess, men det är klart att det är en sak att prata om det & en helt annan sak att faktiskt göra det. Sen kan jag tänka mig att det bli ännu värre när det har varit en så lång startsträcka som det har varit för henne. När jag flyttade hit till Kanada var det ju lite från noll till ingenting, blev antagen i juli & flyttade i september, så det fanns helt enkelt inte tid att oroa sig så mycket. Ja... & så är jag något mer hakuna matata än vad Sandra är. I vilket fall, hon tog sig genom äggen, vi packade det sista i bilen & sen följde fem vändor av kramar innan vi tillslut vinkade av henne från trappen. Hon var så himla ledsen över att säga hejdå, men jag tröstade med att det blir lättare för varje gång. För det är ju så, det är allra värst att säga hejdå första gången, sen blir det lite mer vana. En del av livet som inte på något sätt är trevligt, men som det bara är att acceptera & göra sitt bästa utav. Det är väl lite så det är med att följa sina drömmar överlag... det är inte en helt smärtfri rutt, men på det stora hela väger de positiva bitarna över & det är vad det gäller att fokusera på när det känns jobbigt. 

För flera månader sen lovade Paul & jag att vi skulle hjälpa till på Ronald McDonald House & deras "Home for Dinner" den här lördagen. Inte bästa timingen i & med att Sandra kom hit för sina sista dagar i Ontario, men ni vet... vissa saker går det liksom inte att ställa in & har jag lovat att jag ska baka paj till 150 sjuka små barn & deras trötta familjer så backar jag inte ur. Sandra hade i & för sig lite andra saker att göra idag, så som att kirra ett hus att bo i ute i Alberta, så det var inte totalt katastrof att vi stack in till stan - vilket så klart var skönt. I vilket fall, vår första stopp tillbaka i Toronto var på IKEA där vi kittade på oss SKYLTA. Inte jättenödvändigt kanske, paj går ju utmärkt att servera utan små pappstånd, men det kändes som åtminstone en liten rolig detalj för barnen. Vissa av dem ligger ju på sjukhus månader åt gången (eller kommer aldrig ut, hemska tanke), så min filosofi är att allt som kan tänkas vara lite roligt är värt att satsa på! Sen inhandlades enorma mängder pajtillbehör & från klockan tre till klockan 6 hängde vi här:

Sandra har slutat sitt jobb på HBC, packat ihop hela sin lägenhet & påbörjat sin flytt ut mot Alberta - hennes livsmål. Som sista stopp här i Ontario stannar hon en dag eller två hos oss & ikväll var första kvällen. Hon var rätt ledsen när hon kom, det är ju en himla stor sak att säga hejdå till alla vänner & familj, så vi beställde pizza & åt middag hemma. Lite lugnare än restaurang. I vilket fall, någon gång under middagen gick Paul ut i köket för att hämta lite mer vatten åt mig & började tokskratta. Någon av oss hade glömt att stänga dörren till skåpet där vi har allt porslin & en så chans kan ju inte få gå obemärkt förbi!

Idag är det halvtid - 20 veckor avklarade & 20 veckor kvar innan Baby C kommer. Skulle ha tagit ett kort på magen om jag kunnat, men nu råkar alla speglar vara i Toronto & jag är i Guelph så då går det inte. Himla synd... men å andra sidan kunde jag äta ungefär 20 finnkrisp utan att känna fotoångest! Liten sammanfattning också på hur det är i dagsläget (innan vi byter ämne till gungstolen):

 

1) Jag småtjockångestar vidare, men det är bättre nu när jag bara går till min fina barnmorska. Har dock satt upp ett mål för att jag ska ha något slags fokus på att det kommer en tid då jag är smal igen. Tänker banne mig se till att jag kan ha den här klänningen på Baby Cs dop. Sen om det innebär att ungen inte kommer att döpas förrän 2022, det strunta jag i - den SKA på.

2) Alltså... kroppen har börjat göra ont på ställen som aldrig gjort ont innan. Allra mest trilskas min vänstra skinka (?). Det är lite som om någon nöjeshugger den med kniv då & då. Inte en favorit.

3) Det godaste som finns är syltlök. Det var det enda jag ville ha till middag igår, Paul fick tvinga ner en grillad kyckling i kundvagnen.

 

Happ, that is it for now. Till gungstolen! Jag har målat ett första lager med färg, karvat ut en kudde i skummgummi & köpt på mig ett tyg som jag ska klä in sitsen i så fort jag har hetsat runt Paul tills han hittar sin häftpistol. Så här ser det dock ut om jag liksom fusksveper om tyget kring siten, så får ni i alla fall ett humm om hur det kommer att bli tillslut.

För en herrans massa år sen, typ ungefär när Paul & jag börjat dejta, var vi hos hans föräldrar en helg. Minns hur hans mamma visade mig en gammal (då trasig) gungstol & förklarade att i den hade alla medlemmar i hennes familj vaggats i... ja men 150 år eller så, ni vet en lagom lång tidsrymd för att nordamerikaner ska få något vördnadsfullt i rösten. GAMMALT. Kändes väl mest lite obekvämt då, lite väl mycket hint hint för en 24 åring att ta, & sen dess har gungstolen inte figurerat i våra konversationer. Fram till för någon helg sedan då Paul frågade sin mamma om hans syster kanske skulle vilja ha en gungstol (en sån här) till deras baby. Han fick då förklarat för sig att det inte var en nödvändig present, deras lilla baby ska nämligen gungas i familjeklenoden. Paul blev väl lite ledsen på ögat, kände väl kanske lite som om vår baby armbågats ut i kylan - eller inte ens släpts in i farstun - så jag fick göra mitt bästa för att vara "peppande, förstående, fru". Fastän jag egentligen dansade polka av glädje inombords. För nackdelen med familjeklenoder är ju att du DÖR om du så mycket som viftar med en målarpensel åt arvegodsets håll. Så hade vi varit de som begåvats med sagda stol så hade jag varit fast med en brun pjäs med noll DIY potential. Eftersom jag 1) avskyr brunt 2) kommer från ett land där 150 år är typ nybyggt hade arvestolen enbart varit ett straff. Ett orättvist straff eftersom jag varit den som suttit fast med eländet, Paul har noll pappaledighet (Kanada kan ju låtsas att de är så mycket bättre än USA, men pappaledighet är inte något de anser nödvändigt) & hade följaktligen tillbringat ungefär 0% tid med att heltidsmata baby i sagda bruna stol. Istället är tanken att den här pjäsen ska bli något FINT.

Det är lite spartanskt här i nya huset - inga möbler riktigt, inget fungerande underhållningssystem & vi sover som sagt på en luftmadrass på golvet. Det hade lätt kunnat bli tråkigt, om det nu inte varit för allt renoveringsjobb samt Mumin & Digby. Det kanske är ett tecken på att vi är ett begynnande crazy cat lady/man par... men vi finner de små liven så otroligt underhållande. Det händer alltid något! Dagens stora happening var att vår luftmadrass helt plötsligt tappade formen = läcka. Paul började prata om att lägga madrassen i badkaret för att kunna se var luften pös ut - men det behövdes inte eftersom vi tydligen sitter på ett par certifierade "läckagefinnare". Mammut hittade nämligen hålet så fort vi dragit bort täcket & lakanet. Det var rätt tydligt vart det satt, för liten katt var SKITRÄDD för pyset som bara de två kan ha hört & närmade sig hålet ytterst försiktigt tills han byggt upp nog mod för att drämma till det med tassen. Sedan följde snabb reträtt bakom Paul, ni vet... luftmadrasshål kan ju vara farliga & attackera tillbaka! Efter ett tag lärde han sig dock att vad det nu än var som väste & pös så bet det inte tillbaka & då dog intresset ganska snabbt. Digby däremot... i skrivandes stund har katten suttit & underhållit sig själv med läckan i drygt en halvtimme. Det är NÄSTAN så att jag inte vill laga det - bara det då att vi i så fall sitter här utan säng i natt. Alltså, två katter & en luftmadrass - mer än så behövs tydligen inte för att underhålla Paul & mig!

 

Idag var det dags för mitt anatomi-ultraljud. Har varit lite nervös för det & hoppats febrilt på den snälla teknikern (Robin) & inte östblockstanten som skrämde ihjäl mig, så lyckan var total när Robin ropade upp mitt namn. Verkligen en HELT annan upplevelse: snäll, rolig & mån om en. Det första hon gjorde var att visa hjärtat när hon väl hittat det & även om jag känt babyn precis innan var det så skönt att se. Sen fick vi kämpa, Baby C kände inte alls för att vara med på bild. Ja, ryggraden & så kunde hän ju inte dölja, men benen i kors & båda händerna knutna. Det guppades runt med ultraljudspinnen på min mage något helt galet, men lilla Baby C kände inte ett dugg för att öppna upp händerna mer än för typ en halv sekund. Så det var ett himla jobb innan Robin tillslut hade bilder på alla fem fingrar på var hand. Mot slutet kunde hon inte få till en sista bra bild, så hon bad mig gå & kissa för om möjligt få det lilla livet att ändra position. Um, det första vi ser när ultraljudet är på igen - båda händerna utsträckta som för att beundra en felfritt lagd manikyr. Vi började skratta båda två, så mycket tid med att kämpa fram undermåliga bilder & nu när det väl var klart bjöd ättelägget på en perfekt vy! Den lilla turen till badrummet fick även Baby C att sära på benen lite, så Robin kunde se vad det blir - men jag fick titta bort under den biten. Vill ju att det ska vara en överraskning, men herrehjälp vad nyfiken jag var! Allra sist fick Paul komma in & han såg så där glad ut att jag var lite orolig för att överdelen av hans huvud skulle trilla av. Första gången han har fått vara med i alla fall på ett hörn & jag önskar verkligen att han hade kunnat få vara med vi de tidigare tillfällena! I vilket fall, Robin talade om att enligt vad hon kunde se så var allt perfekt - stängd ryggrad, alla kamrar på hjärtat & fem fingrar/tår på var lem. Sen får vi se vad läkaren säger när alla mätresultat väl är analyserade, men bara att veta att de här sakerna ser bra ut är en så stor lättnad!

Träffade min kompis Christina för sushi & massa prat igår & kom inte hem förrän närmare åtta & då var Paul uttråkad till helt astronomiska former. Sa han i alla fall, jag tror mest att det var för att han så himla gärna ville gå på bio! Så bio blev det - Transformers. Tycker du om att se saker explodera, jättebitar metal dras genom oändliga mängder asfalt & människor kastas runt som små lealösa dockor helt utan att dra på sig whiplash-skador är det här filmen för dig! Nästan tre timmar lägs på dessa aktiviteter, så är dettta ett intresse är det här verkligen en film som ger valuta för pengarna! Själv var jag obekväm något enormt... alltså, det här med att sitta still sedan jag blev gravid - ingen hitt alltså. Det fungerar om jag sitter i bilen & kan lägga upp fötterna på instrumentbrädan, eller hemma om jag har en lite fotpall så att jag kan leka pensionärsgubbe, men i övrigt är det en plåga. Blir helt rastlös i benen & vet inte vad jag ska göra av dem. Halva filmen ålade jag runt i stolen som en sockerhög 8 åring med koncentrationssvårigheter... & det här var bara tre timmars stillasittande. Har ju varit mindre glad för att jag inte får lämna Kanada de närmsta två åren, men just nu känns det faktiskt BARA skönt. Tror jag hade förlorat förståndet om jag tvingats sitta i en flygplansstol mer än 60 minuter - så himla bra med ett skyll! I fortsättningen är det alltså ett absolut tvång att vi kollar upp speltiden på alla biofilmer innan vi betalar inträdet... känner att animerade barnfilmer ungefär ligger inom vad jag känner mig bekväm med att bänka mig för. 

Tanken var att jag skulle åka hem till Megha för en fika vid två-snåret idag, men så blev vädret helt plötsligt katastrof & jag kände mig så där sugen på att ge mig ut i ösregn & åska. Så jag småskyllde på att jag inte ville lämna katterna själva när det åskade & stannade hemma med lite smådåligt samvete, aldrig kul att ställa in med kort varsel. MEN. Himla tur att jag gjorde det, för helt plötsligt började det forsa in vatten i källaren! På baksidan av källarlägenheten finns nämligen en brant trapp - helgjuten i betong & med betongväggar runt omkring. Längst nere finns ett avlopp så att allt regnvatten ska rinna undan, bara det då att en massa löv täppt till det... Vatten hela vardagsrummet & inte kunde jag öppna dörren heller, då hade världens syndaflod forsat in. Så jag sprang som en tok ut i vår hall, som ligger precis utanför ytterdörren, & där var det också insjö av samma anledning! Var alltså tvungen att rensa det avloppet i all hast med en kvast jag lyckats tycka åt mig, älga över det undanrinnande vattnet, kuta upp på Isoldes trapp, panikleta efter reservnyckeln in i huset, springa över förvirrade katter som sov i hallen, ut på baksidan av huset, ner för trappen & så sopa för brinnande livet. Måste ha stått minst en halvmeter vatten i hålet - vill inte ens tänka på hur lägenheten sett ut om jag varit borta under allt det här. Sen var det bara att springa ner igen & försöka moppa upp allt vatten så fort som möjligt. Efter det tröståt jag upp alla Pauls frukostblåbär... för att jag tyckte att jag var värd någon form av belöning. Snälla Översvämningsguden, det är nog nu - vi har fått vår beskärda del av vatten inomhus!

Vårt nya kvarter är verkligen ett kattkvarter - i varje fönster & genom varje stormdörr kikar små kattansikten ut. Vår grannfamilj till vänster utgörs förutom av de mänskliga innevånarna även av en tabby katt vid namn Charlie. Charlie kan vara ungefär den mest sociala katt som finns. Hänger jag i trädgården, ja då sitter Charlie alltid bredvid & tittar på & när Paul skulle klippa gräsmattan häromdagen ville Charlie rida ovanpå gräsklipparen. Mammut & Charlie har långsamt närmat sig varandra de senaste dagarna & de har gått från en väldigt tveksam Mammut till en rätt imponerande nivå av acceptans:

Ni kommer ihåg det här rummet - som vi först tänkte skulle bli vårt sovrum, men som sen blev förpassat till kontor/gästrum pga den dåliga garderobsplaceringen:

Det har varit rätt många "get togethers" senaste veckan & det har i sin tur inneburit att ett nytt "gravidproblem" har dykt upp. Det började i torsdags, när en manlig bekant som jag inte sett på ett par år liksom grabbade tag om min mage & bara skakade runt samtidig som han tjoade grattis. Samma kväll gjorde hans fru samma sak, om även i lite mildare former. Försökte tänka att det här kanske var något tillfälligt, men icke, igår på babyshowern hände det igen. Visserligen var det en nära familjemedlem till Paul den här gången, men vet ni - det gör inte så stor skillnad. Det är ändå så himla respektlöst, att bara grabba tag i någon så där utan att fråga! Vissa dagar än magen alldeles spänd & gör ont, då vill jag inte ens att Paul ska ta på den & han om någon har väl "rätt till den" om nu någon har det förrutom jag själv. Jag blir ärligt talat alldeles förbannad bara av att tänka på det här & önskar väl mest att alla "gravidklappare" skulle få handröta till den milda grad att lemmen i fråga föll av. Funderar lite smått på att trycka upp en t-shirt med följande text för att förmedla hur idiotiska jag tycker att alla klappare är:

 

Mitt i natten drog världens åskoväder in över Guelph. Stormarna här i Kanada är verkligen helt galna jämnfört med vad jag upplevt i Sverige, men det här var lite värre än vanligt. Hela huset var liksom konstant vitt pga alla blixtar. Jag till komatos Paul "Älskling, vi har åskledare eller hur?!"... mummel, mummel tillbaka & tillslut något jag kunde tyda "No, but trees are higher". Alltså... saker som inte är standard på kanadensiska hus fortsätter förvåna!

 

I alla fall, kom mitt i allt på att alla fönster på övervåningen var öppna för att vädra ut målarfärgsdoften & är det något jag vuxit upp med så är att det att fönster MÅSTE stängas om det så mycket som mullrar lite i fjärran. Så jag upp från luftmadrassen & ut i vardagsrummet - där två små vita skuggor genast lösgjorde sig från ett hörn. Digby & Mumin, som för första gången faktiskt var åskrädda. Hela vägen upp för trappen & runt bland alla rummen hade jag en katt precis vid var fot - som två små luddiga, mycket ängsliga, tofflor. När jag skulle gå ner tog det dock tvärstopp för Mammut, han blev så rädd att han bara stannade upp & pep. Så jag fick skopa upp honom & sen gå sakta nedför trappen så att Digby skulle kunna leka ensam toffel ner till hallen. Där blixten typ slog ner på trappen eller något - dånet var helt vansinnigt & allt blev så där vitt som när aliens kommer & plockar upp en på TV. Digby självplacerade sig i princip i min famn. Så jag fick kånka in två små troll i sovrummet & skyffla ner dem under täcket där de sedan båda bestämde sig för att min mage var bästa sovplatsen. Så där skönt... men det kändes som en sån där klockren stund av uppoffran för att de skulle få lite ro.

Vi åkte ut till stugan vid 8 i morse för att hämta en massa verktyg. Hela vägen upp var allt solsken & glatt, jag kände mig så himla uppåt. På vägen tillbaka, mot Paul föräldrars hus & Annabelle & Ximenas babyshower, började jag dock känna mig mer & mer deppig. En sån där obehagskänsla som är jobbig att skaka av sig... Försökte komma på vad det var, men kunde inte sätta fingret på det. I vilket fall, vi kom fram & jag hoppades febrilt att det skulle bli bättre bland folk - men istället kände jag bara hur jag ville vara själv. Dra mig undan i ett hörn & försvinna... fick verkligen kämpa för att upprätthålla någon slags social fasad. Så rullade vi hem & det där molnet, det hängde fortfarande över mitt huvud & jag kunde inte bli KLOK på varför allt plötsligt kändes så jobbigt. Ett par kvarter från huset plockade jag fram min kamera som Paul fotat babyshowern med - bläddrade runt bland alla bilder & jag fanns inte med på en enda... då slog det mig. Det här var en sån manifestation av vad vi aldrig kommer att ha för vår baby - en hel familj som sluter upp & firar. Missförstå mig rätt, jag vill inte ha en babyshower, men att vara så långt bort från Sverige, inte ha en fungerande relation med flera av mina familjemedlemmar & inte heller känna mig hemma i Pauls familj... jag kände mig helt enkelt så vansinnigt ensam. Så jag började storgråta & kunde inte ens förklara för Paul hur jag kände - det var liksom för kaos. Grät mig istället in i huset där Digby kom springande emot mig & jag sopade upp honom & grät rakt ner i hans fluffiga lilla huvud. Sen kändes det lite bättre, djurs ovillkorliga kärlek är verkligen ovärderlig. Klart att Paul fanns där hela tiden, men ibland måste jag få vara ledsen helt på egen hand, eller i alla fall vara ledsen utan ord ett litet tag & i de stunderna är djur en skänk från ovan. De är där, lyssnar via kroppen, & ger en det där ögonblicket att få klarhet i känslostormen, så att det går att faktiskt förklara för någon annan varför man är så ledsen!

 

När jag väl ställt ner Digbys lilla tårvåta kropp torkade jag upp ansiktet lite & sen gick Paul & jag bort till den grekiska restaurangen vid slutet på vår gata & vände ut & in på hela situationen. Det här är väl en sån sak där det är rätt svårt att komma fram till ett resultat, men Paul förklarade att han känner igen sig i mina känslor - bara det att han påpekade att han faktiskt aldrig känner sig ensam eftersom han har mig. Så vår slutsats blev väldigt enkel trots allt - vi är verkligen så vansinnigt glada för att vi har varandra. Trots det, oj vad jag ser fram emot i morgon, längtar efter en ny dag så att jag kan fokusera på annat & få tillbaka min energi.

Herregud så rädd jag blev alldeles nyss! Paul & jag köpte nya kontakter till huset idag, eller - en kontakt som vi tyckte var fin & ville testa om den passade in. Happ, det tog ju inte värst lång tid efter det att vi var tillbaka från järnaffären innan kontakten var upp-packad & Paul påbörjade installationen. Jag bara "Men du har väl slagit av strömmen" & Paul hinner säga "Hm?" innan det säger POFF & sprutar gnistor över hela rummet. Jag skriker, Mammut trillar av fönsterkarmen & stackars Digby blev så himla rädd att han gasade iväg i ett enda ritschratschmoln av päls & slirande klor över parketten. Paul hävdar fortvarande att det aldrig var någon fara, att det bara varit allvarligt om han varit en idiot som hållit i den jordade & strömförande kabeln samtidigt, medan jag egenmäktigt har beslutat att all ström måste slås av för minsta lilla framtida elektronikjobb. Eller som jag sa till Paul "Just so you know honey, the breakers are off from now on - unless you want to stress me into going into labour".

Idag var det dags för mitt sista besök hos min OB - något som jag som sagt inte såg fram emot ett enda dugg. Det är helt hemskt att erkänna, men jag var så stressad över att han skulle skälla på mig om min vikt att jag skippade frukosten & gick hela vägen till kliniken (1 timme bort). Tänk att ett 5-minutersbesök med dåligt bemötande kan göra så mycket! Dagens träff var lika hastig, jag var inne på kontoret & vände i princip, & fick inte reda på ett jotta. Mina blodprover hade inte kommit tillbaka & han talade inte om hur pulsen låg heller, fastän han lyssnade, men jag fick i alla fall inte skäll så jag antar att han var mer nöjd med dagens vikt än vad han var förra gången. Trots att det var ungefär tidernas mest menlösa besök så är jag så himla glad för att det är över, nu kan jag koncentrera mig på nästa veckas anatomi-ultraljud samt känna mig glad & trygg med fortsatta besök hos min barnmorska. 19 veckor klockar vi förövrigt in idag - det känns lite som en mindre evighet, samtidig som jag inte kan förstå att tiden ändå gått så fort!

Tillbringade gårdagen med att tänka ut hur jag vill att vårt kök ska se ut, känns som om jag har en rätt klar bild nu - tillskillnad mot resten av huset som fortfarande är rätt "blank kanvas". Men jag tänker att det är bra att ha en utgångspunkt att jobba ifrån & köket är ju hemmets hjärta så det känns som ett bra val! Det här är väl den lista som jag landat i just nu:

 

1. Måla hela köket så att det är fräscht - hoppas få det gjort i helgen

2. Måla köksluckorna ljusblå & byt ut beslagen mot något som ser ut så här

3. Lägga in ny bänkskiva i trä

4. Lägga in nya golvlister - vita

5. Sätta in en sån här diskho, dör så fint...

6. Sätta in muggkrokar för mina muminkoppar under köksskåpen

7. Slå hål i väggen för köksfläkten (nej, köksfläkt är INTE standard här i Kanada...) samt bygga ett överskåp över spisen för bättre förvaring

8. Sätta nytt kakel ovanför diskbänken, vitt smalt & lodrätt

 

Läste upp hela listan för Paul & han bara "Um... and what's the time frame for all this?". Vilket ju är en klart relevant fråga. Fast det är ju det fina i kråksången, efter att ha renoverat Pauls stuga helt själva fyra somrar i rad har till & med jag utvecklat någotslags tålamod - jag har helt enkelt lärt mig acceptera att saker & ting inte kan hända på studs. Vilket jag förklarade för Paul "I'm thinking September the latest!" & infogade sedan ett "That's September 2015 or 2016" när han började blekna. Roligare att hålla honom på tårna lite!

Vi är tillbaka i stan två dagar - har lite folk att träffa samt mitt läkarbesök, så vi får vara utan huset & Guelph både idag & i morgon. Jag ska inte ljuga & säga att jag inte saknar huset, jag önskar verkligen att jag vore där. Försöker peppa mig själv med att det är fest med vänner ikväll & middag med Isolde imorgon... men alltså, att sitta som enda nykter bland alla som är så där trevligt salongsberusade är so so roligt. Då målar jag hundra gånger hellre köksluckor. Fast lika deppig över att vara här som Mumin, nej det är jag inte. Han kom in i hallen, tittade sig runt & bara sjönk ihop. Nasses ballong i kattform. Nu ligger han i sin transportbur & vägrar titta på mig - jag känner mig som om jag stampat ihjäl hans lycka. Stackars lilla Mumin, deppigaste katten i stan.

Här blir det ju lätt väldigt varmt under sommaren, så där pass att AC ofta är ett måste. Bara det då att vårt lilla 1919-årsbyggda hus inte sitter på en. Det här är en av Pauls största stressmoment när det kommer till vår komfort, även om min syn på saken oftast är "ju varmare desto bättre"... Anyway, precis som när charterplanet tar dig till något land kring medelhavet skrotar också kanadensarna riktiga täcken under sommaren & sover bara under ett lakan. De sista mornarna har jag därför vaknat likpinnnestel av köld & igår förklarade jag att vi var tvugna att åka till Walmart & köpa en filt. Paul fick direkt något värmepanikrelaterat i blicken & föreslog att vi kanske kunde testa en natt till utan filt... plus att det ju var så mysigt om det var lite kallt i rummet på morgonen, för då kan vi gosa ihop oss. Lät mig dumt nog övertalas, mest kanske för att jag tycker så illa om Walmarts, men det ångrade jag bittert i morse. Vaknade av sämsta kombinationen ever - så morgonkissnödig att jag höll på att dö & underkyld som ett block torsk. Så när Paul bara "Men är det inte lite mys i alla fall?" föll det episkt platt. Speciellt som torskblocket precis huttrat sig ut i köket & upptäckt att det var 16 grader inomhus. Ursäkta, vill jag ha det så misserabelt så skulle vi ha köpt hus i Nunavut! Jag bara "Nej, inte det minsta mys - vill du att jag & Baby C ska FRYSA ihjäl?! För i annat fall är det ta mig fan duntäcke från & med nu!"

Jag har väl aldrig varit så där jätteimponerad över hur kanadensarna bygger hus. Alltifrån det första huset jag bodde i som bara hade enkelglas, till stugan vars balkonggolv utgörs av stora skivor playwood... antalet gånger jag skakat på huvudet genom åren är otaliga. Så nu när vi flyttat in i vårt eget hus är det ju enormt spännande att upptäcka alla "nödlösningar" som applicerats här! Är säker på att det kommer att dyka upp mer saker efter hand, men så här långt är det här min favorit:

Det var som sagt Kanadas nationaldag igår & det behövde naturligtvis firas. Inte med någon jättetillställning, det fixar vi liksom inte i nuläget, men vi hade bjudit in Sandra för middag klockan 5. För att sagda middag skulle hända behövde vi dock en massa matlagningsprylar från Toronto, så Paul körde dit tur & retur medan jag pysslade i huset. Allt kändes himla bra tills klockan två, då Sandra ringde & bara "Jag är en timme från huset, ses snart!". Jag dog. Är inte den typen av person som måste ha tvångsmässig ordning i hemmet när folk kommer på besök, men det är rätt trevligt om:

 

1) Mannen med ALLA köksredskap inte befinner sig 90 minuter bilväg bort

2) Hela huset inte ser ut som en bomb med målar/spackelprylar har exploderat

3) Verandan där ni ska sitta inte är täckt med utrivet köksbråte (matta & alla golvlister)

4) Du inte är alldeles genomsvettig & har skitigt ogenomborstat hår

5) Du har ett freaking köksgolv!

 

Jag ringde Paul & betedde mig som jag hade rabies... så han fick tag på Sandra & bara "Men du kanske kan ta en fika på Tim Hortons fram till fyra i alla fall... vi sa ju fem...". Den där extra tiden gav så himla mycket. Dels hann jag städa upp alla prylar som låg över allt både inne & ute & jag hann till & med ta en dusch & sätta på mig en klänning som jag bara haft på mig en gång innan (alla andra kläder hade Paul i bilen...). Sen lyckades Paul & jag få 30 minuter ihop, så då la vi in det nya köksgolvet. Mätfas...

Paul & jag är vanligtvis helt i synk - vi tänker lika, vill samma saker, skrattar åt samma skämt & avslutar varandras meningar på ett helt Knatte/Fnatte/Tjattigt sätt. Det här är något jag är oerhört tacksam för - men på sista tiden har det smugit sig en ett moment där vi INTE är ense... "Saker det är OK att Ida gör som gravid". Känns som om Paul lider av lite lätt ångest över allt fysiskt jobb jag åkt på i & med översvämningen, husbytet, alla flyttar & nu renoveringen. Så han försöker kompensera med att se till att jag inte gör så mycket nu när saker & ting är lite lugnare, medan jag tycker att jag visst kan göra de saker jag vill göra just eftersom det är lugnare nu & jag har tid att vila upp mig i fall att jag blir trött. Exempel - Paul var tvungen att köra in till Toronto i morse, medan jag stannar här i Guelph för att fixa. Fällde upp stora stegen i köket...

 

Paul bara - Vad ska du med den till?

Moi - Titta på, den är så himla fin!

Paul (allvarlig röst) - Ida, du måste ta det försiktigt, du är ju gravid.

Moi - VA?! Är jag!!! Oj... jaaa, nu när du säger det... började undra lite där.

Paul - Suck... Jag menar allvar, kan du försöka lyssna?

Moi (försöker se jätteuppmärksam ut) - ABSOLUT.

Paul - Men sluta titta på mig så där! Jag försöker ju vara allvarlig!

Moi (försöker se ännu mer jätteuppmärksam ut) - Men jag lyssnar!

Paul - Du är ju hopplös... i alla fall, kan du låta bli att klättra för högt på stegen?

Moi - Men jag ska bara titta på den.

Paul - Då litar jag på att du inte står överst på stegen då.

Moi - Appelut!

 

Sen åkte han... & nu är taket renskrubbat. Känns himla fint.

Paul frågade igår om det känns OK eller kanske lite jobbigt med alla projekt som vi vill förverkliga med huset. Tror att han är lite orolig för att jag känner ånger över att vi inte flyttat in i ett "ready to go" hem. Lugnade honom med att säga att jag är ÖVERLYCKLIG över att just det här huset blev vårt. För tänk så hemskt om jag slutat jobbet & sen flyttat in i ett hus där jag inte behövde göra ett jotta. I en stad där jag typ känner två personer... jag hade ju suttit där på kammaren & känt mig överflödigast i hela världen. Som en slow cooker som inte förväntats prestera förrän i november. Lätt att bli deprimerad för mindre! Nu däremot, nu finns det något att göra vart jag än vänder näsan! Blir jag trött på ett projekt, ja då är det bara att snurra runt åt ett annat håll & hugga tag i något nytt! Igår beslutade jag mig för att göra en insats för att imponera på våra grannar till höger. Hade nämligen hört från Darlene, grannen till vänster, att de var italienare med ett brinnande trädgårdsintresse (det där med trädgården kunde jag ju i & för sig lista ut själv, det går att äta från deras gräsmatta). Är det något jag lärt mig om äldre sydeuropeer genom åren så är det att de kommer att adoptera dig om du går ut stenhårt med kvasten. Så jag tvingade ut Paul på operation "Fixa trädgården hjälpligt". För det fanns lite jobb där om vi säger så... Hej djungel!