Smärre missöde...
Idag hade mina elever labb-prov på the ROM. Allt flöt på smidigt under de första 45 minuterna, sedan gick strömmen & allt blev bäcksvart. Total tystnad. Sedan - Eeeehhhhaaaahahahaaaahiiiiihhiiiiii. JB, min professor, fick ett totalt litet sammanbrott. Han bara stod & fnittrade i bäckmörkret & det bara gick inte att missa att det var han eftersom till & med fnittret hade en tjock fransk brytning. Barmhärtigt nog kickade en liten lampa igång i ett hörd efter en knapp minut & det fick honom att komma tillbaka i gängorna igen. Sedan löste vi situationen genom att riva loss isoleringen kring de fönster som fanns på baksidan av klassrummet & efter det fortsatte provet i ett lite småsuddigt halvdis...
Cirkus 73...
Idag rör jag mig som en gammal tant, stapplar runt helt stelt, ojjar mig & håller mig över korsryggen. Orsaken till denna förvandling är att moi inte riktigt hade huvudet med mig på TCA igår. Flamsade & tramsade genom en bouldering sekvens, då man måste ha en massa slack ute på linan, & föll på ett move som ingen av oss förväntat oss skulle vara speciellt svårt. Anyway, föll gjorde jag iaf. Plattfall rakt ned på mattan från 1, 1.5, meters höjd. Vilket ju inte är jättehögt men eftersom jag hängde horisontellt i taket blev det en riktigt pannkakeupplevelse. Lyckades dessutom fånga upp repet med underarmen på vägen ned så nu har jag ett rope-burn & uppblåssande blåmärke att stoltsera med... Efter att jag slagit i golvet blev det så där tryckt tyst en sekund eller två & sedan kom både Jaime & Paul rusande & började panika runtomkring mig. Eftersom jag förvisso kände mig lite skärrad men mest förbannad på mig själv knöt mig ut ur repet, in i vårt led-rep, & stegade iväg till närmsta 5.9 som jag ledde bara för att. Alla försök till att få mig att vila lite bemöttes bara med arg tystnad så när jag förklarade att jag ville klättra taket i grottan travade de båda två snällt med mig dit. So, idag gör det ont - men jag är ändå nöjd, för är det något man inte får göra som klättrare så är det att tillåta sig själv att börja banga bara för att man varit klumpig & gjort sig lite illa.
Jag ett våp...
Oh så irriterad jag blir på mig själv varje gång jag stöter ihop med Remo. För så fort det sker så förvandlas jag till ett litet våp; jag skrattar lite för klingande, jag fladdrar med ögonfransarna, jag ler så där så att jag vet att min 'smilgrop' syns... & detta gör jag fastän jag dejtat honom & vet att han är världens tråkigast person & jag dumpade honom av just det skälet! Ändå, det hjälps inte - så fort vi ses så blir det så där påfågelaktigt från båda hållen. Vi vet båda två att vi är de mest attraktiva människorna på åtminstonde en halv-kilometers avstånd (geologen här är ganska stor) & då blir det som det blir. Jag antar att det är den primitiva delen i oss båda som tar över, den delen som skriker 'Gen-match! Sexuellt umgänge NU för avel av optimalt A-barn!'.
Fast jag skriker tillbaka - NEJ! För jag vill inte bli mor till små torrbollar, sedan spelar det ingen roll hur vackra & intelligenta de små liven än kan tänkas bli. So, nu måste bara systemet begripa det också...
Fast jag skriker tillbaka - NEJ! För jag vill inte bli mor till små torrbollar, sedan spelar det ingen roll hur vackra & intelligenta de små liven än kan tänkas bli. So, nu måste bara systemet begripa det också...
Butter...
Nej det ser inte bättre ut än att dagens shopping blir inställd. Det har snöat non stop i gud vet hur många timmar nu & att ta sig ens 50 meter är lite av en utmaning i nuläget. Suck. Som sagt, min postdoc får ju gärna förläggas till sydligare breddgrader... För att tänka lite mindre på istiden som råder utanför har jag precis pratat bort en 30 min med min inställda shopping-date om sommaren. Har kommit underfund med att det hela kommer att bli lite av ett pussel. Kanadensare med riktiga jobb har ytterst lite semester, så här gäller att maxa med att pricka in långhelger & minimera transit-tid. Vilket är lite av ett problem om man vill flänga över hela Sverige & halva Europa...
& ännu lite mer snö...
Imorse när jag kikade ut genom mitt sovrumsfönster såg det ut så här... & på radion ylade de om 'Extreme snow alert', vilket innebär trafikkaos & allmän pina att ta sig någonstanns. För stunden snöar det lite mer, fast inte lika intensivt som det gjorde vid elva. Hela världen är vit utanför mitt kontorsfönster & jag inbillar mig att allt är lite tystare idag, att Torontos ljud dämpas av denna filt som lagt sig över hela staden. Nu håller jag tummarna för att snöröjnings teamen skall klara av sitt jobb så pass att han som alltid får mig att le kan ta bilen ned till universitetet. Dagens plan är nämligen att mötas upp för en liten tur till Banana Republic & deras 30% rea på sommarkläder som de kör just nu. Fast när jag tittar ut känns det inte så där jätteoptimistiskt...snarare som en av de där dagarna när det inte spelar någon roll om man har fyrhjulsdrift på bilen, man kör ändå fast om man ger sig in på min lilla gata.
The PAIN!
Argh! I min jakt efter någon typ av sport som jag kan kombinera klättringen med är min nyaste utmaning pilates. Pilates är en 'sport' som för den oinvigde kan se ut som tantgympa. Lite lyfta höfter & cirkla med armarna. Ständigt ligga på mattan, inga ansträngande hopp eller galna rusningar genom salen. Nej, bara långsamma rörelser medan man ligger på en liten lila matta. Piece of cake. Eller inte, pilates är uppfunnet av djävulen. Det gör så ont i alla muskler att man bara håller på att bryta ihop. Fast det gör man ju inte, för det är pinsamt... alla andra klarar ju av alla rörelser så man kämpar vidare tills ens magmuskler vibrerar som fiolsträngar. Efter gårdagens pass kom jag till slutsatsen att beach 2009 måste bli min prime time, i annat fall är allt detta lidande bara alltför grymt.
Så nära!
Igår på TCA lyckades jag överrumpla inte bara mig själv utan också Paul & Jaime. Sedan någon vecka tillbaka finns där nämligen en 10+ travers som de anser vara helt fruktansvärd & ond. Har duckat den de senaste gångerna jag varit där, men igår fick jag något slags ryck inför sista rutten & bestämde mig för att åtminstonde försöka mig på traversen. Sakt & gjort, jag knöt in mig & förkunnade att med tanke på att Paul trillat av två gånger bara på den biten så var jag nöjd om jag tog mig igenom den över huvud taget. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, kanske kanaliserades den inre klättraren i mig till fullo, för jag klättrade hela väggen ända upp till näst sista greppet helt felfritt utan att pausa... Näst sista greppet: då gled min hand & jag förlorade min högra fot & sedan hängde jag där jag hängde... Har nog sällan varit så arg som jag var just då. Ett enda grepp till & jag hade klättrat min andra felfria 5.10+ & dessutom on-sight! Efter att jag andats mig igenom den värsta ilskan svor jag högt på svenska, sparkade på väggen & beslutade mig för att nästa gång, då jäklar! Väl nere bara tittade Paul & Jaime på mig & sedan förklarade de att mina leder är gjorda av gummi & att det var därför jag 'bara flög' genom traversen. :)
Que Canada?
Jag vet att jag tjatat om detta tidigare men fortfarande är är jag ett enda stort frågetecken när det kommer till denna frågan - hur i helsike kan man bo i ett land som Canada & inte förstå värdet av att bygga ordentliga hus?! Idag är det varmt, bara minus 7 grader, & man hade ju kunnat tycka att detta hade varit oki om det nu inte varit för att mitt hus är svinkallt. Mitt rum råkar dessutom vara det kallaste rummet i hela huset & varje morgon när jag huttrande skakar mig upp ur sängen ser mitt fönster ut på detta sättet...
Rimfrost på rutorna ska man fan bara ha om man bosatt sig i ett icke uppvärmt uthus alternativt köpt på sig en sprayburk inför julen!
5 years old...
I lördags var jag förövrigt på operett med han som alltid för mig att le samt hans föräldrar. Vi såg Gilbert & Sullivan's Pirates of Penzance. Vilket var jättekul eftersom musiken är så rolig & scenkläderna så härligt romantiska. Extra roligt var att se vår vän Lindsay som spelade en av huvudrollerna. Problemet med hela upplevelsen var dock att alla skämt har si så där en hundra år på nacken & uttalas i superspeed, vilket gör det rätt svårt för gemeneman att följa om man inte kan stycket utantill. Vilket alla andra verkade kunna utom moi. Satt därför lite som en fågelholk under vissa delar eftersom jag inte förstod varför saker & ting egentligen hände. Han som alltid får mig att le fick därför förbarma sig över mig & förklara hela händelseförloppet - kände mig lite lätt som kära lillebror när han var fem & mamma var tvungen att översätta TV-program åt honom eftersom han inte förstod engelska & inte kunde läsa...
Lindsay i sitt esse!
Burns Night!
Efter det drog jag dock ut på lite mer spännanade eskapader. Burns Night! Tack & lov fanns ingen riktig skotte i vårt sällskap (ROM-folk) så jag behövde varken deklamera poesi eller äta haggis. Den tackar vi för! Däremot blev det både whiskey & säckpipor!
Efter ett par kannor öl samt rätt mkt Tallisker utbyttes det förtroenden på löpande band & jag kom till slutsatsen att det finns få saker som är så tillfredsställande som när man själv har en riktigt bra historia som man 'byter' mot någon annas vansinniga anekdot. Tror att det är på det sättet man bygger upp verklig vänskap - fungerar liksom inte om det bara är den ena parten som råkar ut för tokigheter hela tiden & den andra personen aldrig har något att berätta av den ena eller den andra anledningen (antingen för att man är för tråkig som person eller för att man är för feg för att berätta). Detta var dock inget problem igår, Allison är ungefär som jag... :)
Beauties...
Igår hade vi skönhetsklubb hemma i huset... Dvs moi, Isolde, hennes syster Cassandra, samt deras vän Nessas gravida syster Alba (som precis flyttat hit från Dubai & som Isolde därför tycker oerhört synd om) drack parasoldrinkar med körbär & pratade skönhetsvård. Sällan har jag känt mig så medelålders... Anyway, efter att vodkan börjat kicka in så där lite smått hade jag förvånansvärt trevligt! Bästa tipset, köpa vaselin på burk - fungerar mot allt som är torrt & narigt! Vilket innebär hela jag under vinterhalvåret...
Defiance
Sedan gick vi på bio, tittade på Daniel Craig & drack en massa iste. Filmen var dock inget jag kan rekommendera. I fall att jag ska sitta igenom 2 timmar & 20 min av juderensning, mobbscener, skjutna hästar & allmänt armod så vill jag ju känna för personerna. Det misslyckades dock denna filmen med totalt. 2 timmar & 20 min senare satt Ida fortfarande & bara 'BILLY ELLIOT FÅR INTE DÖ!'. Liten förklaring, yngsta brodern i filmen spelades av samma skådesspelare som var Billy Elliot, en film som jag bara älskar. & här var han nu igen, Jamie Bell, & han var den enda jag verkligen kände för. Fast inte som den kämpande yngste brodern, utan som Billy Elliot. Då har inte filmen lyckats så där alldeles särskilt för mig...
What to eat?!
Igår var han & jag ute på middag på ett mkt underhållande ställe. Det är en enda restaurang men med en massa olika stånd & stationer med olika mat att välja bland. Lite som en marknad! Bara att plocka på sig vad man än vill ha & så drar man sitt speciella kort i en kortläsare för varje sak man tagit & betalar först när man lämnar stället. Mkt smidigt tycker moi! Samt roligt & gott & beslutsångest! Tillslut kom vi i alla fall fram till att vi skulle dela på en stor sallad (jättemånga olika salladstillbehör som man fick plocka på sig själv), ugnsstekta grönsaker, stek, vitlöksbröd & rödvin. Åt så att jag var rund som en bulle men glad som bara den!
Satt ute på en liten 'terras' med parasoller & massa stearinljus & åt under detta taket!
Färskpressad juice? Inga problem!
Däremot hade ju vissa personer lite problem med att ta vettiga kort... Måste nog införa principen 'ta flera kort ifall att objektet ser ut som ett offer på det första'
Smurfan...
Sedan förra helgen har jag bott i mitt nya Juicy-sett. Så fort jag är innanför dörren så åker jobbkläderna av & mysspyssblåplychet på. Allra mysigast är att ha på sig både byxorna & toppen samtidigt. Sedan igår har jag dessutom ytterligare en hemmafavorit - duntofflor. Ma skickade mig nämligen sådan där oformliga vita seriefigursskor som är stoppade med dun & supervarma. Enda nackdelen... jag känner mig alldeles på riktigt som en smurf. Kikar lite småskärrat runtomkring mig ifall att Gargamel skulle lura bakom soffan & känner att jag måste utvecka en egen identitet som kan sammanfattas med ett ord.
Inte helt förvandlad ännu. Knäppte detta kortet innan jag skuttade iväg på pilates i tisdags, sedan dess har jag övergått till att bli en smurf.
Urk...
Har precis lidit igenom institutionens sociala event som går av stapeln varje fredag. Vanligtvis brukar jag ju bojkotta starkt men eftersom alla andra på mitt kontor drog sig dit idag kändes det lite som om jag var tvungen att knata dit & visa upp mig. Har sällan varit så gravt uttråkad. Herre. Gud. Dagar som denna kan jag ju inte låta bli att tänka längtansfullt på the ROM... Vad vore väl en PhD där om inte... NOPE, inte tänka så! Jag hade chansen förra året men insåg att fyra års roligheter inte riktigt kan kompensera för chansen att få fortsätta inom det som jag tycker mest om - att forska & undervisa. So, det är en fin dröm, & det är underbart att vara där, men detta är min lott i nuläget.
1 år & 1 dag!
Igår för ett år sedan satte jag för första gången mina mkt tveksamma fötter på TCA's sviktande golv. Tittade upp mot taket, fick svindel, & lovade mig själv att detta, detta, var sista gången Rob lyckades tjata sig till något. Igår, ett år senare ledde jag 5.9, klättrade 5.10-, & svingade mig runt i grottan trots att jag varit hängig i en hel vecka. & jag hade så himla roligt, som alltid när jag är där! So, fastän Rob & jag inte längre är vänner så är jag ändå så oerhört tacksam för att jag känt honom. För utan honom hade jag aldrig börjat klättra & då hade mitt liv varit så offantligt mkt fattigare. Att klättra är bland det bästa som finns. Aldrig känner jag mig så levande som när jag riktigt pressar & utmanar mig själv & efter mkt om & men & ynk äntligen lyckas klara av något som jag verkligen kämpat för!
Vad göra...
55 min innan mitt möte skulle börja travar Jörg, min ena handledare, in på mitt kontor. 'Jaha' säger han 'har du fixat projektorsladden, det hoppas jag på för annars blir det ju problem med din presentation! Hur länge tänker du prata förresten, 30 min?'. Utan att min hjärna är inkopplad svarar jag 20 min, han säger bra, & sedan är jag återigen ensam på kontoret. Ensam med vetskapen om att jag nu har si så där 50 min på mig att sätta ihop en 20 min lång power point presentation. För den som nu tycker att jag är tidernas slarvigaste PhD-student så vill jag ju försvara mig med att det:
1) Inte finns något protokoll över hur dessa möten ska gå till
2) Jag har frågat alla jag träffat hur deras möten var & ingen av dem höll en presentation
3) Alla tillfrågade har sagt att det varit ytterst informelt
4) Alla tillfrågade förklarade att de:
a) Inte skickat ut något material i förskott - vilket jag gjort
b) Inte satt ihop en agenda - check på den med
c) Inte tagit med fika - hade med mig en massa småplock
Så det hela kändes ju lite lätt orättvist om man säger så... Beslutade mig raskt för att sätta ihop en snabb presentation samt att sedan köra stenhårt på konceptet 'tidsbrist så vi kanske kan koncentrera oss på beslutsprocessen istället'. Tack & lov, gode gud i himmelen, så hade en av mötesdeltagarna ett annat möte inplanerat till 14.30 så denna strategi lyckades. Nu är jag ju rätt bra på att bara prata på om mitt ämne så jag tror att jag hade fixat det åtminstonde halvdant, men shit vad tacksam jag är att jag lyckades ducka detta! En sak är iaf säker, inför nästa möte ska jag vara så in i helsike förberedd att jag skall kunna prata på en halv dag utan uppehåll!
Kom igen nu!
Har ju varit hängig de senaste dagarna & nu, bara timmar innan det viktigaste mötet denna terminen, känner jag hur jag börjar säcka ihop alldeles. Bara nyser, fryser, & känner mig varm om vart annat. Inte bra. Har knölat i mig min lunch-macka redan nu i något slags paniskt försök att driva sjukan ur kroppen med ett litet energitillskott. Har väl inget större hopp om att det ska fungera men gör vad som helst för att bli lite piggare & klarare i huvudet. Extra bonus - min högra käke som varit lite mysko de senaste dagarna har börjat värka på riktigt. Kryper ihop inombords bara vid tanken på att vad det kan vara - har haft problem med visdomständerna förut & är det något jag inte vill göra så är det att dra ut dem...
Så, kom igen snälla immunförsvaret! Nu ställer vi upp för Idah & ser till att detta går vägen!
Så, kom igen snälla immunförsvaret! Nu ställer vi upp för Idah & ser till att detta går vägen!
Oki...
snabb uppdatering - idag är en viktig dag, idag har jag nämligen mitt kommitee möte. Så nu håller vi alla tummarna för att det ska gå bra & för att de ska tycka att jag är alldeles, alldeles, underbar. Oki? Återkommer med rapport senare i eftermiddag då bloggen förhoppningsvis också fungerar lite bättre. Puss!
Personligen...
För mig känns denna dagen viktigare av två anledningar:
1) Detta är första dagen för mitt nya träningsprojekt i serien 'Ida provar på märkligheter'. Kan ju bara hoppas på att jag inte är fullt lika usel på Pilates som jag var på balett...
2) Han som alltid får mig att le & jag firar 7 månader tillsammans. Ingen så där offantlig tidsrymd direkt, men ändå något som vi kommer att fira lite stillsamt.
För att ladda upp lite inför båda begivenheter lyssnar jag på ABBA på min mp3. Jag kan ju göra det nu eftersom han sett till att jag fått nya hörlurar. Moi har nämligen en förmåga att döda av dem på löpande band & sedan blir jag så trött att jag inte orkar köpa nya. Anyway, denna gången ska jag verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte ta livet av dem. De är ju så söta & dessutom så dödar man ju inte nyckelpigor!
1) Detta är första dagen för mitt nya träningsprojekt i serien 'Ida provar på märkligheter'. Kan ju bara hoppas på att jag inte är fullt lika usel på Pilates som jag var på balett...
2) Han som alltid får mig att le & jag firar 7 månader tillsammans. Ingen så där offantlig tidsrymd direkt, men ändå något som vi kommer att fira lite stillsamt.
För att ladda upp lite inför båda begivenheter lyssnar jag på ABBA på min mp3. Jag kan ju göra det nu eftersom han sett till att jag fått nya hörlurar. Moi har nämligen en förmåga att döda av dem på löpande band & sedan blir jag så trött att jag inte orkar köpa nya. Anyway, denna gången ska jag verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte ta livet av dem. De är ju så söta & dessutom så dödar man ju inte nyckelpigor!
How to celebrate this historical day...
Medan resten av Toronto häckar över datorskärmar & i biosalonger väljer moi att rätta tentor. Känner att jag får ut betydligt mkt mer av att göra det än att titta på ett förutsägbart tal. Politik är inte det jag finner mest underhållande om man säger så. Sure, händer saker & ting kan det väl vara lite småintressant, men nu gör det ju så sällan det - & stormar i vattenglas bara dör jag själsligt över. So, jag plitar ner små kommentarer som är mer eller mindre snälla & känner mig rätt nöjd med det. Två små liv som har den värsta 20/1 ever är dock Troll & Nitwit som i skrivandets stund troligtvis befinner sig på uppvaket hos veterinären. Kan ju inte annat än att tycka lite synd om dem men samtidgt - vilket lättnad! Inga mer ylande, suktande, honkatter i huset!
Sedan kan man ju bara hoppas att de blir lite lugnare överlag... :)
Sedan kan man ju bara hoppas att de blir lite lugnare överlag... :)
Lång dag...
Så var den sista undervisningstimmen avklarad för denna dagen, skönt. Ska gå hem, tvinga i mig något att äta, & dricka en hel massa te. Sedan ska jag också försöka förtränga att de allihop kommer att skicka in sina övningar för preliminär rättning till på onsdag, alla 55... Oh well, majoriteten av dem verkar vara lite lätt tappade bakom en vagn så jag hoppas stenhårt på att bara ett tjog eller så verkligen kommer att göra det! Dagens mest tankebefriade kommentar:
Elev - Men hur ska jag veta svaret på fråga två?
Moi - Om du läser artikeln som ni skulle ha läst innan ni kom hit så kommer du att hitta svaret...
Elev - Va, men jag förstår inte... vart finns svaret?
Moi - I artikeln. Du måste läsa artikeln.
Elev - REALLY?
Ibland kan man ju bara skjuta sig själv & spara in sina/sina föräldrars pengar & min tid.
Elev - Men hur ska jag veta svaret på fråga två?
Moi - Om du läser artikeln som ni skulle ha läst innan ni kom hit så kommer du att hitta svaret...
Elev - Va, men jag förstår inte... vart finns svaret?
Moi - I artikeln. Du måste läsa artikeln.
Elev - REALLY?
Ibland kan man ju bara skjuta sig själv & spara in sina/sina föräldrars pengar & min tid.
Just want to be in bed...
Iousch. Inte på topp idag. Fast var ännu sämre igår, bara frös & mådde illa. Var så dålig att han som alltid får mig att le fick åka iväg & hämta min tvätt från tvättstället för att jag var för svag för att ta mig upp ur sängen. Sedan bäddade han ned mig ordentligt & så sov jag non stop från 18.00 till klockan åtta i morse. Känns mkt bättre idag, i jämförelse, men jag känner mig fortfarande rätt skakig. Allra helst hade jag bara legat i sängen hela dagen men eftersom plikten kallar sitter jag nu här på kontoret. Undervisning för förstårs-studenter står på schemat fram till klockan nio... Vi får ju hoppas att jag står pall så pass länge.
But just to let you know...
Bara för att förtydliga ifall att någon oroligt undrar, strömmen är tillbaka i huset. Vid tio tiden igår brummade det till & vi hade åter tillgång till ljus & värme efter 24 timmars mörker & kyla. Fast det sistnämnda höll i sig rätt länge efteråt. Gick & la mig iklädd termokläder samt mössa på huvudet, kramandes min älskade varmvattenflaska... Först vid fyra-snåret var det så pass varmt att jag kunde ta av mig mössan. Samtidigt som jag gjorde det kom också katterna underfund med att det blivit varmare & de hostade igång så smått i trappen. En flygande kudde senare kom de dock till slutsatsen att de kanske kunde sitta & pipa lite för sig själva i hallen istället.
Moi & min varmvattenflaska i soffan vid tolv-tiden igår. Satt & kämpade tills kvart i ett innan jag blev för trött & insåg att jag faktiskt var tvungen att ta av mig lite kläder & gå & lägga mig hur kallt det än var...
At least I could keep...
Totalt psykbryt kunde dock undvikas eftersom min kasse med en ny kofta, en tröja & ett par manchesterbyxor från Banana Republic inte blev stulen. Inte heller lyckades den klåfingriga lilla apan lägga beslag på min handväska eller min kasse innehållandes mitt botemedel mot den råkalla ottan i mitt hus.
För hade någon snott mitt nya Juicy sett så hade nog något poppat sönder i huvudet på mig av ilska. Anyway, nu är det fortfarande i min ägo & det tänker jag fira med att gå hem, lägga ansiktsmask, dricka vin & sätta på mig det & kura ihop mig helt ren & fin i soffan med en god bok. Sedan får jag se om jag orkar gå på en spelning som en av mina bekanta fixar senare ikväll - känns det som det gör just nu lutar det nog åt att jag stannar hemma. Är inte lönt att gå ut när man är arg.
Fan, fan, fan!
Aargh! Av alla tråkiga saker som man kan köpa i hela världen så hamnar underkläder på plats nummer 2 & när jag så äntligen lyckas uppbåda lite ork & köpa lite nytt så stjäl någon dem typ en halvtimme senare! Fy så arg & besviken jag är nu... I ren protest gick jag tillbaka till Calvin Klein & köpte upp mig på exakt samma fyra trosor igen. Vilket innebär att de banne mig måste vara de skönaste trosor som någonsin tillverkats! Vad gäller tjuven så kan personen i fråga gärna få en istapp i huvudet helst imorgon.
Laddning nummer två... faaan också.
Men lycka!
En väldigt bra sak som istiden har fört med sig - katterna har liksom kommit av sig alldeles med ylandet! Vet inte om det kickat in i deras små huvuden att detta är en dum tid på året att skaffa sig kattungar eller vad men oavsett orsak så är jag ytterst tacksam. Sure, lite små tendenser är fortfarande kvar, men vem bryr sig när det går att sova igen?! Yey strömmavbrott!
Oki, I have a plan...
Pust vad skönt. Fick precis ett mail från Pauls mamma som beordrade mig att inte sitta & vara tapper i kylan om strömmen inte kommer tillbaka. Är så fallet behöver jag nämligen bara hojta till så kommer de & hämtar mig till varma brasor & chai med rom. Är faktiskt väldigt lättad. Hade inte varit vidare trevligt att behöva tillbringa natten i ett hus som håller samma temperatur som det är ute, vilket i natt kommer att vara cirkus -25 grader. Hoppas dock på att strömmen ska komma tillbaka, har nämligen planer för morgondagen som ryker om jag åker ut hela vägen till Newmarket. Well, have to see. I vilket fall så kommer han som alltid får mig att le att hämta upp mig snart för middag samt en tripp till MEC för att köpa upp mig på ett stormkök. Isoldes överlevnadskitt var nämligen inte så mkt att hänga i granen, det innehöll bara tändstickor...
I love The ROM
Igår hade jag förövrigt en helt underbart bra dag på The ROM. Undervisade först i en timme & sedan hjälpte jag studenterna under den två timmar långa laborationsdelen. & de tyckte alla att det var jätteroligt, de frågade en massa bra frågor & efter mitt föredrag fick jag till & med en liten applåd! :) Jean-Bernard tyckte att jag gjort så bra i från mig att han sedan insisterade på att jag skulle följa med honom & tre av hans PhD-studenter ut & dricka öl. Hade supertrevligt, drack en massa Creemore, åt tapas & bara pratade, pratade, pratade. En av de roligaste kvällarna på riktigt länge! Känns lite som om jag äntligen hittat en jobbgrupp som jag också tycker om & kan umgås med. Har saknat det så himla mkt så just nu skuttar jag runt på små moln! :) Sedan är det ju en lätt fantastiskt känsla av att verkligen vara den person som guidar runt elever på The Royal Museum of Ontario... tänk vad livet är spännande & oförusägbart ändå!
No power...
Igår kväll (22.00) översvämmades det kraftverk som förser min del av staden med ström. Detta resulterade i en kortslutning av generatorerna & nada ström. Inledningsvis innebar det att 100.000 personer blev utan el... Imorse hade de dock lyckats få ned det till 50.000 men mitt hus tillhör inte de lyckligt lottade. Vilket innebär att jag numera bor i en iskub. Det är så kallt i huset att jag kan se min egen andedräkt & Isolde & jag barrikaderade oss under hela morgonen i vardagsrummet med filtar framför fönstren, två kilo värmeljus, ton av täcken samt var sin varm liten katt. Lite lätt olyckligt att detta kom just nu när det är -20 grader ute... Har vi tur så är allt uppe & fungerar normalt någon gång ikväll i annat fall så lär natten inte bli så där alldeles jättetrevlig. Ett annat problem som jag upptäckte när jag travade in hit till institutionen var att trafikljusen inte heller fungerar samt att det är hysteriskt mkt folk ute på gatorna eftersom tunnelbanan också ligger nere. Tack & lov har ordningsmakten tagit itu med det hela & fördelat ut poliser till alla de större korsningarna. Är med andra ord ytters tacksam för att jag inte valde det yrket - moi hade frusit ihjäl.
He has a car!
En mkt bra sak med han som alltid får mig att le - han har bil. Det känner jag mig oerhört tacksam för idag eftersom temperaturen stadigt faller. Någon gång i natt ligger eländet på -30 (vindeffekt men det är SÅ kallt när det blåser att jag börjar förstå varför de räknar med den) & då känns det ju väldigt trevligt att veta att han kommer att skjutsa hem mig efter dagens klätterpass. Mkt trevligt! Planerar att tjata mig till ett besök på Shoppers Drugmart på vägen tillbaka, måste nämligen köpa hörselproppar - Nitwit fick inte tid hos veterinären förrän till på tisdag & jag måste försöka få in lite sömn innan dess...
Nalle Pu
Major köldknäpp här i Toronto & moi gör således allt för att minimera mitt illasinnade lilla fingerproblem. Därför sportar jag för tillfället ett par fodrade läderhandskar med tre par stickade tumvantar ovanpå. Denna vant-teknik fungerar faktiskt rätt bra, bara en liten bit av mitt högra långfinger dog när jag knatade in hit tidigare i dag. Problemet är dock att min mobilitet minskar drastiskt. Jag känner mig ungefär lita finmotorisk som Nalle Pu... Oh well, inte gnälla, det hade kunnat vara värre! Jag hade kunnat vara en liten asiatiska. Denna befolkningsgrup är nämligen helt otroliga när det gäller kyla. Medan alla andra byltar på sig som för den värsta polar-expedition trippar de runt i små söta kappr, pumps & strumpbyxor. Jag dör av köld, & lite avund över att de ser så piffiga ut, när jag ser dem. Fast jag har väl blivit så mkt tant nu att jag hellre är varm än bryter ihop av köld... Anyway... jag tror att de en dag kommer att ta över jorden, de små asiatiskorna, de är helt enkelt små supermänniskor hela bunten.
Katt bortskänkes...
Jag älskar Nitwit, verkligen. Bara inte just nu. Inte för fem öre. Det lilla fröet har nämligen börjat löpa & den som någon gång hört en honkatt när hon är på det humöret vet att det finns trevligare saker här i livet. Inatt, innan jag insåg vad orsaken var, fruktade jag helt & alldeles på riktigt att hon blivit besatt av Chinny. Så den första lilla rynkan på pannan som indikerade 'Hm, nämen vänta lite nu' imorse var en stor lättnad! :) Ända tills jag informerade Isolde om sakernas tillstånd.
Isolde - No she can't! She's just a little kitten!
Moi - She was 5-6 months when we got her from the Humane Society... and that was in November.
Isolde - But it's too cold outside to deal with these things now! I don't want to do that in the winter! Oh, I'm think you wrong! Oh, I'm running late, have to rush!
Så nu återstår enbart gåvo allternativet. Hon är rätt söt & är du döv så kommer hon inte störa dig alls! Plus att du får tänka på att du räddar henne från grytan, Julia har nämligen lovat att koka soppa på henne om hon ligger vaken en enda natt till...
Isolde - No she can't! She's just a little kitten!
Moi - She was 5-6 months when we got her from the Humane Society... and that was in November.
Isolde - But it's too cold outside to deal with these things now! I don't want to do that in the winter! Oh, I'm think you wrong! Oh, I'm running late, have to rush!
Så nu återstår enbart gåvo allternativet. Hon är rätt söt & är du döv så kommer hon inte störa dig alls! Plus att du får tänka på att du räddar henne från grytan, Julia har nämligen lovat att koka soppa på henne om hon ligger vaken en enda natt till...
Man tager vad man haver...
Eftersom det var lite lätt stressigt innan jul kom jag mig aldrig iväg för att köpa en julklapp åt Jaime. Vis av erfarenhet hur jag fungerar så insåg jag att det var fara å färde att det skulle bli helt & totalt bortglömt ända tills nästa jul & därför räddade jag upp det hela med att skicka efter en Lonely Planet Sweden till honom. Nätshopping är det bästa som finns... Anyway, idag dök boken upp & moi blev själaglad eftersom detta innebär att jag kan ge honom den ikväll, ie mindre risk att jag glömmer bort det med. Only problem, hjälpmedlen för att slå in paket här på mitt kontor är få, oh så få... Lite kreativitet senare ser presenten dock ut på detta sättet.
Inte världens finaste kanske men fatta ändå vad man kan tåta ihop med:
1 ½ vitt A4 ark
Lim
1 st blått gummiband
Bitar av en gul post it lapp
My Baby Bror...
Bror rykte in igår. Mkt märklig känsla det där. Det är ju min lillebror vi talar om här - min lillebror som är sex år yngre än mig & inte gärna kan göra saker så som lumpen... Mkt främmande. Min lillebror ska ju för evigt bli panisk när jag äter Annas pepparkakor & säger 'Lillebror har nio fingrar, men så bryter jag av en bit & så har han bara åtta kvar... hm, bara åtta små fingrar när han egenligen ska ha tio...', min lillebror ska tro att lilla sjönjungfrun heter SjöjungfruFranson, min lillebror ska tala om för farmor att vi matat ankorna i parken med hennes bullar för att han inte förstår bättre. Suck, I miss my baby bro. Anyway, muntrar upp mig med tanken på att han kommer att få lära sig massor, bli så där löjligt stilig i permisuniform, samt få tillbringa sommaren nere i Stockholms skärgård!
& för att hedra min älskade lillebror lägger jag upp det officielt värsta kortet på mig under hela deras Canada besök. Enda anledningen... Magnus kommentar när han såg det 'Aaaaaah, jag dör!!!! Du ser ut som Steve Tyler!' Det är syskonkärlek det...
Men lite hemlängtan...
Igår var jag på middag hos han som alltid får mig att le´s föräldrar. Tycker väldigt mkt om dem & har alltid oerhört trevligt där men igår fick jag lite hemlängtan av hela upplevelsen. Hans mamma serverade nämligen stuvning till middag. Moi älskar stuvning & slevade därför glatt upp en massa mat på tallriken men sedan, när jag tittade ned på det hela, så fick jag helt plötsligt flashback till hur pappas stuvning där hemma smakar. Iiirk. Det värsta är att det ju inte går att få tag på något substitut här eftersom:
1) Basen består av älgkött
2) Pappa måste vara kocken
Hmpf... I don't know what to do... Längtar nämligen något helt tokigt fortfarande. Funderar dock lite smått på att försöka buffra med något annat svenskt. Hoppas liksom lite smått på att det ska ta ut det värsta suget ur kroppen. Only problem, jag kan inte komma på vad. Eller rättare sagt, allt jag kan komma på är sånt som jag inte kan få tag på heller - typ blodpudding & falukorv. So, nu ska jag inte tänka på det hela något mer för då blir det bara värre! Nope, nu ska jag buffra med lite vatten istället!
1) Basen består av älgkött
2) Pappa måste vara kocken
Hmpf... I don't know what to do... Längtar nämligen något helt tokigt fortfarande. Funderar dock lite smått på att försöka buffra med något annat svenskt. Hoppas liksom lite smått på att det ska ta ut det värsta suget ur kroppen. Only problem, jag kan inte komma på vad. Eller rättare sagt, allt jag kan komma på är sånt som jag inte kan få tag på heller - typ blodpudding & falukorv. So, nu ska jag inte tänka på det hela något mer för då blir det bara värre! Nope, nu ska jag buffra med lite vatten istället!
Secure...
Under min lektion som jag hade med mina elver i torsdags passade jag på att fota dem. Sedan trixade jag lite med Photoshop & skickade iväg gruppfoto med tillhörande liten skiss av dem alla med deras namn till mina chefer på the ROM. Idag när jag kom in till institutionen hade jag tre mail i min inbox vilka alla gick i samma anda som de spanska gubbarna i Ferdinand när de precis upptäckt honom. Har en vag känsla av att jag kanske inte direkt kommer att behöva ansöka speciellt om denna tjänsten för nästa år heller. Tyckte de om mig så mkt förra året att de gemensamt förklarade att de inte brydde sig om ansökningsprocessen utan ville ha mig iaf så känns det ju som jag spikat denna tjänsten min PhD ut. Trevligt, trevligt.
För att fira har jag precis skickat iväg en beställning på amazon - nästa litteraturprojekt kommer därför att bli en djupdykning i hur man bygger upp en akademisk portfölj...
För att fira har jag precis skickat iväg en beställning på amazon - nästa litteraturprojekt kommer därför att bli en djupdykning i hur man bygger upp en akademisk portfölj...
So Soft!
I akt & mening att skämma bort mig lite samt att göra något åt mitt smått vintertrötta utseende knatade jag iväg tidigare idag & fick en ansiktsbehandling. Min första någonsin. Oh så himmelskt trevligt det var. En & en halv timmes total avkoppling med klassisk musik, små värmeljus & påsar med varm vax om händerna. Mitt ansikte är nu helt overkligt lent, kan inte låta bli att pillra på det & bara småsucka lite hänfört. :) Very happy Ida! Sedan blev det en vända in i en butik för ytterligare ett par rea-fynd & nu sitter jag på avdelningen & svär över att internet inte fungerar nere på kontoret. So, ska testa en gång till - tänker hamra ilsket med knytnäven metoden - i annat fall får bilderna av inköpet vänta till senare.
2009...
Fick ett mail med mitt årshoroskop plus det för kräftan, ie för han som alltid får mig att le. Efter diverse prat om allt möjligt kommer så det verkligt intressanta: våra årsmantran.
"I appreciate the generosity of others."
"My relationships will bring me good fortune this year."
Alltså, hans stämmer in rätt bra - något vi båda konstaterat. Mitt... jaaa, tur tackar jag ju inte nej till, men lite skakar jag på huvudet åt att det ska komma så där i symbios med vårt förhållande. Tycker ju att jag lyckats rätt bra helt på egen hand 'Man är sin egen lyckas smed' & allt det där. Oh well, den som lever får se!
"I appreciate the generosity of others."
"My relationships will bring me good fortune this year."
Alltså, hans stämmer in rätt bra - något vi båda konstaterat. Mitt... jaaa, tur tackar jag ju inte nej till, men lite skakar jag på huvudet åt att det ska komma så där i symbios med vårt förhållande. Tycker ju att jag lyckats rätt bra helt på egen hand 'Man är sin egen lyckas smed' & allt det där. Oh well, den som lever får se!
Being Idah...
Reducerad lön sedan oktober (efter att jag bråkat mig till full lön i september), ie man hade ju kunnat tro att moi skulle kuta ned till banken som ett jehu för att lösa in min check efter att jag väl fått den i handen. Eller att jag åtminstone skulle ha tagit med den hem. But no, Ida har glömt den i skrivbordet varje dag sedan jag fick den i min ägo. Det är något med mig & checkar... Det går bara inte ihop: vi är som olja & vatten, moi & anala människor med Hitler inspirerat förhållningssätt till världen, lillebror & höjder eller Totte & innebandyklubbor. Han som alltid får mig att le har nu fått i uppdrag att försöka påminna mig om att lösa in eländet så fort som möjligt. Målet är att vara bättre än jag var med min förra check. Vilket är ett mkt generöst mål med tanke på att det tog mig fyra månader...
Dagens i-lands problem...
Oki... sedan jag kom hit till Canada har jag alltid hållit utkik efter produkter from Badger. Så när jag här om dagen hittade ett sortiment i den obskyraste av små butik var moi lycklig som på julafton. I alla fall ett litet tag, för sedan tvingades jag inse att de inte hade någon av de handkrämer som jag vill ha & behöver eftersom mina händer kan sammanfattas med ordet fnöske. Anyway, lip balm hade de & eftersom jag är i högsta grad beroende av den produkten tog det väl inte så värst många nanosekunder innan det befann sig i min hand & påväg mot kassan. Om det är bra? Jepp, det är ett av de bättre cerat jag använt i mitt liv. Om jag älskar det? Ja, för dess kvalité. Om jag kikade efter ordentligt vad det egentligen var för smak? Neeej, inte jättenoga kanske. Mitt lilla badger stick består nämligen av Cocoa Butter, men med en pigg smak av rostat kaffe... Moi hatar kaffe. Intensivt.
So, taktiken är: andas in, smeta på & se för allt i världen till att inte få smörjan in i munnen!
Sushi & Movie!
Hade en alldeles utomordentligt trevlig gårdagskväll igår - precis så där perfekt avlappnad & rolig som jag hade hoppats på & som jag behövde. Åt först sushi till middag eftersom det var jag som fick bestämma (& då finns det bara ett allternativ) & sedan blev det var sin stor iste & 'The curious case of Benjamin Button' som var en helt underbar film. En sån film som man känner sig helt uppfylld av en lång stund efteråt & som dyker upp i ens tankar lite titt som tätt den närmaste tiden efter att man sett den. & nej, det var inte bara jag som tyckte det - han som alltid får mig att le blev alldeles rörd på slutet & frågade mig så fort filmen var slut om vi inte kunde köpa den direkt den kommer ut. So, that's the plan. Fast före det måste en annan film inhandlas. Nämligen Lejonkungen. Som han inte sett... Måste ha varit skrämmande lik en fågelholk när sanningen gick upp för mig - att han ALDRIG sett Lejonkungen!
Moi - Bapumba? Pumba?! You must know what I mean?!!!
Men icket. So nu blir det till att skicka efter en beställning på amazon omgående!
Not that great...
Vilket suger eftersom tanken var att jag skulle vara lite trevlig & söt idag eftersom han som alltid får mig att le ska plocka upp mig för middag & film... Eftersom jag just i skrivandets stund känner mig lika svettig som pa gör efter att ha byggt älgtorn en hel dag under högsommarvärme tror jag på att insistera ett litet stopp på Shoppers Drugmart för att kitta upp mig på en deo. Raggarversionen jag vet, men nöden har faktiskt ingen lag! Han kanske inte bryr sig så där vansinnigt men jag hatar att känna mig på detta sättet - jag blir så medveten om problemet att jag helt enkelt inte kan koppla av. Å andra sidan, eftersom dagens lunch bestod av en påse Blå Band pulversoppa samt ett äpple, eftersom jag inte hade tid till något annat, kan det hända att jag är så hungrig när han väl dyker upp att jag de facto väljer att ignorera det hela... :)
I'm soooo tired...
En av de mer intressanta sakerna med att jobba mot sin PhD här i Canada är den tid som man jobbar som TA. I vissa fall innebär det att man rättar ett par prov, läser igenom en utvärdering eller två samt myser runt lite under ett par föreläsningar. Detta är dock inte alltid fallet. Igår vid två-tiden trodde moi fortfarande att jag skulle hålla ett en timmes föredrag idag samt sedan göra just det sistnämnda, småsnacka mig runt i klassen medan Jean-Bernard var ansvarig för resten. Men icket. Igår blev det nämligen lite kaosartat på the ROM & helt plötsligt var allt ansvar mitt. Dvs. sätta ihop en två timmar lång labbövning för studenterna här på institutionen eftersom vi inte kunder vara på the ROM... Således har jag gnott som en liten gnom för att få allt att fungera: bokat lokaler, plockat ut prover, skrivit labb-protokoll, printat sagda protokol plus en massa annat nödvändigt, bokat projektor, panikat över att jag inte haft rätt adaptor till min MacBook, uprättat ett web-baserat diskussionsforum & skapat lösenord till alla elever... listan fortsätter. Nu sitter jag här på kontoret & känner mig:
1) Slutpumpad
2) Svettig eftersom jag rusat runt som en dåre
1) Slutpumpad
2) Svettig eftersom jag rusat runt som en dåre
Pust...
Igår skedde första besöket på TCA 2009. Enormt dåligt, men denna julen har varit så maxat utdragen att det liksom inte funnits tid. Således var det tre stinna människor som möttes upp: Jaime, Paul & moi. Som små köttbullar försökte vi hanka oss uppför väggarna & kunde väl lite så där småledset konstatera att det inte var så värst mkt med konditionen. Tack & lov klarade jag fortfarande av lika få chin-ups som tidigare, typ två, så jag har iaf inte förlorat muskelmassa. Trots alla våra brister hade vi enormt roligt & sedan får vi ju trösta oss med att vi snart är tillbaka på banan igen!
Uppvärmning på vår vanliga vägg som just nu är en 5.8
Tok 1 & Tok 2...$1750!
Iiih! Idag är det en bra dag! Idag fick jag min innestående check på den del av min lön som jag inte har haft tillgång till sedan September pga visum mardrömmen. $1750 har jag nu att göra vad jag vill med... $1750 när varje affär hör rear som idioter! Lycka, lycka! Första saken jag ska köpa är ett par riktigt bra, vattentäta, svarta stövlar (önskar att jag haft dem idag, Toronto är ett slaskhelvete i nuläget) & sedan ska jag kitta upp mig på en varm vinterjacka & täckbyxor på MEC så att jag kan dra med de andra ut på hajk. Hm... börjar jag kanske bli gammal - ingen av de där sakerna låter ju så där vansinnigt fab...
Not quite right...
So idag försökte jag skämma bort mig lite för att få mig själv på bättre humör samt komma över förlusten (jo, jag är en enormt dålig förlorare...). Dessvärre så fungerar min hjärna inte alltid helt hundra & jag tillbringade således morgonen med att klippa håret. Vilket är ett 100% garanterat recept på att få mig helt ur balans. Det värsta är att någon gång mot slutet på behandligen känns det alltid som om det kanske kan bli oki, men sedan sker det alltid något som får mig att vackla ut från salongen i ett mer eller mindre chockskadat skick. Spelar ingen roll vart jag går, Sverige eller Canada, resultatet är ändå alltid det samma...
Moi innan det gick så där alldeles fruktansvärt åt skogen med kommunikationen & mitt önskemål om att BEHÅLLA längden...
Blev så deppig efter den upplevelsen att han som alltid får mig att le hämtade upp mig & tog med mig ut på fettspäckad brunch. Knölade i mig omelett med soltorkade tomater, svamp, babyspenat & brie & sedan kändes det lite lite bättre. Brunch med den man älskar kan få en att glömma bort de mest vidriga saker!
Blev så deppig efter den upplevelsen att han som alltid får mig att le hämtade upp mig & tog med mig ut på fettspäckad brunch. Knölade i mig omelett med soltorkade tomater, svamp, babyspenat & brie & sedan kändes det lite lite bättre. Brunch med den man älskar kan få en att glömma bort de mest vidriga saker!
Three made me a little happier...
Enda räddningen under gårdagen var att dränka mina sorger i öl. Tre Creemore drack jag medan jag bittert klagade över de Svenska spelarna & intensivhatade canada. I slutändan kändes det därför enbart måttligt fruktansvärt & jag förklarade bestämt att deras tröstande 'But silver isn't that bad' är det sätt på vilket förlorare tänker.
Fast till & med det jäkla glaset hånade mig...
Fast till & med det jäkla glaset hånade mig...
Sweden vs Canada
Igår var ingen storslagen dag i mitt liv. Sverige förlorade mot Canada i Junior Hockey VM. Detta kan tyckas löjligt att bli upprörd över men har man inte varit borta från sitt eget land i mer än ett års tid & sedan tvingas sitta i en bar fullproppad med fiende-människor som alla är jublande glada så har man banne mig inget att säga om saken. Tack & lov kunde jag iaf luta mig lite mot Helen som snällt kittat upp sig i de enda rätt färgerna eftersom hon de facto är utnämnd till Heders Svensk. Killarna vid bordet bakom var dock inte lika omtyckta, min kontring på deras
'We'll pay for a cab back home for you sweetie as you been so badly beaten'
möttes med
'Awh, you wish... But sorry, neither of you qualify for a Swedish girl because you would all have been put out in the forest as babies. But try with a girl from Switzerland...'
'We'll pay for a cab back home for you sweetie as you been so badly beaten'
möttes med
'Awh, you wish... But sorry, neither of you qualify for a Swedish girl because you would all have been put out in the forest as babies. But try with a girl from Switzerland...'
Swedish traditions...
Efter att allt julklappsöppnande var avklarat pytsade vi i oss ännu lite mer vin & vindruvor & roade oss sedan med en Svensk tradition - spå i tenn! Nu är väl tanken egentligen att detta ska göras på nyårsafton men om man råkar vara lite tankspridd & glömmer att ta med sig tillbehören får man helt enkelt se till att anpassa sig lite, således stöptes det igår istället. Var lite orolig för att de andra (fem kanadensare, sex om man räknar Luna, samt en colombian) skulle finna det hela underligt & småbarnsligt men icket. Nope, blev hela kvällens stora begivenhet & alla spådde glatt i varandras små tenn pryttlar. Sedan får jag ju lov att säga att vissa behöver öva på tekniken. Trodde ju liksom att instruktionen 'Ju fortare ni slår i tennet i vattnet desto bättre - tänk FORT FORT FORT' skulle innebära att folk inte skulle hälla så där lite småmakligt, men det fungerade inte alldeles. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år! Oh, well roligt hade vi iaf!
Min lilla skulptur, vi var alla rörande ense om att det är en segelbåt - moi ska med andra ord ut & resa! Det ser jag ju fram emot, har häckat här i Toronto sedan maj & känner hur reslusten bara kryper i kroppen på mig!
Baby Luna!
Sedan så fick jag träffa baby Luna igen, snacka om söt unge. Under presentutdelningen hade jag knappt tid att öppna mina paket eftersom jag var fullt sysselsatt antingen med att fota allt & alla eller att gunga henne upp & ned i mitt knä eftersom det fick henne att bara bryta ihop av skratt.
Sandy & Luna
Paul and LunaExtra lyxigt: fick dessutom gosa en massa med Truffels som är en helt annan katt nu än vad hon var för en vecka sedan. Sure, hon är fortfarande väldigt svag men hon börjar lägga på sig lite vikt nu & hennes mun ser oändligt mkt bättre ut. So, kanske, kanske, att man vågar börja hoppas...
Little Christmas!
Igår firade vi lilla julafton ute hos Pauls föräldrar. Precis som tidigare innebar detta en massa mat, en massa presenter samt rödvin & bubbel. Mkt trevligt koncept med andra ord, känner starkt att detta är något som måste införlivas till min lilla traditionsbank!
Inte särskilt traditionsbundet men väldigt gott & roligt att äta - fondue! Juan (Sandys, Pauls föredetta flickvän, man) knölade i sig typ 16 spett med fondue. Vi fick i det närmaste rulla ut honom till brasan efter det... :)
Inte särskilt traditionsbundet men väldigt gott & roligt att äta - fondue! Juan (Sandys, Pauls föredetta flickvän, man) knölade i sig typ 16 spett med fondue. Vi fick i det närmaste rulla ut honom till brasan efter det... :)
Sätta datum?
För att fira att jag kommer att få lön inom en snar framtid knapprade jag in mig på immigrationsverkets hemsida igen för att ta reda på vad som krävs för att göra en kanadensisk medborgare av mig. Detta var ett mindre smart val av tidsfördriv, för det visar sig att Kanada kräver lite mer om man ska bli bofast i landet. Inte så mkt i form av pengar (avgiften ligger bara på $200) men i form av kunskap. Detta måste du kunna för att bli accepterad här:
1) The rights and responsibilities of a citizen
1) The rights and responsibilities of a citizen
2) Canadian social and cultural history (for example, which three Aboriginal groups are recognized in the Constitution)
3) Canadian politics (for example, the names of the leaders of the major political parties)
4) Canadian physical and political geography (for example, how many provinces there are and the names of their capital cities).
+ språktest. Dock är det punkt fyra som jag skriar i panik över. Det kommer aldrig att gå, inte med min känsla för geografi. So, once again - I'll have to get married to stay.
Dagens trevliga...
Hepp, första dagen på den nya terminen & jag kunde knata in till institutionen & överlämna mitt VISUM. Alla blev så där överväldigat glada över detta & Sylvana lovade att försöka pressa fram en check från fakulteten redan denna vecka. Det ser vi fram emot. Efter det skuttade jag glatt upp till mitt kontor bara för att minuten senare trött släpa mig iväg mot biblioteket för att lämna in den bok som hade bäst föredatum 19 december. Stod & ångestade vid disken medan bibliotikarien knappade runt på datorn i slow motion & trodde knappt mina öron när han förklarade att jag inte behövde betala ngt över huvud taget eftersom inlämningsdagen råkade vara en snöstormsdag. Tack gode gud för att kanadensare är så mesiga med vädret! Speciellt som förseningsavgiften ligger på 50 cent i timmen...
Sedan gick det av sig själv!
Efter mitt kamerainköp gick jag i rask takt bort till The Bay & Eaton Centre & shoppade upp mig på alla de där sakerna som jag tänkt köpa huuuur länge som helst. Extra roligt när affärerna lider av en kombination av finanskrispanik & obligatorisk mellandagsrea. Kittade således upp mig på 5 par nya heltäckande strumbpyxor i ylle i olika färger (mina favoriter är dock ett par mörkbruna, svagt glittriga, knästrumpor från Calvin Klein), en marinblå klänning med vita broderier på från HM samt en liten vit blusig sak & en mörkgrön ylleklänning från allas vårt älskade Banana Republic. Oh, & så läppglans från Sephora i favvofärgen Bronze Beauty. Har nu kalkylerat lite här på mitt kontor & kommit fram till slutsatsen att jag totalt gjort av med $334 på pryttlar för $682. Eftersom detta är en vinst på si så där 2225 SEK känner sig moi med andra ord mkt glad & belåten! Så glad att jag var tvungen att fira med en...
CHAI TEA LATTE! Non fat, men ändå...Suck. Jag & min tripod (ännu en julklapp från han som alltid får mig att le) har en lång väg att vandra. Känner starkt att jag måste lägga lite tid på att lära mig mer om fotokomposition. Nu när bilden väl är tagen så inser jag ju att grodperspektivet hade kunnat avhjälpas om jag bara pallat upp ett par böcker på skrivbordet & sedan smällt upp hela kittet på det (min tripod är alltså miniatyrvarianten som är till för att man skall kunna ta med den överallt. Mkt smidigt, nackdelen är dock att uppställd på mitt skrivbord så blir alla bilder tagna antingen i bröstbenshöjd eller så blir det en närbild på undersidan av min haka, vilket jag helst undviker).
And its little friend too...
Efter att detta var avklarat snurrade jag lite villrådigt nedför trappen & ned till markplan igen. Har man planerat att tillbringa en rätt skaplig del av dagen med ett visst projekt känns det ju lite mysko när det bara ställs in så där. Tack & lov kom Henry's åter till min räddning - för just denna dagen hade de nämligen gåvocertifikatlotteri. Dvs, alla som kom in i affären fick var sitt kuvert med en check i med ett värde mellan $10-500. Moi har ju aldrig haft någon tur i lotterier & blev därför lite småglad när jag ändå lyckades få ett på $25. So, travade sedan bort till disken & bad att få titta på en macrolins, vilket de inte hade. Inte fanns det några extension tubes heller & när jag gick bet på ett skydd till min LCD-skärm blev jag bara trött. Så trött att jag övergav min säljgubbe & vandrade iväg i affären i akt & mening att på egen hand hitta ngt för precis $25 bara för att jävlas. Detta visade sig vara ett klokt beslut, träffade nämligen Michael i ett hörn. Michael är en gammal farbor som jobbar i affären & småmobbas av de unga killar som jobbar där & vi två blev genast vänner. Jag fick titta i hans fotobok & vi dittade & dattade om ISO & littiumbatteriers kapacitet att klara kyla. Visade lite av de bilder jag tagit & nämde sedan att enda nackdelen med min kamera är att den är lite tung. Vilket fick Michael att pila iväg bakom disken & fiska upp en kartong med en liten 12 mega pixels Olympus i. Kameran i fråga har visserligen bara en View finder (LCD skärmen) men är vädertålig & har en massa trevliga små funktioner samt var nedsatt från $320 till $99... Ett gåvocertifikat senare är jag nu ägare till denna lilla sak för en närmast löjlig liten summa! Happy!
Misslyckat, typ...
Idag segade jag mig upp vid åtta, åt frukost tillsammans med Nitwit, tvättade håret & drog sedan iväg genom en rätt väsentlig bit av Toronto till min crash-course i fotografi som jag fick i julklapp av han som alltid får mig att le. Only problem - vår lärare behagade aldrig dyka upp. Moi var besviken, tanten som tagit sig dit hela vägen från Mississagua var ytterst missnöjd & gubben som 'verkligen sett fram emot det hela jättemkt' var superarg. Övriga två deltagare krävde därför pengarna tillbaka & demonstrationstågade sedan därifrån. Kvar stod Ida & velade över vad jag skulle ta mig till, jag som inte gärna kunde få tillbaka pengarna på mitt visakort... Allison (sekreteraren) förklarade för mig att det var fritt fram för mig att ta kursen senare helt gratis som kompensation & det var då jag började se fördelen med att inte bli apförbannad på människor som faktiskt inte är orsaken till ens besvikelse. För inte bara är jag nu inplanerad till nästa kurstillfälle utan jag ska dessutom ta en mer avancerad kurs helgen efter. En kurs som delvis finansieras av min julklapp men som i övrigt täcks upp av Henry's (kedjan som håller i kurserna) eftersom 'Du är så trevlig & faktiskt visar förståelse'. Ah... sådant uppskattas! So, nu är den 14 februari (jo jag vet att det är alla hjärtans dag men jag tänker att jag har kvällen fri) bokad för en kurs i landskaps fotografi!
Min stackars Olympus får således tillbringa lite drygt en månad i mina fipplande små fingrar utan proper inskolning... Men vi låtsas att det kommer att gå alldeles lysande!
All I want for Christmas...
Denna dagen har jag ägnat åt att tåta ihop lite mer föreläsnings material, roligt men utmanande. Samtidigt är det svårt att få någon jobbro med Nitwit & Troll i huset. Speciellt när de båda sitter ett stenkast i från mig & bara håller på att dö över ekorrarna ute i trädgården. Finns få saker som jag finner så underhållande som när katter skiljs åt av en glasruta från vad de är absolut övertygade om att de kan döda... :)
The enemy... Oh the horrible enemy.
That was my New Years Eve...
Jepp, nyårsafton tillbringades således till stor del med en luskam i handen. Något oväntat men det kändes helt rätt. Efter att Truffels somnat av utmattning vid tiosnåret bar vi in henne till hennes lilla låda i badrummet & sedan kurade vi alla tre ihop oss framför brasan med biscotti & portvin. Sedan kramades vi alla om vid 12 & skålade med sagda portvin för att Truffels ska få överleva. Önskar att 2009 ska föra med sig en rad förändringar & underbara äventyr, men just nu är det nog vad jag önskar allra mest brinnande - att Truffels inte ska dö utan att hon får växa upp & bli ett livs levande julmirakel. 
Remember in your prayers...
So, om nu någon som läser detta skulle be kvällsbön - skicka då en liten tanke till lilla brun som numera går under namnet Truffels. Truffels, som bara väger 1.5 kilo, led nämligen inte bara av undernäring, utmattning, vätskebrist samt skrämmande mängder kattloppor utan även av en mkt otäck inflammation i munnen. Har hon tur var denna gröngula geggamoja resultatet av ett inflammerat bett men det finns en risk att hon lider av katt AIDS & är så fallet så är hennes historia all... Moi, som är förkyld & inte kände så där vådligt för att festa, åkte därför ut till Milan & Isobel i förrgår & tillbringade nyårsafton med dem & igårmorse när jag gick in på toaletten hittade jag en rätt skaplig bit av Truffels läpp i handfatet. Detta kan ju låta något helt enormt hemskt men vi ser det som ett gott tecken, det innebär nämligen att antibiotikan verkar & att inflammationen avstannat & inte grävt sig djupare. Så, nu håller vi tummarna för att den avstannar helt vilket med största sannolikhet innebär att hon inte har AIDS & att hon kan komma att överleva. 
A Christmas miracle?
Sedan blir jag nästan tårögd vid tanke på hur underbara Pauls föräldrar har varit mot mig denna julen. Känns lite som om de har adopterat mig & det har varit så ofantligt skönt att ha dem under denna första jul utan min egen familj. Inte bara tillbringade jag julafton & juldagen med dem, de insisterade även på att jag skulle följa med dem till deras ungdomsvänner i måndags för ytterlige julklappsutbyte. Denna resa fick dock oväntade konsekvenser... För ute där Bill & Sheila bor finns det nämligen en stor population vildkatter som ingen bryr sig ett dugg om. Förutom stackars Bill & Sheila då som gör sitt bästa för att ge dessa katter ett någorlunda drägligt liv. Vilket inte är lätt med tanke på att de båda är mer eller mindre giktbrutna & småskakiga. Anyway, i det ögonblick jag klev in i hallen får jag syn på en liten bedrövlig katt som sitter utanför altandörren & jamar som om livet höll på att kramas ur den lilla kroppen. Moi dog av smärta bara av att se på katten genom dörren & upplevelsen blev sju resor värre när Bill öppnade upp dörren för att sätta ut en ny laddning torrfoder & det lilla livet smet in & rusade bort till mig & spinnandes, men darrandes pga köld, kröp upp i mitt knä. Idas hjärta sa kras.
Kungens sa klick, mitt gick i tusen bitar...
Minuten efter snappade Bill åt sig lilla brun & pulade ut henne eftersom det var dags för lunch. Har nog sällan haft så lite lust att äta & när jag väl knölat i mig så pass mkt som jag kände att jag var tvungen för att inte verka oartig befann jag mig återigen nere vid altandörren, där lilla brun väntade... Inne i värmen igen kröp hon ihop hos mig & bara spann & spann & spann. Till dess att hon återigen åkte ut eftersom det var dags att dela ut julklappar. So, där satt jag & försökte se glad ut medan lilla brun ledset jamande tittade på mig genom fönstret. Sedan var det dags att åka hem & i samma veva upptäckte jag att lilla brun hade en riktigt otäck inflammation i munnen... det går knappt att beskriva hur oändligt eländig jag kände mig i det ögonblicket. Precis i detta ögonblick öppnar Bill upp dörren igen & lilla brun pep in som en blixt & började hoppa nedanför mig för att jag skulle plocka upp henne. Bara stod & tittade på henne med tårar i ögonen & visste inte vad jag skulle ta mig till. Isobel, som märkte hur jag kände det, plockade därför upp henne istället & lilla brun, som insåg att det var nu eller aldrig, kurade snabbt ihop sig i en liten boll vid hennes hals. Isobel vägde henne lite upp & ned, tittade sedan på Milan & förklarade 'Milan. Hon väger ingenting, hon dör om vi lämnar henne här, hon följer med hem'. Stackars Milan som vid detta laget var på väg ut genom dörren tvärnitade & sa 'ALDRIG' vilket innebar att det tog ytterligare en kvart innan lilla brun ivrigt spinnandes bars iväg till deras bil sittandes i en pappkasse med tassarna på kanten...
Recap 2008
Kör ett litet sammandrag på 2008. Jag känner mig ambivalent för det året. Kluven eftersom det bjöd på enormt mycket glädje, men samtidigt en massa sorg. Delvis består nog den senare bilden på att så många som jag tycker om har haft det svårt... fast samtidigt så har jag också fält många tårar över egna sorger. Låt oss rekapitulera.
I januari landade jag i Toronto igen efter en tripp till ett likaledes kallt & bedrövligt mörkt Sverige. Detta hindrade dock inte mig från att vara glad som ett litet barn över att vara tillbaka i mitt älskade T samt att få se alla underbara igen. Gladast var jag utan tvekan över att åter igen få krama om Rob som i samma veva flyttade in tillsammans med mig. Vilket ledde till många hysteriska skratt samt ett övermått gällande exploatering av Robs döende klättrarskor.
I februari rämnade dock allt detta eftersom Rob beslutade sig för att ge upp sin PhD & åka tillbaka till Skottland... Sällan har jag varit så ledsen som jag var då. Grät & grät tills det kändes som om det inte kunde finnas några tårar kvar att fälla & sedan så startade det upp på nytt. Enda räddningen - att klättra. Mitt lilla första patetiska försök i januari hade nämligen eskalerat till ett brinnande intresse redan i februari & blev bara än starkare i mars & april. Räddningen från att gråta mig helt förkrossad i & med att Rob lämnade Toronto var dock att min handledare skeppade iväg mig till Mexico i slutet på april.
Två veckors sol & sangria fick mig på benen igen & levererade således en, fortfarande sjukligt blek, glad liten själ till Montreal & Dino8 - mitt livs första konferens. Några gratis USB-minnen senare anlände jag till Toronto igen, redo för nya klättraräventyr. So, sommaren ägnades mestadels åt just det - klättra. Lärde mig att klättra utomhus, tog en kurs i att klättra på led, träffade enormt många underbara människor, badade under fantastiska stjärnhimlar ute i Bon Echo, repellerade nedför klippor, såg min första vilda jordekorre & jublade glatt över solvarma klipphällar & klarblå himmel. 
Sedan kom midsommarafton & med den han som alltid får mig att le. Eller egentligen så fanns han ju där redan innan, men det var inte förrän då som saker & ting ändrades permanent mellan oss. Efter det blev allt annorlunda. 
Flirtar inte bara med kameran...
Ah, mkt trevliga sommarminnen! Massa utekvällar med hamburgergrillning & öl på kanna... 
Fast min vinst av Iron Chef tävlingen får väl ses som min klarast lysandes merit!
Anyway, återstoden av 2008 har i mångt & mkt varit färgat av just vårt förhållande. Lyckades på något vänster uppbåda energi även åt arbetet även om jag lite smått slacklinade & klättrade mig in i september då jag tillslut försvarade summan av mitt första år vid UofT & blev belönad med ännu en MSc som tack för besväret. Blev även i princip adopterad av Pauls föräldrar under dessa varma sommarmånader & följaktligen tillbringade jag Thanksgiving tillsammans med dem - knölandes i mig kalkon tills jag knappt tog mig ut ur huset. I oktober dök också my darling Jo upp på besök samt Rob. Fast medan min vänskap med Jo återvände till Sverige i intakt skick bröt mitt & Robs förhållande ihop totalt. Vilket resulterade i en ny omgång tårar samt en rätt rejäl dos ilska & avbruten kontakt. Ledsamt men ändå inget att rucka på, punkt. Nog om detta, nytt underbart besök i form av lilla ma & min absolutely fabulous lillebror i november fick mig återigen på andra tankar. 
Mer eller mindre i alla fall, mkt energi las nämligen på att oroa mig över mitt ickeexisterande uppehållstillstånd. Thanks God så dök detta dock upp lagom tills jul & således blev denna fridfull trots att den färgades av det faktum att jag inte kunde åka hem till Sverige. Tillbringade därför julen hos Pauls föräldrar med en trillion paket, små bitar av Kalle på DVD, samt gravlax & knäckebröd! 
Plus Isoldes två små adopterade yrväder Nitwit & Troll som flyttade in till oss ca ett halvår efter att Chinny flytt till de sälla jaktmarkerna med obegränsad tillgång på tonfiskvatten. Dessa två underbara katter har helt vunnit mitt hjärta trots att de är knäppa som få. 
Never the less, det var med en lättnadens suck som jag kramade om Milan på nyårsafton i & med att 2009 ringde in. För med detta nya år hoppas jag att saker & ting i mitt liv kommer att bli lite mindre komplicerade. Åtminstonde är det vad jag bland annat kommer att hålla tummarna för under början av detta året...
The sweetest little Christmas story...
Back in business, julen är i princip slut & moi är tillbaka på avdelningen igen efter en jul som vida översteg mina förväntningar. Massa glada skratt & fina minnen... många vilka får mig att le medan jag skriver dessa rader. Fast bland det som värmer allra mest, en liten historia som jag inte ens bevittnade själv. Annabelle mötte upp med Hanka & Steve för en fika i mellandagarna & medan de sitter där & pratar travar Nina iväg till den stora julgranen som står bredvid deras bord. Sedan pekar hon på den stora ängeln med blont hår som fungerar som substitut för stjärna & ropar 'Ida, Ida!'...
Må vara att jag bara är en gyllene ängel i en två-årings värld men det räcker långt i alla fall!
