MsBree

Alltså - länge leve postguden! För precis efter att jag skrivit föregående inlägg knackade det på dörren & så stod jag där med ett grönt sverigepaket i armarna! Blev så himla, himla, glad! Tor fick en mysig stickad tröja & påskpynt:

Usch, hade en mindre bra dag igår... Ni vet mitt pågående bankelände - nu trodde jag att det ÄNTLIGEN löst sig, men det var ju bara dumt. Det som skulle ha hänt, som SEB lovade mig i november, var att Handelsbanken skulle begära över mina pengar åt mig eftersom jag inte kan infinna mig i person. Det krävdes lite jobb att få Handelsbanken med på noterna, men för tre veckor sen lovade de att pengarna skulle komma in på mitt konto mot slutet av mars. Bara det då att SEB helt plötsligt kom på att de inte ville betala ut pengarna om jag inte kunde uppvisa ett försäkringsbrev i original... Alltså, det pappret producerades för typ 20 år sen & jag har verkligen ingen aning om vart det kan finnas i nuläget. Vilket innebär att SEB måste nyproducera sagda papper vilket tar... trummvirvel, S.E.X. M.Å.N.A.D.E.R. Skjuuut mig. Jag gick & la mig förbannad igår & vaknade & kände mig lika trött på livet - tills jag kikade ner i den kvittrande spjälsängen...

Vi åkte ju in till Toronto för en rad ärenden igår & mycket gick bra, men en del gick... väldigt oväntat. Vi inledde med "skattemöte" med Dawn som är den person som sköter vår skatt. Dawn är ett litet unikum - världens skatbo till hår med lite hårspännen som vandrat runt & bosatt sig på allehanda märkliga ställen, men med stenkoll på allt vad skatt heter. Det tog oss cirka två timmar, men sen travade vi ut väldigt nöjda med besöket. Körde hem till Megha & festade på jordgubbar, galna mängder te & pratade om allt från ishotell, till Mexico, till siste april i Lund. Slet oss tillslut i från Megha & körde till Pauls kollegas baby shower & det var här som dagen blev lite märklig. Jag har nämligen varit på ett par baby showers genom mina år här & det brukar se ut så här:

 

1) Ett gäng kvinnor som möts i någons hem/kyrkolokal

2) En blöjtårta, ett träd med lyckoönskningar, en liten bok med tummavtryck från alla som var där

3) Paketöppning i cirkel

4) Dumma lekar som jag smiter ifrån

 

Så ni kan ju förstå min totala förvåning när det visade sig att denna baby shower ägde rum på en pub a la party, party place. Hela Pauls kontor var där när vi kom travandes med Tor i sitt babyskydd & alla bara vrålade av alkoholstinn glädje - de var nämligen uppe i typ shot 5 för kvällen (klockan var 7). Musiken var så hög att vi var tvugna att skrika åt varandra & folk dansade på borden. En gång i tiden hade jag fluffat upp håret & joinat... nu var det bara "Eh... vårt barn kommer att bli döv om vi stannar & SÅ bra vill jag inte bli på teckenspråk - hälsa & så åker vi". Nya tider alltså, speciellt som dagens happening var "föräldraknytkalas i kyrklokal"...

 

Blåbärsgrottorna försvann i en handvändning, så jag drog ihop en sats kakor så att Paul står sig över helgen. Vi har som vanligt STORSLAGNA renoveringsplaner (haha...) & jag vill inte att vi ska stupa på för låga sockervärden. Den här gången blev det havrekakor, för att det kanske inte finns något som luktar godare!

Idag är en stor dag i Tors lilla liv. För det första hittade han verkligen sina fötter för första gången & det har roat honom något helt enormt. Sen vände han sig även från mage till rygg till min stora förvåning & förtjusning. Det här med "tummy time" har nämligen inte varit Tors melodi. Så fort jag lagt honom på mage för att öva nacken har vi gått från glad baby till baby som ser ut som om jag använder mig av honom som en voododocka. Totalt skriksammanbrott som inte går över förrän han legat på rygg igen. Men idag så - först flygplansläge & så FLIPP över på rygg. Blev så till mig att jag bara skrek rakt ut & klappade händerna som en annan galning. Hade absolut förstått om kotten blivit livrädd & aldrig gett sig på det hela igen, men tydligen var jag rolig så han har flippat runt en handfull gånger till, till glada skratt från oss båda!

På fredag ska vi på babyshower för Melissa, en av Pauls kollegor. Här fungerar det ju oftast så att folk registrerar sig hos en affär, så som BabysRus, & så köper du någon av de saker de listat att de vill ha. I det här fallet är det dock ett annat upplägg, alla lägger helt enkelt en förutbestämd summa & sen åker en av de andra anställda till en babyaffär & shoppar lös en hel uppsättning baby/småbarnskläder åt den blivande babyn. Alltså... tråkigt. Jag har absolut inget emot att ge pengar som present så där rent allmänt, men att gå till en fest & räcka över tio dollar till någon som står med ett insamlingskuvert känns väldigt opersonligt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att gå mot strömmen lite & ta med en egen present - en babyfilt:

Så jag har kanske blivit lite mer hippie men vissa saker kommer jag aldrig att börja med/ge upp. Jag kommer tex inte att börja fläta håret i två flätor på var sida av huvudet eller röka på. Kommer inte heller att sluta med BH eller ge upp att raka armhålorna. Det senare valet är dock inte enbart ett estetiskt ställningstagande utan även ett medvetet val för att förhindra smärta. Vi låg nämligen alla & myste i sängen imorse (Paul jobbar hemma de flesta onsdagar) när familjegemyten plötsligt fick ett abrupt slut när Tor grabbade tag i en stor tuss av Pauls armhålehår & drog för drottning & fosterland (Kanada är ju fortfarande en brittisk koloni). Mannen skrek, barnet skrattade & jag... jo jag skrattade också - hela vägen upp till duschen & rakhyveln! 

Guelph är väldigt... ja men ska vi säga "nära naturen". Det är mycket mindre stress, prestige & yta än vad jag upplevde Toronto. Här är tempot & fokus ett helt annat, lite så där mjukt & med tanke på hållbarhet. Mitt 18-åriga MUF-jag hade himlat med ögonen tills de premanent gått i kors medan mitt 31-åriga jag... ja men känner mig hemma. Jag ÄLSKAR tanken på att vi kan ha egna höns sprättandes i trädgården istället för att köpa ägg på affären & i nuläget sitter jag & ritar upp planer på hur vi ska anlägga vårt trädgårdsland (inspiration!). Känner alltså att det där gamla talessättet om att till & med fan blir religiös som gammal stämmer in rätt väl på mig. Bara då att psalmboken inte åkt fram, utan gummistövlarna & trädgårdshandskarna. Det är ju himla intressant hur det går att gå från att skratta åt grönavågare till att till viss del bli en själv... på bara lite drygt 10 år. Försöker förstå hur den resan egentligen gått till, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fått mig att ändra mig så mycket. Kanske är det bara att jag inte längre influeras lika mycket av andras åsikter & att mina egna har fått möjlighet att ta form & mogna...

Jag har väl alltid haft rätt lätt för att bli exalterad över saker & ting, men sedan Tor kom känns det väl lite som om jag kan bli glad & till mig över de mest banala saker. Fast utsträckningen på det här gick inte riktigt upp för mig förrän igår. Stod inne i badrummet & borstade håret då jag plötsligt fick en idé, vilket resulterade i att jag rusade ut i vardagsrummet med händerna viftande i luften & bara: "Honey, guess what I would want to do?!"

 

Paul - Go to Las Vegas for wild and crazy weekend?

 

Vilket var SÅ LÅNGT från det jag tänkt mig att jag liksom stannade upp mitt i steget, armarna trillade ner längsmed sidorna & jag började gapskratta istället. Tillslut fick jag i alla fall fram originaltanken:

 

Moi - No... Change to our spring bedclothes...

 

Alltså, Las Vegas vs blommiga sängkläder i bomull - inte riktigt same same! Fast jag väljer att se positivt på det hela, för det är ju ändå lite härligt att jag har förmågan att tycka att det senare är något att bli så till sig för. Hade ju varit hemskt tråkigt att vara tvärt om & så blasé att inte ens Vegas hade fått en att bli uppåt!

Vi sitter ju på ett gammalt hus, det vet ni vid det här laget, & vissa gamla saker är jättecharmiga medan andra... kanske inte lika mycket. Till exempel det popcorntak som någon installerade för typ 50 år sen i hallen & det som i nuläget är vårt sovrum (blir TV-rum längre fram). Plus att taket i det som ska bli master bedroom är försett med någon form av vidriga stukaturspiraler. Så igår googlade jag "How to remove popcorn ceiling" & det såg SÅ himla lätt ut att jag bara "Men det här måste vi ju göra, går på en kvart!" & så satte jag igång... Alltså, jag borde ju ha lärt mig vid det här laget - när det gäller renovering är det ALDRIG så där lätt som en gärna vill tänka att något är! Tack & lov gick jag lös på en liten bit tak som sitter i trappuppgången, inte på hela halltaket - för i så fall hade jag nog varit lite gråtfärdig i nuläget. Popcornstrukturen satt nämligen som berget. I nuläget har jag arbetat så att armarna är MÖRA men färdigt hade jag väl inte direkt kallat projektet...

Många på Pauls jobb har frågat om inte Tor & jag kan komma & hälsa på någon dag - så att de får se Tor in real life. Så vi pratade om det & kom fram till att jag skulle kunna åka in med honom någon dag, boka in lite andra aktiviteter under dagen (typ fika med Megha, besök hos doktorn, kanske svänga förbi Isolde & så) & sen åka tillbaka till Guelph tillsammans. Innan vi bestämde någon tog dock Paul ett snack med deras HR (personalansvarig) för att höra vilken dag som skulle kunna passa. Hon bara "Åh vad roligt - men bäbisar kan ju vara rätt högljuda så ett besök på 30 minuter hade väl varit lämpligt". Alltså, som sagt, jag hade tänkt planera in andra saker under dagen - men att endast få en halvtimmes godkänd kontorstid kändes inte OK. Jag respekterar verkligen att det är en arbetsplats som måste sätta gränser, men jag tänker inte signa upp för en hel dags resande & runt-traskande utan att veta att det är OK att Tor & jag landar i en av deras soffor för att vila upp oss lite om det behovet finns. Förklarade således för Paul att det helt enkelt inte blir någon resa i nuläget. Spola fram tills i tisdags... då släpar samma HR-person med sig inte bara sin 8-åring (med bokstavskombination) utan även sin hundvalp för en heldag på kontoret. Um... Kanske inte att leva som en lär kan jag tycka... Men, men, tänkte att ibland skiter det sig ju med scheman & dylikt & det kanske var kris. Anyway, idag frågade en annan medarbetare när Tor skulle göra entré på kontoret & Paul bara "Nej det blir inte av, tydligen får bäbisar bara uppehålla sig en halvtimme på den här arbetsplatsen". Något som HR-människan hörde & sen konfronterade Paul med. Diskussionen gick något i den här stilen:

 

HR - Är du sur för att Tor bara fick en halvtimme & jag tog med min son & min hund hit i tisdags?

Paul - Sur & sur, jag tycker väl att det sänder lite mixade budskap.

HR - Tycker du att jag är en hycklare?!

Paul - Så kan man ju också säga, jaaa.

HR - Men bäbisar låter ju jättemycket & innan du säger något så JA, jag vet att hunden skällde & min son sprang runt & skrek - men det är ju annorlunda än bäbisskrik! Dessutom så var det SÅ många som sagt att de ville träffa hunden, jag såg det som en belöning för hela kontoret!

Paul - "höjer på ögonbrynen"

HR - Jaha men du, jag satte faktiskt en halvtimme för Idas skull! Annars hade hon varit tvungen att amma inför alla här på kontoret & hur bekväm hade hon varit med det, va?!

 

Eh... Alltså, det är så många fel med hela alltet att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Men om vi säger så här... en mammas bekvämlighet med att amma offentligt eller inte, det är väl ändå upp till mamman att själv bestämma. Så det argumentet får betyget ICKE GODKÄNT!

Allra första officiella vårdagen & så bjöd vädret på 7 grader plus & SOL - så himla härligt! Lastade in Tor i vagnen & gick på promenad & njöt så där förskräckligt "föräldraaktigt" av solen på näsan. Hemma hade det kunnat vara lite mer vårstädat än vad det är, men Paul kom hem med ett helt fång tulpaner igår & det lyser ju upp så pass mycket att det går lite lättare att ignorera dammtussarna som virvlar runt!

Paul har en lång dag i Toronto idag, så jag bestämde mig för att baka ett gäng kakor till honom som en liten överraskning när han kommer hem. Har känt ett starkt sverige-längt de senaste dagarna så det fick bli en svensk klassiker - hallongrottor. Fast med blåbärssylt. Kokade ju upp en massa sylt i höstas i något slags boandepsykos & känner nu lite lätt press att faktiskt använda sagda sylt...

Paul satte upp ett mål för 2015 & det var att verkligen försöka lära sig svenska. Januari & februari fick vi inte så jättemycket gjort, men mars har varit mycket bättre. Dels är vi bättre på att öva lite så där i vardagen, dels använder vi oss av Pauls namnsdagsböcker & sen hittade jag en jättebra app som heter Duolingo som verkligen gjort skillnad. Den är nämligen konstruerad så att det går att tävla mot varandra - så jag övar på min spanska (Tors kusins ena mamma är ju från Uruguay) & Paul på sin svenska & jäklar så härligt det är att dra ifrån lite & ligga före med mina kurser! Jag har ju försökt lära mig lite grundfranska tidigare med Rosetta Stone & jag måste säga att Duolingo är snäppet bättre - vilket är helt fantastiskt med tanke på att det är gratis, gillas! Men nu var spanskan inte mitt primära språkmål för 2015, nope - jag vill nämligen försöka lära mig det här...

Tor vaknade vid 7-snåret för frukost & som vanligt checkade jag mina mail på mobilen medan han ammade (nu lånarjag ett trick från Exiback & skriverihopordenså att de integår attöversätta). Vilket i princip omedelbart gjorde mig pådåligthumör. Vad är det som gör att vissamänniskor känner ett behov av att bliförolämpade förtypallt? Det samt sen sprida sinvissnaattityd vidare? I det här fallet så hade eningiftsläkting bettmig skicka ettgängbäbiskort till enäldrebekant, vilket jag självklart gjorde - bara det då att de tydligen integickattöppna. Personen somfickkorten hörde inte av sig, däremot deningiftasläktingen som skrev ettsupersurtmail för att informeramig omproblemet.

 

Åh jag ORKAR inte. Fast svararjaginte blir detbaravärre. Så det blir nog en tidig morgonpromenad för Tor & mig idag - lite frisk luft brukar göra så att jag lugnarnermig & hittar ny energi attinteskriva någotlikasurt tillbaka. Hur gör ni när ni får enskopabajsfrånenenergitjuv? Rör det er inte i ryggen, huggernitillbaka eller försöker ni desperat pressa fram en merdiplomatisk sida av er själva?

Hemma i Sverige är väl St Patricks Day en dag som går rätt obemärkt förbi, men här i Nordamerika är den lite viktigare. Dräller ju av irländska-avkommor sedan potatissvälten & här i Kanada, som är en riktig smältdegel av etniciteter, spelar det ingen roll om dina släktingar emigrerade för 150 år sen - du är ändå irländare! Ingen dag blir det så tydligt som St Patricks Day, då folk så där lite överlag sportar grönt & dricker öl. Har du bara rätta partyandan så är liksom hälften vunnet! Pauls jobb (som så vitt jag vet inte har en enda medarbetare från Irland) firade således med öl & potluck:

Eftersom Tor har en svensk förälder, moi, blir han svensk medborgare per automatik. Men vi måste självklart anmäla det till ansvarig myndighet. Eftersom jag inte var helt hundra på hur vi skulle bära oss åt ringde jag till ambassaden & bad om vägledning. Det mesta verkar vara rätt självklart & enkelt (jag är tex superglad för att vi kan anmäla honom på konsulatet i Toronto så att vi slipper åka till ambassaden i Ottawa) men en punkt på den ganska digra listan med information som vi måste tillhandahålla får mig att höja på ögonbrynen...

 

 

Alltså, räcker det inte med att han har mitt efternamn, att Paul & jag är gifta & att jag säger att han är min? Hur många kvinnor försöker liksom mygla in ett barn de själva inte fött i det svenska systemet? Jag kan bara komma på två scenarion: 1) barnet har adopterats, men i så fall säger ju staten i princip att de inte räknar adopterade barn som "riktiga" barn 2) att någon har snott ett barn från ett sjukhus - men om du nu har kutat ut med ett främmande knytt från ett BB så känns det väl lite som om du håller dig ifrån ALLT vad myndigheter heter för resten av ditt liv... Dessutom, vad kräver de av en svensk pappa? Ett DNA prov som visar att kotten är hans? För om det nu hade varit omvända roller på Pauls & mitt medborgarskap så hade jag ju rent teoretiskt kunnat avla Tor med i princip vem som helst (utom typ en kypare på vår favorit sushi-restaurang) utan att han hade haft en suuusning & så hade en rakt igenom osvensk unge ändå skrivits in som just svensk. Nej, tills någon förklarar logiken bakom det där brevet så tycker jag att det är ett sjukt märkligt krav!

Jag har himla svårt för att göra ingenting så när Tor är klängig hade det lätt kunnat bli lite småjobbigt - om det inte vore för virkningen! Har nämligen kommit fram till att virkning & baby är en helt kompatibel kombination. Allt som behövs är att baby antingen ammar eller sover + ett lagom lätt mönster som amningshjärnan inte kan få fel. Typ en stjärna... repetition, repetition, repetition. Går inte att misslyckas även om varenda hjärncell är marinerad i hormonstinn bröstmjölk & du knappt vet vad du själv heter!

Nu var ju tanken att vi skulle få en massa renovering gjort den här helgen, men tänk - så blev det icke! För dels så pallrade sig Tor in i utvecklingsfas nummer fyra (enligt wonder weeks) & blev ett litet klängtroll. Glad så länge han har suttit fast på någons arm, miiindre glad för egentid. Lägg sen till att kökskranen började läcka på fyra olika punkter (?!) samtidigt & att Paul kom på att kontoret har pot luck imorgon med tema St Patricks Day... Sköt renoveringsplanerna i sank lite om vi säger så! Men - efter massiv insats av Paul under diskbänken så har vi i alla fall en kran som inte längre läcker som ett såll & i kylskåpet står en hel massa shepherds pie (bästa receptet!) & väntar på att dras med in till Toronto. Så HELT overksamma har vi ju inte varit, även om jag önskar att vi kanske fått mer än typ en grej avbockad på to do listan...

Josefin hade lite köks/barnrumsrelaterade frågor - så jag tänkte att vi ger väggarna i sagda rum ett eget inlägg! Till att börja med, nej Jo - vi tänker inte slå ut alla väggar i hela huset men vi funderar allvarligt på att göra det i just detta rum. Anledningen är helt enkelt klassikern "Folk som renoverar fastän de är för snåla & sitter på noll känsla för slutresultat" - en kategori av människor som den förra ägaren av huset verkligen måste ha förkroppsligat... Anyway, vi sitter ju på ett hus som är 100 år gammalt & då är ju saker & ting inte som de hade varit i ett nyare hus. Till exempel så är de flesta väggarna inte gipsväggar så som jag är van vid sen tidigare utan istället är de så kallade "lath and plaster". Alltså, väggarna består av ett gäng träribbor som sen täckts med tre lager puts - här kan ni se lite "lath" skymta fram där diskhon tidigare stod:

Fick en present igår som jag blev SÅ glad för! Pauls föräldrar svängde nämligen förbi med ett gäng försenade julklappar från Pauls gudmor & förrutom ett helt underbart gäng barnböcker till Tor fick jag en... Någon som kan gissa innan jag säger vad det är?!

Det känns som om våren äntligen har kommit även hit till Kanada - fy sjutton vad februari var kall! Nu gjorde det ju i & för sig inte så jättemycket att jag var tvungen att sitta inne, det är inte direkt så att jag i nuläget stressar ihjäl över Beach 2015... Men det är hemskt skönt med lite sol i ansiktet & faktisk värme i luften - för att inte tala om fågelkvitter! Hade typ glömt bort hur det lät! Nu är problemet bara den här väldigt slaskiga, grusiga, geggiga övergångsperioden tills dess att vagn fungerar igen. Har aldrig vågat mig ut med Tor i babybjörnen, men andra föräldrar kånkar ju runt på små nallebjörnshuvade individer hela tiden så jag får väl helt enkelt ta mig i kragen & "utsätta" Tor för den risken!

Usch så ont i magen jag fick igår - Paul kom nämligen hem & hade jätteont i ryggen. Tydligen det ondaste sen han fick sin kotförskjutning för ett par år sen & det var ju en lite pärs att ta sig igenom. Morfin & sjukhusvistelser är inte direkt något vi vill behöva kämpa med nu när Tor är så liten... Så nu jobbar han hemma ett par dagar (det är inte bra för honom att köra när ryggen är som sämst) & jag sköter alla lyft & böj som behöver göras. Tack & lov är det bättre idag, så jag hoppas & ber att det här bara är lite övergående skrämselhicka & att Paul snart kan kånka runt Tor i babybjörnen utan smärta. Tummar & tår får dock gärna hållas!

Jag vill tänka att Mammut & Digby lever rätt härliga små liv här hos oss, men en sak är vi väldigt dåliga på när det kommer till dem. Deras tandhälsa. Usch så dåligt samvete jag haft över detta, men vi får liksom inte till att borsta deras små gaddar. Det till trots att jag sett på nära håll hur besvärligt en gammal katt kan ha med tänderna när tandstenen inte hållts efter. Vi har gjort små försök under åren att etablera tandborstning som en vana för dem, men det blir liksom inte riktigt av & nu när vi har Tor känns det ju helt som om det tåget gått. Så idag cashade jag upp en mindre förmögenhet för en löjligt liten flaska med... typ kattmunvatten.

Vi roar oss med hemrenovering den här helgen - Paul är nääästan klar med tapeten. Åker inte resterande våd upp i kväll kan det hända att jag får någon form av psykbryt... & på den linjen, vi drog ut diskbänken i köket/barnkammaren & det var ju en liten upplevelse! 

Torsdagar är i regel "trött-dagar" eftersom vi har föräldragruppen på morgonen vilket gör att Tor & jag inte kan tryna ihop fram till 11-snåret som vi brukar. Trots det brukar vi ändå ha så himla härliga torsdagar ihop & idag var inget undantag. För att Paul jobbade hemma, för att föräldragruppen var ovanligt trevlig, för att jag fick till en skype-date med fina Sussie & så som grädde på moset... paket från farmor! Paul fick en kaka helnöt, jag fick Allers & Tor fick en mössa som är så söt att jag småfunderat på att dra ner termostaten så att han verkligen måste sporta den inomhus!

Vi ska på vägning & mätning av Tor om en dryg timme & jag känner mig rätt nervös för att vara ärlig. Hoppas, hoppas, på att vi ska få en godkänd viktuppgång så att vi inte ska behöva sätta in ersättning. Så ni får gärna hålla en tummer eller två för oss!

 

Lite lovande är i alla fall att han var alldeles för fet för min lilla jacka... Försökte sätta på honom den & även om jag mätt himla noga såg han ändå ut som en hobb som ätit sina frukostar alldeles för entusiastiskt. Stora hål mellan varje knapp. Så den lilla jackan fick gå till nallebjörnen Mauds växande garderob!

 

Uppdatering: Det ser bra ut, Dr A var väldigt mycket mer nöjd med Tors vikt den här gången! Firade med Starbuckslunch innan vi drog vidare till dagens andra läkarbesök - den här gången för Digby & Mammut med deras nya veterinär här i Guelph. Även där såg allt bara bra ut, även om Mammut kanske får börja tänka lite på vikten. I nuläget ser nämligen viktfördelningen hos de mindre medlemmarna i hushållet ut enligt följande: Digby på 4.6 kg, Tor 5.1 kg & Mammut lever upp till sitt namn & levererar 5.3 kg. Så nu blir det dietfoder även på torrfodersidan!

Mycket bättre idag för Tors mage - så humöret låg på topp & därmed fick jag händerna fria & kunde fortsätta med projekt "Body 2.0". Bara det då att body-delen inte riktigt ville till sig, så det bidde ingen body utan en liten jacka! Klippte helt enkelt av hela nederdelen i frustration & sydde på en liten kant.

Lilla kotten har haft det småkämpigt idag, mycket gas i magen & väldigt närhetsbehov. Trots det är han en så tapper liten varelse, som trots att det gör ont alltid försöker klämma fram ett litet leende. Det är så sött men samtidigt så hjärtskärande när han pressar fram ett litet glatt ansikte mellan gråtattackerna.

 

Inte så säker på tillvaron...

Det har blivit väldigt mycket bloggläsande sen Tor kom - lätt sätt att fördriva tiden på när han ammar & jag inte kan göra så mycket annat. En av de bloggar som jag uppskattat mest, under sen graviditet samt efter att Tor fötts, är Cissi Wallins blogg på mama. Hon skriver om högt & lågt & skräder inte orden, en rakhet som jag upplever som befriande. Har så mycket upprörda, uppdämda, känslor inom mig när det kommer till graviditeter & barnafödande som jag inte riktigt får utlopp för i mitt vardagliga liv (Paul lyssnar naturligtvis, men jag saknar andra kvinnor att prata öppet med) - så det är skönt när någon vågar röra om i grytan & prata om sånt där som du inte ska prata om. Idag brann det till rejält på Cissis blogg över ämnet "sex under småbarnstiden". Föga förvånande var det något som folk hade väldigt starka känslor kring. För mig var det så skönt att läsa kommentarerna & höra att andra småbarnsmammor upplever det som om de liksom är mättade på fysisk kontakt i & med allt ammande & runtbärande på sina små. Har känt mig som en så dålig partner, mamma/kattmamma som ibland bara kör Paul & Tor på porten, säger "ÅK & HANDLA LÄNGE" - allt för att få stänga in mig helt ensam i badrummet (med ledsen Digby på utsidan) tills allt varmvatten är slut. Klart att jag behövde egentid innan Tor kom, men nu kan jag verkligen NJUTA helt besinningslöst av att inte behöva ha något som helst att göra med någon annan levande varelse än mig själv. Har funderat mycket varför jag känner just så - skräcken har väl varit att jag inte är kapabel till kärlek på samma sätt som innan - men efter Cissis inlägg & de efterföljande kommentarerna har jag börjat förstå att de här känslorna nog är rätt hormonstyrda. Så återigen, varför fick vi inget information om det här under vår föräldrakurs?! Suck. Jaja, nu gäller det att hålla det här i åtanke framöver, & inte klanka ner på mig själv de gånger jag vill deportera samtliga övriga familjemedlemmar till Långbortistan. De har inte gjort något fel, men det har inte heller jag!

Vi har ju ingen TV, har aldrig haft & vill inte skaffa. Fast... så är det det här med Tors allmänbildning i framtiden. Växte upp med 18.00 som ett närmast heligt klockslag, nyheterna var liksom inget som vi missade. Klart att vi förr eller senare hade fått utrymma huset om det börjat brinna, men vi hade nog suttit kvar åtminstone fram till väderleksrapporten. Det här gjorde i sin tur att jag alltid presterade väldigt bra på de "nutidskryss" som vi fick fylla i varje fredag & jag minns det som något väldigt positivt med min uppväxt. Så självklart vill jag att Tor också ska få hänga med i vad som händer i omvärlden. Efter att ha pratat lite om det hela bestämde vi oss i morse för att återinföra nyhetssändningar i vårt liv. Paul knapprade fram en nyhetssändning på CBC (kanadas version av SVT) & vi bänkade oss. Det började med mordet på Boris Nemzow, vilket ju i sig inte direkt är en historia som gör en glad. Sen... Det har ju varit väldigt kallt här hela februari & för lite mer än en vecka sen irrade sig en liten treåring ut i natten, endast iklädd blöja, t-tröja & skor. Klippet efter var från hans begravning, med den 8-åriga storebrodern som höll ett tal till sin lillebror. Höll väl ihop en sekund eller så, sen var gråtfesten ett faktum. Grät så där att det bara rann nedför kinderna & droppade ner på Tor som låg i mina armar. Pallade helt enkelt inte mer & Paul fick stänga av. Alltså... Det går ju inte. Jag kan bara inte se på nyheterna, i skriftlig form går det något sånär - men att höra den där lilla gråtdarriga 8-åringsrösten. Nej, hjärtat går i tusen bitar. Tor får helt enkelt vara dålig på nutidskryss eller hålla sig uppdaterad tillsammans med Paul. Mitt arma hjärta fixar bara inte alla hemskheter.