MsBree

Så är jag väl inte den som grämer mig så där ofantligt länge över sportsliga förluster (undantaget damernas OS-guld i konståkning 2002...) så redan under tröst-middagen hade jag repat & omstrukturerat mig. Vilket i sin tur innebär att Tyskland kommer att vinna hela EM & Turkiet kommer att kamma hem bronset, allt enligtföregående inläggs logik.

Detta med fotboll är ju inte min grej, så är det ju bara. För så fort en endaste liten Ida-atom börjar vibrera för ett specifikt lag är det jämställt med en enkelbiljett hem för det landet. Igår var det Rysslands tur... & självklart så lyckades vi denna gången plocka en bar som endast & enbart innehöll Spanien-supportrar. Vilket i sin tur innebar att moi, i min piffiga lilla vit, blå, röda outfit, blev väldigt ensam om att inte jubla hejdlöst över varje mål...

Lite halvdant väder denna dagen, känns som om himlen inte riktigt kan bestämma sig för sol eller regn. Själv så bryr jag mig inte jättemkt eftersom jag fick en helt underbar start på morgonen. Satt & drack ingefärste samtidigt som jag läste en artikel när jag plötsligt hörde ett underligt ljud. Tittade upp & där, två meter bort, sitter två tvättbjörnar & tittar på mig!Helt stilla satt vi tre bara & tittade på varandra, kändes som om tiden stannade upp för ett kort ögonblick innan dess att de skuttade vidare & jag fortsatte att läsa min artikel med ett leende över hela mitt ansikte.

Så fort solen skiner här i Toronto blir allt så mkt trevligare: uteserveringarna är fulla av folk som sippar på färgglada drinkar, hundar springer glatt efter bollar & folk blir mer spontana. Igår var det exakt en sådan dag - vilket jag firade med yttepytte-shorts. Roligt nog gick Viktorias tankar åt samma håll, fast med kjol istället. Detta fick i sin tur konsekvensen att vi blev väldigt populära! Var så himla roligt att strosa runt Bloor med armarna runt varandras midjor & bara le bakom våra solglasögon åt alla de som tutade & vinkade när de körde förbi - ah, livet blir så mkt mer underhållande när man är lite av en exhibitionist! 

Exploderade på riktigt när han försökte bortförklara sig genom att skylla på sin grigri, kan man inte hantera utrustningen har man inget på kursen att göra! Nästa ursäkt var ännu bättre:

Chris - Well, I told you that you should stop climb.

Moi - And did I do that?! Because if I didn't it was probably because I could not hear you! In that situation it's your responsibility to make dame sure that I stop climbing and get down!

Chris - Eh, weeell... at least I was holding on to the rope with my right hand the entire time.

Moi - And would that have helped me?! No! If I would have panicked or slipped I would have hit the floor!

Fan för puckon som går runt med massa fanzy utrustning i sina selar & tror att de vet vad de pysslar med bara för att de har lyckats betala för prylarna på MEC!

Igår tillkom det en ny klättrare, Chris. Denna människa hade påbörjat kursen tidigare men kunde inte närvara vid den sista lektionen - således kan man ju tro att han skulle ha någorlunda hum om vad han pysslade med. But no, no - & gissa vem som fick klättra med honom?! Hade precis klippt in min tredje karbinhake när jag av en händelse tittade ned & insåg att han stod & panikdrog repet åt fel håll. I det läget befann jag mig alltså, endast & enbart på grund av att han var en idiot, ca 6-7 meter över marken helt osäkrad. Klättrade ned & idiotförklarade honom - kan man inte tänka ska man fan inte ta på sig ansvaret för någon annans liv!

Ikväll har jag min andra ledklättringslektion - vilket jag verkligen ser fram emot på ett sätt & inte alls på ett annat. Det andra sättet stavas Trevor, har en molande känsla av att jag kommer att tvingas dra runt honom denna gången med. Inte blir det bättre av att jag såg honom klättra med sin partner igår - hon fixade inte ens 5.4:or. Hälsade lite pliktskyldigt & frågade sedan, mot bättre vetande men lite idiotiskt förhoppningsfullt, om han övat mkt sedan sist. Vilket naturligtvis inte var fallet - so, lär ju ska få leka extralärare genom denna lektionen med. Sista lektionen (nästa vecka) vill jag ju inte ens tänka på... vi ska nämligen öva på att rensa utrustning, vilket jag ansågs vara tillräckligt bra för att göra redan på andra pitchen under min första rutt i Bon Echo. 


Bon Echo - underbart!

Kan jag ju konstatera att om jag lyckas styra upp ett sådant möte så blir det till att hålla sig ruggigt långt borta från Little India tills det att vi träffats - moi saknar lite hämningar när jag ställs inför konceptet indisk buffé & knasmkt öl... Anyway, en gång är ingen gång - dessutom var det Pauls födelsedag så jag anser att det rättfärdigade svullandet... :) Roligast var nog ändå Martin, han åt nämligen i bästa buffé-stil, dvs. med andningsuppehåll för att låta maten sjunka ned inför nästa omgång. Fick lite 'amerikanare på Karibien-kryssnings' känsla när jag tittade på honom. 

Uppenbarade sig plötsligt en gyllene möjlighet - Paul känner producenten av StarGates! Fatta! Det innebär att jag bara är 3 fjuttiga bekantskapssteg bort från Richard Dean Anderson ännu en gång! Whiihoo! Nu måste jag bara fundera ut ett sätt att kombinera mina samlade resurser så att jag slutligen kan träffa MacGyver!

Efter att vi klättrat färdigt beslutade vi oss för att dra ned till Little India för middag, & det var i det läget som jag frös. För helt plötsligt insåg jag att jag lyckats med en total idiotmiss, en typisk 'Ida tänker inte till & är fullständigt demens-förvirrad' tabbe. Jepp, ännu en gång (hände två gånger på Gerdahallen i Lund) hade moi lyckats med konststycket att låsa in min handväska i skåpet tillsammans med nyckeln... Um, man känner sig ju så där lagom intelligent i det läget. Extra kul blev det när det visade sig att TCA inte hade någon bultsax.

Moi - WHAT?! You can't mean that I'm the first person that happened to!? But I need my bag, it's my baby, it's my bag! OPEN UP THE LOCKER!

Så de slog av låset med en slägga & vi tu kunde lyckligt återförenas.

Igår gick det så vansinnigt bra att klättra, lite smågalen känsla när jag gång på gång överraskade inte bara mig själv utan även de andra. Exempelvis försökte jag mig på en 5.10+ lite grann på skämt & var nära att klara av att klättra den rent på första försöket! Dessutom så övade jag att leda på en 5.8 & en 5.9 & klarade av båda två helt galant!

Paul (när jag glatt dunsade ned efter den senare) - So, that thing from Scotland said October...

Moi - Yeah, you know what - I'm glad that I started with it earlier!

Paul - Well, I think that you're even happier about the fact that you proved him wrong!

vid halv nio tiden igår morse packade jag in min utrustning i Jaimes bil & sedan åkte han, Martin & jag ut till Buffalo Crag för att klättra. Underbart solig dag med en massa skratt, fantastisk klättring & svindlande utsikt! Fick se min första jordekorre & säkrade Martin då han klättrade. Sista rutten visade sig dock bli en pers. Jaime ledde den & hade stora problem ca 5 meter från toppen - & när jag kom dit så insåg jag varför... Det fanns i princip inget att vare sig hålla i eller att stå på & i just det läget hör jag ett muller - tittade upp & insåg att ett stormsystem höll på att dra in över oss (de byggs upp vansinnigt snabbt här så det är lätt att bli överraskad). I det läget var inte paniken långt borta, för är det något man inte ska göra så är det att befinna sig på en exponerad bergsvägg lastad med metall under ett åskväder... Krävdes ytterligare två försök innan jag skakande av ansträngning lyckades ta mig förbi kruxet. Sedan följde en nervös väntan innan Martin kom upp & vi halvjoggandes kunde ta oss tillbaka till den lilla öppna kojan vid parkeringen. Satt sedan & myste till ljudet av regn mot plåttak, åt vår matsäck & tittade på blixtrarna som korsade himlen. 

        

Våra alster, vår komposition, vann! Moi är detta årets Iron Chef! Halvdog först av chock när domarna förkunnade resultatet efter 45 minuters intensiv diskussion. Sedan gjorde jag en Miss Universum & efter det hoppade jag upp kring Gregs midja & bara jublade till alla andras enorma förtjusning! Så fruktansvärt fantastisk känsla! Var verkligen himlastormande lycklig! Sedan blev det BBQ-party, kurragömmalek med familjens underbara birmahane Archie & ballroom-dansing med min videoman! Vid tiosnåret packade alla in sig i sina bilar & körde ned för fortsatt fest i Dominic's & Sarah's lägenhet i hamnen. Helt underbart rolig biltur till soundtrack av ABBA & sedan fest tills jag slocknade av trötthet vid halvtvåsnåret & Paul i princip fick bära barfota kocken/contessan (alla ytor i trädgårdsköket var dvärglåga - sparkade av mina brasseklackar efter 2 min & var barfota resten av dagen) till bilen.

på banan beslutade jag & Greg oss för att vårt lagnamn skulle vara 'the replacements' & jag förkunnade under den första dokumentärintervjun att jag förväntade mig att förlora - pga föregående natts aktiviteter. & sedan, jaaa sedan drog tävlingen igång & det var den mest vettlöst skruvade tillställning jag någonsin varit med om. Det var 1.5 timmes hyperaktivitet centrerat kring ingrediensen fänkål. Moi var i spinn, bossade med Greg, förkastade tre rätter av diverse olika stjäl & skuttade med en gräddbytta över hela trädgården för att ge Paul en kram när han kom - allt med en videokamera & en kommentator i ständigt släptåg! :) & på något sanslöst vänster var tre olika rätter:

Förrätt - Lingon & fänkålsmatmuffins placerade på en bit mozzarella (så att de smälte ned i osten) & snittade för att låta ett fänkålspollenbaserat kryddsmör smälta ned genom dem.

Huvudrätt - Fänkåls, basilika & vitlöksmarinerad biff (perfekt genomstekta av Greg) med ett täcke av bröd & mögelost. Serverat med crème fraiche sås (smaksatt med kokt & sedan puread fänkål & vitlök) samt en salsa på fänkål, mango, avokado, persilja, tomat, lök, paprika & selleri med balsam vinäger.

Efterrätt - Vispgrädde smaksatt med hallon & färsk vanilj, färska bär samt en sockerkristyr smaksatt med fänkålspollen 

klara & upplagda på totalt 12 tallrikar på 88 minuter!

liten bit trött när jag släpade upp min stackars kropp ur sängen på lördagen. Inte blev det bättre av att jag bakfull & eländig tvingades åka tunnelbana & sedan gå 1.5 kilometer i brasseklackar eftersom de tävlingsansvariga fuckade up min transport. Var på något helt fruktansvärt dåligt humör när jag kom fram:

Dominic - Hi! I'm so sorry that that happened; but let me show you the food that you can use!

Moi - No. I'm feeling horrible and I want to sit down and have my lingonberry muffin that I had planed to have during the car ride, the car ride that I was promised after you decided that it was better if I would take the subway...

Dominic - But...

Moi - And if it's possible to arrange, I would like to have something to drink as well...

Sedan satt jag bakom mina solglasögon & skakade i mig yttepyttebitar muffin med tranbärsjuice i 30 minuter tills jag kände att jag var lite mer i fas med världen.

För kyrkogården. Trädet var vår biljett in eftersom hela kyrkogården var inhägnad, & tvättbjörnen den bara råkade vara där tillsammans med oss. Hela upplevelsen var så skruvad att jag bara skrattade åt allt; skrattade & dinglade med benen mkt väl medveten om att Sandra hade fått spel om hon vetat om det hela, att vi befann oss där ytterligt olovandes & att jag snabbt havererade mina vinstchanser genom att inte ligga & sova som en förnuftig människa. Jag skrattade & småsjöng för Paul 'You only live once, so why not do the most of it?!'

Blev en enorm hit som Helen kammade hem eftersom hon de facto kunde namnet på alla medlemmar i ABBA! So, nu är hon hedersmedborgare i vårt lilla hemland! Huttade mer absolut, drack för mkt vin & somnade i Pauls knä kring fyra hummandes på hans syster Annabelle's underbart vackra musik. Vid fem vinkade vi hej då till en något hyper, skypandes, Martin & drog oss ned till Pauls bil.

Paul - So, Lady P, are you satisfied with your midsommarafton?

Moi - Yeees, except from one thing - we've been indoors the entire time!

Paul - Do you want to go somewhere for a walk then? Like here in High Park?!

Moi - Is there anything to see there? Because I'm too tired to come up with that many ideas and I want to do something! Like... Bowling, or pool or... we could go to a graveyard!

Paul - You want to walk around and read the names?

Moi - Yes!

Paul - Graveyard it is then!

Allt började i fredags med att småhopplösa moi som vanligt var sen. Samtidigt, på något vänster lyckades jag handla mat & vin, baka lingonmuffins & två pajer, laga pastasallad samt tvätta håret, fixa till mig & åka 7 hållplatser på tunnelbanan (med två ton prylar, i kornblå shortsdress & gula ballerinor) på 2.5 h. Nytt rekord i effektivitet! Att sedan alla utom Paul & Ali kom typ 2 timmar för sent gjorde att min lilla fördröjning kändes mer ok! Huttade absolut, åt senapssill eftersom Martin tryckte på min ömma punkt - 'Jaha, men hur länge sedan var det du åt det då? För om det var när du var åtta så räknas det inte!' - moffade lite för mkt lingonmuffins, posade på typ åttio kort (kommer sen) & kikade under lugg i vår enda blomsterkrans...

Hur midsommarafton slutade? Klockan 6 på morgonen i ett träd på en kyrkogård tillsammans med en tvättbjörn & Paul, absolut bara bubblandes av skratt... Med andra ord - en väldigt lyckad, om än något skruvad, midsommarafton!

så är jag sen... Inte massivt, men med tanke på att jag ska vara hos Martin om senast 3 timmar & jag måste handla, baka paj & pavlova samt fixa till mig så börjar det bli lite stressigt. So, nu ska jag springa upp & printa ut min eminenta frågesport samt det hedersdiplom som den stackars vinnaren kommer att emotta (tillsammans med en förpackning ballerinakex) innan det är dax att älga tillbaka till huset! Sedan blir det till att laga mat i snyggaste munderingen - värmespolar, Meghas morgonrock i storlek XL (dock från chinatown) samt bettskena för att få riktigt vita tänder fram till första klunken rödvin! ;)

Puss & tjing!

Men att ta sig till gårdagens middag var däremot en liten mental pers. Först & främst - det var torsdag, vilket är jämställt med klättring för mig. Knatade således lite småtjurigt iväg från kontoret vid halvsju bara för att inse att spårvagnen som jag behövde ta inte ville gå - så det blev till att promenera. Vilket var superskönt - only problem, det ökade på min ambivalens... För efter att ha presterat de bästa 45 minuterna orienteringsförmåga i mitt liv blev jag apförvirrad ca 400 meter från min slutdestination. Snurrade obeslutsamt runt på trottoaren när en kille kom fram & frågade om jag behövde hjälp. Tänk kombon snygg (rolig!) kille & den sötaste lilla hundvalp du någonsin sett... Ehum, var ju lite svårt att slita sig från den konversationen. Tycker att det om något visar på min level of commitment när jag väl har lovat något! :) 

Kommer jag nog att ha riktigt kul! För i princip alla (utom en störig klotrund 4: e generationens italienare som fortfarande envisades med att prata för högt, 'krydda' sitt språk med diverse Ciao bella & kyssa på hand - isch) som jag träffade igår var supertrevliga! Hade jättekul & hade svårt att inte vinfnittra under den högtidliga förklädesceremonin.

Dominic - Eh, Sarah... Is this the only size that we have?

Sarah - Ehum, yes. I asked them and it's a one size fit them all...

Dominic - Well...

Sarah - In there defence, it's not too small, it's just that I guess that the standard apron size is not measured after tinny Swedish girls.

Moi - Oh, I'll be fine! I'll just have to put a knot on the strap around my neck and wrap the other straps around me so that I don't step on them! See!

Dominic - Well, it's still quite obvious that it's too big, by far...

Jaha -tar ju emot att skriva, men jag förutspår en förlust i morgondagens tävling. Detta talar emot mig:

1) Jag kommer att vara bakfull

2) Jag har mött den andre kocken (jo vi är bara två kombattanter) - han pratade buljong...

3) Jag känner min assisterande kock, & det är inte Scot som jag trodde & hoppades på. Nope, istället är tanken att Greg ska vara mitt biträde. Det känns lite som om Martha Stewart skulle bli fast med Baloo som medhjälpare, Bree van der Kamp med Alice Timander...

förlusten drog Martin & jag omgående & smålulligt till IKEA där vi tröståt köttbullar (han) & lax (moi). Sedan kittade vi upp oss på diverse nödvändigheter så som värmeljus, diskborstar & förvaringslådor. Dessutom köpte Martin väldigt optimistiskt 3 burkar inlagd sill som han har tänkt sig att våra stackars gäster ska tvinga i sig på fredag. Moi glodde äcklat & köpte istället på mig ballerina kex (pris i vår frågesport) & Annas pepparkakor. Pepparkakorna kommer att användas i en av mina påhittade svenska traditioner.

Break a traditional cookie in to pieces and think of all the aspects that you search for in a partner while you do so, then sacrifice the ‘twin cookie' under a tree before the dawn rises - and your ultimate partner will be revealed to you in your dreams!

Moi's tankegångar under det att jag sippade på min andra pint & följde inte så mkt spelet som Olof Mellberg:

Saaatan i gatan! Hade jag levt på tolvhundratalet i Normandie & vikingarna hade kommit dit & skövlad, bränt, plundrat & våldtagit så hade de ju gärna fått se ut på det sättet...

ungefär så som jag trodde igår. Ryssland manglade över Sverige, Ljungberg drattade omkull titt som tätt & moi orkade inte sätta sig in i offside regeln på grund att:

1)      Jag var för upptagen med att dricka min Guinness

2)      Jag var för upptagen med att fånstirra på Olof Mellberg

So, veckan har gått från relativt lugn till att bli något fullspäckad... Imorgon ska jag möta upp Laura för lunch & sedan blir det aktiva middag inför lördagens tävling, fredagen kommer att ägnas åt att förbereda vår midsommarfest samt dricka med, eeehh måtta? Tävling lördag + BBQ hela dagen. Söndag - håll tummarna för uppehåll, för i så fall åker vi ut & klättar! Just nu känner moi ett stort behov av att infoga konceptet fem kvart i timmen...

Idag? IKEA på schemat! Tjo vad roligt! Fast först ska Martin, moi & en av hans kollegor mötas upp för öl & fotboll vid tresnåret - spännande spännande! Ska Fredrik Ljungberg filma, får vi stryk av Ryssland (som det ju gått ruggigt bra för rent sportsligt på sistonne), kommer moi att lyckas lära sig off-side regeln? Ah, who cares - vi kommer att dricka öl, det gör allt trevligare! :) 

Ångesten har börjat sjunka undan så smått, plats på scen för skräck! Vad som försiggick i min hjärna när jag tackade ja igår kan man ju verkligen fråga sig...

Sans & vett - Um, kul... Men du har faktiskt inte lagat mat sedan i SEPTEMBER! & dessutom, så himla bra har du aldrig varit heller.

Moi - Whoohaaa! Iron chef! I'm going to be an Iiiihhroooon Cheeef!

Sans & vett - Va vänta lite nu! Det hela bygger ju på att man ska kunna improvisera i köket, du kan inte improvisera! Du ägde ju typ 30 kokböcker när du bodde i Lund!

Moi - Petitesser! Man lever bara en gång & yadayada... Kan inte tacka nej till något så tokigt, det bara måste ju bli flippat & kul!

Jepp, så nu sitter jag här & googlar koktider för kött på betald arbetstid...

Eftersom trädgården på baksidan av huset just nu inte har det mest omfattande marktäcket (yttepyttesmå klövergrodar) har den blivit favorittillhåll för en rödhake & hennes unge. & det är baby robbin som fyller mig med beundran, för det lilla livet har en så underbar attityd! Anledningen till att mamma rödhake släpar hit sitt enda lilla barn vareviga dag är att försöka få sin avkomma att leta mask själv. Vilket går fruktansvärt dåligt, baby robbin är nämligen av den meningen att 'mamma gör det bättre'. Nu borde man väl tycka lite synd om den lilla varelsens mor, men det är bara så roligt att följa hennes fruktlösa försök! Hon letar reda på mask, hon knölar ned dem framför sin unge, ungen ser bortkommen ut, hon petar på masken så att den ska slingra sig frestande, ungen tittar uttråkat bort, hon ger upp & matar sitt barn - ungen skuttar luddigt runt i triumf.

kommit fram till en sak, som jag i & för sig redan visste men som nu är än klarare. För igår när jag tvingades agera extralärare åt Trevor knatade det förbi minst 3 killar som verkligen spanade in mig. Detta är naturligtvis trevligt, men inte något som sker lika tydligt i vanliga fall. Vilket beror på att moi alltid bara hänger med killar när jag är på TCA. & nu när jag klättrar med Martin, som jag i princip bara pratar svenska med, är det ju helt kört - det begriper ju till & med jag... Satan i gatan också. Så nu är lösningen att:

1) Börja klättra med någon som alldeles uppenbart är för ful, tex Trevor som nästan tangerar min australiensiske extrahandledare i att lika sideshow Bob

2) Börja klättra med en tjej.

Suck, ingetdera alternativet känns ju så där jättelockande.

som Trevor inte fixade:

1) Göra en dubbel åtta - vilket är typ det mest grundläggande som finns 

2) Klippa in repet i karbinhakarna på rätt sätt. Nu finns det dessutom en mängd olika sätt att göra det fel, & guess what - Trevor prickade in alla!

3) Dra in slacket på mitt rep. So moi föll flera meter nedför väggen när det var tänkt att jag skulle göra ett första litet provfall på ca 1 meter...

Chris (vår lärare) - Trevor! You have to pull the slack! If she would have been closer to the ground she would have hit it!

Trevor - But you told me that there had to be some slack!

Chris - Yes some, not like half the rope!

Helt fantastisk gårdagskväll! Var så vansinnigt roligt, hade inte behövt oro mig över huvud taget! En av de saker som jag gruvat mig mest över var att jag skulle vara den elev som tappats mest gånger på huvudet som liten - but nooo! Vi inledde nämligen med att checka hur mkt vi klättrat utomhus tidigare & helt plötsligt visade det sig att moi var veteranen i gruppen, märklig känsla! Sedan hade jag ju faktiskt inte behövt oro mig för att vara mest bakom flötet eftersom moi av någon outgrundlig anledning alltid blir ihop-parad med de mest hopplösa fallen. Detta sträcker sig tillbaka till förskolan då jag alltid fick promenera med ungar som inte kunde ett ord svenska, eftersom 'Ida pratar så bra!', tills igår då Trevor blev min partner. Trevor gjorde allt fel, & då menar jag allt...

Jippi, har bokat in ett IKEA besök med Martin på onsdag! Har inte varit dit på evigheter så nu ska det bli skönt att få frossa lite i rangliga svenska möbler & knöla i mig lax till lunch! Fast litet minus är ju att Martin också kommer från Sverige, är nämligen superkul att plåga ickesvenskar med poänglös IKEA-information. Roligast alla kategorier var Rob: 

Moi - Måla! Du you know what that means?
Rob (lite smådesperat) - No, can we go now?
Moi - It means paint! Because they are crayons! In Swedish ‘krita', which is also the term for the Cretaceous!
Rob - Fascinating, can we go now?
Moi (elakt) - Oh, I like that table! Not that it will fit into my room, but I like it! I wonder how much it is? In Swedish table is bord by the way, let's see what it's called!

Kunnat vara ute & klättrat igen med Martin & Jaime, men känner att jag måste spara armarna lite eftersom min kurs börjar imorgon. Fast, jag hade ju ljugit om jag sagt att jag inte hade velat vara ute med dem... Any case, denna dagen skall ägnas åt att vara flitig på hemmaplan! Moi ska skrapa på bron, arbeta i trädgården & plöja ett mindre artikelberg. Sedan ska jag också tåta ihop vår inbjudan till helgens fest samt börja fila på menyn. Martin förespråkar nämligen sill & potatis, vilket jag har en vag känsla av att endast han kommer att uppskatta. Själv får jag hulkningar när jag tittar på inlagd sill - det ser ju bara så vansinnigt dött ut. So moi tänker pajer, sallader & smörgåstårta! Only problem, det här med att tillverka räksallad själv känns lite vanskligt... hm, går kanske att hitta ett substitut nere i Chinatown? :) 

Fick förövrigt lovord för två vitt skiljda saker igår:

1) Ari, som var i samma team som Sandra, Martin & jag förklarade att jag hade vackra ögon. Moi tackade & gottade mig ofantligt åt att jag var en bättre klättrare än honom...

2) Sandra hostade ur sig 'You're good' innan vi skiljdes åt efter att de släppt av oss vid tunnelbanan. Vilket var så oerhört oväntat att jag bara stod & fångapade ett tag innan ett brett leende spred sig över mitt ansikte. För shit så glad jag blev! Whooha! 

Trots mina betänkligheter gällande björnar & pumor drog jag med Martin, Paul & Sandra ut & klättrade igår. Helt underbar dag! Framförallt var det en dag som var väldigt bra för mitt självförtroende när det kommer till att klättra utomhus. För jag lovar, det är en fundamentalt annorlunda erfarenhet & en utmaning fysiskt men framförallt psykiskt. Att inse att man inte har kraft nog i armarna när man klättrar inomhus är lugnt, men befinner man sig 30 meter upp i luften vid ett överhäng (klippstycke som sticker ut) så är det en helt annan sak. I skrivandes stund är mina knän helt blåslagna, men jag är lycklig som få - för vet ni vad, jag klättrade bara 5.6or & 5.7or utomhus igår! Vilket kanske inte låter så där vansinnigt mkt med tanke på att jag klättrar 5.9, 5.10- inomhus - men skillnaden är som sagt milsvid (vilket innebär att en 5.1 ute lätt är jämbördig med en 5.4 på gymmet). & att komma upp på en 40 meter hög klippa som man själv klättrat uppför & upptäcka att man hamnat mitt i en grupp kalkongamar som cirklar runt på luftströmmarna - obetalbart, helt obetalbart.

Upptäckte jag dessutom att de hade en sektion med böcker som endast avhandlade ämnet björnattacker/oönskade närkontakter med den lokala faunan. Favoritboken är utan tvekan den 93 sidor långa 'Don't get eaten'. & nu handlar det inte om att bli uppäten av knott, för det kan du läsa om i den lika långa (?!) 'Don't get bitten', utan om att verkligen bli någon annan varelses middag. Jag vet inte om det bara är jag, men det här med att kampa börjar kännas mindre & mindre lockande... 

Kom så Martin & moi iväg till MEC på fredag eftermiddag för att hitta något ytterst nödvändigt till mig, nämligen... tada - mitt första klättrarrep! Oh, me like so much (trots att det är orange!)! 60 meter glädje, kan det bli bättre? :) För eller senare måste jag dessutom köpa på mig ett utomhusrep, men än så länge kommer detta att fungera utmärkt! Fast shit, hade något talat om för mig i januari detta året att jag skulle lägga ut $140 dollar på ett rep så hade jag skrattat mig sönder & samman... Anyway, nästa tur till MEC kommer ägnas åt att köpa på mig lite slingor & locking karabinas - vilket betyder att ALLA kommer att släpas med ut i skogen för att klättra nästa gång jag dimper ned i Sverige!

Imorse när jag aptrött stod & vattnade trädgården med Isoldes måttligt fungerande trädgårdsslang kom jag fram till att moi är en projekt junkie. Det krävs liksom att jag ständigt har något att göra för att jag skall känna mig helt tillfreds. Exempel som styrker min slutsats:

1) Jag arbetar mot en PhD...

2) Projekt bli en bra klättrare - motion & kost har omformats för att jag ska bli riktigt bra

3) Trädgården - gud vet varför jag harvar runt där ute när den inte ens tillhör mig...

4) Skrapa trappen trären (ett ännu större frågetecken) samt måla om den

5) Hyser dessutom planer på att måla om vissa möbler samt att fixa till Robs gamla rum nu när det står tomt...

Tja, det sägs ju att sysslolöshet i princip är en enkelbiljett till depression så jag antar att det är sunt... Let´s say so! =) 

För att knyta an till föregående inlägg så kan jag ju också informera om att moi drabbades av psykbryt på TCA igår. Martin tog nämligen sitt ledartest, i.e. knatade i princip omgående bort till receptionen & anmälde mig till deras nästa kurs. Hade väl lite vagt hoppas på att den skulle börja om en månad eller två, vilket inte var fallet... Nope, på måndag drar den igång. Alltså, om fem dagar kommer jag att börja öva på det som Rob förutspådde att jag skulle klara av i Oktober... Efter att jag betalat mina $115 kom paniken.

Moi - Eeeeh, this feels strange - Oh My God, I will start practising on MONDAY!

Martin - Men Ida, det är ingen fara! Du klättrar ju redan så himla bra!

Sandra - You'll be fine.

Moi - But I always thought that Rob would be here with me when I did it, and... well he always said October...

Sandra - Well Rob isn't here anymore, and you'll be fine!

För er som inte träffat Sandra - detta är nog det vänligaste jag någonsin sett henne, vanligtvis är hon typ det torraste som finns & sympati finns bara inte på agendan. Vilket gjorde att de där framhackade små orden de facto fick mig att lugna ned mig lite. So, Monday it is!  

Har ju tidigare nämnt att min orienteringsförmåga är totalt icke-existerande. Imorse bevisade jag detta för mig själv till fullo. För på något vänster resulterade en yttepytteliten detour in i en park i att jag virrade bort mig fullständigt. Således förvandlades min lilla trevliga morgonpromenad till att moi tvingades försöka uppbåda någon slags känsla för vart jag egentligen befann mig... Det gick uselt. Soo, istället för en tur på 2 km tillryggalade moi 5 kilometer innan jag slutligen kunde stappla in i hallen alldeles yr i huvudet pga matbrist (power walks utförs innan frukost). Det är ju inte utan att det känns lite orättvist att jag inte har begåvats med något lokalsinne över huvud taget. Ta till exempel min farbror & hans fru, deras enda hobby är orientering - hade inte en endaste liten spillra av detta intresse kunnat smitta av sig på mig? But nooo, den delen av min hjärna är totalt tillbakabildad & refererar i panik till ryggraden så fort det kommer till att hitta någonstans...

Knäppte detta kortet igår innan jag drog & klättrade men hade inte tid att lägga upp det - men checka! Ser ni likheten eller?! Jag känner mig som en kvinnlig version av Sylvester Stallone! Alternativt hur Lara Croft hade sett ut om hon varit blond & något mer missgynnad! Ah, detta är outfiten att köra på alltså, gissa hur många huvuden man lyckas vrida på när man har saker fastspända med karbinhakar vid kroppen?! :)

Detta med att Magnus tar studenten är ju som sagt lite overkligt. För det är ju min lillebror som vi talar om! Fatta, när han kom hade jag redan utvecklat en fäbless för skor, kunde jag fiska på egen hand & insett att födelsedagar var den tid på året som det gäller att önska sig så storvulna saker som det bara gick. Jag har alltid varit ååår före, & så helt plötsligt är lillebror färdig med gymnasiet?! Helt sjukt. Fast det är klart, det var himla länge sedan som jag stod där gastades på flaket... & minns det som igår, nja - var lite för bakfull för det. Fast jag minns åtminstone delar av vår lastbils-slogan: Vi ses på Nobelfesten, vart ses ni? NV3(A?) 

på mitt knä så fick jag den i torsdags när jag var på TCA och inte riktigt var helt hundra med när Martin skulle hissa ned mig från en vägg. Anyway, möttes upp där igår eftermiddag. Var i princip bara vi två på hela stället eftersom det var varmt som en bakugn. Shit, höll på att dö. Vi var helt glansiga av svett båda två, men ingen ville ge upp eftersom vi klättrade så bra. Klättrade en ny 5.10- rent och gav mig för första gången på en 5.10+ som gick över förväntan - så nu sitter jag här och toklängtar till imorgon då jag kan åka dit igen! Fast då ska jag plocka med mig lite mer prylar än vad jag gjorde igår. Både Martin och moi åkte nämligen dit endast och enbart med våra klättrarprylar - vilket gjorde att vi var typ uteliggarfräscha på tunnelbanan när vi sedan åkte hem...

Ahh, titta så fint denna bilden sammanfattar i princip allt som pågår i mitt liv just nu. Jordiga fötter - moi är fullt sysselsatt i trädgården. Erbarmligt ful trapp - moi ägnar flitigt lite för mkt tid åt att skrapa på den så att jag kan börja måla. Blåmärken på benen - klättra är en drog och det roligaste som finns! Hupp, bara en överstrykningspenna samt ett vinglas som saknas så är det moi i ett nötskal!

På tal om Isolde, hade en rätt rolig diskussion med henne igår. Grejen är att hon måste måla om trappen, vilket hon ser som världens straff. Moi däremot saknar att få reparera & pyssla något helt ofantligt - erbjöd mig på stående fot att fixa det åt henne.

Isolde - What? For real? Why?

Moi - Because I like to repair stuff, and it's just so nice when it turns out good and you know that you have done it yourself! So, do you have one of those things to scrape of the paint?

Isolde - My, o my... You are really one of those...

Moi - One of those?

Isolde - The world is divided into two types of personalities. The ones that are like me, which will always search for the easiest solution and that will always do as little work as possible. And then there are the people like you, which will always do it properly - the people that make people like me to feel utterly, utterly, bad...

En närmast övernaturlig händelse inträffade i lördags, Isolde & moi befann oss båda samtidigt i köket! & detta utan att:

1) I Isoldes fall - rosta bröd, bre på jordnötssmör & tappa upp ett glas vitt vin

2) I mitt fall - halvera en avokado, klicka på creme fraiche & tappa upp ett glas rött vin

Nope, istället lagade vi båda mat! Fast i mitt fall berodde det ju mest på att Martin var och hälsade på & att vi inte orkade gå ut & äta... Men ändå! Fatta, spisen användes av oss båda samtidigt!

han börjar vänja sig! Apsent, efter det att Jaime och Jessie åkt hem och inne på vår fjärde öl, sitter vi och diskuterar olika idrottsaktiviteter som vi utövat och som vi skulle vilja prova på.

Moi - The Athletic Center (gratis för anställda vid UofT) har hur mkt roliga saker som helst! Funderade på att köra vidare på yoga, men jag känner mig så bekväm med den form som jag utövar att jag vill prova på något nytt. Så jag ska börja med balett för nybörjare till hösten. Stod dock och vägde ett tag innan jag bestämde mig för att börja med baletten denna termin, men nästa år ska jag nog ta upp fäktning!

Martin (simultant) - Fäkting! Smurf!

Moi - ...?!

Martin - Ida!

Moi - Men va, hur kunde du veta att jag skulle säga fäktning!

Martin - Det bara kom till mig, jag bara visste att du skulle säga det! Kan ha att göra med hela din personlighet och din fysik, jag vet inte - men jag bara visste att det var det du skulle säga!

Min nya vän är synsk.

att se hur Martin långsamt börjar vänja sig vid min personlighet:

Moi - So, det är förmodligen lättast om vi drar ut till IKEA och fixar lite saker där, måste ändå dit och köpa upp mig på lite förvaringsboxar.

Martin - Då vill jag hänga med!

Moi (gravallvarligt) - Det får du inte.

Martin - Va? Men joooo, jag vill också åka dit!

Moi - Jaha, men du får ändå inte följa med.

Martin - Men, va?! JooooOOOOooo!

Moi - Nu vill jag ju inte åka dit med dig, men jag antar att jag kan göra ett undantag om du går med på att gå tre steg bakom mig som en symbol för respekt...

...tystnad, sedan hysteriskt skratt från min sida, 'Aahaha! Du skulle se ditt ansikte just nu! Självklart åker vi dit tillsammans, jag bara retas med dig!'

Igår under middagen med Jaime och Jessie kommer Martin och jag gemensamt fram till att vi måste fixa en midsommarfest:

Martin - Det hade varit super om vi hade kunnat fixa en midsommarfest!

Moi (simultant) - Vet du, kan vi inte ordna en midsommarfest?!

Moi - Gaah, SMURF! He is not allowed to talk now! He's not allowed to talk!

Jaime - What, Martin's not allowed to talk?

Moi (trött) - Oki, we will have to go through some basic rules here...

var det däremot lite mer flärd här i Toronto! & flärd det är något som moi gillar till 100%! Mötte först upp med Isolde för middag & vin & sedan bar det vidare till RTH för att lyssna på Torontos symfoniorkester. Moi älskar stora konserthus! Inte bara för musiken (som var helt fantatiskt) utan även för alla människor som är där! Alla små chanel klädda tanter & alla superprydliga humosexuella par - passar moi som handen i hansken! :) Gårdagskvällen fick mig dessutom att omvärdera Prokofiev & jag älskade Leonard Bernsteins version av Candide. Seriöst, den som kan göra njutbar musik av en så deprimerande bok är ett geni! Jag menar, Voltaire måste ha varit inne i en major mental svacka när han skrev den...      

Moi  - Good morning! Have you seen what I did in the garden yesterday?
Isolde (kikar ut) - Oh! It's lovely! White bleeding hearts! And a kid's rubber ball...
Moi - Hm, yes I know. I saw it as well. I guess that it belongs to the neighbours.
Isolde - Ihihi! Maybe you can plant something ridiculous dangerous in the garden and avoid any further problems! 
Moi (forcerat, samtidigt som jag med foten skjuter morgonens inköp bakom en byrå) - Ahaha!

Vad jag köpte på min tidiga lilla power walk? Digitalis!

jublade moi & skuttade tillbaka till de andra vid bordet för att meddela dem den glada nyheten.

'2 inces, my monkey value is 2 inces!' underrättade jag Paul när jag pressade mig ned bakom honom på stolen.

Paul - I'm so happy for you and I have to admit that I'm even happier! If I only would have known before that this was the result of stealing you chair...

Nathan - Well Paul, if we had known that I think that we all would have attempted to steel it from her!    

Moi - Sillies! Now Paul, don't move I want to braid your hair!

Paul - Can I take it out afterwards?

Moi - No.

Paul - Will you spank me if I do?

Moi - No, I will not flog you - I will just tie you up for your bad, bad, behaviour! And stop biting your chuckles!

Som sagt - Martins min, så priceless!

Efter vårt pass på TCA (I rock, är inne i världens flow) drog vi alla ned till 'Old Nick' för middag & öl - speciellt öl. Sjöng för Sandra som fyllde år & hade allmänt superroligt. Någon gång under kvällen dök så ordet monkey-factor upp. Har hört det tidigare men aldrig luskat vidare i detta begrepp, innan igårkväll dvs. Oki, så här fungerar det:

1)      Ställ dig mot en vägg

2)      Lägg fingertopparna på din ena hand mot golvet & sträck sedan upp din andra hand så långt du bara kan

3)      Checka sedan om du är kortare, lika lång eller längre än ditt 'vingspann'

Eftersom moi är kortare så har jag ett positivt monkey value - vilket är sjukt bra när man klättrar! Whooha!

Av ren nyfikenhet var jag tvungen att checka hur gammal Martin är. Visserligen insåg jag väl redan innan att chansen för att han skulle vara född 1984 var minimal (eftersom han arbetar med sin PhD) men det var inte utan att moi blev lite små-chockad när jag fick höra att han var 31 (hade gissat på 27, max). Anyway, det gör ju det här med flickvännen lite lättare att bära eftersom jag nu vet att jag aldrig hade kunnat bli brudtärna på ert bröllop. ;)

Fast suck iaf, för ni hade varit typ världens sötaste & jag hade haft så roligt åt att höra er två prata på samma gång!

Var evigheter sedan jag såg Paul senast, vilket vi genast såg till att ta igen igårkväll. Det började med att han smög upp bakom mig & la händerna över mina ögon när jag pratade med Martin. Väl medveten om vem det var spelade jag ovetandes enligt konstens alla regler, fast eftersom moi är moi så gjorde jag det på mitt sätt.

Moi - Oh, who could it possibly be? My, oh my, I'm just totally confused right now! Hm, I think that I will have to put down my water bottle and my flip-flops on the floor while I'm thinking!

Vilket jag gjorde, något som i sin tur innebar att jag (& därmed vi) tvingades böja mig framåt, vilket Paul & jag båda fann ohyggligt underhållande! Svängde sedan om & hoppade upp med benen kring hans midja & han snurrade runt mig till dess att jag skrattade så att jag knappt fick luft. Martins min var obetalbar - ah, vad jag har saknat att umgås med skötsamma svenskar! 

Hamnade förövrigt i en lätt bisarr diskussion med Isolde idag - hur folk reagerar vid ett dödsfall. För dessvärre är det väl ofta så att just den typen av händelser drar fram det värsta hos folk. Isolde förklarade att hon redan nu har apmkt ångest över hur det ska bli när hennes föräldrar går bort eftersom de är sju syskon i familjen, varav en syster är schitzofren & en bror 'plain nuts'... Tackade tyst min lyckliga stjärna för att moi endast begåvats med en bror som kan passera som någorlunda normal.