MsBree

Idag är det Tors & min första dag hemma utan Paul - han var nämligen tvungen att åka in & fixa lite saker på kontoret. Så här långt har det väl inte gått så där jättebra... Tor har ägnat ungefär all sin vakna tid, som har varit generöst tilltagen, åt att låta som om han bränts på bål. Dessutom har vi en härlig natt i bagaget då han typ fick för sig att han jobbade som fångvaktare på Guantanamo - här skulle det inte sovas! Så eftersom Paul ju faktiskt var tvungen att sova för att orka prestera på jobbet var det moi som fick dra nattpasset... är alltså inte mitt piggaste jag i nuläget. Det enda som ger hopp i nuläget är at vi närmast maniskt pulat in varje liten sak Tor gjort i en app & tittar jag på amningsstatistiken så har vi snittat väldigt många timmar de senaste två dagarna. Väljer därför att se på det här som en tillväxtfas, att han helt enkelt behöver amma mer någon dag eller tre för att få upp produktionen & sen HOPPAS & BER jag att vi kan återgå till lite mer humana nätter. För alltså, när Mammut började irritationsklösa (något han gör när han vill ha uppmärksamhet) på ett varmluftsgaller klockan fem den här morgonen & Tor samtidigt började skrika bloody murder & jag fått in totalt 40 minuters sömn under hela natten... Då kändes det lite omänskligt att inte kunna ringa in en taxi & fly fältet till närmsta hotell.

Innan Tor föddes hade jag som ambition att pyssla ihop en mobil till hans säng, hade en massa uppslag men kom mig riktigt aldrig för att dra igång hela projektet & nu är det ju bara kört. Jag kan pyssla lite medan han sover, men för stunden ligger det på nivån "gör sånt jag gjort tidigare". Improvisationsförmågan/kreativiten känns inte på topp just i nuläget om vi säger så. Kastade därför in handduken när det gällde mobilen, så idag åkte vi till Target & köpte en. Blev en med zoo-tema, som verkar ha blivit vårt oplanerade barnrumstema, snurrfunktion & inbyggd speldosa:

Så rent mekaniskt är den way more fancy än vad jag någonsin lyckats tåta ihop själv... men liiiten suck för att jag inte kunde förse honom med en egentillverkad. Nåja, det är väl inte direkt som om han kommer att få gå till psykolog enbart baserat på köpesmobil. Dessutom såg knyttet rätt nöjd ut innan han dåsade bort:

Snön lyser inte vit på taken & dessvärre är det inte bara tomten som är vaken. Tor & jag har nämligen hängt här i soffan i två härliga timmar, från kvart över fem, & jag kan inte begripa hur en sån liten varelse kan vara SÅ pigg. Det är liksom helt orimligt - jag menar, katterna är ju utslagna & de är ju ändå nattdjur! Det värsta är nog ändå att det lilla terrorknytet då & då sover räv. Han verkar vara helt utslagen, hoppet väcks hos mamman, jag smyger ner honom i hans säng, löper bort till min sida av madrassen, lägger mig ner & ber om tystnad. Inledningvis hörs inget, för en minut eller två förleds jag till att tro att allt gått vägen, sen kommer det - ett första litet knyst. Jag håller andan... Kanske, kanske, att det är falsklarm & han kommer somna om? Det kommer ett ynk, sen två, mitt hopp sjunker, så blir det tyst en minut igen & jag mitt arma fån börjar drömma om sömnens land igen. Det är då han sätter spiken i kistan & gör det klart att här, här ska det INTE sovas. Så jag vacklar upp & förflyttar den lilla sadisten samt mig själv till soffan för ytterligare en vända i det fruktlösa spelet "Få Tor att sova" & han ligger åter igen i mina armar & ler ett litet tandlöst gas-leende & på något sätt gör det det hela uthärdligt.  

Jag har hört att äldre syskon ofta faller tillbaka när de får en lillebror eller lillasyster - så där så att de plötsligt vill få lite spädbarnsbehandling de med. Undrar om Digby drabbats lite av en sväng av detta... För det finns liksom inget bättre än att få hänga på varje pryl som är Tor-relaterad. Har vi dedikerat en pryl till Tor blir den per automatik Digbys, enligt Digbys egen logik då. Liggdelen till vagnen, check!

Det bidde inte så mycket av den här dagen, Tor var nämligen rätt kinkig under natten & lagom tills att jag somnat in någon gång vid 4-5 i morse gick hans andningsalarm igång. Visade sig att det bara halkat åt sidan, så det var aldrig någon verklig fara men PANIKEN. Herrehjälp vad högt hjärtat åkte upp i bröstet & sen vägrade det liksom att lägga sig tillrätta i bröstkorgen igen. Så jag var vaken till klockan 11, då jag tillslut bara tippade omkull i någon form av medvetslös dimma fram till halv två på eftermiddagen. Falskalarm till trots, lever så mycket hellre med ett par nätter i den här stilen än att lägga honom utan alarmet... För då ligger jag där helt stirrigt & glor mot spjälsängen & önskar att Paul ska andas tystare, helst ljudlöst, så att jag kan höra Tors små pipiga andetag & suckar. Den här oron som kommer med de små liven... hade aldrig förstått innan ur stark den är!

Fördelen med att vara en svensk-kanadensisk familj är ju att vi får TVÅ jular - måste ju fira både den 24e & den 25e! Så igår hade vi svensk julmiddag för oss själva & körde paketöppning nummer ett & idag körde vi nya friska tag & Pauls föräldrar kom på jullunch med tillhörande andra paketöppning. Innan de kom surrade jag runt i köket & fixade välkomstglögg & Paul fick i uppdrag att sätta på Tor något "fint". Visade sig att han köpt en liten juloutfit till Tor utan att visa den för mig - så helt plötsligt kom han in i köket med den minsta tomte jag någonsin sett!

Jag var osäker på om vi skulle få ihop det - men med Tor i Babybjörnen på Pauls mage & lite överväxel på mig i köket bidde det julmiddag även här i huset. Inte farmors köttbullar, crepes hanns inte med & jag glömde tina räkorna men ändå julmiddag! Salami, rökt ren, rökt & gravad lax, janssons, köttbullar, skinka, fyllda ägghalvor, rödbetssallad & VÖRTBRÖD som gick att äta! Har nämligen kämpat med vörtbrödet varje år vi firat här i Kanada & bara producerat den ena tegelstenen efter den andra. Jag & kanadensisk jäst är nämligen ärkefiender... Så HA på jästen, för i år hittade jag ett vörtrecept med bikarbonat & det blev så himla bra!

Sakta, sakta, börjar det kännas lite mer jul här i huset. Paul kom efter mycket om & men hem med en plastgran - efter att ha sökt av hela Guelphs närområde visade det sig nämligen omöjligt att få tag på en riktig gran så här nära inpå jul. Memo till oss själva inför kommande jular. Fast i år kändes det rätt bra ändå. Vi har nämligen inte lyckats köpa på oss en dammsugare än, så tanken på episka mängder barr överallt gjorde att jag faktiskt smygglädjs åt plastversionen. I nuläget har Paul pysslat ihop den & fått upp julgransljusen medan jag griljerat skinkan & kokat upp en massa rödbetor som ska bli sallad. Hade velat få ihop en sats nanaimo bars också, men det kan vänta tills imorgon, i nuläget är prio ett att få upp resterade julgranspynt. Ja... prio ett efter "konstruera liten papphatt åt katt":

Det är ju skönt att saker & ting kan vända rätt snabbt, sedan förra inlägget känns allt redan mycket bättre. Inte för att det har börjat snöa (snyft) MEN:

 

1) Mammut beslutade sig äntligen för att inte envisas med att klösa på varje dyr babypryl han kunde hitta

2) Tor fick ur sig lite gas & är väl om inte sitt gladaste jag så åtminstone lite mindre förtvivlad

3) Paul blev klar med paketinslagningen & har åkt iväg på julgransshopping

4) Jag har kokat klart vår julskinka. Den låg i lite för länge & behöver fortfarande griljeras, men det är i alla fall bättre än "rå okokt köttklump"

5) Det knackade på dörren precis innan Paul skulle åka iväg & ett bud levererade en liten låda som han beställt - men följande innehåll

Jag hade ju så gärna velat skriva något småputtrigt julglatt just nu - men dessvärre är väl julstämningen inte på topp här i huset idag. Dels är det plusgrader & regn ute (döden) & dels har en viss liten herre inte sovit speciellt mycket i natt. Vilket ledde till att föräldrarna inte tog sig upp ur sängen förrän vid 11, dock fortfarande i zombie-tillstånd. Tanken var sedan att vi skulle få en massa gjort, men istället har vi slagit till på 0 avklarade projekt. Tor kan vara lugn i typ 5 minuter, om han får vara nära & hålla handen:

Nu är ju min erfarenhet av riktigt små bebisar rätt begränsad, men jag inbillar mig att vi fått en förhållandevis lättsam liten unge. Idag drabbades Paul nämligen av "vi måste ha en BabyBjörn-feber" & vips lustigt befann sig alla mänskliga familjemedlemmar i bilen för liten road trip. Som naturligtvis blev en bra mycket längre exkursion än vad vi tänkt oss - vi är verkligen sämst på att ta oss från punkt A till punkt B utan femtioelva småstopp/felåkningar. Det hela gick dock över förväntan bra, under hela färden, cirkus 4 timmar totalt, sov kotten eller tittade ut genom fönstret:

Tor har tillbringat större delen av sitt lilla liv i olika pyjamas-outfits. Dels för att det är praktiskt, lätt att ta av & på, men mycket också för att de flesta kommer med sjukt söta små pyjamasfötter. Geologen i mig dog därför lite av glädje den dagen vi hittade en stegosaurus pyjamas (logo på bröstet & baken) med tillhörande små gröna dinofötter!

För ett litet tag sen blev vi inbjudna till Pauls vän Phil pappas 60-års kalas. Vi velade lite fram & tillbaka om vi skulle gå eller inte, men så pratade Paul med Phil & fick höra att det skulle vara en "liten intim tillställning" så vi bestämde oss för att våga oss ut med Tor. Vid sjutiden svängde vi in på Phils brors gårdsplan & möttes av en djurtransport med tillhörande ren...

Igår föll Tors "navelsträngsstump" av, så idag inleddes en ny era i hans lilla liv - första gången kotten sportar byxor & strumpor! Har nämligen bara kört på pyjamas så här långt eftersom vi var rädda att sätta press på stumpen.

Idag var det dags för Tors 2-veckors kontroll hos barnmorskorna. Check på godkänt hörseltest! Fast det hade vi redan listat ut, så fort vi tappar eller stöter i något reagerar han nämligen tydligt. Allt annat såg också bra ut, det enda lilla misslyckade med besöket var väl att han kissade på vår barnmorska. FAST. Det var en stand in för Mitra & Elisabeth, som båda var borta idag, så det kändes inte så otacksamt som det annars hade gjort! Annars gjorde den här synen mig så himla glad:

Woot - så mycket bättre dag idag, blir lätt så när ens lilla knytt tagit sig tillbaka till sin födelsevikt! Så himla glad & lättad över detta, för vi blev ju hemskt oroliga när Dr. T drog på så stora växlar över Tors viktnedgång. Jättehärligt också att vi tagit oss hit bara genom att amma. Inget fel med ersättning/stödmatning, men det känns lite som om vi minsann visat Dr. T att det går att helamma utan att ungen svälter! 

Jag blev lite deppig idag. Orkar inte riktigt gå in på varför just nu, men deppet anlände i vilket fall i form av ett brev i brevlådan. Tänk er lite ett brev i post-kategorin kvarskatt eller kravbrev på universitetsbiblioteksbok från 2005... Så jag ville mest dra täcket över huvudet & förbanna min dåliga tur/kanadas immigrationsmyndighet, för hade det inte varit för deras extremt långa handläggningstid så hade inte det här brevet dykt upp... I vilket fall, Paul åkte iväg för att lämna in bilen för nya vinterdäck & 20 minuter senare klev han innanför dörren med den här buketten:

Det kan hända att vi fick in ett klagomål på hur vi klädde Tor inför hans första lilla outing, så när promenad nummer två stod på dagens schema satte vi igång operation "hitta en mössa med bättre passform". Det gick väl sådär, i någon minut såg det rätt lovande ut...

Det är lite intressant det här med vad folk vuxit upp med när det gäller sparande. I Pauls fall är el något som du måste vara sparsam (läs snål) med. Så fort det rör någon stugaktivitet som involverar el blir det lätt känsligt & Paul går gärna runt & släcker alla lampor som inte är av direkt nödtvång. Alla glödlampor är dessutom utbytta till energisnåla versioner & det går riktigt att se hur nöjd han är över dessa besparingar. Det här från en man som är oerhört generös i övrigt... men det här med att el ska sparas på sitter DJUPT. Själv har jag inga som helst skruppler när det kommer till att tända så många lampor som jag bara kan. Har du växt upp i norrlands inland uppskattar du ljus i alla dess former! Därmed inte sagt att jag inte sitter på min egna lilla snålhetspryl - varmvatten. När jag växte upp var det nämligen kanske den sak som det gällde att "förvalta" mest av allt. Mina föräldrar brukade till & med säga saker som "Ja det märks ju att X bor i lägenhet..." om jag hade en vän över som duschade för länge. I vuxen ålder innebär det här att jag ogärna slösar på varmvatten. Duschar jag så är det business som gäller, du gör det du behöver göra men du står inte & fnular på de första 17 sidorna i dina memoarer. In - Ut - Slösa inte. Därför var slutet av graviditeten lite plågsam, för mitt enda nöje i livet förutom Starbucks & yogabollen var att ställa mig i duschen tills jag blev kräftröd & kroppen kändes mindre öm. Jag slösade vatten & lovade mig själv & Paul att det här, det var en engångsföreteelse & något som skulle ta tvärt slut så fort ungen var ute. FEL. Hade nämligen inte räknat med det roliga lilla fenomenet MJÖLKSTOCKNING. Så nu har jag tömt vår varmvattentank i ett desperat (& misslyckat) försök att få bukt med det hela & mitt inre "Spara" bara obekväm-vrider på sig medan "Slösa" hojtar om att investera i en större varmvattenberedare. Alltså, fan, det ser ut som om något knölat in duplo i mitt högra bröst. Tips på hur jag löser detta mottages tacksamt!

 

Uppdatering: Efter att ha "jobbat" på mitt stackars bröst mellan 03.00 & 06.30 gav jag upp & gick & la mig med en havrekudde. Någon timme senare vaknade Tor till & den älskade lilla ungen fick ut helvetesknuten. Han kanske inte kan så jättemycket än, men det han kan är han hemskt bra på!

Den här mjölk-koman som har gjort entré sedan mjölken rann till, katterna har helt klart fått konkurrens i vem som kan däcka mest totalt!

Alltså, med risk för att framstå som världens sämsta mamma - men jag finner det så oerhört underhållande när Paul misslyckas med sitt blöjbyteri & Tor ger sig själv en golden shower! Det finns liksom något så väldigt toklustigt i hela situationen plus att jag känner mig så lättad över att veta att jag, min klumpighet till trots, i alla fall aldrig lyckats kissa på mitt eget huvud!

Bestämde oss för att lufta Tor & mig för första gången sedan förra lördagen. I sann "Ida & Paul anda" fick vi börja med att sätta ihop hela vagnsatsen. Kan ju tycka att det varit smidigt om vi kommit ihåg att göra det INNAN vi fick Tor... men, men, det är väl bara att acceptera att vi inte alltid får ihop saker & ting i logisk ordning. Tillslut var alla hjul monterade & vi rusade ut i det sista kvarvarande dagsljuset. Tror inte att det gjorde några direkta under för våra D-vitamin nivåer men åh så härligt det var med frisk luft!

Nu har det ju bara gått en vecka sedan Tor föddes & vi kom hem med honom, men så här långt måste jag säga att katterna varit helt fantastiska. Dels har de lämnat utrymme som jag inte trodde var möjligt - de har varit med oss, men inte KRÄVT uppmärksamhet. Digby brukar ju få en massa små svartsjukeutbrott på Paul, men han har varit så duktig & inte pipit uppfodrande en enda gång. Sen har vi den där hemska morgonen när brandmännen kom inrusande i huset... Känns ju som om de flesta katter tagit upp permanent boende på vinden & aldrig visat en tass i hallen igen. Inte Mammut & Digby inte. Nej, de kom springande till MIG - det ylande, skakande, vraket. Sen satt de som klistrade vid min sida genom hela pärsen fram tills dess att vi åkte iväg med ambulansen. Jag blir helt lipig bara av att tänka på det. Kändes verkligen som om de visste att jag behövde dem just då! Idag tog Mammut ännu ett stort steg, han bestämde sig för att Tor var gosvänlig.

Liiite störig sak mitt huvud börjat med - nästan varje natt får jag för mig att jag tappat bort Tor någonstans i sängen. Så jag vaknar & börjar rota runt bland täcken & filtar som någon annan manisk kvinna. VART ÄR UNGEN?! Vanligtvis går det heller inte över förrän Paul vaknar & förklarar för mig att Tor ju faktiskt ligger & sover i sin egen säng, så han kan rimligtvis inte ligga i det örngott som jag just håller på & skakar runt. Nu senast fick jag för mig att "the old midwife" hade lagt in honom i påslakanet. Försökte hitta öppningen på det men lyckades inte & blev helt förstörd. Just i det här fallet låg Paul & Tor ute på soffan & vilade lite, så paniken blev närmast monumental. Vacklade ut i vardagsrummet & bara "Paul, Tor is in the duvet cover and I can't get him out!!!". Paul försökte säga att Tor ju faktiskt låg där med honom, men jag lugnade mig inte förrän: 1) jag fått Tor i mina armar 2) Paul kom tillbaka från sovrummet & berättade att han letat igenom hela påslakanet utan att hitta vare sig vår eller någon annans baby.

 

Kul att jag är så på bollen just nu... Men jag ska väl vara tacksam för att zonen för "borttappad baby" håller sig till vår säng. Hade ju varit jättejobbigt om jag fått för mig att han var ute i vårt trädgårdsskjul eller uppe på vinden!

Tor upptäckte glädjen med flanellsängkläder idag. Den lilla grisungen blev genast enormt fäst vid allt det varma, mjuka, så han är definitivt min! Sista månaderna av graviditeten bodde jag nämligen i princip i "flanell-gångarna" på min tygaffär & jag trodde inte att det var möjligt att älska sängkläder på det sätt jag älskar vårt nuvarande flanellset.

Alex lämnade en kommentar om att vi lindar Tor, så jag tänkte utveckla det lite mer. Innan vi fick honom tyckte jag att det här med att linda var:

 

1) Utdaterat

2) Något de pysslar med i östeuropa

 

Sen kom Tor & den stora "sova ensam ångesten" in på scen & vi slet vårt hår över allt gråtande & skrikande. När vi landade på barnavdelningen på sjukhuset var jag säker på att Tor helt enkelt var oförmögen att sova själv & att vi var dömda till ett liv av två-timmars nattskift där en sov & den andra tog hand om honom. Lite stressad över det om vi säger så... Så när vår första sjuksköterska frågade om vi ville att hon skulle ta Tor ett tag så att vi kunde vila lite nickade jag stumt & tänkte att han nog skulle komma tillbaka snabbt eftersom det skulle skrikas non-stop bakom receptionen. Icket. Nicole gjorde en liten "baby burrito" av honom & sen var det tyst i två timmar. Samma sak med nästa sjuksköterska som kom in för att ta hand om oss, hon svepte in honom & sen var han lika utslagen som gången innan. Jag kände det som om jag bevittnade ett mirakel. Visar sig att alla nyfödda/babys som kommer in på Guelph General lindas - så vi fick en liten kurs i hur det hela går till & numera är Paul överste Baby Burrito Master här i huset.

 

DIY-guide till att linda din baby:

 

1) Vik ned överkanten på en filt & placera baby i mitten. Håll ned en arm

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det farmors födelsedag! För ett år sen firade farmor & jag den här dagen i luften över nordatlanten med vin & cheese cake - farmor fick min bit. Idag fyller fammo 86 år & firar utan cheese cake, för från sin förra födelsedag tills idag har hon lagt om hela sin kost & gått ned mer än 15 kilo. Det är verkligen en bedrift & något som är värt att fira i sig själv! Vi passade på att skicka en liten blomma till farmor, för blommor är ett måste på födelsedagar, & som vanligt gick jag för en bukett som även gav något till välgörenhet. Tycker att det är så fint att det alternativet finns & den här gången hittade jag en så himla bra kombo - amaryllis med gris! Kändes klockrent, dels för att farmor alltid haft de mest strålande fina amaryllisarna under julen & dels för att grisen låg farfar så varmt om hjärtat. Inte som skinka... utan han tyckte helt enkelt väldigt mycket om grisar - han brukade rita grisansikten åt mig när jag var liten, inget annat, men grisarna var han ta mig tusan en mästare på! Så det värmer i hjärtat att barnfonden nu kan ge en familj i Kenya en egen liten kulting att ta hand om.

 

En liten extrapresent farmor - du frågade om Tor öppnat ögonen än. Jo, han är ju ingen kattunge så det har plirats lite då & då & så här dagen till ära fick jag det på kort.

Idag har Tor & vi haft en mycket bättre dag! Mjölken har runnit till, så vi har en glad liten kille i huset & lättade föräldrar. Självklart att vi kommer stödmata/använda ersättning om det inte fungerar i längden, men det känns skönt att vi åtminstone fick ge det en chans. Det hade inte hänt om inte amningskonsulten stått upp för oss mot Dr T. Nu, så här med lite mindre ångest & lite mer sömn i ryggen kan jag faktiskt känna mig rätt förbannad på Dr T. Naturligtvis är det ett problem om babyn tappar för mycket i vikt, men att hålla på att kritisera oss för att vi åkte hem för tidigt från sjukhuset tycker i alla fall jag är att trampa över linjen. Vi var där i åtta timmar, vi kunde ha skrivit ut oss själva efter sex eftersom vi båda två fått klartecken på att allt såg bra ut - så det var inte så att vi rymde blödande & svältande genom korridorerna. Dessutom har vi ju våra barnmorskor som back up, Mitra infann sig hemma hos oss för pepp & stöd mindre än 24 timmar efter det att Tor kommit ut. Att då börja klanka på oss för det här, mitt i en situation där vi fortfarande är mest oroliga för Tors andning, känns ju inte så där jättekonstruktivt. Lite som att svinga så vilt med skuldsleven som det bara går. Jaja... En bra sak är väl att skulden inte hittar hem i just den här frågan, vägrar sitta & känna mig som en dålig mamma för att vi åkte hem i ett läge när vi alla mådde bra!

 

Dagen har förövrigt bjudit på besök - Pauls föräldrar kom nämligen förbi & sa hej till Tor. De blev så upprörda över hela sjukhusdramat att det kändes viktigt att de skulle få se honom. Var härligt att få visa upp honom också & inte bara för främlingar på sjukhuset! För Tor resulterade det även i ytterligare en nalle till kollektionen!

Lite osammanhängade sammanfattning här av Tors andra, tredje & fjärde dag i livet - som har varit mer än tuffa för oss alla. Det började i söndags med att det inte gick att lägga ned honom utan att han grät helt hejdlöst & vi blev bara tröttare & tröttare. Sov inte en blund natten mellan söndag & måndag eftersom vi inte kunde lägga ned honom i sin egen säng & jag vågade inte sova med honom i vår säng eller på oss. Vid sju på morgonen fick vi honom äntligen att ligga i sin säng & kunde släcka lampan. Det gick en minut eller två, sen började han skrika igen & Paul klev upp för att titta till honom. Halvvägs bort till sängen gick Tors skrik från vanliga skrik till gurgel. Minns att jag hann tänka att något måste vara fel & sen får Paul upp Tor ur sängen & kotten är alldeles röd i ansiktet & kräks skummigt slem. Sen blir han blå & kräks upp ännu mer slem, den här gången med blod i det. Jag tappade det totalt. En sån skräck. Paul får igång andningen på Tor & vi ringer 911. Brandmännen var på plats först, tre stora killar med kängor, en pytteliten syrgasmask & hjärtan av guld. Två fokuserade på Tor tillsammans med Paul medan den tredje tog hand om mig i vardagsrummet - jag bara skakade & grät okontrollerat & hans lugn var nog det enda som ankrade mig någorlunda där & då. Sen kom sjukvårdarna & Tor & jag lastades in i ambulansen medan Paul följde efter i bilen. Ambulanskillen som höll koll på Tor under färden in var otroligt fin & stöttande han med & försäkrade mig om att allt såg fint ut. Vi kom in på akuten & går igenom en massa tester. Det gjorde så otroligt ont i kroppen att se vår lilla baby bli petad på & stucken gång på gång på gång. Jag grät så otroligt mycket att jag knappt kunde andas. Vid 11 kom barnläkaren & gav sin version av situationen - att Tor svalt en massa fostervatten samt blod under förlossningen & att det sen kommit upp som kräk så segt att det påverkat hans andning. Enligt henne var det här alltså en engångsföreteelse & inte något att oroa sig för, så det var ju en enorm lättnad. Däremot tyckte hon att vi var idioter som åkt hem så tidigt från sjukhuset när han föddes (8 timmar) samt att Tor tappat för mycket i vikt från sin utgångsvikt - ungefär 8% - så hon skrev in oss på sjukhusets barnklinik för uppföljning & amningskonsultation. Detta visade sig bli en historia i sig. Dr T, ansåg nämligen att vi svultit Tor sedan han föddes genom att försöka amma & inte ge ersättning medan konsulten tycke att det var struntprat & att vi gjort vårt allra bästa. Så de bråkade fram & tillbaka om detta medan vi satt rödgråtna i sängen utan att veta vilken sida vi skulle stå på - den som kändes mest "vi" eller den med mest makt... Slutade med att Dr T vann & att vi fick stanna med Tor tills efter lunch idag. Det togs en massa prover för att kontrollera hans blodsockervärlden samt allmänna hälsoläge. Därimellan försökte vi få ihop vårt liv så gott det gick - något som gick så mycket bättre tack vare att sjuksköterskorna var så underbara. Tor fick nämligen hänga med dem en hel massa & det kändes så tryggt att de tog hand om honom medan vi sov eller försökte äta något. Efter lunch idag fick vi tillslut klartecken på att åka hem:

Nu är planen att tokmata Tor för att återkomma med viktrapport om en vecka - vi måste nämligen väga honom varje dag för att Dr. T skall kunna se att han lägger på sig som han ska. I annat fall lägger hon in oss igen. Det känns jättejobbigt & så orättvist - tycker inte bara vi utan även Mitra som nyss var här & förklarade att det är fullt normalt att en baby inte är tillbaka till sin utgångsvikt förrän den är 2 veckor gammal.  Lilla apan... vi vill ju bara ditt allra bästa & trodde verkligen att vi gjorde rätt som försökte amma - nu känns det inte alls lika självklart.

Stort tack till alla som hört av sig - det gör oss så glada! Dessvärre orkar jag inte svara just nu, förlossningen gick nämligen inte alls som planerat & med det menar jag inte "planerat" så som om vi hade skrivit ett förlossningsbrev som inte följdes till punkt & pricka utan mer att det gick riktigt ordentligt fel ett tag. Tack & lov klarade vi upp situationen & vi mår bra (skriver mer om det här sen när jag läst min journal) - men orken är INTE på topp just nu. Så, för tillfället tänker jag fokusera min kommunikation med alla till bloggen, så mail är jättevälkommet men det tar nog någon dag innan jag orkar knappra något tillbaka eller lyfter på luren om någon ringer. Behöver vila i vår tysta (nåja, någorlunda tysta) lilla baby-bubbla här hemma.

 

Baby Tor (som förövrigt mätte in på 3775 g & 53 cm) har ägnat sin första heldag i huset åt att vara naken (bortsett från blöja), amma, sova, vifta med armarna & hänga med sin totalt överlycklige pappa:

Klockan 08.39 på morgonen den 6e december fick vi äntligen träffa vår älskade lilla Baby C - Tor Alexander Chvostek.

Mitra kom & tittade till mig & Baby C igår natt. Allt ser bra ut - blodtryck, puls & hjärtslag. Fick rådet att bada varmt, ta ett par värktabletter & försöka sova mig genom natten. Skratt på den sista. Totalt omöjligt. Har inte sovit en enda sekund. Paul har däremot fått in ett par timmar, så det är i alla fall något. Han måste ju vara pigg i fall att vi behöver köra iväg med bilen. 

 

Tack för alla uppmuntrande hejarop & tack Camilla för att du gav mig ett svenskt namn på detta lilla helvete jag befinner mig i nu - "lång latensfas". Har alltså varit så här sedan i tisdags & jag har väl kanske fått ihop 8-10 timmars sömn på den tiden. Känns lite i huvudet om vi säger så... Min bästa vän i livet just nu är min yogaboll. Hade på riktigt tappat det helt om jag inte haft den genom den här natten.

Så det verkar som om jag kammat hem en riktig jack pot så här på slutet av graviditeten, det som här kallas för "prodromal labour". I korta drag innebär det att kroppen bestämmer sig för att det är dags för förlossning & sätter igång det hela så som det är tänkt - bara det att babyns ställning inte är optimal, så inget händer. Du öppnar dig inte, babyn sjunker inte nedåt... nada. Däremot åker du på riktiga värkar som håller i sig tills dess att livmodern blir trött & lägger ned projektet för ett litet tag. Tydligen är det hela hormonstyrt & saker kickar därför ofta igång på kvällen & fortsätter sedan genom natten för att avta mot morgonkvisten. Du får alltså noll sömn under natten & motivationen sipprar sakta ut i rännstenen. Åh vad jag önskar att någon hade talat om att det här var en möjlighet innan jag drabbades själv! Allt peppigt under föräldrakursen byggde ju på att värkar = baby, men när det inte blir så... hur håller du då uppe motivationen?

 

Imorgon ska vi till barnmorskan & då hoppas jag på att Baby C åtminstone ska vara i en bättre position. Hän ligger med huvudet nedåt & ansiktet åt rätt håll, men på -2 cm, vilket innebär att huvudet inte är tillräckligt långt ned för att svara på värkarbetet. Därav allt lidande utan en baby att visa upp som resultat... För att vara ärlig - fy för in i helvete för detta. Värkarna klarar jag av, men att inte veta hur länge jag ska behöva ha det så här är sjukt jobbigt. Så som det har varit idag har jag haft värkar med 5-8 minuters mellanrum mest hela dagen sedan klockan fyra men det tar sig liksom aldrig vidare till att bli så pass regelbundna att jag vågar tro att det faktiskt kan bli baby. Har gråtit av trötthet & frustration två gånger idag för det här, inte för själva värkarna!

Just nu tycker jag grymt synd om mig själv. Har legat uppe i princip hela natten med värkar & bröt väl ihop lite kring fem-tiden & lipade över hur ont det gjorde. Sen gick solen upp & POFF så var allt som vanligt igen. Alltså, jag kan väl ta det här med att gå över tiden. Det är ju inte jättekul, men görbart. Vad som inte känns lika görbart är om det ska vara så här varje kväll/natt fram till potentiellt den 13e... Inte någon höjdare för psyket att ha så här ont nu (kan inte gå eller prata mig genom smärtan) & så blir det inget av det hela, då vill jag liksom helst inte tänka på hur ont det kommer att göra sen. Ny barnmorsketid imorgon & jag känner mig redan lite knäckt inför den, har det inte hänt ett enda jotta sen sist trots all den här värken kommer desperationen definitivt att knacka på dörren - med en murbräcka.

Det har ju blivit rätt mycket hemmatid på sistone, så idag kände jag att jag var tvungen att komma ut & göra något. Så vi gick & klättrade på gymmet tvärs över gatan! Eller så baxade jag mig långsamt in i bilen & tantgick armkrok i armkrok med Paul över snorhal parkeringsplats in på närmsta bio... Filmvalet föll på Mockingjay, har ju läst böckerna & sett de tidigare filmerna så det kändes lite småviktigt att hinna se den på bio. Dessvärre tyckte jag inte att det var speciellt bra, efter den femtioelfte närbilden på "chockad Katniss" var jag mätt på gråtblanka ögon & öppen flämtande mun. Hade jag haft viljan att festa lös på den typen av bilder hade jag bara kunnat gå in på damtoan & tittat på mig själv - halvvägs genom filmen började jag nämligen få så sjujäkla ont i kroppen att jag mest ville lipa tyst ner i min halsduk. Så det var väl mindre lyckat, bio blir ju så mycket trevligare om det går att sitta & mysa tillsammans istället för att ha ett stycke orolig myspartner & ett annat stycke som beter sig som en vridande metmask... Anyway, det kändes som om hela konceptet med att dela upp den sista boken i två filmer var ett beslut taget med plånboken i åtanke - inte för att det faktiskt behövdes.

 

Nu är vi hemma igen & jag ligger i soffan med smärstillande i kroppen & tekopp nummer två i näven. Kommer att få plikta hela natten med kissrundor i absurdum, men just nu känns det som om riktigt varm vätska är min allra bästa vän här i livet.

Lite av anledningen till gårdagens febrila aktivitet här i huset var att jag vid 6-snåret faktiskt började känna oregelbundna värkar. Hemskt bra sätt att få igång operation "Helviti, nu gäller det att få ordning på torpet!". Som mest låg de på 1 minut & med 8 minuters mellanrum & så höll det på tills jag gick & la mig. Misstänkte dock att det kanske inte skulle bli något av det hela, känner mig nämligen så himla skeptiskt till att Baby C skall komma innan absolut sista sekund. Eftersom jag inte ville ropa varg sa jag inget om det hela här på bloggen och bestämde mig för att vänta in morgonen för att checka läget då. Precis som jag misstänkte var det falskt alarm, har inte haft några värkar idag utan allt har bara rullat på i samma gamla vanliga gravidlunk. Tricky baby!

 

I vilket fall, jag kände mig ju hur som helst lite uppstressad över gårdagens event, så vi åkte in en extravända till barnmorskan. Kände att jag behövde prata av mig lite med henne & kolla läget. Nu är vi tillbaka hemma igen & jag känner mig så mycket lugnare. Baby C mår bra men det verkar inte som om hän gjort nämnvärt mycket framsteg på sin resa ut i världen, så nu kan jag återgå till ett liv utan att sitta fullt lika mycket på nålar som vad jag gjorde tidigare idag. För hjälp vad jobbigt det var att gå runt & bara tänka "Nu då? Nehej... Nu då?". Ett litet aber bara, rekommendationen för mina dagliga promenader har gått upp med en timme till - så tre pass per dag om en timme var... Ska ärligt talat säga att jag kände lite lätt panik när Mitra först sa det, men sen valde jag att tolka det så som att jag ju ändå måste befinna mig i relativt god fysisk form för att ens få det rådet i första läget. Är du helt körd i fysbotten av din graviditet hade ju liksom inte det varit det optimala tipset... Så, kvitto på att jag är i topptrim alltså!

Paul & jag drabbades av någon form av kollektivt ryck igårkväll - inledde med en promenad på mer än en timme & gav oss sen på huset. Det städades, fejades & spikades upp prylar till höger & vänster. Badrummet behöver fortfarande lite mer jobb, men jag kan inte hålla mig utan måste få visa ett par bilder på hur det ser ut nu (för den som inte kommer ihåg, så här såg det ut innan):

Tredje igångsättningsförsöket idag & Baby C är totalt blasé när det kommer till det hela, det varken sparkades i protest eller hördes någon förändring på hjärtljudet. Envisa unge. Har precis petat i mig en laddning ananas & tänker avancera vidare till hallonbladsté, promenad & trappspringande här näst... I övrigt har jag arbetat på julmysfaktorn här i huset. Vi har numera krans på dörren & i köket står en laddning pepparkaksmuffins & svalnar.

Behövde som sagt något lite mer avancerat att pyssla med igår, något som skulle ta all koncentration så att jag inte skulle ha möjlighet att vara upprörd över banken. Spanade runt med hökögon i huset efter något att tvångspiffa & hittade den här korgen:

Vi har ett fungerande handfat i badrummet för första gången på hur länge som helst! Paul kopplade på vattnet igårkväll & allt fungerade helt enligt planerna - dvs ingen översvämning! Paul är lättad, jag är själaglad & Mammut var så till sig att han knappt tog sig upp i handfatet för sin "premiär slurk".

Jag var väl inte på mitt allra bästa humör efter det där samtalet med banken. Tror inte att kommentaren om att jag nu är "jättetjock" var illa ment, men den knockade lite luften ur mig. I kombination med själva grundproblematiken, att mina pengar är låsta tills jag befinner mig på svensk mark nästa gång, kände jag mig RÄTT knäckt. Tack & lov finns det goda krafter i omlopp! Först i peppande form av min fina vän Sussie som jag fick till en Skypedate med efter många om & men. Sen ägnade jag dagen åt, ett för mig, komplicerat syprojekt (visar bild imorgon) som gjorde att jag tacksamt nog kunde pressa ut bankältandet ur huvudet. Lagom tills dess att jag började känna mig lite mer som mig & lite mindre som sönderstressad labbråtta ringde det på dörren & hela TVÅ sverigepaket dök upp i vår hall! Timingen på den, obetalbar! Visade sig vara en hel laddning julklappar från allra finaste farmor, tillsammans med...

Jag har ju tidigare skrivit om mina eviga problem med Handelsbanken & idag kom jag väl till läget "skjut mig". Behöver nämligen deras hjälp med att föra över pengar från en annan bank till dem, men det går icket eftersom jag inte kan dyka upp i person & säga "snälla, be dem flytta över mina pengar till mitt konto hos er". Samma dilemma hos den andra banken, infinner jag mig inte på plats kan de inte göra ett jotta - så jag befinner mig alltså i ett totalt moment 22 läge. För att ytterligare spä på min lätta irritation utspelade sig följande konversation bara för en lite stund sen:

 

Handelsbankenanställd - Jag förstår att det är frustrerande, men du kan inte flyga över & få det hela gjort på plats?

Moi - Nej, jag skulle ha fått barn i förrgår så jag tror inte direkt att jag kan borda ett flyg i nuläget...

Handelsbankenanställd - Men OJ, då är du JÄTTETJOCK just nu!!!

 

Ridå. Seriöst... Jag kan väl ta att folk inte kan hålla inne med kommentarer när jag träffar dem i verkliga livet, men att kallas jättetjock på skypekontakt över Atlanten, mitt i all bankfrustration, var liksom dropparnas droppe.

Jag sover rätt dåligt nu för tiden & det är ju hemskt kasst på en himla massa plan men faktiskt väldigt bra på ett sätt - vaknar nämligen superlätt om det behövs. I natt kombinerades min dåliga sömn på allra bästa vis med mitt sjätte sinne. Vaknade upp & bara visste att Mammut var på väg att kräkas. I mörkret fick jag syn på något vitt på andra sidan sängen så jag flyger upp i sittande, "kastar" mig & kaggen över sängen & håller ut katten över sängkanten (det är liksom för långt bort för att jag fysiskt skall få ner honom på golvet) så att han inte ska kräkas på sängkläderna. Mitt i allt det här vaknar Paul & sätter sig spikrätt upp mitt i mellan oss båda. Här fungerar det sjätte sinnet inte lika bra...

 

Paul - BABY!
Moi - No!

Paul - BABY IS COMING!!!

Moi - NO, PUKE IS COMING, HELP!

Paul - Baby is puking?

Moi - NO, THE CAT!

 

Vi klarade sängkläderna på håret, men jag tror att stackars Pauls hjärtfrekvens tog sin lilla tid att gå ner igen. Sista jag minns att han sa innan jag somnade om var "Really glad you got that... and you're sure that baby isn't coming?". Ja, jo, rätt säker skulle jag säga!

Ingen första advent utan glögg! Hade kunnat göra vad som helst för en flaska Blossa, men utbudet av just det märket är dessvärre helt obefintligt här i Ontario. Vill du köpa glögg finns det ett enda ställe att vända sig till - IKEA. Vanligtvis brukar jag sucka ledset över hur otroligt menlös deras glögg är, men efter denna episka alkoholtorka har jag tydligen vant mig vid saft för idag gick det ned utan alltför många längtansfulla suck över något med lite mer "kropp".

Spetsade dock upp Pauls glögg med lite amarone, liksom ingen poäng med att båda ska lida. Dessutom är det ju inte som om någon kommer att behövas skjutsas till sjukhus i brådrasket heller... Första adventsljuset tändes också. Tydligen kände Paul att det var viktigt att inkorporera Hedvig i bilden för att föreviga den rätta julkänslan, själv tycker jag väl att kattleksaker inte direkt skriker julpynt.