MsBree

Sorry, försvann lite där - var så himla trött efter stugturen att jag i princip bara orkade packa med tom blick igår. Paul jobbade hemma, så att han skulle kunna packa lite i smyg under dagen, men så blev det jobbkaos så packningen förblev till 98% min lott i livet... med undantaget att Paul då & då kutade ner för trappen & bara "Du lyfter väl inte för tungt? Inte stressa nu! Lova att vila om det behövs!". Jag bara "Um... lovar" & sen fortsatte jag att gno på som någon annan nybyggare... Dagen rymde dock ett par ljuspunkter:

 

1) Vi är inbjudna på kombinerad bröllops-/vi ska ha en babyfest i juli. Pauls syrra & hennes tjej ska ju ha sin baby i slutet på juli, så de har bestämt sig för att slå till & gifta sig samtidigt. Ser fram emot det så mycket!

2) Jag fick önska önska runt i ring när det kom till middagen & alien som bor i mig bara "HAMBUUURGARE" - så det var hemskt gott & jag blev mätt för en gångs skull (har varit bröderna Grimms varg-hungrig sedan flyttkaoset började)! Dessvärre blev jag helt paltkoma mätt - så jag somnade i soffan vid 9 & sen sov jag 12 timmar i ett... Med enda avbrott när jag omlokaliserade till sängen vid tre på natten (vaknade av att båda katter sov på mig, kändes lite som att sova i en pälsig bakugn).

 

Idag... Ja idag skulle jag egentligen ha gått & träffat min läkare för att prata om det senaste ultraljudet plus blodproverna de tog förra veckan. Men alltså... jag skäms ju för att erkänna det här, jag bokade faktiskt av min tid igår. Förra gången jag skulle träffa honom var han mer än en timme sen & tanken på att lägga nästan 4 värdefulla packtimmar av min dag på att åka ut till kliniken, sitta & vänta där & sen åka tillbaka gav mig i det närmaste panik. Känner mig väl inte direkt som "mother of the year" som ställde in... men Paul sa ju att jag inte skulle stressa & jag fick typ handsvett & underbröstensvett bara av att tänka tanken på att "slösa bort" så mycket av min dag. Så jag tänker att det för studen får vara viktigare att lyssna på åtminstone en av mannens förmaningar... de andra får jag väl skylla på att jag glömde bort i graviddimman!

Paul kom hem med en minibuss igåreftermiddag & sen packade vi den till brädden & bilade upp till stugan med ett första lass som helt enkelt får stå & vänta tills dess att vi har ett mer permanent boende. Vi kom fram så där pass lagom tills att det bara fanns en strimma dagsljus kvar... & så fort vi rullade upp på uppfarten startade attacken. Myggen bara dunsade mot bilen - BLOD, BLOD, BLOD! Misstänker att 30 någonting kartonger aldrig någonsin har lastats ur en bil lika fort som vad vi presterade igår. Vi har haft ett par bra myggår, men igårkväll... herreje, det blir typ till att investera i myggnätshatt för resten av sommaren. Det finns mycket som jag tycker faller in i kategorin "Det är större i Nord Amerika" - men hade jag bara fått välja en enda sak som är större & grymmare än den svenska motsvarigheten så hade det lätt varit myggen. De är som sagt större, men de är även snabbare & stinget - det är som att bli huggen med en kanyl i köttet. När vi väl lastat av alla prylar sprang vi i panik in i bilen - bara för att inse att vi nu hade cirkus 100 fripassagerare. Det var så mycket mygg i bilen att vi bara klappade ihop händerna över huvudet helt hysteriskt & i varje klapp fick vi minst en mygga. Noll precision required, luften var helt enkelt för tät med dem. Tillslut fick vi ner antalet så pass att Paul kunde börja köra & så kunde rulla tillbaka till Toronto. Kom hem vid halvett - lång dag, men nu börjar det kännas som om vi kanske kanske kommer att kunna få ihop den här flytten till på söndag!

Jag har varit rätt hård med att nu måste saker som vi inte använder ut, så under de senaste dagarna har jag fått ihop tre stora sopsäckar. Medan jag stod & tömde ytterligare pryttel ur skafferiet igårkväll kånkade Paul ut en av jättepåsarna på trottoaren - det är nämligen sopdag idag. När jag insåg att den stod där ute ropade jag att han var tvungen att hämta in den, så att inte tvättbjörnarna skulle raffsa sönder plasten & Paul bara "Oj, ja, jag ska bara springa ner i källaren & pumpa en vända så tar jag in den sen". Um... det blev ju inte av kan jag säga, så i morse vaknade vi av att tvättbjörnarna haft fest på uppfarten. Så medan Paul stod & pumpade morgonpumpen i källaren stod jag i gummistövlar med en skyffel & skottade skräp - himla mysigt att knata över till grannens trädgård & plocka upp sina kaserade trosor så där vi 8-snåret på morgonen! Avslutade hela den förnedrande upplevelsen med att tejpa ihop påsens alla 182 hål så att den förhoppningsvis håller ihop tillräckligt mycket för att sopgubbarna ska få in den i sopbilen. Om jag kunde sätta ett enda ord på hur jag kände just då - TRÖTT. Jävligt trött. Å andra sidan, försöker trösta mig med att en liten tvättbjörnsfamilj i alla fall kunde gå & lägga sig glada & nöjda. För även om jag kände för att dunka huvudet i asfalten ett par gånger där så ÄR de ju så himla söta att jag liksom inte kan bli arg på dem!

Jag har packat tills jag blivit plattfotad... fy för tusan vilket jättejobb det här är. Fick i alla fall en liten paus i & med att Paul kom hem. Vi var nämligen tvugna att åka till IKEA för att plocka upp lite förvaringsboxar & aldrig har det nog känns SÅ härligt att få lämna huset & trava runt i underkylt jättevaruhus. Checkade lite fler saker på to do listan när vi ändå var ute & så avslutade vi med mitt i veckan frapps på Starbucks. Liiite lyx måste vi få unna oss i allt elände! Nu är det pack fram till midnatt som gäller, men jag känner att jag kan göra det med ett leende på läpparna efter att ha sett den här helt otroligt söta filmen. Jag som älskar getter, & drömmer om en egen en dag, kan liksom inte annat än känna förbehållslös kärlek för Mr G!

VI har berättat för båda grannar kring oss att vi ska ha en baby & att vi ska flytta pga allt som händer i & med huset. Båda gångerna har vi fått exakt samma reaktion - Men... neeej, har ni berättat för era hyresvärdar att ni ska ha en baby, för i så fall ändrar de sig säkert!

 

Um... jag hoppas ju att folk ska resa på sig i tunnelbanan längre fram i graviditeten, för det anser jag hör till god ton. Samma som att jag tycker att det ska lättas på ändan för äldre som också behöver sitta. Men jag har liksom aldrig gått runt & förväntat mig så himla mycker mer än så - att vara gravid är ju inte ett fripass till ett liv i gräddfilen. Så den här obotliga tron på att våra hyresvärdar helt vips skulle ha ändrat sig gällande huset bara pga att vi ska bli föräldrad... nej det fanns aldrig ens på kartan. Folk har väl varit precis lika vidriga mot gravida kvinnor som andra medborgare i alla tider - no exceptions från bibelns dagar ända fram till nutid. Alltså, missförstå mig rätt - det är väl jättetrevligt om någon helt plötsligt förbarmat sig över en & gjort något fint bara för att det är baby på G. Men det är inget som jag tänker sitta & vänta på - inte när det står ett par gummistövlar & väntar & källaren är som den är. Då är det bara att hugga i & tänka att det hade kunnat vara värre. Jag hade kunnat stå på något risfällt dagarna i ända. Det hade varit sjukt hemskt, alldeles för varmt & så himla själsdödande - att tvingas spendera hela sitt liv med att producera den tristaste form av kolhydrater som finns... Hurv! 

Gårdagen gick i stora packningens tecken - hjälp så mycket pryttel vi har samlat på oss ändå! Jag är dock stenhård just nu, det må vara att jag packar under tidspress men jag vägrar packa ner sånt som vi faktiskt inte behöver. Finns väl inget värre än att komma till ett nytt ställe & sen packa upp samma skit & tingeltangel som man redan var less på från det förra stället! Vid tre-snåret fick jag lägga ner packandet, ta en raggardusch & dra en sommarklänning över huvudet - för vid fyra kom Paul hem & så åkte vi ut till Guelph. För även om det är jätteskönt att vi får flytta in hos Isolde så vill vi ju inte bo i en källarlägenhet permanent utan vi vill ju hitta något lite större & eh... ljusare. Med tanke på allt vad som pågår tog vi därför beslutet att outsourca hela processen med att hitta ett fungerande långtidsboende & skaffade helt enkelt en agent som jobbar för oss i Guelph. När jag säger skaffar & skaffar... vår agent är mamma till en av Pauls äldsta vänner, så det var mer så att hon bara "Nu tar jag hand om er stackars små avloppsjon & hittar något vettigt där ni kan bo" & igår hade hon roddat upp lite ställen som hon ville att vi skulle titta på. Guelph är en universitetsstad, så det här är tiden på året det är läge att hitta något - så vi tog beslutet att lägga packandet på is för en kväll till förmån för att åka & titta på utbudet. Finns två ställen som vi är väldigt intresserade av, så vi får se vad som händer där. Var så SJUKT skönt att få komma ut ur avloppshuset ett par timmar & inte packa non stop! Åh - motorväg & bilkö liksom, just nu gör vad som helst som inte luktar bajs & involverar kartonger mig lycklig som få! 

Nej jag dör & orkar inte... Så mitt i flyttpanik, tusen mail med Isolde & katt som kräks på golvet ringer Pauls mamma. Hon är stressad & vill få tag på honom med en gång. Jag försöker hitta min mobil med hans jobbnummer (nej, jag kan det inte utantill för att jag är en sifferidiot) samtidigt som jag försöker hålla igång en vetting konversation. Dörrklockan ringer & jag får panik - den här tiden på morgonen finns liksom bara ett alternativ, vår hyresvärd. Stressad till max springer jag till dörren & låser upp... bara för att mötas av en välputsad NDP-kvinna (politisk parti). Hon är på valcharmningsrunda & vill klappa gravidmagar, katter & flintskalliga gubbar - vad som än krävs för att få en röst. Eftersom jag ändå inte kan rösta här, & har noll intresse av att prata politik med allt annat som pågår, rycker jag åt mig lappen hon sträcker fram & förklarar att jag inte har tid att prata med henne. Smäller igen dörren i hennes anklagande ansikte & hör... KLICK. Alltså, Pauls mamma trodde att jag pratade med henne - att jag i princip bara skrek att jag inte hade tid med henne... JAG DÖR. Vi har ju redan en så pass ansträngd relation, men det här är liksom inte den tidpunkt då jag vill att vår relation ska bli SÄMRE & så faller jag på något så så... ja men något som faktiskt känns som om universum bara "Hehehe, du började slappna av där med lägenheten eller hur... men si så lätt ska det inte gå!". Väldigt orättvist kan jag tycka att göra mitt liv ännu mer komplicerat i en situation där bägaren faktisk redan är jävligt överfull som den är. Hade jag haft en gasspis hade jag varit frestad att gå & pula in mitt huvud i den - men nu har vi bara el så det är väl bara att torka upp kattkräket, fortsätta packa & försöka tänka att Paul kan försöka släta över det hela på något sätt. Människan har en förmåga att kunna charma sig genom sten, så han om någon kan göra det.

Vill nästan gråta för att jag är så glad - vi har någonstans att flytta redan på söndag! Fina, underbara, Isolde (min första hyresvärdinna) här i Toronto har en källarlägenhet i sitt hus som blir tom på söndag, så vi flyttar in där redan då. Kan ni förstå så flax det känns som vi har nu! I en stad där hyreslägenheter är dyra & i princip uteslutande innebär att man binder in sig på att hyra stället i ett år & så får vi ett korttidsboende fixat genom två mail fram & tillbaka i ett hus som vi båda känner & älskar... Jag kan liksom nästan inte fatta det! Känner hur jag liksom fick en energiinjektion bara av att läsa hennes mail - att veta att vi är välkomna! Gör att tröttheten nästan tvättades bort, vilket är en bedrift eftersom jag packade mer eller mindre utan uppehåll från klockan 4 igår eftermiddag till 01.00 i natt. Nu måste jag bara få tag på Paul så att han kan få lite hopp han med, stackarn stod & pumpade avloppsvatten till klockan 3 på morgonen... 

Som ni vet vid det här laget så är källaren & vattensituationen i huset katastrof, så idag knatade Paul över till våra hyresvärdar & informerade dem om den något prekära situationen. Det är ju nämligen liiite jobbigt att inte kunna använda vatten fritt - typ kul att kunna spola & diska & så. Um... de tänker inte fixa problemet innan vi flyttar ut. Är så glad att jag inte var med under den diskussionen, för mitt huvud hade exploderat av ilska & det hade nog tagit Paul rätt hårt. I vilket fall, att säga att vi båda blev fly förbannade är väl inte någon direkt underdrift. Så nu flyttar vi ut (med noll varsel). Vi har troligtvis ett temporärt boende som vi kan dra till redan om en vecka, så nu gäller det bara att packa hela bohaget & skeppa ut det någonstans. Paul lär väl få ta ett par semesterdagar - men det är det ta mig fan värt. Jag är klar med det här stället.

 

Kommer att uppdatera bloggen under hela den här processen - för att packa ihop ett helt hem på 6-7 dagar känns som en bedrift som jag vill ha bevarad så att jag kan gå tillbaka & titta på det hela när jag är gammal & grå & bara "men tänk vad vi kunde!". Ni kan väl hålla ett par tummar & tår för att alla pusselbitar faller på plats & vi får ihop det hela!

Idag var det dags för årets Garlic Mustard insats - så vi masade oss upp relativt tidigt, åkte iväg & köpte trädgårdshandskar (eftersom alla de 100 par vi äger är ute i stugan) & infann oss sedan i den lilla lokala parken. Vädret var strålande, så vi var en väldigt liten skara i år men det var helt OK eftersom det knappt fanns något att dra! Vi var alla lite små chockade... det brukar ju annars vara ett mindre evighetsgöra. Men nope, vi var klara till klockan elva! Så i morgon ska vi se om vi kan ge oss på ett nytt område som vi bara sneglat på tidigare. Själv var jag också så himla nöjd med att se de skyltar som vår Garlic Mustard General hade tryckt upp - från min design!

Jag har nog sällan känt mig så mentalt trött som vad jag gör just nu... Kvällen började bra med att Paul kom hem & bara "Du, huset är så hemskt med avloppsproblemet - så vi kan väl äta ute". Mycket trevlig middag följt av promenad i kvällssol, så långt allt väl. Sen bestämde vi oss för att ge avloppet ett sista försök innan vi ringer portugiserna. Någon av oss kläckte den brillianta idéen att vi helt enkelt skulle dammsuga upp en massa avloppsvatten med vår våtdammsugare, dumpa alltet i golvbrunnen ute på gatan & sen försöka oss på att få bort stoppet med den pryl vi köpt speciellt för detta ändamål. De första hinkarna gick helt enligt planen, men hink nummer tre råkade stöta i nederkanten på trappen när Paul skulle bära upp den & bajskatastrofen var ett faktum. Cirkus 30 liter avloppsvatten bara flög/forsade/stänkte ner hela källaren. Paul skrek, jag skrek & katterna... ja de gömde sig. Det var obeskrivbart... Paul var ju redan ett förlorat fall, så han började städa där han stod på fläcken medan jag slet av mig byxorna & hoppade i ett par stövlar. Så merparten av kvällen ägnade jag alltså åt att moppa bajs iklädd en tshirt, alldeles för små svarta spetstrosor (remember vi kan inte tvätta så jag är inne på de där underkläderna som ligger längst ner & längst bak i underklädeslådan) & gummistövlar. Läckraste gravidlooken 2014! Vid tolv var källaren i någorlunda skick igen & jag gick upp för att ta en dusch & sedan dö rakt ner i sängen. Duschen avklarad på 20 sekunder istället för de 20 minuter som jag velat spendera där inne & sen in i sovrummet. Bara för att inse att det luktade ÄNNU värre där inne. Well, igår var vi tvunga att köpa nytt torrfoder till kattern & de hade slut på det gamla vanliga, så de fick nöja sig med ett annat märke - som tydligen inte kom överrens med någons mage. I kombination med att Paul eller jag glömt att stänga sovrumsdörren i all bajspanik... låt oss säga så här, aldrig har diarée varit så ovälkommet & olycklig placerat. Så nu sitter jag här i soffan - min säng för natten & Paul håller på att bädda med en taskigt litet liggunderlag för sig själv på golvet & jag känner bara att så här lite fredagsmys har jag nog aldrig haft tidigare i mitt liv.

 

On the upside - jag tänker att det här måste vara jättebra för baby Cs immunförsvar + att det här med att byta blöjor kommer att bli en jäkla walk in the park i jämnförelse med den här natten. Jag menar, hur illa ungen än lyckas söla ner sig själv kommer det ju ändå inte vara TRETTIO LITER på en & samma gång. En sak till, det där suget efter en till katt - helt klart rätt raderat från kartan den här kvällen! Däremot funderar jag lite på att sätta ut två herrar i en pappkartong på trottoaren i morgon. För på riktigt... just nu känns det inte riktigt som om de vill vårt bästa.

Vi måste åka förbi vår uppfödare någon dag inom en snar framtid för att be henne fylla i ett papper som aldrig blev ordentligt ifyllt när vi köpte Digby. Så för att uppdatera mig själv lite på vad som händer i hennes & katternas liv spanade jag in hennes hemsida. Det här är en SÅ dålig idé, för jag vet ju hur det kommer att bli... "Meeeen ÅH jag dör, Paaauuuul titta! Du, rymms det inte en tredje?!". Um - mycket riktigt. Alltså, hur sött är det här på en skala? Jag inser väl att jag just nu borde switcha över till att tycka att det inte finns något sötare än en baby - men jag är nog inte riktigt dragen på det sättet. För i min bok BLIR DET BARA INTE gulligare än så här.

Utöver utbytet här på bloggen har jag personlig kontakt i andra format med ett par av er bloggläsare & det är verkligen något jag tycker är väldigt trevligt & givande. Fick till exempel så många fina, kloka, ord sända till mig när jag var som allra mest ledsen för att jag aldrig trodde att det skulle bli baby här. I vilket fall, baserat på mitt förra inlägg fick jag i ett mail en fråga hur vi tänker kring barnuppfostran och mat. Tycker att det är en så pass relevant fråga att jag ville ta upp den här på bloggen - så får jag förhoppningsvis lite renspons från alla er som redan är mammor eller ni som bara känner för att tycka till. Mat är ju något som vi alla har en relation till så jag är intresserad av att höra allas åsikter!

 

I vilket fall - jag inser att jag för många har rätt strikta regler för vad jag äter & inte äter. Vilket jag är helt lugn med - däremot kan jag bli lite trött när folk tycker att jag är besvärlig med mat, för det tycker jag faktiskt inte att jag är. Det är ju inte så att jag dyker upp hemma hos någon jag blivit bjuden på middag hos & bara "Men potatiskroketter med bearnaisesås... BLÄ!". Sure, när det gäller den omedelbara familjen (farmor, mamma, pappa) kan jag väl vädra mina åsikter kring mat som jag anser är döden för ens artärer, men förrutom det håller jag tyst & äter allt det som bjuds (förutom sånt som är "fika klassat", då jag artigt tackar nej). Då tycker jag faktiskt att PAUL är en större bov i det potentiella "barnuppfostran och mat" dramat. För sätter du en tallrik med räkor framför Paul så får du den där högljuda BLÄ reaktionen & samma gäller för en rad andra matvaror. Sure, han har blivit bättre genom åren (det hjälper så bra att ibland bara nypa tag i hans lår under bordet för att påminna honom om att använda filtret mellan hjärnan & munnen*) men vi har haft ett par "matprat" för att hitta någonslags gemensam grund. Det här är vad vi har kommit fram till:

 

1) Vi kommer verkligen att försöka att hålla oss ifrån att säga att något är äckligt. Dels är det oartigt & dels känns det väldigt onödigt, i de flesta fall går det ju så enkelt att bara välja något annat

2) & på tal om att välja något annat, i fall att jag nu mest känner för att äta sallad till min köttbit så är ju det helt OK - så länge det finns både sallad & något med kolhydrater att välja på. Bara för att barn behöver mer energi innebär ju inte det att alla i familjen behöver sitta runt bordet med exakt samma saker på tallriken. Lite samma princip som att jag inte tar lika mycket mat som Paul eftersom jag de facto inte behöver lika många kalorier som vad han gör

3) Kakor & godis är inte något som någonsin kommer att vara bannlyst här i huset - mycket för att Paul då lagt sig ner & dött. Så jag tror inte att vårt barn kommer att göra någonslags revolt någon dag när hän konfronteras med andra godisätande barn

 

Det som jag verkligen vill vara noga på är dock att saker & ting sker inom rimliga gränser, jag anser nämligen att det är en direkt otjänst att ge ett barn fri tillgång till vad de än vill äta. Klart att det mycket lättare går ner fyra (!) bullar om ungen inte blir serverad något vettigt först. Min mamma hade en väldigt bra regel när jag var liten (som jag väl kan önska hade applicerats på fler av mina matvanor som barn) - plättar får du först när du ätit minst en skål soppa. Det måste helt enkelt finnas en balans i det hela - mutas ungen med ballerinakex i tid & otid känns det väl rätt självklart att middagen är rätt ointressant när den väl ställs på bordet. Klart att en ska få njuta av saker & ting också, men jag tycker att det blir fel när en hel måltid ersätts med skräp utan direkt näring. Så... det är lite av mina tankar så här på rak arm - nu hoppas jag få höra lite hur ni tänker i det hela!

 

* Oroa er icke, den här uppfostringsmetoden är något som jag planerar att reservera för äkta män & kommer inte att användas på lilla C.

Nu är det nästan 2 veckor sedan jag fick min medicin & även om jag fortfarande har dåliga dagar så är det som om jag fått ett helt nytt liv. Att inte vara illamående 24/7 gör så otroligt mycket! Tappade ju vikt där i början, men under mina två friska veckor har jag långsamt knaprat ikapp det jag tappade & idag (så här 13 veckor in) har jag lyckats ta mig tillbaka till den vikt jag hade innan jag blev gravid! Kanske rätt mycket i & för sig för att jag svullade igår (fläskgyros till lunch...) men jag känner mig rätt lättad nu - som om jag kan koppla av igen! En sak jag gjorde igår som inte kommer att bli en vana men som jag påtar in i kategorin "Ingen kan säga att jag inte har försökt!" - jag lät Megha övertala mig till ett besök på Yoghurtys... För någon som inte har ätit glass sedan 2002 var det här en surealistisk erfarenhet & även om det är fryst yoghurt så hade jag ljugit om jag påstått att panikklockorna inte klämtade i huvudet. Typ "MEN DET HÄR ÄTER INTE DUUU!". Landade ute på gatan med den här bägaren (de små runda sakerna är mangojuicefyllda kulor, så goda) & kände väl lite att jag totalt kapitulerat inför den alien som tagit över min kropp...

Igårnatt åskade det en himla massa & det var så kvavt att det tog typ hundra år innan jag somnade, så i morse var jag supertrött & illamående. Första gången jag mått så dåligt sen jag fick medicinen. Lite jobbigt eftersom jag hade ultraljud + blodprov på morgonen. Så Paul fick skjutsa mig dit eftersom jag liksom inte pallade med tunnelbanan & alla lukter där. Eftersom han ändå inte får vara med på ultraljudet bestämde vi sen att det var bäst att han bara åkte tillbaka till jobbet - helt lugnt så långt. Slog ihjäl väntetiden med en medhavd Allers & tillslut fick jag komma in - men inte till den SUPERGULLIGA tekniker som jag hade förra gången (7 veckor) utan världens suraste östeuropeiska tant som bara "You, lay down now". Jaha... inte mycket annat att göra liksom, så jag la mig ner & tanten började undersökningen. Inte ett ord säger hon under hela proceduren, helt annorlunda mot förra gången då jag kände mig så välkommen, omhändertagen & trygg. Så jag ligger där & tankarna bara rusar iväg... försökte spana om jag kunde se några rörelser, men det gick så himla snabbt att det inte gick att säga något med säkerhet. Tillslut avslutar hon & bara "You have someone here with you, like partner?" & det ENDA jag kan tänka är "Nu är babyn död". Så jag säger med väldigt liten röst "No, is this because you can't see a heart beat?"... & får en halvt om halvt urskällning tillbaka för att jag inte får säga sånna saker. Ja men prata med mig då så att jag blir lite lugnare! Anyway, efter det zoomade hon in så att jag fick se det lilla hjärtat & sen fick jag min utprintade bild & fick trava iväg till blodprovet. So, så här ser det hela ut 13 veckor in i det hela.

Eftersom avloppskrisen fortsätter här hemma bestämde vi oss för att ta en lunchpaus & åka iväg till Starbucks - dels eftersom det inte finns några rena husgeråd kvar i huset, dels för att vi båda behövde låna deras badrum... Så iväg åkte vi, plockade på oss vår lunch & hoppade in i bilen för att åka iväg & köpa en våtdammsugare. Medan vi sitter där i bilen kommer jag på att jag måste ta min lunchtabeltt mot illamåendet, bara för att upptäcka att locket gått upp i min jackficka! Total pillerpanik & SÅ orättvist - jag menar, de har försett burkfan med ett barnsäkert lock som jag får tampas med varenda gång jag ska ta ett piller, men att öppna sig själv i fickan var tydligen inte ett problem! Anyway, bara tanken på att vara utan min illamåendemedicin får min hjärtfrekvens att rusa i taket - så det här var icke bra! Jag svor lite, ett par gånger eller hundra... & pillren trillade runt i fickan & över säten & svetten lackade. Tillslut var nästan alla piller tillbaka i burken & jag kunde dra en utmattad suck av lättnad.

 

Paul - Lockjävel!

Moi - Um, you got it.

Paul - No, but what does it mean? I mean, I know that word now, that and "buuurkfan", but I have no idea what it means.

 

Så jag fick hålla en liten oplanerad svenskalektion där i bilen. Känner dock att jag kanske inte är den bästa kandidaten som "vikarie för Svenska För Invandrare" - lockjävel är väl inte det ord som är allra mest användbart i det svenska samhället.

Alltså, om (jag säger OM för i nuläget känns det inte aktuellt för fem öre) jag skulle bli gravid någon gång i framtiden - då vill jag bo i ett hus med ta mig fan tip top avloppssystem. Vårt här i huset faller INTE in under den kategorin. Allt började ju kånka ihop dagen innan Paul åkte till Ottawa & sen dess har det blivit gradvis sämre. I nuläget är det duschförbud som gäller & nere i källaren är det avloppsvattenkris delux. Vi har tillbringat morgonen med att hyserierädda pryttel från källaren. Tänk er lite en myrkoloni som försöker rädda alla ägg ur det falerade myrboet... Nu är i alla fall allt upp- eller utkånkat & det är dags för etapp två, vi ska se om den jättelånga "plumber snake" som vi köpte igårnatt kan lösa problemet. Gör den inte det måste vi dessvärre kasta in handduken & ringa den portugisiska minionarmén. Fy tusan vad jag hoppas att vi kan undvika det. Jag vet ju att problemet kommer att lösas då, men förra gången såg det ut som hej kom & hjälp i huset när de väl lämnade. Avloppsvatten spillt precis överallt... Spillt & stänkt... var så där kul att skura alla väggar då & känner väl inte direkt att det ligger på favvolistan nu heller.

Jag är SÅ glad idag! Ni förstår, det här med att bli gravid i utlandet är inte alla gånger det lättaste man kan ställas inför - speciellt om man väntar på status, så som jag gör. Det har känts helt lugnt tills idag, för Paul har ju försäkring via sitt företag & jag står med på planen, men så googlade jag lite immigrations-info & fick klart för mig att privata försäkringar oftast inte täcker graviditeter. Eh... ska vi säga så här, lite panik där! Jag typ dog lite inombords & såg framför mig en sjukhusräkning som hade kunnat finansiera en resa till månen. Efter MÅNGA turer har det hela dock löst sig. Jag hade inte tänkt skriva om det tidigare, men Paul & jag ska flytta ut från stan till en mindre stad som heter Guelph. Vi måste ju ändå flytta från huset, så vi bestämde oss för att slå oss ner någonstans som kändes lite mer barnvänligt - så det var dit vi körde i helgen & redan då bestämde vi oss 100% att vi skulle flytta dit. Paul måste visserligen pendla om vi bor där, men vi kommer bort från storstaden som jag känner mig rätt klar med. I vilket fall, i fall att man har turen att få tag på en barnmorska så är all vård kring graviditeten gratis - men barnmorskor här i Toronto är ungefär lika eftertraktade som den sista julskinkan på ICA i grisbristtider... De försvinner på direkten. Jag ringde tex samma dag som jag fick vårt positiva graviditetsbesked & de var redan fullbokade hela november & halva december (hur de kunde vara fullbokade två veckor in i december begriper jag inte, inte när jag ringde två dagar innan mens & med ett beräknat förlossningsdatum på den 29e november... men, men). Men under alla turer idag kom jag på att det kanske var en annan femma i Guelph, & tänk det var det! Så hu har jag en barnmorska & jag kan liksom bara ta tag i all ångest jag kände tidigare idag & hiva ut den genom dörren! VILKEN LÄTTNAD!

Det händer väldigt mycket just nu, så där så jag känner att jag inte riktigt hänger med i svängarna. Lite så var det i går. Jag papegojupprepade samma mening "But I cannot understand that just happened" ungefär 142 gånger. Trots att jag dessvärre blev väldigt sjuk på kvällen (tror att jag inte fixar att äta lök nuförtiden) så gick det inte att somna igårkväll - jag var liksom bara tvungen att vädra allt i huvudet till stackars Paul. Jag säger stackars eftersom han var tvungen att kliva upp & jobba nu i morse... men faktum var att han var rätt pigg han med. Så någon gång kring kl 1 på natten säger han "Men Ida, har de dansat i Dancing with the Stars än, för i så fall, kan vi titta på Mery?l". Så i nattmörkret låg vi där & tittade först på Meryl & Maks fantastiska tango. Följt av deras freestyle & jag brukar liksom tycka att freestyle dans är ett fancy sätt för att säga "springa runt & trilla ihop till musik", men det här numret... alltså, jag började lipa. Det var bara så fint tyckte jag & efter att ha kollat på det igen nu på morgonen - japp, inte fullt ut lipfest med ögonen tårades absolut. Se & njut!

Åh så himla skönt - Paul är tillbaka! Han trillade in vid midnatt igår efter att ha åkt tåg hela vägen från Ottawa & jag satt i soffan & bara ivrighetsstudsade den sista halvtimmen innan han kom innanför dörren. Jag VET att vi inte direkt varit ifrån varandra i 100 år, bara från i torsdags, men livet är så mycket roligare när jag har min vapendragare här! Något som katterna tydligen också tycker, Paul hann knappt sätta ner en enda sko i hallen innan fru & katter helkroppstacklade honom från alla håll & kanter. Katterna blev så i gasen att de till & med startade en spontan fight med varandra, lite som småbarn som vill att den nyss hemkomna förälderna ska se DEM inte de andra i familjen - med följd att syskonhårstrånd börjar yra i luften. Stackars Paul var trött, men jag var så uppskruvad att jag höll honom vaken till klockan var efter 1 med att hysteriebabbla om allt som liksom lagrats upp i mitt huvud medan han var borta.

 

Idag firade vi hemkomsten med brunch på en riktig diner - eller greasy spoon som de kallas här. Tänk er något direkt från en amerikansk film - galonklädda bås, kaffekoppar som fylls på konstant, sportbilder på väggarna & billiga servetter ur servetthållare i krom... Noll fancy faktor, men väldigt genuint & mättande! Efter det gav vi oss ut på ett litet äventyr, spontankörde ut till en liten stad jag aldrig varit i tidigare, vandrade runt & åt världens godaste seafood pasta. Det var liksom en helt perfekt dag från början till slut - så när vi rullade tillbaka in i Toronto till skenet av alla Victora Day fyrverkerier kändes det närmast lite Disney över det hela! 

Sandra kom över i morse & så knatade vi igenom parken & ner till Bloor för att äta brunch. Eftersom det här är "min del av stan" var det jag som var ansvarig för vart vi skulle gå & jag hade föreslagit ett ställe som heter "Dr Generosity". Jag hade till & med varit så duktig att jag googlat deras meny & skickat den till henne i förväg så att hon kunde ta sig en titt. För mig är det här rätt mycket framförhållning, så jag kände mig liksom himla på... tills vi kom dit stället skulle ligga. För det VAR inte där. Snurrade runt på gatan som en 4-åring som precis tappat bort både mamma & pappa & kände bara "Jävlar också... det här måste vara det folk pratar om som gravidhjärna, eller så har jag blivit dement". Nu var det tack & lov bara så att Dr. G helt hastigt & lustigt slagit igen & istället öppnat upp under nytt namn "The Sparrow" & med ny meny - så brunchen gick inte alldeles upp i rök. Men alltså det där ögonblicket av totalt "Men jag kunde ha svurit... jo men, kanske längre ner åt gatan, nej det VAR här!" - lite jobbigt.

 

Lunchen i övrigt var dock himla trevlig & som så många gånger förut är jag så glad för att vi har kunnat gå vidare med Sandra & att vi alla är vänner nu. Jag fick en gång drämt i ansiktet att jag var "full av hat"... men när jag satt där & skrattade tillsammans med Sandra idag kände jag bara "Neeej, om Pauls ex & jag kan gå ut & äta brunch bara vi två tillsammans & ha jättetrevligt... ja då kan jag ju inte vara SÅ himla hatisk!" För ex är ju något som många bara avskyr på ren automatik - så där så att det är helt OK & accepterbart att önska dem all världens väg. Så nej, det här är verkligen en relation som jag är stolt & väldigt tacksam för!

Vissa dagar känner jag verkligen inte för att något alls, all mat måste kämpas ner, andra dagar hade jag velat vara ett lejon på Serengetis slätter - så att jag hade kunnat äta en hel gnu till middag. Lite så var det idag. Jag bara "KÖTT, KÖTT, MERA KÖTT". Så jag snurrade in på Loblaws, lika hungrig som vampyrerna i Twilight, med ett mål i sikte - gris med ben. Vilket jag först inte hittade i kyldisken, något som nästan resulterade i ett synbart utbrott. Fläskkarée utan ben fanns det minsan i överflöd, liksom fläskfilé, men de alternativen var total ointressanta. Ungefär lika intressanta i middagssammanhang som toapapper. Tillslut hittade jag en bit med ben undanskymd i en vrå & det är det närmsta jag varit att någonsin krama en bit vacuumpackat kött. Ja, jag inser ju när jag skriver detta att det låter helt vansinnigt, men jag tänker att det helt enkelt måste ha varit något i benet jag ville ha. Typ som den gravida kvinna jag en gång hörde talas om som fick som craving att slicka på smutsiga bilar... låter ju oerhört kontraproduktivt ur en hälsomässig aspekt, men jag gissar att hon helt enkelt saknade någon typ av mineral som hon fick i sig genom bilslickandet. I vilket fall... jag fick min gris till middag - lycka!

Idag räknar vi in en ny vecka, så vecka 12, & nu har jag även gått på medicin i en vecka. Överlag har det fungerat väldigt bra, jag har haft ett par dagar då jag mått illa - men jag har i alla fall inte kräkts. Så det är jag enormt tacksam för. Har liksom inte mått fysiskt dåligt sen jag var... men kanske 11-12 år eller så, så jag hade liksom glömt bort hur ÄCKLIGT det är att spy. No more... Hitintills har jag dock inte lyckats ta in så där jättemycket av den vikt jag tappat, trots att jag verkligen försökt gå all in med burritos & lasagne - typ sånt som jag vanligtvis aldrig äter. Fast jag tänker lite så här, alla viktkurvor som jag ser för graviditeter är ju beräknade för folk som äter godis & kakor & annat sött. Det gör ju inte jag, så kanske att det är därför det är svårare för mig att lägga på mig - även nu när jag inte mår dåligt? I mean, hade jag suttit & skedat nutella direkt från burken hade jag väl säkert kunnat vara tillbaka åtminstone på min utgångsvikt, men jag vill liksom inte äta skit bara för att. Godis & kakor ger ju liksom ingenting, det är ju bara fett, socker & vitt mjöl - ingen vetting näring. Himla svårt det här tycker jag - jag vill ju följa en kost som jag tycker är vettig, samtidigt som jag oroar mig för att jag inte lägger på mig tillräckligt!

De här tabletterna jag tar mot illamåendet har en biverkning - trötthet. Så den senaste veckan har jag gått & lagt mig vid tio, bara för att vakna upp vid samma tid nästa dag. 12 timmarsnätter med andra ord, minst! En del av mig blir lite stressad, ni vet enligt den svenska modellen "Man ska inte sova bort hela dagen!". Fast en annan del bara "Men det finns ju inget du kan göra åt det direkt, så live with it". En biverkning till biverkningen är dock att Mammut har börjat inse att jag ligger kvar i sängen drygt tre timmar efter det att Paul har gått upp = gospotensial! Mammut älskar nämligen att kura ihop sig vid ens fot, allra helst krama den med hela kroppen, & sen bara snusa fridfullt bland lakanen. Vanligtvis får han bara sin sovfix med Paul på helgerna, men nu vaknar jag upp varje morgon med en pälsklädd fot. Lilla fluff!

Jag känner att jag i mångt & mycket är en ganska "Hakuna Matata" person, jag går helt enkelt inte runt & oroar mig så där alldeles värst. Saker & ting löser sig, jag landar på fötterna, lite så känns det. Så det här med att lilla baby C ska ut någon gång i framtiden, det har jag i ärlighetens namn inte funderat så där jättemycket på. Tills idag då jag råkade läsa det här inlägget - jag säger råkade, för jag hade verkligen inte för avsikt att gå ut & läsa förlossningsberättelser, utan kikade bara in på en av mina vanliga bloggar & började läsa. Jag ska väl inte säga att jag förlorade det helt, men jag satt där & läste & började känna liksom en krypande känsla i hela kroppen. En känsla av bara "Neeej... det här vill jag nog inte vara med på", vilket är lite sent påkommet nu! Så jag återberättade i korta drag hela krönikan för Paul som bara vred sig som en metmask & halvkved "Meeen sluuuta" innan han frågade "Kan du inte be om kejsarsnitt Ida? Så där kan vi ju inte ha det". Som sagt, jag har verkligen inte tänkt nästan något på förlossningen & har liksom noll & ingen "vision" om hur det hela ska gå till (förutom att trummor & släktingar är bannlysta) - så nu känner jag mig så himla ställd. Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, förutom att kanske få lite feedback från er läsare som redan är mammor - hur tänkte ni kring det här innan & var det mycket bättre/värre än ni tänkt er?

Alltså... jag känner lite för att lägga mig ner & dö idag. Anledningen till denna opigga inställning till livet är att vårt avloppssystem än en gång har bestämt sig för att kånka ihop. Ni kanske minns vad som hände förra året... när det började läcka upp avloppsvatten i källaren & det kom in en massa portugiser i huset & jag fick moppa brun gegga i tre dagar... um, det är dit vi är på väg igen. Det var ju så där LAGOM roligt förra gången, men nu är det mindre katastrof. Mina tabletter mot illamåendet är underbara, men fullt så mycket mirakelmedicin att de kan rädda mig från avloppsinducerat illamående... njae, inte riktigt. Så idag har jag mått rätt förskräckligt. Det som är ännu värre är att Paul ska åka bort på konferans i morgon & lämna mig helt själv i huset till på söndag & jag pallar bara inte att dra igång hela rörmokar-cirkusen i min ensamhet. Dels förstår jag typ knappt vad vår portugisiske landlord säger & dels vill jag inte ha honom & alla de andra gubbarna springandes runt i hela huset med kletiga skor - det går bara inte. Så det är jag & katterna & kloaklukten som ska fira helg. Det känns ju så där lagom optimalt att inte kunna få det här "lilla" problemet fixat innan nästa vecka, men när man har att välja mellan att må hanterbart illa (så som det är nu) eller städa upp bajs från väggar & golv de närmsta dagarna framöver så väljer jag att behålla det "ofixat". Får väl hänga på övervåningen med öppna fönster. On the plus side, det här med att vi måste flytta känns ju inte längre lika jobbigt!

Idag fyller finaste Jo år - så Jo, hade jag kunnat dricka hade jag smällt en flaska bubbel för dig idag! Får lägga de glasen till de glas vi har innestående, de börjar ju bli ett par nu!

Det var typ hundra år sedan Paul & jag klippte oss, så idag beslutade vi oss för att ta tag i ruffset. Så himla härligt att ha nyklippt hår! När vi var klara var det så fint & soligt ute att vi bestämde oss för att äta middag på en uteservering. Eller - en halvt om halvt uteservering. Många restauranger här i Toronto har nämligen liksom en garageport av glas ut mot gatan, så att de kan öppna upp hela restaurangen så fort det är en fin dag. Det bästa av två världar när det fortfarande är aningens för kallt att vara helt bekväm ute i vinden! Eftersom jag behöver lägga på mig lite vikt a la omgående satsade vi på en "gourmethamburgarrestaurang". Alltså... det låter kanske lite konstigt i svenska öron, men de här ställerna specialicerar på hamburgare - så det går att välja mellan en massa olika typer av serveringsförslag (jag valde "The Hippie" = karamelliserad lök, avokado & havarti), olika typer av kött till biffen, olika typer av bröd till & sen en massa tillbehör (vi körde på sötpotatispommes frittes, ångkokt broccoli & cole slaw). Himla gott & väldigt många kalorier kändes det som! Dessutom hade de en alldeles ny typ av take on dricksglas. Jag har sett många restauranger som kör på konservburkar, men ingen som kört på bakmått tidigare!

Paul & jag har ju ingen TV, helt självvalt, men vi har en stor datorskärm i vardagsrummet som vi använder för film samt tv-serier & någon enstaka gång - direktsändningar. Typ prinsessbröllop & OS, så årets OS följde jag faktiskt & jag blev så där lite småförjust i det amerikanska isdansparet som gick & vann. Det här är inget jag någonsin talat om för en kanadensare, de slog ju det kanadensiska paret som fick silver, men jag HOPPADES faktiskt för första gången i konståkningssammanhang att team USA skulle ta hem det hela! Så när jag hörde att de skulle tävla mot varandra i den amerikanska tv-showen Dancing With The Stars kände jag att jag bara var tvungen att kolla åtminstone lite. Blev rätt snabbt trött på Charlie, killen, samt de andra kändisarna som deltar det här året men Meryl Davis & hennes partner har helt vunnit mitt hjärta! Så varje tisdag har jag dragit mig ner till datorn så fort praoelevkroppen orkat & med spänning kollat upp hur det gått för dem - sen följer en underbar liten youtubestund. Meryl & hennes partner Maks är en av de få saker som fått mig att glömma illamåendet & bara le av glädje, de är så duktiga att jag vill att de ska gifta sig & skaffa små konståknings-/dansbarn ihop! Nu är de tack & lov i finalen, efter det här korta numret (som fick mig att tänka på filmen Jätten redan innan den ena jurymedlemmen tog upp det) samt den här alldeles underbara jiven! Alltså, tänk om man hade kunnat dansa så här... jag inbillar mig liksom att hela livet hade varit SÅ mycket mer fantastiskt!

Har fått ett par frågor om det här med graviditetsillamående, eller morning sickness som det kallas här, så jag tänker att det får bli ett eget inlägg. Känner inte att eländet direkt förtjänar ett eget inlägg... men nu har jag ju dragits med det i en & en halv månad så det känns lite skönt att för en gångs skull spy lite verbal galla! 

 

För det första - morning sickness är ta mig tusan det mest missvisande namn någon någonsin kommit dragande med. I min enfald trodde jag verkligen att det skulle vara så, lite illamående på morgonen om jag hade otur. Så när jag började må som en räv 24/7 kring vecka 5 var det en chock utan dess like. Antalet tårar jag fällt över detta koncept... oj så många, för det tär så oerhört att må illa precis hela tiden. Att inte ha någon aptit & att aldrig kunna göra planer för att det inte finns någon ork & för att man känner sig rädd för att kräkas på någon totalt olämplig plats. Det kändes lite som om "vanliga" Ida åkte bort på semester & lämnade kvar en riktigt usel praoelev - en som bara tillbringar dagarna med att åka berg-och dalbana, dricka fulkir & äta gammal sushi. Ingenting fungerade längre här hemma, praoeleven kunde inte mata katterna eller tömma soporna eller ens laga middag. Så nu kanske det här konceptet med "Middag på IKEA" kommer i lite nytt ljus.

 

För att ni riktigt ska förstå hur vidrigt det här har varit så kan jag väl bjuda på en liten konversation Paul & jag hade en av de sämsta dagarna.

 

Moi (med skitpipig röst & liggandes i soffan som en hög dött kött) - I hate being pregnant... It is the anti-hobby of my life.

Paul - But honey, it's just temporary! You'll feel better soon!

Moi - You can't promise that.

Paul - No... but think about all the lovely things with having a baby, like we can name it!!!

Moi - Beelzebub.

Paul - What... No, wait, what?

Moi - That's the working name I'll vote for.

Paul - But we CAN'T call the child Beelzebub!!!

Moi - Why not, that's how I feel - like a pregnant Linda Blair.

 

Ja... & så har det varit fram tills i fredag. En glädjelös tillvaro utan något sött (bär har tex inte fungerat för att det var för sött) & utan något som luktat gott (schampoo med doft... döden) & med en röd plasthink som min bästa vän. MEN i fredags vände allt, för då hade jag min första läkarträff & när han såg att jag låg två kilo under min utgångsvikt (alltså, han kollade upp vilken vikt min husläkare noterat innan jag blev gravid) förklarade han att han inte gillade "utvecklingen". I princip sa han att mina reserver var för små för att ta en viktnedgång just nu, så han skrev ut tabletter mot illamåendet samt måltidsersättningar & sen dess har skutan vänt. Typ 180 grader. Jag kan känna att något fortfarande inte stämmer, men jag är inte längre ett vrak utan nu flyter jag på ytan & fungerar! Vi har kunnat gå på promenad varje dag den här helgen & jag har lagat mat också utan problem med stekos. Är ingen tablettfantast, men alltså... när jag fick pillerburken i handen på apoteket började jag grina av lättnad.

 

Så nu vet ni varför bloggen har varit lite lidande på sistonde, det är för att jag lidit mer än jag någonsin gjort tidigare. Vilket jag är oerhört tacksam för, känner att jag tagit det här med att ha en bra hälsa lite för självklart innan - men nu har jag en helt annat inställning till det hela. Varje dag som jag inte mår som en bakfull iller är en underbar dag!

Måndag & det är ju lite trist, så vi kör på announcement idag för att pigga upp lite här inne på bloggen. Går allt bra, ta i trä, ska vi få en baby i november/december! Besparar er alla lite snabbräknande på fingrarna, blev gravid precis efter att baby-bomben slog ner här. Så det här gamla tugget om att "gravid blir du inte om du stressar", det tycker jag att vi kan skrota nu. För sällan har jag varit så stressad som då & så BAM... hände det just den månaden. Måste erkänna att jag nog aldrig blivit så paff som när jag fick mitt positiva resultat, för mig fanns det liksom bara inte på kartan att det skulle fungera den månaden. Kändes som ett mirakel för att vara ärlig. Så nu byter jag namn på den här kategorin till "Baby C" & så kan ni väl alla hålla tummarna för att det här ska gå vägen nu! Hur Paul har tagit det hela? Vanligtvis tycker jag att vi ligger rätt lika i hur vi reagerar på saker & ting & på ungefär samma fas i allt planeringsarbete. Den här gången, säg hej till bromsen Ida. Hade Paul fått bestämma hade merparten redan varit inhandlat vid det här laget. Jag, som tycker att sånt här det ska det väntas med till rätt sent, har bara låtit honom köpa en sak. Ja eller två (stolarna, den vita nallen är min barndomsnalle Bambam & till höger sitter Teddy T Bear som har varit Pauls följeslagare genom livet)...

I morse vaknade jag av att Paul bara "Älskling, vi har slut på frukost så jag är på väg ut för att handla lite nu - är det något speciellt du vill att jag ska köpa". Trött & dan sluddrade jag något om Weetabix & eller någon annan flingsort om den såg rolig ut. Alltså, jag tror verkligen att de flesta kvinnor jag känner kommit hem med en, max två, kartonger flingor. Helt enligt devisen att "Mer ryms inte i skafferiet" samt "Det här räcker i en månad, så mer än så behöver vi inte". Hur många kartonger Paul kom hem med? SJU. Nu var han ju himla snäll som löste frukostsituationen innan det blev frukostkris, så jag sa inget, men... det är lite som om karln ständigt förbereder sig för en atomvinter. Har inte så jättemycket på fötterna så där bevismässigt, men det här beteendet känns verkligen bara så typisk manligt för mig. Eller, är jag helt ute & cyklar - är det bara min man som hade kunnat få för sig att bygga en liten skafferibunker i trädgården?

Var tvungen att åka in till down town idag, så jag hoppade på tunnelbanan & vid första stoppet från min hållplats tittade jag upp & såg en kvinna stå utanför dörrarna & vänta på att få gå på. Jag bara kände på direkten, i maggropen, att hon var svensk. Så när hon klev på med man & två små linblonda barn & de pratade svenska var jag inte ett dugg förvånad, snarare bara "Whoho, jag VISSTE det!". De hamnade precis bredvid mig & barnen visste inte riktigt vart de skulle sitta, så jag sa till den lilla tjejen att hon kunde sitta bredvid mig - på svenska naturligtvis. Vilket ledde till att jag två sekunder senare blev bekant med Alicia 4.5 år. Hennes bror Felix, 8 i juni, var lite trögare i starten men sen kom även han igång & jag fick liksom en hel livsbeskrivning från dessa små söta ungar. Ett litet axplock:

 

- August är en bra månad att fylla år i, för de gör deras mamma (som respons på mitt svar när de frågade när jag fyllde år).

- Alicia har varit i fjällen & i Miami.

- Fast de har också varit i Turkiet (fyllde Felix i), i två veckor & Felix blev dålig i magen för att han åt pannkakor till frukost, macka till lunch & pasta till middag & det är ju inte så svenskt.

- Vanligtvis måste de gå & lägga sig klockan 8, men nu var det semester så de hade stannat uppe till TIO!

- Felix tyckte att portionerna här var stora, han fick 4 pannkakor sist de var ute & åt & Alicia fick fem plättar - fast de kom med mörk choklad innuti som Felix inte tycker om men som Alicia äter.

- Deras mormor fyller år nu på söndag.

- De bodde tidigare i Göteborg, men Felix föddes i Mölndal för det fanns inte plats på sjukhuset.

 

& sen en hel massa andra fakta på det. Alltså, det går inte komma ifrån att det är helt fantastiskt så mycket livshistoria det går att täcka in på 10 hållplatser & ungefär lika mycket tid! Tänk om alla tunnelbaneresor kunde vara på det sättet, inte bara ett gäng trötta vuxna som sitter & stirrar ut i tomma luften & ignorerar varandra. Nej, fram för fler Alicior & Felixar som vågar bjuda på sig själv & som faktiskt är nyfikna på sin omgivning!

Eftersom ni verkade gilla morgonens svenska-lektion kan vi väl ta en till! Så, lite bakgrund först. När jag växte upp hade vi en gammal SAAB 900 som min pappa älskade något helt hejdlöst. Till den milda grad att den hängde med oavsett hur mycket knasigheter den än hittade på (som tex att det inte gick att slå av värmen, lite jobbigt till & med i norrland så där mitt i sommaren). Vi kallade den för SkAABben, för att den i ärlighetens namn var en rätt skabbig liten bil där på slutet. Av någon anledning började Paul & jag prata om just SkAABben idag & det visade sig att Paul trodde att skabb betydde något helt annat på svenska:

 

Moi - I still really like that pun with scabies!

Paul - Wait... Skabb in Swedish means scabies?

Moi - Yupp!

Paul - Oh... really, I always thought it was just scab.

Moi - No, no! That's "sårskorpa" in Swedish!

Paul - But you call your parents small cat "skorpan", you really call her scab?! That's awful!

Moi - But skorpa means biscotti, so it's cute!

Paul - ... wait... "sårskorpa" means "what biscotti"?

Moi - Ehum... um, like wound biscotti...

Paul - EWW! That's almost as bad as wart yard! Please tell me you don't misuse cookies and cake at least!

 

So, memo till alla nu - gemensam ansträngning på att aldrig någonsin översätta moderkaka ordagrant till Paul. Oki?

I morse tog Paul fel på dag & kanade ut i vardagsrummet där jag satt & bara "Whoho! Friday, happy Friday socks!". Varpå jag var tvungen att upplysa honom om att det dessvärre bara var torsdag. Nu är ju inte Paul den som deppar ihop i första laget, så han förkunnade glatt "Whoho - Fredagsafton socks! Ida, what is socks in Swedish?"

 

Nu är det ju lite roligt på det viset att så fort Paul vill veta vad något heter på Svenska så väljer han ALLTID ord som i princip är exakt det samma. Exempel: Ida, what is perfect? Ida, what is book? Ida, what is extreme?

 

Nästan sex år tillsammans & det här bara rullar på, han frågar liksom aldrig något vettigt utan bara efter sånt som jag antar är engelska direktöversättingar av vikingaord (jo jag brukar gnugga in att vi erövrade dem, inte tvärt om). Så fort det här händer får jag ett nästan tvångsmässigt behov av att knöla in ett helt nytt ord i Pauls huvud & idag spann jag vidare på underklädesspåret av bara farten:

 

Moi - And honey, your underwear is called kalsonger.

Paul - No they are not, hiihihihi!

Moi - Eh what?

Paul - No I know that word already, you're trying to trick me into thinking that my underwear is called the same thing as pizza!

Moi -*TÄNKER*... OH, you mean calzone!

Paul - Yes, exakt! Not fooling me!

Moi - But honey, it's not the same...

Paul - Really? Really?! Well, if it's not the same it's still really funny - Swedish men with calzone for underwear! HAHAHAHA! And it would be so hard to chew if you got kalsonger at the pizza place!

 

Där någonstans gav jag upp dagens svenska lektion.

Jag längtar hem just nu - till vår i Skåne eller till älgsoppa hemma hos farmor i norr. Till Sverige lite så där allmänt bara. Vill gå på ICA & kunna köpa allt sånt jag tycker är gott: som BOBs lättsockrade lingonsylt, blodpudding, polarbröd & falukorv... Åh falukorv! Jag vill kunna knata in på någon liten tobaksaffär & köpa mig en trisslott, inte för att jag någonsin vinner, men för att trisslotter alltid har varit något vår familj gått igång på. Hade jag ätit glass hade jag velat köpa på mig en mjukglassbägare med noisettesås & tuttifruttiströssel på samma gång... Men ni hör ju, jag saknar liksom de där små vardagssakerna som gör SVERIGE. Lösningen på det hela? Alltså det är ju knappt så jag vågar erkänna, men den senaste veckan har jag tvingat Paul till IKEA två gånger. Inte för att köpa servetter, utan för att äta middag i restauragen. För att det känns som om jag kan få tag på samma mat där som IKEA hemma i Sverige & just nu är det ungefär så svenskt som jag kan få till det. Tack gode gud för att jag har en väldigt snäll man, som packar in sig i bilen & åker ut med mig dit utan att klaga. Som sitter där bland kletiga ungar, köttbullar & brunsås & är lika glad som vanligt.

Det här med att så många är så glada för att vi gått & gift oss, det upphör liksom aldrig att förvåna mig. Här hör jag ofta att "You get one day", men jag känner som att folk har firat oss lite då & då ända sen vi gick & förlovade oss! & FORTFARANDE händer det, nu när vi varit gifta i 9 månader! Som om bara häromveckan, när vi mötte Martin för sushi - då fick vi fint kort & en fantastiskt vacker Kosta Boda skål. Blev så himla glad med också väldigt paff, att andra fortfarande bryr sig! Idag dök Birgitta upp för lunch - för att hämta upp lite SWEA kokböcker & stämma av lite, vi har ju inte sets sedan julmarknaden, & kan ni tänka er... hon klev innanför dörren med ett jättepaket! Blev nästan lite ställd först, varför då liksom? Fast så var det en bröllopspresent & jag, jag blev så där rörd att jag kände att jag nästan fick en klump i halsen. Vad vi fick...

I natt drömde jag att jag blivit satt på ett nytt yrke, inte självvalt alltså, utan någon hade bara bestämt att "Det här är vad du ska göra från & med nu". Pannkakslagare. Av någon ytterst märklig anledning var mitt första uppdrag att laga pannkakor till hela klanen Wahlgren, hemma hos min farmor. Så i farmors lilla kök trängdes säkert 20 vuxna & barn, alla ivrig väntandes på PANNKAKOR! Jag hade blivit utrustad med en jättelik gjutjärnsstekpanna, en liten fattig skål med smet & massa smör. Pernilla Wahlgren servade alla med sylt, grädde & de färdiglagade pannkakorna & påminde mig lite titt som tätt att det var OK om de vuxna inte alltid hade något på tallriken, men barnen fick aldrig få slut. Jag stekte & stekte & svetten lackade dels av värmen, dels i panik efterom jag de facto är himla dålig på att steka pannkakor - jag hade verkligen sats på fel jobb - & folket de svalde pannkakorna i två tuggor & satt sedan & trummade med fingrarna mot duken. Oh stressen! Tillslut reser sig Nicklas Wahlgren upp & bara "Nej nu kan vi inte ha det så här, jag tar över". Så jag skickades iväg med en rätt knölig pannkaka till ett hörn & Nicklas började svänga pannkakor som Pippi. Inte bara hade han en mindre panna, han hade dessutom öppnat ett överskåp & dragit ut en jättestor spritspåse full med pannkakssmet som portionerade ut exakta mängder smet i pannan. Men här kommer min fråga - i drömmen säger han så "Alltså, du använde ju på tok för mycket smör. Efter första pannkakan kan du bara sprinkla lite mjöl i pannan, så fastnar de inte".

 

Var det här helt & hållet ett fabrikat av min hjärna, eller något gammalt husmorstips som steg upp till ytan många år efter att det glömts bort? Någon pannkakslagare där ute som vet? För i annat fall måste jag nog nästan dra ihop en sats någon dag bara för att stilla nyfikenheten!

Jag känner lite efter att efter den här vintern så borde någonslags gudomlig rättvisa ha stigit in & BALANSERAT det hela lite - alltså, fin vår som plåster på såren. Men icke. Ute är det lika grådassigt trist som det var i februari, våren har liksom inte kommit någonstans! Vart är alla blommande påskliljor & tulpaner - känner jag för att skrika till vem det nu än är som inte kommer att lyssna. I mean, vi har krokusar... that is it. Vilket inte är så mycket att hänga i julgranen, krokusar har vi ju till & med i norrland under påsken. Så ni kan förstå min upphetsning idag när Paul kom inälgandes med kameran & bara "Jag fotade äppelblom!"...

Vi vaknade till ett Toronto med skitväder - lite surt eftersom vi planerat att gå på långpromenad & det blir liksom aldrig lika trevligt i snålblåst & ösregn. Så vi virrade runt lite planlöst här hemma först, sen laddade vi ner Frozen & mös under filtar i soffan under hela förmiddag. På eftermiddagen kom dock myrorna tillbaka & efter lite runtkastande av idéer drog vi till Whole Foods. WF ligger himla olägligt till för oss, men varje gång vi åker dit blir jag helt kär i stället. Det är helt enkelt världens bästa mataffär i min bok. Det enda negativa skulle vara att det finns SÅ mycket att välja på att det blir lite konflikt i huvudet på mig! Så där som när jag var liten & mamma tog mig till leksaksaffären i Umeå & jag fick välja precis vad jag ville. Det var som att gå in i en magiskt värld med oändliga möjligheter, så själva urvalsprocessen kändes ibland nästan omöjlig. Samma känsla fick jag idag när jag stod & stirrade på utbudet av organisk musli... Tillslut, efter mycket velande, fick en box med musli smaksatt med organisk kanel följa med hem. Blev också två stora byttor med färdiglagad, supergod, soppa & alldeles nybakt fullkornsbröd. Inte lika god middag som om farmor lagat soppan, men ett himla bra substitut! En liten ask med räkor följde också med av bara farten, så middagen intogs med en alldeles vildögd Digby på andra sidan bordet. Mammas lilla kisse!

För många herrans år sen var jag ihop med en kille som var kustjägare & hjälp vad jag matades med historier om dessa tappra män. Ni vet, den typen av män som skulle försvara Sveriges gränser, övergivna kattungar & kvinnor i nöd & allt utan att anstränga sig så där värst alldeles. De var tuffa, hårda & utformade enligt en precis regim för att vara Sveriges muskelmässiga elit. Ändå... när jag tänker på mitt ex & hans vänner så är väl ordet "sympatisk" kanske inte det ord som kommer först till mind. MEN. Hade någon visat mig en kustjägarfilm med den här typen av oförfalskad Disneyglädje hade jag nog gjort en hundraprocentig kovändning i mina åsikter. För kan ett 90 kilo tungt muskelpaket med oändliga timmar skjutvana visa så här mycket glädje över en tecknad film, ja då måste det finnas en hel uppsjö av sympati någonstans innanför alla bröstmuskler!