Men kanske svenskt?!
Har hela tiden tänkt att jag ska ha en kanadensisk klänning på bröllopet, men nu måste jag kanske tänka om lite... Svenska Greta har flera klänningar som jag verkligen gillar. Bra material & enkelt snitt så att jag inte behöver känna mig utklädd. De känns faktiskt väldigt mycket som jag. Plockar nämligen alltid ut klänningar som ser ut som ingenting på galgen men som sen funkar jättebra på. Exempelvis förra årets Thanksgivingklänning, ser ut som en rödvinsfärgad disktrasa av - men på, not so much! :) Vad tror ni, hade Greta fungerat?
Pumpkin Craft!
Både Paul & jag befinner oss i en fas av chock... för första gången någonsin har vi lyckats karva alla pumpor dagen innan Halloween! Det ni! Vi som brukar få panikkarva en nödpumpa & ställa ut på trappen bara för att ha något som lyser när de första barnen börjar tassa runt. Men så drabbades vi att någotslags il igår & pumporna & verktygen åkte fram. Extra roligt i år är att alla pumpor utom den allra största är våra egenodlade!
Kan meddela att en vanlig armekniv är ett himla bra verktyg för pumpakarvande - använde mig uteslutande av det lilla bladet till de tre pumpor jag fixade fram.
Ett bra tips är att printa ut mallar & sedan arbeta efter dem. Det går naturligtvis att jobba på fri hand, men väljer man ett svårare motiv än bara trekantsögon & mun med en tand så är det rätt smidigt att ha något som guide. Paul fick förövrigt sån feeling att han fortsatte av bara farten & karvade en extrapumpa, så nu har vi fem att ställa ut på trappen. Får nog skriva en disclaimer & hänga ut också, typ "No, we're not expecting a baby - Paul just got carried away". Vi kör ju nämligen traditionsenligt en pumpa per person i huset, så hade rätt varit rätt hade vi bara haft fyra.
Klart jag inte är ensam om det...
Idag har jag en sån där dag då jag bara "men VARFÖR bor vi här?!". Ute är det bara grått & jävligt med ihållande regn. Blir så deppig & vill bara fly till varmare breddgrader. Tjatade på Paul hela vägen in till jobbet att vi borde flytta någonstans där det är fint - inte så här urvattnat "Schindler's list" deprimerande. Paul försökte väl försvara Toronto så där lite vagt, men det är svårt den här tiden på året & värre kommer det att bli... Så nu sitter jag här & försöker söka tröst i det faktum att jag åtminstonde inte är ensam om att känna så här. I mean, farmor tog sparken ner till byn igår... Rimligtvis måste alltså en rätt stor procent av befolkningen i Älvsbyn också ifrågasätta sitt val av bostadsort. Å andra sidan, de kommer ju att få fina vackra drivor av snö snart - vi får bara grått bilslask som fyller igen gatorna. Neeej - jag måste försöka lura i Paul att han kommer att trivas JÄTTEBRA varsomhelst bara temperaturen ständigt ligger över 20-strecket!
Vad gillar ni bäst?
En liten fråga. Ni som gillar kokböcker, vilken typ av kokbok gillar ni bäst - vanlig papprygg eller spiralrygg? Personligen så tycker jag att det ser så mycket snyggare ut med papp, men samtidigt så är ju spiral rätt praktiskt. Sidorna faller ju upp så mycket lättare... Å andra sidan, spiral känns lite billigt tycker jag. Suck, beslut, beslut, beslut & de måste tas ASAP. Kokboken ska ju vara klar om lite drygt tre veckor!
Golden soup for a gloomy day...
Regnet hamrar där ute, men här inne njuter jag av doften från alldeles gyllengul saffrans- & musselsoppa!
Sista fotot för kustdelen av kokboken - check!
Här kan jag ju också dela med mig av ännu ett fotofusk. Ni ser brödet i bakgrunden... för att få den där avslappnat brutna kanten fick jag hänga på baguetten över diskbänken i köket & bryta för kung & fosterland. Brödet var med andra ord lite stelt... Paul har nämligen en tendens att köpa på sig bröd & sen glömma bort det. Sjukt irriterande tycker jag, men jag kan ju inte göra så mycket åt det. Vill ju inte börja äta bröd bara för att rensa undan efter honom... Jaja, idag fick brödet i alla fall ett andra liv i form av fotorekvisita. För på fotot syns det ju inte att det är så hårt att jag kunnat slå ihjäl en tvättbjörn med det!
What should we do this year?
Pumpor har vi ju det här året - ett helt gäng släpade vi tillbaka från stugan. Men vad sjutton ska vi göra av dem? Fyra stycken måste vi karva ut till imorgon: en för Paul, en för mig & en var åt Mammut & Digby. Hela familjen måste finnas representerad på trappen. Fast... innan dess måste vi komma fram till en design. Varje år... SÅ SVÅRT!
Lugnet efter...
Vaknade upp till en betydligt lugnare morgon, för det har ylat runt knuten under natten. Ute har det gått från höstigt orangerött till rätt höstigt brunt, men vi har klarat oss bra. Inga brutna grenar, problem med elledningar eller omkullblåsta soptunnor. Däremot läste jag nyss att en kvinna dog under natten efter att ha träffats av en Staples (stor pappaffärskedja) skylt som blåste ner på henne. Helt surrealistiskt, så fort jag såg artikeln kände jag igen mig för olyckan skedde på samma parkeringsplats där vår Home Depot (byggaffär) ligger. Jag har varit på den parkeringsplatsen säkert hundra gånger under de senaste åren, vi bodde i princip där under vårt första, renoveringstäta, år i huset. Jag vet precis vilken skylt de menar & om den faktisk blåste ner... jäklar vilka krafter det ska till!
Hoppas vi klarar oss från strömavbrott!
Paul kom hem med sushi till middag, bara utifall att - för det är så himla irriterande om strömmen går mitt i matlagandet. Strömavbrott är nämligen väldigt vanligt här i Toronto, i princip så är det väl så att man får räkna med mindre avbrott så fort det är dåligt väder. Alla kablar går nämligen på ytan här, så blåser ett träd omkull så är det klippt. Hitintills har vi klarat oss & jag håller verkligen tummarna för att vi inte behöver vakna till ett utkylt hus imorgonbitti! Med fyra grader utomhus hade det varit lite bitigt att kliva upp om huset saknar värme... Får kanske ta & lägga fram termokläderna bredvid sängen så att jag kan hoppa rakt i dem vid behov. :)
Warm and cozy inside!
Oki, UTE är det verkligen pissväder just nu. Det bara öser ner & om det sitter kvar ett enda löv på träden imorgon så kommer jag att vara förvånad & då har det ändå inte ens börjat på riktigt! Oh well, här inne i värmen är allt prima! Jag har bakat det allra sista receptet till kokbokens fika-kapitell & tänker fira med en stor kopp te!
Bara fem recept till, sen är jag klar!
Svampsoppa utan spill!
Så, det här får duga! Snurrade runt soppskålen som rainman innan jag knäppte kortet, men nu är äntligen svampsoppan förevigad utan spill!
Ute har det börjat blåsa upp, så där så att jag måste ta en paus från mitt variogramläsande (spatiell statistik) lite titt som tätt & titta på alla pustar med löv som virvlar förbi.
MÅSTE skaffa oss en manuell konservöppnare!
Aaaaah! Frankenstorm har uppgraderats & vill det sig riktigt illa kommer vi nu att få närmare 100 mm regn på ett dygn + vindstyrkor upp mot 130 km/timme. Med tanke på att Toronto inte ens fixar att ploga gatorna under vintern har Canadensiska Röda Korset därför gått ut med en officiell varning. Det här bör vi införskaffa innan imorgonkväll:
1) 4 l vatten per person & dyng - för tre dagar
2) Nog konserver för att vi & fjundjuren ska överleva i sagda 72 timmar
3) En manuell konservöppnare
4) En handdriven ficklampa & radio
5) Första-hjälpen kit
6) Kontanter i små valörer i fall att bankomaterna inte fungerar
& viktigast av allt - allt detta ska förvaras i väskor med hjul så att vi snabbt kan evakuera vid behov.
Alltså... jag inser att Sandy farit fram hårt så här långt, men jag dör lite av skratt när jag läser det här. En "manuell konservöppnare"? Jag kan liksom se framför mig hur kanadensarna panikar där hemma, springer runt & viftar med armarna i desperation över att de kommer att svälta ihjäl pga att de bara äger ELEKTRISKA konservöppnare. Eller, ännu bättre - hur folk står & köar i timmar på Loblaws för att köpa på sig två årsförbrukningar av kidneybönor, åker hem & sen inser att de inte kan öppna sagda konserver just pga att de glömde att köpa på sig en manuell konservöppnare från antikaffären. ÅH PANIKEN!!!
Nejmen bäst att sparka igång Paul då, vi måste ju börja tappa upp vatten!
Jag tänkte inte riktigt till...
Aj då. Jag råkade just lära Paul ett ord som vi kanske skulle ha skippat tillsvidare. BLÄ. Paul äskar det! Hitintills ikväll har han sagt det kanske 30 gånger. Allt är "Blä". Disken i diskhon, kattmaten, stoppet i duschen som vi kämpat med i två dagar... bara det att han inte haft ett ord som gett nog uttryck till hur illa han tycker om det. Men nu, nu har han fått det redskapet.
Blä, blä, blä... hör jag från köket - måste nog vara mer selektiv i mitt lärande i fortsättningen. Eller, ska jag vara tacksam för varje svenskt ord som han de facto snappar upp?
Men åh så trött jag blir!
Har återigen ägnat en hel dag åt kokboken - eller ok, nästan. Paul & jag försökte oss på en liten utflykt kring lunch, men det var så sabla kallt att ingen av oss fann minsta nöje i att smita från jobbet. Det här med att temperaturen har gått från 20 grader i torsdags till typ 5 idag känns ju så där kul. Anyway. Bortsett från den där lilla trippen så har det bara varit kokbok. Har fotat lingonparfait, baksida på boken, senapstäckt lax & svampsoppa. Just svampsoppan var ett litet gissel att få till. Dels så tyckte jag att den var himla mesig i smaken, så jag höll på & fipplade med extrakryddor & vin tills den blev något mer spännande. Sen var det ju det här med att fota brunhet... Efter mycket möda fick jag till något jag var nöjd med, plockade undan & satte igång med nästa rätt. NU - när det är alldeles mörkt ute, nu sätter jag mig ner & kollar på fotona & ser det här...
Soppspill på kanten... Hur kunde jag missa det?! Argh! Helviti & alla fula ord jag kan på finska! Fy så trött jag blir, jag ville ju ha det bruna avklarat, ihoppackat & överstökat! Men nej. Nu måste jag fota om - universum är emot mig. Typ litegrann i alla fall.
Den här hamnar på stugväggen!
I vår lilla stuga hemma i sverige har vi en massa brickor hängandes på köksväggen & de får mig alltid att tänka på barndomsfikor ute på altanen. De allra finaste brickorna är de som har en liten kant med utstansade hål. Så idag tvingade jag ut Paul i regnet med destination IKEA. Mål - köpa på oss en liknande bricka & nu är jag helt kär i den! Allt blir så mycket finare på den här brickan. Jag hade kunnat skopa kattsand på den & det hade sett estetiskt ut! Fina lilla bricka, åh så mycket fika du kommer att lastas med!
Nu måste jag bara tvinga tillbaka Paul till IKEA för att köpa ytterligare en bricka - för den här måste upp till stugan & upp på väggen där. För att föra in ett lite svenskhet!
Pust!
Oj vad vi kämpat med kokboken idag! Paul har lustläst igenom manuset & frågat mig tusen frågor om recepten. Jag har jobbat som en tok ute i köket & lagat allt från lingonparfait till köttfärslimpa på äkta hjortfärs. Så mycket jobb, men nu börjar vi verkligen närma oss slutet. Nio recept har jag kvar att laga & fota - det måste jag kunna få till fram till den 9e november då jag har deadline!
Dagens middag - supergod köttfärslimpa med couscoussallad & ett glad rött & jäklar vad vi kände oss välförtjänta av det glaset!
Jag behöver estetiskt tilltalande vyer!
Neej! Allt Halloweenpynt exploderar just nu, usch att man ska behöva se sånt här elände!
Så jag vill ut i bilen & ut till stugan för vackra löv, skog & kanadensisk vildmark! MEN. Frankenstorm har dragit in över östkusten & just nu bor vi i ett vattenfall. Det regnar något helt deprimerande mycket. Så istället för allt det där naturligt vackra... så blir det att åka ut till IKEA & titta på fina svenskinspirerade brickor.
LYCKA!
Lycka är att ha bokat flygresan hem över jul! Nu har vi var sin flygbiljett som tar oss från Toronto, till Newark (yey, älskar mellanlandningar där!), till Stocholm. Utresa den 20, ankomst den 21 december. Sen måste vi flyga tillbaka hit den 1 januari & det är ju lite deppigare... men men, på det stora hela är jag väldigt nöjd! Nu måste vi bara lista ut hur många dagar vi ska spendera i Stockholm (dvs, hur många som vi har möjlighet att se där - Jo?) & sen kan vi boka flygbiljetterna upp till obygden. Åh vad jag längtar! Vill vara påväg nu! Vill landa i Umeå, köpa julmust på OK, äta clementiner i bilen & titta på alla små söta röda hus inbäddade i pudersnö. Längtar, längtar, längtar!
Vi är lite löjliga...
Oki, Paul & jag är officiellt lite väl löjliga med våra katter. Digby gillar ju som bekant sin perrierlåda ute i köket. Bara det att han inte gillar när han vill ligga i sin låda & vi inte hänger i köket. Då blir han skitledsen & piper - fast samtidigt så vill han inte lämna lådan & leta reda på oss. Moment 22. Så nu har vi börjat bära lådan med oss när han är i en lådfas... Just nu sitter vi i vardagsrummet, dricker lite vitt & mår prima! Vi i vår soffa, Digby i sin låda!
Vi närmar oss Halloween med stormsteg...
Saker jag ÄLSKAR med Halloween - alla ursöta små barn. Åh så söta de är! Pyttiga små tigrar, björnar & ibland (jackpot!) bin! Nästan så där så att jag vill skaffa barn bara för att kunna knöla in dem i dräkter med öron. Andra saker jag älskar, pumporna & höstblommorna som dyker upp på varje trapp. Däremot... de andra "dekorationerna"... Eh, inte lika förtjust i dem - nej.
Den här varianten ska ju åtminstonde ha kredd för innovativt bruk av löv - men vissa andra hus... Jag hade skjutit mig själv ute i trädgården heller än att hosta upp pengar för det pynt som folk ställer ut. I mean - WTF?!
Det grå bandet ni ser, det är små fladdermöss i tunn plast som blåses runt runt av en fläkt & på kvällen lyses hela eländet upp av en lampa inmonterad i basen. VEM köper sånt här? Den tanken gör att jag blir mörkrädd på riktigt!
Jag önskar jag vore Pippi!
Om jag kunde önska mig en superkraft & jag var lite trött, så där så att jag inte såg potentialen i att kunna flyga själv, då hade jag nog önskat att jag kunnat vända pannkakor så där som Pippi! Flygandes hejvilt i luften utan smetstänk!
I realiteten står jag med andan i halsen för varje pannkaka som ska vändas, fipplar försiktigt med stekspaden & pustar ut hela min lungvolym i lättnad för varje pannkaka som överlever. Inga Pippikrafter här inte.
Då kör vi igen!
Kan ju inte påstå att jag är så där supersugen på att ställa mig & steka crepes fredag morgon klockan 10... Men, men... någon måste ju göra det! Dags att förvandla en massa svamp till "förstörda pannkakor" (som en yngre släkting till min farbrors fru en gång beskrev dem)!
Som vanligt ligger den största problematiken i att få till en vettig bild - för brun svamp i brun sås i bruna pannkakor gör sig liksom inte så där jättebra tänker jag mig. Sure, går man igång totalt på brunt & tycker att världen inte är tillräckligt brun som den är - då klappar man säkert i händerna av den orgie i brunhet. Men alla andra... alla andra som tycker att färg är trevligt, hur behagar man dem?
Tunnbröd gick...
Argh! Kokboksjobbet började bra med att jag fipplade ihop lite tunnbröd. Inte på långa vägar lika gott som det farmor & hennes systrar bakade när jag var liten, men faktiskt himla bra för att ha knåpats ihop i en stekpanna.
Svängde ihop lite svampstuvning för crepes & kände mig så himla duktig & pysslig. Tills jag skulle steka crepeshelvetet. Det gick inte. Smeten var för lös & hur försiktigt jag än försökte vända dem så slutade det hela tiden med en ihoprynkad/geggad "crepesbulle" i ena hörnet av stekpannan. Så nu blir det till att älga iväg till Loblaws & försöka plocka på mig lite panikmiddag - vi får nämligen gäster om cirkus 90 minuter. Himla usel timing för crepsen att vägra sammarbeta!
Nej men då tar jag helg då...
Måste MÅSTE använda mikroskopet just nu för att ta mig vidare på ett jobbprojekt. Bara det att skiten ligger nere. Pratade med min elaka handledare som förklarade att "jo det är fel på mjukvaran, men jag vet inte varför". Eh... nehej... Så när kan vi fixa det? Svaret blev nästa vecka. För ett ögonblick blev jag trött som en överårig hamster. Sen beslutade jag mig för att försöka se det positiva i det hela. Han har ju i princip sagt att jag inte kan göra NÅGOT alls tills nästa vecka = jag har helg. Vilket innebär att jag kan hoppsa hem i höstsolen & ta itu med kokboken. Tror att det får bli svampcrepes idag!
Lite mer förlovningstankar...
Fixar inte riktigt att släppa förlovningstänket riktigt än. Av vad jag sett så skiljer sig verkligen nordamerika & sverige åt i just den här frågan. Hemma så känns det lite så här:
Resonemang - Beslut - Till Guldfynd
På den här sidan dammen är det däremot lite fart på det hela! Det planeras, folk dras in i planerna, det köps en ring under mycket mygel & så tillslut så står han där på knä & säger något fint & så skrattar man eller gråter beroende på hur lättrörd man är & ja det kanske är lite klyschigt, men det är ju i alla fall något man MINNS. Inte "jaaa... jag tror pappa friade över filmjölken". Jag har aldrig varit en sån där tjej som DRÖMT om mitt bröllop, däremot har jag alltid hoppats på ett frieri "out of the books". Mest för att jag alltid velat att det ska vara bara VÅR stund, ingen annans, & då känns det lite extra viktigt att det är speciellt - vilket det var!
Men hur friade han då?!
Slår på datorn & möts av "kungligförlovningsyra" - yogurten glöms bort & jag vill läsa ALLT. Dels för att jag gillar vårt kungahus (mer glamour till folket!), dels för att den här typen av nyheter blivit väldigt mycket mer intressanta sedan Paul friade. Nu har jag ju liksom ett verkligt frieri att jämnföra med! SÅ jag blir så nyfiken, hur friade han? I svensk anda?
Madeleine & Chris sitter & äter frukost, Madeleine rostar en skiva bröd till Chris. Chris tittar på brödskivan "Honey, no one toast bread as you". Madeleine "Shall we get married then?". Chris "Sounds like a sound plan". Madeleine "So are we engaged?". Chris "I think we are, I guess we get married around 2018". Madeleine "Bra, then our kids can be the flowergirls". Chris "Perfect, pass me the butter honey". Madeleine "SMÖÖÖÖR".
Eller, så firade han på amerikanskt sätt - som en överraskning som han lagt ner en massa tid på att planera in i minsta detalj & jag blir så så nyfiken! För hon är ju ändå prinsessa, med allt vad det innebär - så jag undrar vad han gjorde för att just överraska henne? Det måste ju vara så svårt med någon som sett så mycket glitter & glamour i sitt liv. I mean, i Pauls & mitt fall... Jag har växt upp bland renar - placera mig framför en palm & jag är "swept off my feet". Inte riktigt samma potential till det med Madeleine...
Ska man skratta eller?
Det här universitetet... herregud. Som student här på UofT så betalar man antingen internationella avgifter eller inhemska avgifter. Skillnaden mellan de två, cirka 70.000 kronor - så det är ju lite pengar det rör sig om. Nåväl... Lagom till Thanksgiving blev jag informerad om att jag kan räknas in i den senare kategorin baserat på att Paul & jag har bott ihop i mer än ett års tid. Väldigt glädjande nyheter - till & med min elaka handledare försökte sig på en grimas för att visa att han var belåten. Så jag drog igång hela "fixa en advokat som kan gå i god för vårt förhållande" processen & idag var det alltså dags att lämna in bevisluntan. Bara det att jag inte längre var skriven som student här... UofT hade helt enkelt skrivit ut mig utan att informera varken mig eller avdelningen. Jag stod där med mina papper & kände mest för att gå & köpa en resväska & åka hem till Sverige igen för jag ORKAR inte med det här systemet! Som förövrigt är helt sjukt, för innan jag riktigt hinner reagera lutar sig tanten som jag pratar med fram & viskar "Men vet du, jag skriver in dig igen... det är inte helt enligt reglerna, men du har samma namn som min dotter - så jag fixar det". Eh... jaha... tack?! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt det hela. Anyway, får väl tacka ma & på för mitt dubbelnamn, för tydligen så var "Ida-Maria" vad som krävdes för att jag ska få fortsätta mina doktorandstudier... Helt. Jävla. Sjukt.
HJÄLP!
Argh! Igårkväll, två sekunder innan jag somnade kom jag på något - kokboken har inget namn! Här har jag slitit i mer än 6 månader med eländet, den ska i tryck om cirka två veckor & just nu heter den "Kokbok". Iiik i paniiik! På något vänster har jag liksom gått runt & tänkt att den ska heta "A taste of Sweden" - men det är ju IKEAs slogan... Så det går ju bort. Hur kunde jag inte komma på det tidigare?!
Anyway... andas... Nu måste vi komma på något asap. Hitintills har jag kommit med två förslag, Paul med ett & Maria med ett fjärde:
1) Experience Sweden
2) Food across Sweden
3) Mums!
4) Eat - Ät!
Så snälla, om du läser den här bloggen & känner att du har en JÄTTEBRA idé - lämna en kommentar. Är den så bra att vi väljer den lovar jag att skicka en liten present som tack!
Önskas - "farmorskoppar"
Bakade mazariner till kokboken i eftermiddags & ville ha ett kort som kändes så där riktigt mormor/farmor. För det känns lite som om mazariner är något man börjar tycka om i & med det att man får barnbarn. När jag var liten & var hos farmor & hon lyxade till det lite extra så fick man fika på sängen. Bricka, liten ros i silvervas & så en blommig finkaffekopp på ett kaffefat som var lite extra långt (lite så här) så att det fanns plats för en macka eller ett par kakor. Det var den där specialkaffekoppskänslan som jag var ute efter - bara det att jag endast äger en modern IKEA-version. Som jag förvisso älskar & släpar fram varje år när det är dags för Pauls födelsedagsbricka. Men på kort gör den sig INTE.
Kopparna är mossgröna i verkligenheten, men det här ser ju bara 70-tal & omysigt ut... Deppade en minut eller två, sen löste jag situationen. MEN - det fick mig att komma fram till en julklappsönskan. Tomten, i julklapp önskar jag mig en eller två sånna där specialkaffekoppar (vet någon vad de heter?)!
Älskade lilla liv...
Vi har ju bara haft Digby lite mer än en månad - men det känns som om han alltid varit en del av vår lilla familj. Fina lilla kissekatt!
I skrivandets stund har han pallat upp sig själv för högt i soffan, så det visslar när han andas - gud så söt han är. Jag kan liksom inte få nog av min lilla apa!
Dagens "Ida vill inte laga middag"...
Efter att ha suttit & väntat på den sabla röntgentiden i två timmar fick vi nog & åkte hem. Vid det laget var jag aptrött & totalt omotiverad till att laga middag. Gnällde över det & Paul frågade om vi skulle köra & köpa take out. Var så frestad, men fick dåligt samvete av att tänka på all oanvänd mat hemma. Så jag avböjde, uppbådade lite ork & satte igång med stekpannor & dylikt.
Paul - So, what are we having today?
Moi - Duckbreast, beets with garden mint & fried oystermushrooms.
Paul - Of course... a simple litte meal from Idas kitchen...
Fniss, vi äter ju onekligen lite annorlunda mat nu när jag håller på med kokbokens slutarbete. Ingen blodpudding här inte! Äsch jäklar... nu blev jag sugen på det... Måste hem till sverige snarast & få mig lite barndomskickar! Ankbröst i all ära, men blodpudding - åh så gott!
& så försöker vi komma ihåg att knyta skorna...
Paul stöp i backen i lördags. Han föll på en riktig gammal klassiker - oknytna skosnören. Sen dess har han haft ont i ena vristen & nu blir det till att röntga idag. Jag följer med & håller: 1) handen 2) utkik efter eventuella onda bananskal som kan lura i sjukhuskorridorerna. Samt svängade plank som byggarbetare bär på ena axeln, men den är ju så självskriven att det nästan känns onödigt att skriva ut. I mean planksvängarskador är ju något vi ALLA måste akta oss för på en daglig basis. Det & fallande sköldpaddor från himlen.
Liten husuppdatering...
Matilda undrade hur det låg till med huset. En rätt relevant fråga med tanke på hur turbulent det har varit. Vi har själva inte haft någon koll på vad som snurrat runt i huvudet på våra hyresvärdar på sista tiden utan kollat rätt mycket på annat boende. Speciellt utanför stan, längre norrut - är så jäkla trött på smogg, bilköer & myrstackskänsla, Fast, så i förra veckan ringde Isabel & frågade om vi kunde komma över gatan. Vi travade dit & möttes av en storgråtandes Isabel som förklarade att hon mått så dåligt över det där mötet vi hade tidigare i somras & att Joao skäms så mycket över hur han betedde sig att han gömmer sig när han ser oss. Hon förklarade vidare att deras advokat gett dem rådet att sälja det hus de nu bor i (de ärvde det när Wolfgang dog) & flytta in i vårt hus med att de inte ville det. Istället vill de att vi bor där så länge vi känner för det.
Det var med andra ord en väldig kontrast gentemot hur det lät tidigare i somras. Paul är superlycklig medan jag har lite blandade känslor. Dels glädje eftersom vi inte behöver leta bostad, dels besvikelse eftersom det hade varit himla kul att pröva på något nytt. Aja... jag får väl försöka komma på något litet projekt hemma för att få upp lågan för huset igen.
Vissa saker saknar jag...
Det är väldigt sällan som jag saknar kakor, godis, glass & dylikt. Bara någon enstaka gång så där kan jag få ett sekundsnabbt sug & sen är det över. Alltid när det händer så rör det sig om barndomsfavoriter. Som igår - jag lagade ugnsbakade äpplen med hemmagjord vaniljsås. Vaniljsåsen... ÅH vad jag ville ha! Det luktade så himla gott när jag rörde ihop den att jag bara ville hälla upp krämen i en skål & äta upp allt på egenhand.
Men jag lyckades hålla mig. Tror dock att jag måste laga en till laddning äpplen samt köpa på mig en liten bytta med vaniljyoghurt. För suget försvann liksom aldrig helt...
Panikuppvak!
Har drömt väldigt mycket, konstigt & ibland obehagligt under natten - så idag känner jag mig rätt sliten. Fast allra värst under hela natten var ändå när jag vaknade vid halvtvå. Var så trött att jag helt sinnesförvirrat fick för mig att gårdagens gäster egentligen skulle ha sovit över hos oss. Bara det att jag gått & lagt mig utan att se till att de hade någonstanns att sova. Upp ur sängen i panik, försöka hitta något att ta på mig för att se lite anständig ut, vackla ner för trappen... Det var inte förrän jag kom ner i vardagsrummet & hittade Paul sovandes i soffan som jag insåg att vi vinkat av dem vid halv elva. Stor lättnandes suck när jag insåg att jag inte var världens sämsta värdinna! :)
Street view...
En sak som jag älskar med Toronto - alla underbara blomsteraffärer! Blir lika upphetsad som jag blev som liten i en godisaffär. Så mycket färg överallt! Fast jag tycker allra allra bäst om alla buntar med blommor som de ställer ut på trottoaren. Det lyser upp så där så att man bara kan slå ihop händerna lite hänryck!
Idag blev det två orkidéer & en massa höstiga snittblommor som nu gör att jag känner mig lite nykär i vårt hem. Sen hjälper det också att vi storstädat i huset. Det har varit SÅ eftersatt under hela sommaren pga stugan, men nu hade vi middagsgäster så det fanns ingen återvändo. Har för länge sedan konstaterat att gäster är det bästa sättet att få saker gjort här hemma! :)
Vad jag gör den här morgonen?
Fotar lite kål. Gud så roligt, man kan ju knappas hitta ett objekt som är mer fotogeniskt...
Brunt & lite smågeggigt, men check på att få till en aptitlig bild på det! Suck. Nu blir det rödbetssallad...
Come play with us Ida...
Lite udda middag...
Paul kikar ner på sin tallrik: "Ida... the, eh, brown stuff - what is it?".
Julkål svarar jag. Paul tittar tyst ner på det bruna "Ok... And this was something you grew up with?". Nepp svarar jag & förklarar att kål, det är något man äter till jul i södra sverige. Paul petar lite på kålen "So why do we eat it now, in October?". Sen svarar han själv "THE COOKBOOK!!!". Duktig Paul som snappar upp att udda mat alltid innebär att Ida är involverad i ett nytt kokboksprojekt!
Kanelbulledoft & fotofusk...
Jag behövde fota omslagsbilden till fikadelen på kokboken & till det behövde jag kanelbullar. Eller behövde & behövde, jag ville ha. Anyway, ni som följt bloggen vet att jag inte kan baka bullar här i Canada. Deras onda torrjäst är stöttesten nummer ett & även när jag använde Kronjästs torrjäst så går det åt helsike pga att det kanadensiska mjölet innehåller murbruk. Så Paul & jag körde över hela Toronto till Beaches Bakeshop som drivs av en annan SWEA & där kittade vi upp oss på tre äkta kanelbullar (dvs inte IKEAs skit). Jag överdriver inte om jag säger att Paul betedde sig som ett barn i en godisaffär när han fick syn på Annas hallon & dulce de leche grottor. Själv njöt jag i fulla drag av kanelbulledoften. Åh så mycket barndom!
Hihi... måste bara avslöja ett litet fotofusk här... Se kaffet i koppen... vi hade inte tid att koka något, så det är IKEAs julmust. På bild funkar det rätt bra som kaffesubstitut tycker jag!
Nu är det jul, här i vårt hus...
Gud så många juliga kakbilder det ska fotas då!!!
Jag börjar bli helt julstirrig & nynnar julsånger för mig själv. Än värre, blev så inspirerad att jag faktiskt köpte årets första julklapp igår! Vi som inte ens klarat av Halloween!
Det är tur att Ontario är platt!
Jag hade väl ingen jättebra dag igår. Om vi säger så här, det är tur att vi inte bor i BC eller Alberta, för då hade jag varit frestad att ge Pauls mor en knuff utför ättestupan. Eller, är det bara jag som tycker att det är liiite over the top av henne att bjuda in Pauls ex till vårt bröllop (nej, inte Sandra - ett annat ex) mitt framför ögonen på mig? Som sagt... tur att Ontario är platt. Bet ihop så där så att käkarna vitnade & försökte att fokusera på Annabelles cupcakes, det var ju mestadels därför jag var där. Blev en mängd olika cupcakes inspirerat av hennes senaste album...
RISE
& Annabelle var bra, även om jag tyckte att det hela kanske var lite väl politiskt. Politiskt får det ju vara, men jag ogillar att buntas ihop med någon annans åsikter bara för att jag råkar befinna mig på en konsert. Som ex, Annabelle pratade om hur vi alla kämpat mot polisen under G20-mötet 2010 & ville att vi skulle sjunga med i kampsångsrefrängen. Vilket kändes lite so and so eftersom jag stod hemma & bakade kakor till Pauls 40-årsfest under det mötet... Anyway, hon fick till ett himla drag där i vardagsrummet & det är kul att ha någon som är så sångmässigt begåvad i familjen!
Fast... & nu ska jag ta upp något som jag sällan (läs aldrig) pratar om här i bloggen, det hela överskuggades av följande lilla incident: Under själva spelningen fick jag jättemycket mensvärk. Totalt oväntat & jag som aldrig lider av något ont visste liksom inte vad jag skulle göra. Tillslut fanns det inget annat än att tassa bort till Pauls mor mellan två sånger & be om en ibuprofen. Om ni ser på bilden ovan så stod jag till höger på bilden, mot köket, & badrummet med medicinskåpet ligger på vänster sida. Så Pauls mor kilade iväg framför Annabelle, hämtade två burkar & kom tillbaka just som Annabelle började stämma upp igen. Vad gör tanten? Hon ställer sig i mitten & dansar med ibuprofenburkarna som maracas. Sen travar hon iväg till mig & halvvrålar "here´s for your 'headache' dear". Den där luckan i golvet som man ibland önskar sig... så jobbigt att den aldrig öppnas & slukar en.
I bilen, påvägen hem till Toronto, förklarade jag att vi inte behöver se henne igen förrän 2016 eller så.
Cupcake Prep!
Här har det kånkats mattor, ställts ut stolar & druckits sjuka mängder te för att hålla igång kroppen. Pauls pappa & jag rymde också fältet i en timme & åkte ut & köpte booze. Trevligt avbrott... Förövrigt så preppar jag cupcakes dekorationer just nu. Check på massa små svalor!
De är ju inte helt perfekta, men ändå rätt bra med tanke på att Paul böjde till formen från en valpepparkaksform!
Vet ni vad som suger?
Att vakna klockan halv tre på natten & känna sig klarvaken. Det suger tokhårt. Ännu mer när man sover på en skitsmal bäddsoffa i någon annans vardagsrum. Ytterligare lite till när man delar sagda bäddsoffa med sin fästman & man vet att han måste upp om tre & en halv timme för att hinna till jobbet. Så man ligger där stel som en pinne & försöker intala sig själv att man är JÄTTETRÖTT. Sen ger man upp, kliver upp & försöker svara på mail samt blogga. Bara för att inse att tangenterna på MacBooken smattrar nog högt i nattmörkret för att få den snälla katten att vakna & vela gosa. Gosa med jam. Så man ger upp & försöker förbereda sig mentalt på att ligga likstel i tre timmar till... Det mina vänner, det SUGER.
Ibland känner jag mig lite extra god...
Goda gärningar... inte alltid så lätt. Dels måste man ju komma på sagda gärning eller snappa upp att någon behöver hjälp & sedan agera. Sen så innebär goda gärningar rätt ofta att man uppoffrar sig själv lite, vilket inte alltid är så där jättefrestande. Ikväll/imorgon uppoffrar jag mig så pass att jag VERKLIGEN hoppas att tomten är uppmärksam - för jäklar vad jag ger av mig själv här. Det är nämligen så att Pauls syster kommer att hålla en konsert hos Pauls föräldrar imorgon. Cirkus 40 personer & ett gäng kampsånger på ukulele. Jag kan komma på MASSOR med andra saker som jag vill göra utom att vara just där. Fast, Pauls föräldrar är rätt gamla så det känns lite taskigt att lämna dem med allt jobb. Så pass taskigt att vi lovade att hjälpa till när de frågade oss. So far so god - tills dess att Paul någon vecka senare kom på att den här tillställningen krockar med en annan konsert som går avstapeln i Toronto. En konsert som han gav sitt ex två biljetter till i julklapp. Hon frågade Paul om han ville komma & eftersom hon inte har så där jättemånga vänner så kan ingen annan ta över hans biljett... Dilemma!
Det var här jag uppoffrade mig med feta bokstäver.
Jag förklarade att han naturligtvis ska gå med Sandra eftersom det varit bestämt så länge & vi båda vet att hon kommer att deppa ihop totalt om det inte blir av. Samtidigt lovade jag att hjälpa till med Annabelles tillställning. Eftersom ingen kan skjutsa upp mig dit imorgon så åker vi redan ikväll & jag kommer således att tillbring mer än 24 timmar tillsammans med Pauls mamma. Hade jag varit 5 år hade jag förväntat mig att få ALLT i Brio-katalogen... Som det är nu har jag bestämt att Paul kommer att dammsuga huset för resten av livet.
Lord Digby, Lord of mighty Fort Perrier...
Man kan inte vara lord & mästare av oförutsedda attacker om man inte har ett slott. Vilket ju Lord Digby naturligvis har - mäktiga Fort Perrier.
Vi har försökt inta Fort Perrier, men det är omöjligt. Dels pågrund av de våldsamma motattacker vi möter, dels pågrund av att det är en väldigt liten grön papplåda som på sin höjd hyst en människofot eller två. Tills dess att de attackerats av Lord Digby vill säga, efter det hade de hyst samma mängd fötter men prickade av små sylvassa huggtänder.
Ska vi säga 4 kr istället?
Inga bud? Nehej... men om vi sänker priset till fyra kronor då?
4 meter toapapper kommer också med i köpet.
Ska vi säga 5 kr på blocket?
Liten kattunge till salu - gillar att sova i din armhåla, eller sova & sova, gillar att mjölktrampa med små vassa klor i din armhåla. Klockan 5 på morgonen när du är så där lagom försvarslös... Andra intressen, sitta på ditt ansikte mitt i natten. Återuppta samma utmärkta position även efter att ha blivit bortputtad femtioelva gånger.
Um, & på morgonen så finns det inget bättre tidsfördriv än att upprepade gånger försöka bita ihjäl människostortår. Så jag tänker 5 kr på blocket, hör jag ett första bud?
Det hjälper ju också...
Sen hjälper ju småtrollen helt klart till att hålla humöret uppe!
Mitt humör det vill säga, Mammut däremot är ganska så ofta så där måttligt road av Digby. Digby å andra sidan... han tycker att livet är en fest! Jäklar vad drag det är i de här två kilona med ludd vi skaffat oss. Han är helt orädd, vår lilla Digby Erövraren. Erövraren av Mammuts svans...
Lite nere...
Har känt mig lite nere idag, antar att det är spänningen från igår som har släppt. Ofta när jag har klarat av något viktigt så känns det nämligen lite som om jag får pyspunka efteråt. Lite "jaha, vad ska jag göra med mitt liv nu då?". Tror att det känns lite extra just nu i & med att vi officiellt också presenterat stugan för Pauls familj, all fritid kretsar inte längre kring renoveringen - så vi känner oss lite småvilsna just nu... Oh well, det blir säkert bra om någon dag eller så - jag ska börja med att ta en höstig promenad & försöka rensa huvudet lite. En sak är i alla fall helt säker, Paul kommer förr eller senare att få mig tillbaka på banan igen. Han är så HIMLA bra på att göra mig glad. Titta vad han kom hem med igår... en liten present för att jag klarat av presentationen.
Nu vill jag baka cupcakes som ser ut som spelkort!
Happy little Saturday eve!
Nejmen nu firar vi lite! Avklarat kommiteemöte & vet ni, min snälla kommiteemedlem blev plötsligt väldigt elak - men inte mot mig, utan allt var riktat mot min elaka handledare & jag NJÖT! Fy så skönt, i mer än fem år har han bara slagit ner mig i backen precis så mycket som han orkat & idag fick han smaka på sin egen medicin! Det firar vi på bästa möjliga sätt!
Bubbel & kattungar!!!
& sushi & bubbel!
& jo, korken landade faktisk rakt på sushitallriken! Fick dessutom en liten bubbeldusch rakt i min skål med soya, the best of two worlds!
En annan sak jag också saknar...
Efter uppäten gryta drog vi ut på en liten rundtur i Toronto. Ingen av oss fixade nämligen att stanna hemma hela dagen & göra nada. Vi är ju liksom vana vid att jobba gärnet på helgerna! Anyway, tillslut hamnade vi på IKEA (surprise, surprise) & där visar det sig att julen startat så smått. Deras fejkjulmust stod på hyllorna & jag kunde bara inte hålla mig.
Alltså, att jag inte lär mig. Det här är ta mig tusan 500 ml total ofestlighet berövat allt vad kolsyra heter. Avslagen läsk är dryckesvärldens totala nitlott, möjligtvis på delad förstaplats med pissljummet örtte utan socker & mjölk. Eller ok, Dr. Pepper & Root Beer är värre... But you get the point, jag känner mig inte det minsta "festive" när jag dricker DRYCK JULMUST. Tacka vet jag apotekarnes julmust.
Saknar älg...
Suck, vissa saker saknar jag så grymt mycket hemifrån. Som älg. Åh vad jag saknar älg! Älg i köttfärsform, älg som stek & allra allra mest - älggryta. Pappas älggryta. Lagade en gryta på vanlig ko som vi hade till lunch idag & herregud så menlöst kött.
Neej... att bo resten av livet i ett älglöst land går bara inte. Eller, älg finns det ju - men vilka får skjuta dem... bara ursprungsbefolkningen. Nu unnar jag ju dem allt älgkött de kan äta, men det hade ju varit trevligt om någon enstaka älgbit funnits till salu för oss andra. Men, det går icke - för enligt lag får man bara sälja farmkött & antalet älgbönder i Canada verkar vara lika med noll. So, Sweden it is!
Busy Day!
Idag har det varit fullt upp! Först råvaruinhandling, följt av massa matlagande & så fotograferande för kokboken. Fem rätter lyckades Maria & jag klämma in idag. Så himla nöjd! Dessutom fick jag in årets första glas glögg i & med att vi fotade en julkaka. Åh vad jag ÄLSKAR glögg - även den trista alkoholfria versionen.
När allt var färdigfotat drog jag ner till down town för UofTs bröstcancerteams "celebration dinner". Supertrevlig kväll med massa grönt te, sushi & sashimi. Testade även friterade krabbklor för första gången, kanske inte min favorit så där - men lite kul med något nytt. Var också himla kul att få sitta ner & prata med resten av teamet, inte bara fokusera på att dra in så mycket pengar som möjligt.
Men vad ska vi göra?
För första gången på... jaaa, jag vet inte hur länge, men flera månvarv, ska vi stanna i stan över helgen. Det känns rent ut sagt skitmärkligt. Stan. Helg. Neeej, det går ju inte! Men nu är det i alla fall så - vi SKA INTE ut till stugan. I bilen imorse försökte vi komma på vad vi ska göra med all tid vi nu har att spendera. Sure, imorgon kommer vi att laga & fota mat till kokboken & jag ska på en middag för att fira Team UofTs insats för bröstcancerforskningen... men söndagen är helt öppen. Vad vi kom fram till där i bilen? Städa huset. Vilket ju känns som ett så där underhållande sätt att tillbringa vår hel-lediga dag. Nej, vi måste ju bara försöka komma på något bättre än så!
A long long time ago...
Titta vad Pauls pappa just skickade till oss!
Love it!
Ett par saker slår mig. Först, herregud så fräsch stugan såg ut när den var nybyggd & inte mörkt brunbetsad (för brunbets är typ det enda som är fulare än obehandlat trä)! Sen, hjälp vad lik Pauls pappa är min farbror! Tre, hade jag haft Pauls mammas frisyr hade jag snott hinken från Annabelle & använt den själv.
Det här med väggfärg...
Fick precis det här kortet skickat till mig från Pauls mamma:
Jag ser på överkastet som jag tycker är så himla fint & glädjer mig över att vi kunde köpa det till stugan. Har nämligen suktat efter just det här settet så många gånger (älskar ju den där lantliga/porslins stilen), men det fungerar inte i vårt sovrum i Toronto. För det är gult & gult fungerar rätt uselt ihop med allt utom vitt. Gult & brunt = hej 70-tal. Gult & rött = känns rätt så Gryffindor & gult & blått må vara fint på svenska flaggan men känns sådär skrikigt att sova i & på den vägen är det. Målar man gult blir man helt enkelt rätt begränsad när det kommer till all annan färg. Åtminstonde om man som jag inte riktigt klarar av att ha ett hem i kontrastfärger. SÅ nu bestämmer jag helt enkelt att Paul inte får välja färg i fortsättningen. För det var han som propsade på den där gula kulören & fy tusan vad vi fått kämpa för att få till sovrummet hemma medan sovrummet i stugan typ krävde en halvtimme på en antikaffär & ett impulsköp på järnaffären. Sure, svenska folket är kanske lite väl gung ho på att måla ALLT vitt. Men jag förstår ju varför, för herregud så praktiskt!
Want to stay at home...
Jag tycker faktiskt att det borde vara lag på åtminstonde 6 månaders kattungeledighet. För att lämna hemmet när man har en sån här liten hemma, jättesvårt!
Man vill ju bara ägna hela dagen åt att sitta & titta på honom när han leker med persiensnörerna...
Eller upptäcker sin egen spegelbild i fönsterrutan. Vilket naturligtvis gör att man måste slicka lite på den där andra katten...
Lilla fina Digby.
He's mocking us!
Jag fick en burk kattmat i huvudet tidigare imorse. All kattmat står i travar i ett överskåp, så pga min yttepyttelängd hann den där burken falla rätt långt innan den träffade sitt mål. Eftersom den dessutom landade på kant gjorde det så där extra ont. Ni vet, så där så att ögonen tåras lite. Jag gav upp ett litet tjut & slog händerna kring huvudet & försökte tänka på annat tills det inte gjorde så ont längre. Precis så där lagom tills att det släppt kom Paul in i köket & undrade om han hört ett skrik. Förklarade vad som hänt & han gav mig en puss på huvudet. Sen fick han något sånt där underfundigt i blicken - böjde sig fram & tokblåste mig rakt i mittbenan. "Was that better?" frågade han & jag stirrade oförstående tillbaka. "Well, you know - first I did it the Canadian way, I kissed it better. Then I did it the Swedish way, which is simply just exhaling."...
Paul tyckter ju uppenbarligen att det här med att blåsa på något som gör ont är supertöntigt... men jag hävdar att det är SÅ mycket vettigare än att hålla på & pussa på skador! Lite kall luft lindrar absolut, medan munbakterier inte känns lika fräscht. Eller... är det bara jag som är skandinaviskt stel här?
Winter is coming...
I natt ska vi får vår allra första frost här i Toronto, så Paul snurrade ut i trädgården efter jobbet för att rädda vad som räddas kan. En himla massa gröna tomater fick vi som lön för mödan. Känns så sorgligt att sommaren är slut, den kändes så oändligt lång & vi fick så otroligt mycket gjort att jag blir ledsen av att tänka på att den är över... Jag vill kunna fortsätta plocka tomater, gå i kortärmat & dricka kalla drycker utomhus. Fortsätta sitta på balkongen i stugan & lyssna på grodor & cikador...
Sommaren 2012 kommer för alltid att vara sommaren i stugan för mig. Den kanadensiska stugan that is.
Att överköpa mat...
Något jag verkligen önskar att jag vore bättre på - begränsa mig lite när det kommer till mat jag köper för fester/högtider. Jag drabbas alltid av total "men TÄNK om maten inte räcker" skräck & bunkrar på mig på tok för mycket. Den här Thanksgivinghelgen var inget undantag. I ett vagt ögonblick köpte jag bland annat på mig en himla massa grönkål & nu sitter vi på världens jätteknippa & inte alltför många recept som kan hjälpa oss igenom bunten. Men endel blev jag i alla fall av med! Dagens middag blev nämligen quinoasallad med just grönkål. Kompleterat med den där kalkonen som börjar kännas lite som Särimner.
That Avocado Soup...
Efter nattens hemska dröm, & all kalkon som det blivit på sista tiden, kände jag för en vegetarisk lunch. Det blev min supersnabba avokadosoppa. Kunde inte låta bli att skratta lite när jag fotade den idag, som vi KÄMPADE för att få till de där avokadosoppbilderna. Vi slet så att håret blev grått (Pauls då, inte mitt) & det blev bara pannkaka. Tillslut gav vi upp & fortsatte med andra rätter, ignorerade de där kassa soppbilderna & låtsades som om det receptet inte skulle vara med i SWEAs kokbok. Idag, när jag kände för just den här soppan, så beslutade jag mig för att prova en sista gång. Fram med lite pryttlar - duk, finncrisp, silversked. Soppa i skålen, knäpp, klart.
Det är ju bara att konstatera, övning GER färdighet!
Fy tusan så hemskt...
USCH vilken hemsk dröm jag hade i natt! Jag drömde att jag åt upp Digby, medan han levde! Helt sjukt... Vaknade upp alldeles kallsvettig & darrig & var tvungen att rota reda på fjunet som låg & som i fotändan & bara krama HÅRT. Nu på morgonen berättade jag för Paul om min dröm & han berättar då att han drömde att han åt upp Mammut för någon månad sen. Fast han skämdes så mycket över den drömmen att han inte vågade berätta den.
Alltså, någon som har koll på drömtydning? Vad i hela helsike ska man tro om något sånt här? Vi har ju precis klarat av Thanksgiving, så det är ju knappast så att vi svälter...
Uppdatering: Jaha, om man ska tro google så betyder det följande "To dream of eating your pet suggests that you are scared by your own animal feelings and desires. It may also represent your wish to have certain animal qualities - such as gracefulness, boldness, and so on." Med andra ord, jag önskar att jag vore söt & lekfull... Eller gosig, glad & med möjligheten att sova mig igenom mina dagar.
Kitten like odd things...
Oki, vi har kanske inte fyra ungar (thank goodness, jag hade blivit knäpp) men vi har ändå en liten tapper medhjälpare när det kommer till att gå igenom alla Thanksgivingrester - DIGBY! Fast han fokuserar bara på en enda komponent...
Brysselkålen...
Alltså - brysselkål? Katter brukar ju ha åtminstonde EN konstig sak de gillar, men just brysselkål?!
Den har åtminstonde jag aldrig stött förrän nu. Men det hindrar inte Digby... NOMNOMNOM tycker han!
& det är ju bara så udda att jag måste ge honom ett blad eller två trots att jag vet att vi inte ska uppmuntra dåliga vanor.
Middag hela veckan...
Hur mycket kalkon som vi har kvar sen söndagens middag? Massor. Har en vag känsla av att vi kommer ha kalkon upp i halsen när vi väl arbetat oss igenom hela byttan med restkalkon. Vi skulle ha haft fyra ungar som hjälpt oss att gå igenom allt på en dag. Men nu blir det alltså detta till middag fram till måndag nästa vecka...
Dagens i-landsproblem, jag vet.
The Thanksgiving Weekend...
Klockan 12 på söndagen anlände Pauls syster, Annabelle, samt hennes flickvän till stugan & två timmar senare dök födelsedagsbarnet upp. Så fort Pauls pappa kom in i stugan drog Annabelle igång "Happy Birthday to you" på pianot & vi andra sjöng så taket lyfte! Milan, som trodde att vi var på Bermuda & Annabelle på turné, såg ut som tidernas fågelholk. Bortsett från min familjs totala chock när jag dök upp på Gran Canaria så har jag nog aldrig sett någon så överraskad förrut. Jäklar i min lilla låda vad jag älskar att ordna överraskningar! Sen blev det sparrispaj till lunch med bubbel & Paul lyckades skjuta sin mamma i huvudet med korken så det var ju över förväntan lyckat. Med lunchen avklarad tog jag itu med kalkonen & vid åtta på kvällen satte vi oss ner & högg in på 5 kilo fågel. Sen blev det allsång i vardagsrummet, yatzy & gapskratt åt liten kattunge.
Dagen efter högg vi ner träd, satte upp ny isolering i mellansovrummet & åt nygräddade våfflor till frukost. Det var helt enkelt en helt otroligt lyckad Thanksgivinghelg. Sure, både Paul & jag är ense om att vi trivs bättre där ute när vi är själva. MEN - om man vill ha en kanadensisk Thanksgiving så där out of the books, ja då kan det inte gärna bli så mycket bättre. Tänk knallröda lönnträd, tokblå himmel, glasklar höstluft & en hjort i trädgården. Massa små höstäpplen, pumpaskörd i vårt eget lilla land & stora byttor med te. Tänk öppen spis, ugnsrostad sötpotatis, filtar & sällskapsspel. Liten kattunge som leker med ett garnnystan (oki, nästan - en boll), nybakt majsbröd till lunch & en stor sprakande brasa i trädgården. Out of the book I tell you.
Är det bara jag?
Jag vet inte om det bara är jag, men obehandlat nytt trä... jag fixar det inte riktigt. Jag tycker helt enkelt att det är rätt fult. Jag får sånna totala 80-talsvibbar. Minns hur det var när jag var liten & ALLT bara var obehandlad tall. Tak = trä. Golv = trä. Möbler = trä. Bestick = trä. Känsla som sagda inredning ger = träl. & nej, det var inte bara hemma hos familjen Jansson som trä var inredningsdetalj nummero uno. Det var lika illa hos alla andra. Ja men tänk hobbyrum 1991... Eller fjällstuga byggd för 30 år sedan.
Kort & gott, om man bortser från gamla trämöbler så är jag ingen större fantast av trä... Så det var lite därför jag blev övertrött på Paul under söndagen. För ni ser den där stolen till höger i bild, det är en splitt ny muskoka chair som Paul lyckades skruva ihop cirka 2 minuter innan hans föräldrar kom innanför dörren.
Eftersom de här stolarna är rätt dyra så var den vår officiella "sak present" till Milan & naturligtvis känner Paul för att fråga "Do you like it like this or should we paint it for you?". Hade han stått närmare hade jag trampat honom på foten för jag visste ju vad svaret skulle bli. "I like it like that, it is so nice with bare wood". Nejmen överraskning överraskning... hade dött av chock om familjen brunfantast kläckt ur sig något annat. Så nu sitter vi här med en stol som vi inte kan göra fin. Tack för den älskling...
The bedroom transformation!
Av allt som vi fått gjort i stugan så är sovrummet utan tvekan vår största bedrift. Hade aldrig trott att vi skulle få det klart i tid. Men det gick! Mycket tack vare att Paul var en hjälte som la golv hela lördagen & in på söndagnatt.
So I give you - the master bedroom BEFORE:
Komplett med tak som gick i vågor pga att gipsskivorna var så murkna:
Idag är det ett minne blott, för idag ser det ut så här:
Allt nytt - isolering, fuktbarriär, väggar & tak samt golv. Även fastän det fortfarande finns saker vi måste fixa så är jag så galet nöjd över hur bra det faktiskt hann bli innan dess att Pauls föräldrar dök upp vid tvåsnåret på söndagen.
Nya mål för rummet - måla om ett sista varv, sätta upp en fondtapet, lägga in golvlister samt sätta upp sänglamporna. Vill dessutom slipa om garderobsdörrarna & måla dem vita. Någon gång längre fram behöver också kistan vid fotändan målas om, vi hittade den på en liten antikaffär i Coboconk på lördagen (för $20 = 136 kr) & det fanns inte riktigt i vår tidsbudget att skrapa den ren & dra på ett nytt lager färg. So, more things to do... så jag får återkomma med en riktig AFTER picture lite senare. :)
New talent!
Jag har förövrigt lärt mig något nytt under helgen, lite kabeldragning. Alla gamla kontakter i huset var ju bruna eftersom det är Pauls mors favoritfärg - så de behövdes bytas ut. Vanligtvis hade ju Paul skött den biten men i lördags, när alla 15 kontakter behövde fixas, var han lite upptagen med att lägga ett nytt trägolv. Ställd inför valet kabeldragning vs såga golvplank (& räkna ut alla mått på planken...) så kändes det förstnämnda mer lockande. So, här kommer Idas lilla skola i kabeldragning!
1) Se till att det inte finns någon ström till kontakten du jobbar med, väldigt viktigt. Skruva ur den gamla kontakten & lösgör alla kablar. Kopparkabeln är "jord", den vita "neutral" & den röda & svarta är "death & evil".
2) Plocka fram din nya fina, ickebruna, kontakt. Fäst öglan i änden av "death & evil" runt skruvarna på sidan som inte är jord. Skruva åt hårt.
3) Vänd på kontakten & skruva fast de två kvarvarande kablarna. Den jordade ledningen fäst vid den gröna skruven.
4) Skruva fast kontakten i väggen & sätt på en liten platta som täcker alla skruvfästen.
5) Ta en klunk cider & gratulera dig själv över din bedrift/det faktum att du inte frityrkokt dig själv! Nejmen, helt ärligt - jag är rätt stolt över att jag faktiskt fixade alla kontakter själv. Moi, som liksom inte ens fixade att få igång en video på vår gamla VHS-maskin när jag bodde hemma. :)
We ROCK!
Men fy för jäkla tusan vad bra vi är Paul & jag!
Så vi har ju jobbat som idioter ute i stugan hela sommaren, men det är bara sedan augusti som vi fokuserat på att få i ordning inomhus. Vi har fått en massa gjort, men det har alltid funnits mer att göra, massa mycket mer att göra. Så i lördags vid lunch, när vi varit & handlat alla ingredienser till Thanksgivingmiddagen började jag känna lite lätt panik. Eller, sjukt mycket panik - för så här såg det ut i köket...
& i vardagsrummet... tja... för att låna pappas beskrivning av mitt rum under uppväxten "Jerusalems förstörelse gånger tio". Hm, vänta - jag tar tillbaka, vi säger gånger 20...
Det var ju inte direkt den ultimata "Holiday Retreat" som vi hoppats kunna erbjuda. Snarare totalt jäkla kaos - som om någon tagit två ton bråte & bara låtit allt explodera ut över stället. Det var så jobbigt att titta ut över eländet att jag bara kunde fnissa som en galen kvinna. Vet fortfarande inte riktigt hur vi fick till det, men innan Pauls föräldrar dök upp - mindre än 24 timmar efter att de här bilderna togs - såg köket ut så här:
& vardagsrummet så här...
Alltså, jag vet inte om det finns någon slags order som delar ut medaljer för "bästa panikuppstädning EVER". Men om det gör det, då blir jag banne mig upprörd om någon annan får den!
Något att vara glad över...
Jag må vara så trött att ögonen går i kors... känna mig så slutkörd efter golvläggandet att jag vill lägga mig på sagda golv & bara sova... men, jag är inte så trött att jag inte finner min lunchölkapsyl något helt otroligt underhållande!
Så himla skönt att slutligen få det bekräftat!!!
Jägarinstinkten slår till igen...
Vad är det egentligen med män & djur som gör att jägarinstinkten slås på så fort det ser en liten varelse? Alla män som jag känner har i alla fall varit så. Det har smugits på älgar, tokkutats genom blåbärsris för att fånga snokar & jagats humlor som stängts in i burkar. Paul är precis lika dan. När vi var ute i stugan tidigare i veckan hör jag hur han tjoar till under sötpotatisgrävandet & så börjar han kravla runt i landet tills han dyker upp med en liten padda i handen. Jag svär, han var glad som ett barn på julafton. Nu tycker jag ju också att paddan var rolig att se - men jag hade liksom aldrig kommit på tanken att släppa allt jag hade för händerna för att försöka fånga den. Varför stressa stackarn när jag kan se den lika bra när den sitter på marken...
Det måste finnas någon slags gen som förklarar det här, en Steve Irving-gen som gör att män måste brottas med alligatorer, anakondor & i brist på annat - kaffekoppsstora paddor...
Nödbak - av barmhärtighet...
Kom hem vid tio igårkväll efter att jag avslutat min kurs... vad gör jag? Jo jag ställer mig i köket & bakar fuskbiskvier! Är dock inte så skadat som det låter, Pauls jobb har nämligen lunch potluck idag & följaktligen var min kära fästman tvungen att ta med sig nått i matväg. Det här hade han ju naturligtvis glömt bort fram tills igår eftermiddag & eftersom Paul inte kan laga mat eller baka så var han milt sagt lite stirrig. Så jag förbarmade mig över honom. Lite så där som jag tänker att man gör om man har barn. Som exempel... tänk er att er sjuåring, fem i åtta på morgonen bara "mamma, vi har skridskor på gympan idag!" - vad gör man? Sure, det finns säkert mammor som kikar in på mayhemet i förrådet, rafsar åt sig pappas skridskor i storlek 43 & bara "skyll dig själv, vi hinner inte leta nu". Men jag tror att väldigt många mammor paniskt letat igenom hela förrådhelvetet tills barnskridskorna återfinns i en ICA-kasse nedkörd i en kylbag. Sagda mammor rafsar sedan åt sig ungar, gympapåsar, bananer & jobbportfölj & kör sedan till skola & jobb i 5 km över hastighetsbegränsningen med svett under tuttarna - allt för sina små älsklingars skull. Lite så var det igår. Jag uppoffrade mig lite för att jag liksom inte kunde förmå mig att skicka iväg honom med en burk jordnötssmör. Istället blev det en laddning fuskbiskvier som varken han eller jag behöver skämmas för!
Farmors fuskbiskvier:
Värm ugnen till 200 grader. Vispa ihop 6 äggvitor med 3 dl socker tills du får marräng. Vänd ner 300 g mandelmjöl. Tippa smeten i en 30x40 cm vid långpanna klädd med bakplåtspapper. Grädda i 15 minuter, låt svalna helt på galler. Vispa ihop 300 g smör, 4 dl florsocker & 4 ägg-gulor med 2 msk kakao. Bred smörkrämen över den kalla mandelbottnen. Ställ kakan i kylen i minst 2 timmar. Smält cirka 200 gram choklad & bred ut det över kakan. Skär lagom stora bitar innan det att chokladen stelnat helt.
Njut tillsammans med en stor kopp chai - eller bara chai i mitt fall...
Kanske det vackraste jag tillverkat...
Igår avslutade jag min första kurs i att tillverka blommor i sockerpasta. Jag måste erkänna att jag är så sjukt nöjd med resultatet & nu vill jag bara fortsätta att tillverka sånna här små konstverk på löpande band! Jäklar, jag har valt fel yrkesbana... Anyway, de här blommorna bemästrar jag så här lång:
Callaliljor, Sugar peas & förgätmigej...
Rosor, prästkragar & något litet vitt... :)
Samt orkidéer...
Alltså, jag vill bara springa iväg till en blomsteraffär & köpa på mig varje blomma jag kan hitta & sedan bara sätta mig ner & pyssla med sockerpasta & inget annat. Kämpa för att få till bladen så naturtroget som möjligt, forma knoppar som ser ut som om de ska brista vilken sekund som helst, få till färgerna så att de är helt perfekta... Åh så roligt det här är!
& lite korintkakor på det...
När jag ändå stod & mätte ihop ingredienser till cupcake-satsen igårkväll (förbereder alltid kvällen före så att jag bara kan hälla ihop allt sekundsnabbt på morgonen) drog jag ihop en sats korintkakor också. Lika bra när jag ändå hade mjöl & socker ute liksom! Så efter att alla små cupcakes hade kommit ut ur ugnen åkte korintkakorna in. Jag vet att korintkakor är julkakor hemma i Sverige, men det var faktiskt första gången jag bakade dem. De har nämligen aldrig utgjord en beståndsdel i det Janssonska julutbudet. Nu har jag ju ingen aning om hur de smakar, men baserat på hur aptråkigt det var att kavla ut all klibbig deg så tror jag att jag kommer att fortsätta hålla mig till våra gamla klassiker. Anyway... ett kort till till SWEAs kokbok fick jag i alla fall producerat!
Apple Cupcakes!
Kanelbullens dag hemma i Sverige som jag har förstått det... buhu - vill också baka bullar! Här blev det dock en ny laddning cupcakes den här morgonen. Körde på lite "harvest" tema den här gången, nu med Thanksgiving runt hörnet & allt.
Blev små cupcakes med vita chokladbitar i smeten & så en glasyr baserat på jordnötssmör. Herregud så gott den luktade... hade det varit back in the fat days så hade jag så lätt slutat med byttan med resterna i knät, en sked & tokfrossa... Nu, nu måste jag hitta på något att göra med resten av glasyren. Tror att det får bli en laddning sandwich cookies som får följa med upp till stugan. Så att Paul har något att knapra på när orken tryter.
Nej, sötpotatisbönder blir vi inte!
Eftersom vi faktiskt var uppe i stugan innan det var mörkt igår så beslutade vi oss för att gräva upp våra sötpotatisar.
Onödigt att köpa på oss en massa till Thanksgiving om vi nu satt på värsta sötpotatisgömman! Dock visade det sig att vi inte direkt behöver oroa oss för att äta ihjäl oss på sötpotatis framöver...
Det ni ser på bilden ovan är moderpotatisen, den lilla plutten bredvid - en av de nya potatisarna. Som uppe ur jorden var så här fjuttig...
Vi var helt enkelt för sent ute med att gräva ner dem i år... suck. Hade ju varit så häftigt att kunna skryta med ett par maffiga sötpotatisar på Thanksgivingbordet! Vi funderade liiite på att ljuga, köpa på oss ett par affärspotatisar & sedan låtsas att vi odlat dem själva. Men det hade ju inte riktigt gett samma kick, så vi får helt enkelt vänta tills nästa år & bättra oss tills dess!
Quick Thanksgiving lunch pie...
Vi åkte ju upp till stugan i måndagskväll & målade ett första lager färg - väggar & tak. Igårkväll fick vi till lager två. Utan de här kvällsjobben uppe i stugan hade vi aldrig fått allt klart tills på söndag, men herregud vad det tär på kroppen. Jag är helt lullig i skallen idag. Sömnbrist & målarfärg... känner mig som en väldigt slö kniv! Men, men... efter helgen kommer saker att återgå till det normala! Ett par stora plus på agendan inför Thanksgiving (förutom alla lager med färg då):
1) Vi har fått tag på en kalkon! 10 pounds of meat!
2) Jag har bestämt vad vi ska äta till lunch på söndagen. Thanksgivinglunchen är nämligen väldigt viktig den med - det måste vara gott & lite festligt för att fira helgen. Samtidigt får det inte vara för tungt, med tanke på frossan som sedan följer. I år blir det sparrispaj!
Stort plus förutom att den är god - enkel att göra! Blir lätt lite knäpp på pajer där man måste stå & steka alla ingredienser först, mycket smidigare att bara hacka & kasta ner i pajformen! Så här gör ni on ni vill göra en egen "Thanksgivingpaj":
Nyp ihop 100 g smör med 3 dl fullkornsmjöl & 2-3 msk kallt vatten. Tryck ut degen i en form & låt den vila i kylskåpet. Sätt ugnen på 175 grader (man kan också förgrädda skalet på 225 g först i cirka 5 min om man gillar skalet krispigt, det gör inte jag). Hacka 10-15 sparrisstjälkar i 3 cm bitar & koka i lättsaltat vatten i ca 3 minuter. Finhacka 100 g rökt skinka & 1 liten gul lök, lägg det i pajskalet - toppa med en eller två handfullar färsk babyspenat. Blanda ihop 3 ägg, 2-3 dl mjölk, 1 msk grovkorning senap, peppar, salt & 3-4 finhackade sardellfiléer. Toppa salladen med den nykokta sparrisen & häll sedan äggblandningen över alltihop. Sprid cirka 2 dl riven västerbottensost över pajen & grädda i 40 min.
Servera med en färsk sallad & en klick grekisk yoghurt - så gott!
Vandrande cirkusen drar ut igen ...
Bilen är sådär löjligt fullpackad att jag får sitta med benen snett åt sidan eftersom jag har ett mindre bohag kring fötterna. Katterna, ja de har hittat den enda lediga yta som finns. Fanns.
Thanksgiving preparations...
I vanliga fall hade jag haft STENKOLL på vad som ska stå på vårt bord nu på söndag, provat nya rätter & testat mig fram för att få till den allra bästa tranbärssåsen. I år - inte en chans - all extra tid måste användas till att renovera. Faktum är att vi till & med ska upp till stugan en vända nu ikväll, måste måla tak... Så jag kör på säkra kort. Samma fyllda kalkon som jag lagat både här & hemma i sverige. Ugnsrostad sötpotatis, rödkål, brysselkål & majsbröd. Har precis kommit tillbaka efter en runda till affären & nu sitter vi på merparten av ingredienserna. Minus kalkonen - vi två nötter har nämligen glömt att skriva upp oss på en! Panik! Så nu blir det till att ringa runt i dagarna, alternativt hoppas på att vi kör på en när vi åker upp ikväll...
Dagens uppvaknande...
Jag sov rätt uselt i natt, låg & tänkte på ALLT som måste göras ute i stugan till på söndag & hjärnan fixade helt enkelt inte att varva ner. Så imorse var jag så sjukt trött att jag inte ens noterade att Paul klev upp. Låg i någonslags halvdvala när Digby knatade upp till mig för morgongos. Han gillar att ligga nära mitt ansikte, så han började med att kura in sig under min haka. Varmt, luddigt, mjukt - jag stensomnade. Under min minikoma började Digby slicka mig i ansiktet, för det är något som små kattungar verkar gilla. Började sakta vakna upp, för man gör lätt det när sandpapper dras över ens ansikte - speciellt över känsliga områden som huden under ögonen... Lagom till att jag nääästan vaknat till igen drar jag efter andran, samtidigt som Digby slickar mig på näsan. Det blev liksom ett litet lock över min ena näsborre - andningen kom av sig i ren perplexitet & kompenserade sedan med att panikdra in luft genom munnen. Kippandes efter andan fick jag upp ett öga & möttes av...
Massiv söthetsoffensiv. Alltså, Digby är så där söt att jag liksom vill äta upp honom! Är man så här söt kommer man undan med allt!
Kattcirkusen...
När vi är ute & kör bil... herregud vilken liten kattcirkus vi är! Jag vet att vi bara har två små liv i bilen, men ibland känns det som tjugo! Som idag när vi skulle köra hem. Fem minuter från stugan hoppar Mammut ner i bilkattlådan & jag bara "NEJ... nu är Mammut i kattlådan!". Varpå Paul börjar spana efter P-ficka så att vi kan svänga in & rensa i fall det behövs. Innan vi hittar sagda P-ficka, tror ni inte att Digby OCKSÅ hinner ner i lådan för en liten session... Paul nitar på världens minimalaste utbuktning av vägen & tittar på mig, "Pray that it is pee and nothing else!" säger han & lämnar bilen. Jag vänder mig om & där sitter Digby fortfarande i lådan & Paul står utanför med händerna kupade runt ansiktet & stirrar ner på katten & lådan. Jag börjar fnittra hysteriskt... min fästman är en fönstertittare som spanar på katter som går på lådan! Paul återvänder till bilen & möts således av hysteriskt gapskrattande flickvän.
En timme senare, i Barry - vi svänger ut från Starbucks med små middagslådor & var sin sugrörsförsedd frappuccino & Digby SÄTTER sig på mitt sugrör. Jag storknar på den sockerärta jag precis stoppat i munnen & gråter av skratt de följande två minuterna. De små liven... de gör ju onekligen livet lite mer oförutsägbart!
Should we worry?
Mitt i all den här euroforin över hur JÄKLA bra det går med stugrenoveringen öppnade Paul sin välförtjänta lunchöl & bara "UH OH..." Varpå jag skriade "Oh no, where are the cats? Have we built them into the wall?".
Eftersom det inte var fallet så får vi väl hålla tummarna för att vi inte missat någon annan väsentlighet i projektet "bygga om stugan rätt radikalt". Hade ju varit lite så där lagom irriterande om man kommit på att man missat något superviktigt steg under isoleringsarbetet & fått börja om på ny kula. Då hade det ju varit fara å färde för att jag blivit så frustrerad att jag tuttat eld på stugan...
Cottage flow!
Flyt i stugan nu! För checka The Master Bedroom!
Sen förra måndagen har vi alltså fått upp isolering, fuktbarriär, gipsskivor samt tre lager puts med slipning därimellan & nu är Paul & jag så där vidrigt självbelåtna att vi måste göra knuckle bumps mest hela tiden. Efter att den här bilden togs så lyckades vi dessutom få till ett lager med primer, så nu behöver vi bara dra på två lager till med färg & sen kan vi börja tänka på golv! Prick en vecka har vi på oss till Thanksgiving & fram tills dess måste vi alltså gå från det här stadiet till "hotellrumsmys". Det känns som om det kan bli lite tajt att nå hela vägen fram, men skam den som ger sig! Får vi inte riktigt till det så får vi väl sätta på riktigt skumm belysning så att Pauls föräldrar inte ser skavankerna... I mean, de är rätt gamla så den taktiken kan lyckas. Speciellt om vi häller i dem ett glas bubbel eller två innan vi slår upp dörren & säger "TADA!!!".
