Isolering!
Alla varnade mig - DET KOMMER ATT VARA SÅ HEMSKT ATT SÄTTA I NY ISOLERING! Nu så här ett & ett halvt rum in i processen, tja... jag är väl kanske lite udda men jag tycker att det är roligt! Bäst är det när vi sprättar påsarna som isoleringsflaken kommer i - det bara pöser ut isolering på ett sånt där sätt att man står & glor & tänker att högen aldrig kommer att sluta växa. Ytterligare ett plus med att få upp isoleringen - det blir så fräscht & fint!
Rosa, förvisso, som insidan av Ms Piggy, men det är ju bara tillfälligt. För tillskillnad mot Pauls föräldrar så kommer vi inte att måla någon av rummen i tokosmakliga nyanser...
Vad är ett barn?
Just nu blossar det en het debatt här i Canada - vad är ett barn? I nuläget är definitionen den att en baby, en liten person, är något som man blir i & med det att man överlevt en förlossning.
Den canadensiska versionen av liv är alltså "life begins when a baby emerges from its mother’s womb".
När jag hörde det här på radion häromdagen vände jag mig till Paul & frågade vad barnet är innan det fötts, varpå svaret blev "ett foster". Funderade på det ett litet tag & sa sedan "Alltså, räknas barnet fortfarande enbart som ett foster även efter det att tiden för laglig abort är passerad?". Varpå Paul informerar mig om att någon sån gräns, det finns det inte i Canada. Jag bara vägrade tro på honom, men så googlade jag & såg att det stämmer. I det här landet så kan man alltså i teorin framkalla en abort hur sent i graviditeten man vill. Det spelar alltså ingen roll om barnet de facto kan leva utanför sin mor, vill modern genomföra en abort så kan hon få det. Enda lilla kruxet är att alla läkare kanske inte vill abortera ett barn på 32 veckor... men letar man så kanske det går...
Personligen tycker jag att det här är helt sjukt. Det ska inte vara en enskild läkares personliga syn på etik som styr den här typen av frågor. Sånt måste lagstiftast, för att skydda alla - mor, far, barn samt vårdpersonal. Självklart tycker jag att kvinnor har rätt över sin egen kropp, men rimligtvis kommer man väl på att man vill genomgå en abort INNAN man är gravid i vecka 29. Eller?! Är det bara jag som tror att man ganska snabbt kommer till den typen av beslut? Jag har liksom svårt för att se att man ska vela fram & tillbaka i 6 månaders tid & sen bara "nej men jag tror inte att jag vill"... Läste på lite & i Sverige kan man genomgå en abort fram till vecka 22, vid vecka 25 räknas barnet sedan som livsdugligt & i vecka 28 så är det ett barn enligt lagens mening. Det upplägget känns mycket mer rimligt tycker jag. Vill man ha abort, ja då har man rätt mycket tid på sig att få det gjort samtidigt som vårdpersonalen inte behöver ta ställning till om en abort i vecka 30 ska genomföras eller inte.
Min version av vad ett liv är... ja, det är svårt, det är det. Men måste jag sätta en gräns - då får det nog bli att ett barn, det är man när man kan leva i den värld vi lever i. Oberoende av om man lämnat livmodern eller inte.
Game of Thrones...
Paul & jag tog oss igenom hela Game of Thrones på rekordfart & nu är vi i det där jobbiga läget att vi vill ha MER, men säsong tre börjar inte förrän i mars. Så otroligt långt borta... För långt bort. So, jag laddade ner böckerna på min Kobo & är nu helt fast. Älskar att jag får en så mycket bätte bild av den värld George Martins skapat & istället för att bara sitta & stirra sig igenom ett avsnitt så hopar sig numera frågorna. Läser just nu om Daenerys & då kom självklart frågan - vad baserar sig dothraki på? Snabb sökning & jag är helt full av beundran för den man som hittat på hela språket! Full av beundran & den där känslan av att "Jäklar, bara lite mer än 3000 ord - det borde inte vara så svårt". För fatta så himla häftigt om man faktiskt kunnat tala Dothraki! Ehum, jag menar naturligtvis "astolat Dothraki!".
Mitt lilla lyckopiller!
En sak är riktigt säker - det finns få saker som skänker så mycket glädje som att ha en liten kattunge i huset!
Imorse vaknade jag av att Digby sov precis bakom mitt huvud, sträckte upp en hand & klappade & stora spinnmaskinen satte igång!
Mitt lilla lejon har nämligen VÄRLDENS spinn, Totte är faktiskt den enda katt jag mött tidigare som spinner högre & Totte... tja Totte låter lite som en jumbojet. Handen vibrerar när man lägger den på honom när han spinner. Så Digbys prestation är inte så dålig när man tänker på hur fjuttig han är i jämnförelse med Totte (1.6 kg vs någonstans kring 10)! Mitt lilla lejon som redan tar upp en stor, stor, del av mitt hjärta!
Changing Day Job?
Har haft en sån där dag då allt bara har känts lite... ja men off. Inget så där som jag kunnat sätta fingret på, men bara så där lite allmänt ur synk. Så det var skönt att få knata iväg till McCalls & bara sitt & pillra med yttepyttiga blommor i tre timmar. Idag arbetade vi med att färdigställa blad till de blommor vi tidigare tillverkat.
Halvvägs genom lektionen körde vi en "varför är vi här" vända. Jag fick starta & förklarade att allt börjat med min bröstcancerinsamling. När jag pratat klart säger en av tjejerna "Oj... nu känner jag mig SÅ girig, jag är bara här för att jag vill starta min egen firma". Visade sig att alla andra också var där för att de var i branchen... so who knows, kanske dags att byta day job! :)
En STOR fördel med att flytta hem till Sverige...
Ibland förvandlas jag till Ida Osammarbetsvillig. Du vet att jag har metamorferat till den personligheten i fall att jag är väldigt tyst, inte ler & tittar på dig som om du vore dum i huvudet. Det senare draget är direkt kopplat till att jag de facto tycker att du är dum i huvudet. Igår fick vi till en riktigt klassisk "Ida Osammarbetsvillig". Vi var nämligen tvugna att åka till Pauls föräldrar för att lämna tillbaka deras van. Inget märkligt med det, de behövde den så det var inte så mycket snack om saken. Cirka 20 minuter innan ankomst ringer Paul upp & säger att vi är nära (detta efter att ha tillbringat de senaste 50 minuterna i vidrig rusningstrafik) & Pauls mamma bara "men vad bra, då åker vi till din moster & flyttar möbler så fort vi bytt bilnycklar". Det här är SÅ TYPISKT Pauls mamma - hon har alltid sin egna lilla agenda & bryr sig aldrig om att informera någon annan om den. Hon bara förutsätter att vi ska vara skitpå att åka till hennes syster & kånka möbler i källaren klockan 7 på kvällen när vi inte ätit middag. Jag betihop där i bilen & bara spydde galla inombords. Så kom vi fram & tanten bara "jag, jag, jag, jag..." följt av "You look tired". Paul svarade att "jo vi är trötta, det var tungt jobb i stugan i helgen & så har vi haft långa arbetsdagar nu under veckan". Varpå hon svarar "Jag vet precis vad du menar, jag har jobbat i trädgården hela veckan & ibland när jag varit där ute två timmar i sträck så bara VIKER sig knäna".
Två timmar... TVÅ TIMMAR?! Men testa att sätta upp gipsskivor i taket i 10 timmar!!!
Det var med andra ord inget bra besök, speciellt inte när Paul frågade om vi inte kunde flytta möblerna någon annan dag när vi inte var fullt lika trötta. Då fick vi hela drama queen registret (GÅ, jag bär dem själva... jag är ju skadad, men det får gå i alla fall för man ställer upp för familjen) & efter det så sa vi faktiskt bara tack & adjö & drog. På riktigt, att flytta till Sverige & närmare min familj känns ju väldigt frestande de dagar utbytet med Pauls mor ser ut på det här sättet.
Att det ska vara så svårt!
Har haft lunchmöte med Birgitta - japp, dags att återigen börja dra i tåtarna för SWEAs julmarknad! Nu är det så att vi firar 30 år i år, vilket gör att det finns ett önskemål om att göra caféet lite mer speciellt. Vi ska servera köttbulle, skink, ost, leverpastej & laxmackor som tidigare + köttbullar & allehanda bakverk - men folk vill se något nytt. Så det är det vi försökt spåna på & det går uselt... Vad i helsike kan man hitta på som är svenskt & enkelt att göra? Jultallrik är alldeles för bökigt, räkmacka? Nja... då ska ju någon stå & skala alla räkor... Jansson? Fungerar inte heller eftersom vi bara har en liten ugn & den är fullt upptagen med alla köttbullar. Så vi känner oss helt ärligt rätt vilse - så alla förslag mottages tacksamt!
Sånt som värmer...
När man får ett tack-mail från en mamma med bild på hennes lilla busfrö jämte kusin, båda med mina virkade tofflor på fötterna, då blir åtminstonde jag väldigt glad. Så där jätteglad så att det värmer i hjärtat. Himla roligt att faktiskt få se dem på, för det är faktiskt första gången. Har gett bort/sålt SÅ många par, men det här är första gången jag får se två små nöjda bärare. Himla himla glad för att de verkar gilla dem & inte sitter & ylar i stolen av ylleinducerat obehag!
Smart Mammut!
Så här sött sov de ju ute i stugan i helgen - men igårkväll var det bara Mammut som var trött. Digby var ta mig tusan HYPER! Det skulle bara lekas liksom, kosta vad det kosta ville.
Så Mumin låg i sängen & snosade, medan Digby attackerade svansen, drämde till med tassen & var allmänt besvärlig. Tillslut satte sig Mammut upp & tittade på det lilla krypet, drämde till med tassen ett par gången han med innan han insåg att det inte direkt hade någon verkan på kvicksilvret. Man kunde se att han satt & övervägde att kasta in handduken & lämna sovrummet - sen kom det, genidraget. Han bara la sig ner på Digby, som är så himla pluttig att han inte kunde göra något. Små ben viftade lite menlöst, men det var liksom it - han satt fast. Paul & jag skrattade så att vi grät & Mammut såg ut som sinnebilden av "nöjd katt".
Re-think...
Planen var att dra iväg till IKEA efter det att vi jobbat klart, kitta upp oss på en säng till stugan & sen köra upp dit igen - lämna sängen, köra till Pauls föräldrar, byta tillbaka till vår bil & sen köra hem. Men så plockade Paul upp mig & såg ut som om han varit vaken i en vecka. Så jag skrotade planerna & förklarade att det finns en gräns för hur mycket man orkar jobba & att jag helst ser att den gränsen inte passeras när vi befinner oss på motorvägen. Somna bakom ratten känns inte som en höjdare i 120 km per timme... So, vi åkte & köpte sushi & kraschade sedan i soffan med massa te, katter & Game of Thrones. Är SÅ lycklig över att ligga här under en filt istället för att sitta i Pauls föräldrars skitobekväma minibuss med destination "kallt hus i mörker". SO HAPPY!
I hope it is me...
Det känns som om Digby har gjort sitt val förresten - jag tror att jag har blivit utsedd till HANS MÄNNISKA.
Han verkade verkligen vilja hänga med mig i helgen. Satt & pep under stegen när jag målade & ville leka känguru-unge när vi åt middag.
Fast... det kan ju också vara så att han bara gillar min Canadensiska skogshuggar fleece väldigt mycket...
I så fall kommer jag att bära den under de närmsta 15 åren eller så, för fy tusan vad fint det är att ha en liten kisse som ser upp på en med äganderätt i blicken!
Hjärtat smälter...
Vi har ju varit ute i stugan & jobbat järnet sedan i lördags - dvs tre heldagar på ett helt nytt ställe för Digby. Så vi var lite oroliga innan. Helt i onödan visade det sig. Han sov i sin lilla resebur eller mitt knä hela vägen ut & väl i stugan så hade han jätteroligt. Kanske mest för att det är heltäckningsmatta i vardagsrummet, ger så bra drag när man har tokmycket spring i benen! Sen nådde vi ett par milstolpar i relationen Mammut-Digby, så som tvätt av liten kattunge samt sova tillsammans. Alltså, hur sött?!
Här kan ni ju också se att det INTE BARA var jag & Paul som målade... Digby hjälpte också till, den där lilla vita fläcken på hans ena öra är nämligen inte en naturlig del av hans färgsättning.
Överlag så där så är det en liten utmaning att måla väggar & tak med en kattunge i huset. De är av naturen helt galet nyfikna, så ni kan ju tänka er hur spännande det är med en balja målarfärg. Gäller att ha ögon i nacken så att man kan rädda små petande tassar från att dränkas i färgen "kitten white"!
Kaos-morgon...
HJÄLP så stressig morgon. Vi kom hem vid midnatt igår, efter att jag gamnackesovit mig halva vägen tillbaka. Vacklade in i huset med packning, katter & gud vet allt - körde in maten på måfå i frysen & gick sen i dvala fram till sju imorse. Efter att ha tvättat håret plågade jag mig ner i köket med minimala ögon, fixade frukost, öppnade upp datorn & började gå igenom alla 46 något mail i min inbox & inser helt plötsligt att det är födelsedagsfirande på Pauls jobb idag. Vilket innebär att jag, JAG, måste leverera 20 cupcakes. Panik är bara förnamnet... Från 07.45 till 09.15 jobbade Ida som en skållad iller kan jag tala om. Hela tiden med en väldigt arg liten kattunge vid mina fötter. Det uppskattades inte att jag ägnade all uppmärksamhet åt oviktigheter. Det blev inte de vackraste cupcakes som världen skådat, men jag fick i alla fall jobbet gjort... Så det var med en stor lättnadens suck som jag kunde plocka upp Digby & vinka iväg Paul & min leverans!
Lilla Mr Överallt...
Tillåt mig presentera - Lord Digby Upptäckaren!
Herrehjälp vad kattungar är bra på att vara överallt typ samtidigt! Överallt & specifikt på sånna ställen som man kanske inte i förväg sett ut som de allra mest kattungevänliga områderna i huset. Men så är vi ju bara människor också, så vi har ju liksom ingen koll på vad som är en bra utsiktspost eller inte...
Men suck...
Vi har lånat Pauls föräldrars van den här helgen med - för vi har nämligen precis kittat upp oss på väldiga mängder golv! Japp, stugan ska få nytt fint trägolv istället för vidrig heltäckningsmatta. Så långt allt väl... men så packade vi hela bilskrället fullt med bilnycklarna i & så laddade batteriet ut. Orka. Så nu håller Paul på & försöker få igång eländet med hjälp av grannens bil medan jag sitter inne i huset med två trötta katter i var sin kattbur. Great...
Potatislimpa!
Annorlunda lunch idag! Bakade nämligen två potatislimpor imorse, naturligtvis för SWEA-kokboken. Jag är ju inte annars den största brödivraren som finns... Men idag så blev det alltså baka av samt limpmacka till lunch. Limpmacka med västerbottenost på, gud så gott! Tack ännu en gång farmor för mitt namnsdagspaket, vilken guldgruva!
För den som vill testa så gjorde jag så här...
Riv 250 g kokt kall potatis. Blanda 6 dl rågmjöl med 8 dl fullkornsmjöl, 1 paket torrjäst (likvärdigt 50 g färsk) 1 msk havssalt, 1 msk fänkålsfrön, 0.5 msk kumminfrön & 0.5 msk anisfrön (mortlade). Häll 5 dl ljummet vatten i en matberedare, tillsätt sakta hälften av mjölblandningen. Häll sedan ner 0.5 dl var av mörk sirap & matolja. Kör tills smeten är jämn, jäs sedan under bakduk i 50 minuter. Tippa ut degen på ett mjölat bakbord & forma två limpor. Placera limporna i två smorda brödformar, jäs ytterligare 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader, grädda i 45 minuter. Tag ut brödet från formarna när det är klart & låt det svalna på galler.
En sorglig gårdagskväll...
Vi fick ett samtal igår från Isabel, vår hyresvärdinna, Wolfgang har gått bort. För er som inte vet vem Wolfgang var så var det så här... När Isabel & Joao flyttade in på vår gata köpte de det hus vi bor i nu & Isabel blev snabbt vän med Wolfgang som bodde bara tvärs över gatan. Efter något år insåg Wolfgang att han inte längre kunde klara sig själv i huset, han var helt enkelt för gammal. Isabel insåg samma sak & så gjorde de upp något slags deal som gick ut på att Isabel & Joao flyttade över gatan för att hjälpa Wolfgang med hans vardagsliv. Åren rullade på, vårt hus hyrdes ut till olika personer & så flyttade vi in här 2009 - hela tiden har Isabel fixat allt där på andra sidan. Medicinering, skjuts till läkare, matlagning etc... & Wolfgang han måde jättebra - 89 fyllde han tidigare i år. Fast så, bara nu under sommaren så blev han plötsligt dålig. Det var levern som gav upp & igår somnade han in. Wolfgang var en fin liten gubbe, så det känns sorgligt - nu hoppas jag att Wolfgang får frid, vart han än är.
Ida dör sötdöden...
Om jag låter som en val just nu? Japp! Åh, åååh, oooh...
Mina små fina killar - håller tass... gud, jag bara bryter ihop pga söthetsöverslag!
Why cats are better then dogs...
Jag är inte en sån där slavisk kattperson - jag älskar de små liven, men det utesluter inte hundar från ekvationen. Tycker att personer som är antingen 100% katt eller 100% hund är rätt jobbiga, inskränkta, människor. Jag tycker om katter OCH jag tycker om hundar. Sen att vi alltid haft katt, tja - det är väl mest för att vår familj aldrig riktigt haft den tid som en hund innebär. Någon dag hade jag absolut velat ha en golden, men då måste en hel mängd krav uppfyllas först. Hus på landet bland annat... Men, men - det var inte det jag skulle komma till - utan det faktum att jag trots allt inte kunde låta bli att fnissa när Paul skickade den här lilla filmen till mig... Gillar framförallt IKEA-referensen.
Nougatkakor...
Fniss, jag fick backning av farmor på jitterbuggarna... De ska doppas i kokos - inget mesigt sprinklande inte, ordentligt ska det vara! Får väl erkänna att jag hade ett himla sjå med att skära de där jitterbuggarna, det bara kletade & pressades ihop & föll sönder. Så jag FUSKADE helt enkelt & hoppade över kokosdopparmomentet, men farmor upptäckte min lilla genväg... So, farmor - jag hoppas att min version av dina nougatkakor följer konstens alla regler! :)
Om nu undrar över det något juliga temat - fotot ska in i SWEAs kokbok & jag vill att receptet ska andas just jul eftersom jag döpt dem till "Christmas Nougat Cookies". Därav stryk av julduk i september... Anyway, recept!
Värm ugnen till 150 C. Mixa 100 g rumsvarmt smör med 2 msk socker. Tillsätt en ägg-gula samt 3 dl mjöl. Arbeta ihop till en kompakt deg, lägg in i kylskåpet & låt vila ett tag. Forma sedan två rullar av degen, tryck en lång ränna i båda & fyll med nougat. Pensla med ägg & riv över mandelmassa. Grädda 10-15 min tills mandelmassan börjar bli brun. Skär diagonala kakor så fort plåten kommer ut ur ugnen, använd en kall kniv för renare snitt.
Sugar Paste Class 2!
Hjälp så roligt det är att pyssla med sockerpasta! Så här såg det ut när jag började idag, massa små knappar som ska bli center på blommor.
Under dagens lektion tillverkade vi kronblad - callaliljor, rosor & prästkragar. Nästa gång blir det blomblad & så ska vi försöka få ihop en hel orkidée. Tydligen ska bladen på den sistnämda göras med separata trådar så att man kan justera dem i efterhand - längtar efter att få lära mig hur!
Det brukar gå lite snabbare ja...
Skulle bara tråckla ihop ett par babyskor idag eftersom jag har leverans dead-line imorgon. I vanliga fall tar det typ 5 minuter att få ihop en sko efter att den väl virkats. Inte idag dock. För idag ville Digby hjälpa till. Jättemycket ville han hjälpa till. Femhundrafemtioelva gånger fick jag lyfta bort små vassa klor & tänder & femhundrafemtioelva gånger studsade liten tillbaka med den typen av raketenergi som bara kattungar besitter. Fast sen fick han slut på bränsle & däckade över mitt knä. Halleluja... i annat fall hade jag väl fått låsa in mig i badrummet för att få dem färdiga. :)
I Hate Canadian Fall!
Klockan har ringt, dags att gå upp, vi ligger alla & drar oss - Paul, jag, Mammut & Digby! Första natten i samma säng hela gänget - total lycka. Tills jag ser en lång mörk rand löpa utefter väggen... Tidernas största house centiped. Idyllen bryts tvärt av mitt vrål "KILL IT!" Men min mesiga fästman vägrar, lallar något om att de äter skadedjur (vilket jag bara tycker är ett hållbart argument om de äter varandra) & försöker sen fånga monstret i en liten bunke. Han springer runt där & försöker få fast alla ben & jag ligger i sängen & vägrar sätta ner fötterna. Tillslut lyckas han & det vidriga kräket förpassas utomhus - men problemet är att jag vet att fler kommer att dyka upp. För så här är det varje jäkla höst. Man matas med den här vackra bilden av höstigt Canada - röda löv i oändlighet, men hur vackert det nu än är... Det överskuggas lätt av fulheten i en 5 cm lång varelse med spröt. Jag lovar.
Exakt hur mycket jag vill gå på kvällens SWEA-möte?
Inte ett dugg skulle jag vilja säga...
Jitterbuggare!
Eftersom jag har kattungeledigt i veckan (dvs, jag jobbar hemifrån så att Digby kan få fortsätta sova på min mage) så kan jag ju ägna min lunchpaus åt lite roligare saker - så igår beslutade jag mig för att testabaka ett recept jag fått från farmor. Jitterbuggare! Självklart med baktanken (ohhoho vilket Paulskämt jag fick till där) att få in slutresultatet i SWEAs kokbok.
So, I give you - liten 40-talskaka!
Värm ugnen till 150 grader. Blanda ihop 125 g mjöl med 100 g rumsvarmt smör, lägg in degen i kylskåpet. Vispa en äggvita & 135 g socker till maräng. Kavla ut degen mellan två pakplåtspapper tills du får en fyrkant på 20x30 cm & bred sedan ut marängen ovanpå - jag sprinklade också över cirka 50 g mörk choklad. Rulla ihop degen & skär i 1 cm tjocka skivor. Placera dem på en bakplåtsklädd plåt, strö över lite cocos & grädda i 15 minuter.
Kattunge Jackpot!
Lillebror är inte bara GRYMT söt, supergosig, jättesocial & väldigt väldigt varm & mjuk... Nope, han har andra kvalitéer också. Som alldeles nyss - han åt lite för snabbt, blev illamående & gick bort till sin lilla kattlåda & kräktes i den. Alltså... inte på en matta (helst den dyraste eller de ryor jag själv sytt), i sängen eller på mitt huvud/fötter som mina tidigare katter... Nej, i sin låda. Jag bara gapade. What next liksom? Att han lär sig tippa kattsanden i en plastpåse & diska ut lådan så att vi slipper?
Paket från Sverige!
Tisdagar som involverar "hänga med sin alldeles nya kattunge för första gången" & "öppna namnsdagspaket från farmor" är ta mig tusan de bästa tisdagarna. Mer sånna tisdagar säger jag! Den här gången fick jag en riktig baklåda! Hjorthornssalt så att jag kan baka drömmar, massa vaniljsocker & sån där mjuk nougat som man kan använda till små krämiga kakor!
& så en helt GALEN mängd mandelmassa - har nog aldrig sett så mycket mandelmassa i en enda förpackning! Faktum är att Digby bara väger 6 hekto mer än mandelmassatuben! :)
Sen fick jag Allers - stor lycka - nu kan jag traggla vidare med korsorden. Som faktiskt hjälper att hålla igång svenskan... för vissa dagar känns den lite ringrostig - typ häromdagen när jag såg ett gäng gäss i v-formation, heter det flyttsträck?
Farmor hade dessutom stoppat ner två specialare - riktiga paket!
Ska visa sen vad de innehöll - men jag kan säga så mycket som att det var NOSTALGI på hög nivå!
Så TACK så jättemycket farmor, blev så jättejätte glad! Digby tackar också & hälsar att du gärna får skicka mer presentpapper!
Little one - is your name Digby?
Vi har ju inte helt beslutat oss för ett namn ännu, men vi funderar på Digby.
Lilla kissen, känner du för att kallas Digby?
För er som undrar - Digby är namnet på the county som stugan ligger i, samt namnet på en av Canadas mest kända paleontologer.
Dagens mest traumatiska...
Herregud... Pga försäkringsfrågor så har vi bokat in både Mammut & lillebror på veterinärbesiktningar inom de första 24 timmarna sedan de anlänt. Självklart har de redan gått igenom en, men vi måste ha ett utlåtande från vår veterinär att observationerna stämmer - annars får vi inte det försäkringspaket vi vill ha. So, efter lunchen idag packade jag ner liten i vår "baby kattbur", alltså en liten djurtransportväska som man hänger på magen. I början gick det ok, men halvvägs till vår veterinär (1 km att gå) fick kissen psykbryt & bajsade på sig. SÅ MISSERABEL KATTUNGE. När jag väl kom fram till veterinären var jag halvt gråtfärdig & med en puls på typ 180... Usch så hemsk jag kände mig! Så vi fick inleda med ett bad i diskhon innan vi fick träffa veterinären, som tyckte att lilla kissen var världens sötaste fastän halva katten var dränkt råtta. Att sen stoppa tillbaka liten i buren när det var dags att gå hem, näää... jag kände mig som tidernas djurplågare. Nu är vi i alla fall hemma & jag har en liten kattkropp tryckt mot mig - han slockande nämligen så fort vi kom innanför dörren.
Mammut vill flytta hemifrån...
Även om nu jag råkar vara helt TOK-KÄR i vår nya lilla familjemedlem så är Mammut inte imponerad & med inte så menar jag I.N.T.E. Det började med att vi visade lillebror i transportkorgen - Mammut stirrade på inkräktaren, väste från tårna & gömde sig bakom mig. Det är alldeles tydligt att han inte är road. I skrivandes stund ligger han på sina kuddar i solrummet & tittar ut på trädgården - en studie i missbelåtenhet & sårad stolthet. Hade han haft tummar hade han packat Hedvig & sin Royal Canin i ett knyte & lämnat förädarnas håla. Så för stunden bor Lillebror & jag i sovrummet. Där jag försöker slummra igen lite av nattens förlorade sömn & lillebror dödar korsordspenna...
Eftersom korsordspennor faktiskt inte förtjänar att leva.
Kring lunch eller så ska vi gå & se om storebror kommit ner från sina höga dynor...
Bringing home our kitteh...
Vi möttes upp vid halv sex igår - åkte till Sushi on Bloor & slog oss ner över två skålar miso soppa & reflekterade i det STORA med att "vi är en två katt familj" som Paul sa (så imponerad över att han faktiskt fick till en mening!).
Det var en middag som involverade mycket prat om hur det var när vi fick Mammut, hur mycket han gett oss rent glädjemässig genom åren & funderingar på hur det kommer att bli nu när vi blir fyra. Som sagt, ett ögonblick av stilla eftertänksamhet innan det stora skedde.
Kring elva på kvällen så kom vi så hem med lillebror & så tillbringade Paul natten på soffan med Mammut medan jag & liten sov i sovrummet. Eller, sov & sov... lillebror ville BARA gosa. Tror att jag sovit osammanhängande kanske max tre-fyra timmar. Men vad gör det när man har en sån här liten kompis?
Så idag är jag trött - men helt varm i hjärtat. Vårt lilla fjun är hemma & jag är så otroligt kär i honom!
Världens långsammaste dag...
Alltså... dagar då man ska hämta upp små katter på kvällen - går så långsamt! Sitter & försöker stirra fram en senare tid på datorns klocka. Det är som julafton som liten, fast sju gånger om. Som födelsedagsmorgon innan man hörde sången börja hosta igång, fast upphöjt med tio. Det känns som om jag befinner mig i ett kattungevakuum - en tidslop som jag sitter fast i på tid & evighet. Det kommer typ alltid att var måndagen den 17e september & 15.40... & jag kommer aldrig att få knäppa en bild på fjunboll & lägga upp här på bloggen med förslag på arbetsnamn.
Ida dör väntdöden...
Future pies...
Paul håller förövrigt på att skrocka ihjäl sig av myspysig stolthet när vi är ute i stugan - så fort vi har parkerat ser jag bara hur han älgar iväg över ägorna för att beskåda sina älskade pumpor. Det faktum att vi inte kommer att behöva köpa pumpa på burk/färsk pumpa från affären för att laga årets pumpapaj får honom att gå helt i spinn.
& jag måste erkänna att jag tycker att det är himla roligt jag med. Fast jag tycker samtidigt att det räcker lite här - vi behöver inte satsa på att odla så många fler ingredienser tycker jag. Paul däremot, jag ser hur han blickar ut över den kompakta cedermassan & inbillar sig vetetäckta fällt så att vi om ett halvsekel eller så kan sitta & inmundiga vår paj bakat på eget vetemjöl...
Hemsk Flashback!
Hu vilken besvikelse dagens lunch blev! Flängde ner till Starbuck som vanligt (med samma tanke i huvudet som alltid - MÅSTE börja försöka hinna lunchlåda!) men så hade de inga spinach/feta wraps. Så det blev en sån där äggvitemacka igen - vilket är helt depp i sig. Fast vad värre var, det blev något fel på min frap, upptäckte halvvägs tillbaka att jag fått en med mocha smak. Vilket på direkten kastade mig en elva, tolv, år tillbaka i tiden - till den tidpunkt i mitt liv då jag var en liten missnöjd rund köttbulle. Hade för ungefär hundraelfte gången beslutat mig för att jag skulle gå ner i vikt & lyckades tillslut tjata mig till en jättelåda Nutrilett av mamma. Nu JÄKLAR skulle kilona bara rinna av! Only problem, de där Nutrilett drinkarna med chokladsmak var något helt överjävligt äckliga. De var så vidriga att jag var tvungen att hålla för näsan när jag försökte få ned dem. Slutade alltid med halvkippande andetag, tårar & kräkreflexer. Kämpade på någon vecka tror jag & sen beslutade jag mig för att jag nog hellre var fet ändå... idag... ickefavorit i repris. Den där mocha frappen smakade lika fejchokladigt & kändes dessutom lite likadan i konsistensen... yummy. Hädanefter kommer jag alltid att smaka på min order innan jag rusar iväg.
Träningsverk...
Argh, mina armar idag! ONT! Fick nämligen en leverans gips-skivor till stugan (väggarna i stora sovrummet ska upp nästa helg!) & de väger ton... Att bära in alla 15 skivor var så sjukt jobbigt - så pass att jag nästan fick panik efter skiva tre. Väste till Paul att jag inte var säker på att jag skulle fixa det... Men så var det ju den lilla detaljen att min hjälp var nödvändig. För hade Paul & killen som levererade vår beställning burit in allt själva så hade det varit så mycket vanskligare & så mycket större risk för att skivorna skulle skadas. So, det var bara bita ihop & försöka jobba som en hel karl jag med & det funkade - skivorna kom ju in som de skulle. Däremot fungerar inte jag helt tipptopp idag, känns lite som om någon ryckt armarna ur sockeln på axlarna & sådan ploppat tillbaka dem.
A very chilly experience...
Det märks att stugan ligger lite mer än två timmar norrut - igårnatt kröp temperaturen ner till TRE grader! Helt hemskt! Speciellt som stugan enbart värms av en vedeldad spis som står nere i källaren. Eftersom hela ena sidan av huset är ett enda stort fönster så gör den där spisen inte så där jättestor skillnad kan jag säga...
Nu hade jag ju visserligen planerat för en kall natt & tagit med min underbara sovsäck - men det var ju inte direkt så att man skuttade ur sängen på morgonen med glädjefylld energi. Snarare så där att man låg & drog ut på att behöva lämna värmen tills dess att man nästan kissade på sig... Anyway - med fyra lager tröjor & två koppar skållhet te överlevde jag fram tills dess att solen sakta började värma. Fast den första timmen eller så fick jag måla med en värmefläkt bredvid mig. Målandet börjar föresten ta sig riktigt bra, Paul fick i sig tillräckligt med cider igår för att våga stå på den näst översta stegpinnen (vi har en sån där stege som ser ut som ett upp&nedvänt V) - så nu har han grundat upp till nocken på huset!
Det ska en kattunge till...
Jaaa... det är ju bara att konstatera att katter har en sällsam makt. För det ska MYCKET till för att jag ska längta efter att helgen ska ta slut. Men den här veckan vill jag bara spola förbi idag & imorgon - vill ha måndag så att vi kan hämta upp lillebror!
Cuteness! Längtar något helt enormt! Ska bli så spännande att se hur stor han har blivit sen sist, en hel månad har det gått. Jag hoppas att han inte har gått in i pet-flaskestadiet än (när kattungarnas kroppar växer fortare än huvudet...) utan fortfarande är så där TOKSÖT med jättehuvud till pyttekropp. Med tanke på Mammuts söthetsnivå så här tre år senare kan jag ju säga att just "förlorad kattungesöthet" inte var det som fick mig att ligga sömnlös imorse! :)
Nollställd pumpa-guru...
Paul & jag har ju utvecklats till pumpagurus den här sommaren - för vi har fått förklara hur en pumpa blir till både till höger & vänster (folk blir LIKA paffa varje gång de hör att pumpor har olikkönade blommor). Så vanligtvis är jag helt till mig över att få åka ut till stugan bara av den enkla anledningen att det är så spännande att se vad som har hänt! Ta för två veckor sedan, då "assisterade" Paul en hanblomma & checka vad det hade resulterat i förra helgen...
Utdelning!
Men alltså idag... idag känner jag mig mest som en pumpa själv. Träig & ihålig. Man ska inte ha varit uppe i fyra timmar när klockan är halv nio.
Packa kylväskor nu... känns ungefär lika överkomligt som Kebnekaise.
När det bara snurrar...
Det är kolsvart ute... klockan är fem på morgonen & jag kan inte sova. Har legat & vridit på mig i en timme & det går bara inte. Alldeles för många tankar som bara snurrar runt i huvudet, ligger & skaver & gör att jag inte får ro. Fy tusan... Så nu ger jag upp & deklarerar att det helt enkelt får vara en ny dag. En bättre dag än igår & en dag då jag bara ska fokusera på att arbeta kroppsligt. Har för länge sedan kommit underfund med att den bästa medicinen mot rastlöshet är att hålla sig sysselsatt. Dessvärre är ju huset redan väldigt rent sen igår, så jag kan inte direkt städa mer än vad jag redan gjort. Så tills dess att Paul vaknat & vi kan köra ut till stugan så får jag hålla igång med virkningen istället.
Inte ett DUGG fredagsmysigt...
En sak som jag VERKLIGEN inte tycker om med Paul - när han hör av sig klockan sex på kvällen & förklarar att det uppstått ett serverproblem som han måste fixa, men att det kommer att vara klart om en halvtimme. & jag åker hem, vilket tar mig en timme med kommunaltrafik + promenad, & anländer utan att ha hört ett jotta - fastän han skulle ringa när problemet var fixat. Så jag är jobbig flickvän & ringer & hör hur det går & han säger "Ute om fem minuter". Så jag tar och fredags-städar huset så att det ska bli lite mysigt, nu så här på min namnsdag & allt. Jag kånkar upp helvetes-dammsugaren, diskar, viker tre tvättar ren tvätt, dammtorkar, städar toaletten & jag vattnar alla blommor & klipper bort sånt som är dött. Sen bäddar jag sängen, städar toaletten i källaren & packar alla mina kläder som jag ska ha i stugan. Samt alla sängkläder som vi behöver plus yatzy, förstaband & skruvmejslar... & jag inser att det gått satans mycket längre tid än FEM minuter. Två timmar för att vara exakt & jag känner hur adrenalinet börjar pumpa till. För är det något som jag verkligen INTE tycker om så är det när Paul är så där totalt orealistiskt tidsoptimistisk & sedan bara lämnar mig in the dark - "Jo men jag är klar om 25 minuter... hoppsan, fem timmar? Oj då... & jag glömde ringa... det var ju lite dumt.".
Jag inser ju att det här är en skitsak i sig, men just nu - när jag inte ätit sedan klockan ett & blodsockret är obefintligt - känner jag mig ungefär lika charmigt pigg som drottningen i "Alice i Underlandet".
Tron Cupcakes...
Som sagt - födelsedag på Pauls jobb idag, så väckarklockan ringde klockan 06.00. Hade fått två önskemål, choklad & Tron tema om det gick. Den första biten var ju easy peasy. Bakade chokladcupcakes med mascarpone & små chocolate chips + tillverkade en glasyr baserat på vit choklad. Tron elementet däremot... Var ju bara att inse att jag inte är tillräckligt bra på tårt/cupcakes dekoration för att få till en motorcykel. Så jag funderade & funderade & föll tillslut för den absolut enklaste lösning jag kunde komma på - färgtema med lite symbolvibbar.
Färgen kommer inte riktigt till sin rätt här - det var mer blått än vad det ser ut. Inte mina mest kreativa cupcakes, men väldigt smidiga att göra när man är akuttrött & inte känner sig så där överväldigandes pysselsugen... :)
Är lite irriterad på mig själv för att jag inte köpte svarta cupcakes formar när jag ändå var på McCalls igår. Det hade ju sett så mycket bättre ut! Oki, oki, I-landsproblem & något som mottagaren säkert inte kommer att skänka en tanke... men det stör perfektionisten i mig.
He made it!
Jag har gått runt med en liten klump i magen över lillebror de senaste dagarna - vi ska ju hämta honom på måndag, men jag ville inte ropa HEJ förrän han klarat av veterinärbesiktningen. Har gråtit nog över Esme, så jag var livrädd för att något skulle vara fel den här gången med. Vilket ju hade varit maximal otur med tanke på att vår uppfödare i princip aldrig haft några problem alls med sina kullar... men, men, ni vet hur hjärnan spinner iväg. Anyway, har precis fått ett mail & allt är tipp topp! Så, så, lycklig! Nu BLIR det kattunge på måndag! Tydligen hade enda svårigheten under besiktningen varit att lillebror spunnit så mycket & velat gosa så mycket att veterinären hade haft problem med att lyssna på hjärtat. Så fort lillebror blev fasthållen förvandlades han bara till en liten spinnande, kråmande, pälshög - inte en katt i gevakt. :)
Citron & Lavendel...
Eftersom det är fredag så får vi ju fortsätta med festandet - mera kakor!
Bakade dessa till Pauls jobb igår (jupp, ny födelsedag idag & det här är veganalternativet) - små söta citron & lavendelkakor fyllda med smörkräm. Hela köket doftade sommar!
Bakade dessa till Pauls jobb igår (jupp, ny födelsedag idag & det här är veganalternativet) - små söta citron & lavendelkakor fyllda med smörkräm. Hela köket doftade sommar!
Sätt ugnen på 177 grader. Blanda ihop 3.5 dl (1.5 cups) mjöl med 1 tsk lavendelblommor (jag mortlade mina först), 1 tsk finrivet citronskal & 0.25 tsk salt. Mixa 170 g smör (här kan man då använda ett alternativ som passar för veganer/laktosintoleranta) tills det är slätt, blanda ner 2.4 dl (1 cup) florsocker & tillslut mjölmixen. Arbeta ihop degen till en boll & rulla ut den på plastfolie. Degrullen ska bli 25- 30 cm lång. Lägg in rullen i kylen & låt den ligga tills den stelnar. Skär sedan ut cirka 36 kakor med en vass kniv & grädda i 10 minuter. Låt svalna på galler. Krämen är superenkel att göra - bara blanda 57 g smör med 2.4 dl florsocker & 1 msk mjölk. Bred antingen kräm på varje kaka separat, eller lägg ihop dem som jag gjorde. Själv föredrog jag det senare alternativet eftersom det påminde mig om kex som liten - waffers, ballerina, singoalla...
Vi firar - så jag ger er vit kladdkaka!
Woot - idag är ingen vanlig dag för idag återupptar jag mina studier i tårtdekorationens ädla konst! Klockan halv sju ikväll har jag lektion nummer ett i "Gum Paste". Det måste naturligtvis firas, så jag föreslår att alla som läser den här bloggen bakar sig en vit kladdkaka till ikväll! Mycket lätt & mycket gott (enligt Paul)!
Sätt först ugnen på 175C. Smält sedan 150 g vit choklad tillsammans med lika mycket smör. Blanda 2 dl socker med 1 dl mjöl och 1 tsk vaniljsocker. Tillsätt blandningen till den smälta chokladen & smöret. Knäck ner 3 ägg & riv ner 1 tsk citronskal. Rör tills smeten är slät & häll sedan allt i en smord och bröad springform (med löstagbar kant). Grädda mitt i ugnen ca 30 minuter, låt kakan svalna helt. Blanda sedan 2 dl grekisk yoghurt - jag körde 50/50 plain & blåbärssmak - med 1/2 dl florsocker & 1/2 tsk vaniljsocker. Bred krämen över kakan & strö över en massa färska blåbär.
Koncentrationssvårigheter...
Sitter i soffan & försöker formulera välgenomtänkta meningar som inkluderar avancerad statistik & morfologiska förändringar hos plankton. "Smack, smack, smack..." Jag kikar irriterat upp över kanten på min MacBook för att se vad som orsakar det störande ljudet.
Mumin - som drömmer om torrfoder, mjukmat, ekorrar & husflugor... SMACK, SMACK, SMACK... & jag inser att även om ljudet i sig är distraherande så är katten i sig själv än mer så. För hur söt är han inte mitt lilla pyre? Oändligt söt!
The Mighty Beaver...
Oki, jag bara måste få berätta bäverhistorien för er! Så här var det, Isoldes syster med familj var ute i deras gemensamma sommarstuga. Allt är frid & fröjd tills hundarna helt plötsligt sätter igång att tokskälla en bit bort. Mike, systerns man, knatar iväg för att se vad som händer. Nere på vägen sitter det två bävrar. En bit bort står deras två större hundar & tokskäller & någonstanns där emellan har deras lilla vita fluffiga hund totalt psykbryt. Bäver nummer ett har hela munnen full av vitt ludd, så det är alldeles uppenbart att den huggit hunden. Mike försöker få iväg hundarna upp mot huset, vilket visar sig omöjligt, så istället försöker han schasa ner bävrarna till ån. Bäver nummer ett spänner då sina små ögon i honom & FLYGER sen genom luften & borrar in tänderna i hans ben. Mike skriker, bloder sprutar, bävern hänger kvar, folk kommer springande. Efter mycket om & men lyckas de låsa in hundarna i huset & få lös bävern från smalbenet. Mike packas in i en bil & körs till en pytteliten akutmottagning som ligger en timme bort. Där är läkarna upptagna med att följa OS på tvn. Så efter att ha skrattat ihjäl sig åt att Mike blivit biten av en bäver ger de honom bedövning & syr ihop honom på tio minuter - allt med ett getöga på tvn. Hela historien hamnar sedan i lokaltidningern...
& allt det här tycker jag är oerhört underhållande, men frågan är om inte Pauls reaktion på berättelsen var grädden på moset. För han blev helt till sig & bara "I told you, I told you not to make fun of the mighty Canadian beaver!"... Eh, "The Mighty Canadian Beaver"... men det finns ju inte att jag kommer att låta bli att reta honom för det uttrycket tills döden skiljer oss åt!
Que?
Mötte upp Isolde för middag idag - blev John´s Italian Café som ligger på supercharmiga Baldwin St (Toronto tips!). Pratade om helgens 30 km (Isolde förklarade att hon sjukanmält sig den dagen om hon varit i mina skor...), katter, bröllop, galna systrar (hennes), Downton Abbey, attackerande bävrar (hennes svåger blev biten så illa tidigare i sommar att han tvingades sy)... Ja lite allt möjligt. Men så berättar hon hur hennes nuvarande inneboende reagerade på nyheten att hennes pappa dött. Hon kommer nedvacklande för trappen, i total chock, & bara "min pappa har just dött". Varpå deras reaktion är "Vad tråkigt... oki, vi ska gå på promenad nu - hej!". Alltså, i en sån situation, försöker man inte uppbåda lite empati? Förutsatt att man inte är rainman vill säga... Blev helt paff över den TOTALA avsaknaden av medmänsklighet. I mean, det normala är väl ändå att man, så gott det går, försöker att hjälpa den person som just mottagit den här typen av besked? I det här fallet hade det inte heller krävts så jättemycket, Isolde hanterar alla kriser med att gråta, dricka & röka - så de hade kunnat ställa upp bara genom att korka upp en flaska vin & sitta & lyssna på henne en timme eller två. Jesus... ibland blir jag rätt för hur lite folk egentligen bryr sig om andra än sig själva!
On the Technical Forefront!
Lunchpaus - ett litet ljus i mörkret - Starbucks i sikte! Bara det att jag glömt mitt Starbuckskort hemma... total katastrof. För betalar jag inte med mitt kort så får jag ingen stjärna & därmed är jag en stjärna kort från de där trevliga korten jag får som ger mig rätt till en gratis whatever I want. Ni förstår ju dilemmat. What to do? Jo, jag kom på att jag sett en kille betala med sin mobil. Så jag googlade Starbucks aps för Androids & ta da! Nu har jag Starbucks på mobilen! Tillgång till alla mina betalkort, kartor & uppdateringar på hur långt jag är från en ny belöning! Mycket nöjd! Allra bäst var att killen bakom kassan sa att jag var hans första kund som betalat med telefonen, kände mig så himla teknisk! Jag som växte upp med epitetet VÄRLDENS mest otekniska är den första kund att betala med deras app på det Starbucks dit typ halva UofT går för lunch... Himla trevligt att gödgåsen har vuxit upp & inte bara blivit en svan - utan typ en papegoja som kan räkna! ;)
Jag tror att det är hat...
Jag sitter på kontoret & försöker kategorisera den känsla jag har för min arbetsplats - jag tror att det är hat. Den dagen jag inte längre behöver gå hit kommer att vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Forget giftemål, kattungar, julafton, eventuella barn... Den dagen jag packar ihop mina prylar & lämnar detta bygget bakom mig kommer utan tvekan att slå allt det där. För allt det där, det är liksom guldkanter på den del av mitt liv som jag redan älskar. Medan att inte längre behöva gå hit... ja det kommer att vara som att gå från den djupaste dal till den högaste höjd.
Lite märkligt kan jag tycka...
Oki, måste bara lufta något som jag fick höra ikväll... inte för att jag är upprörd men för att jag känner mig lite vilsen. Så här är det - på Pauls jobb finns en jättetrevlig tjej som dessvärre har äktenskapsproblem. Dessa problem anförtror hon till Paul eftersom han är hennes bästa vän på kontoret. So far so good. Jag har träffat hennes man & jag kan absolut förstå om allt inte flyter på så där alldeles jämt, han är en riktig surgubbe om jag ska vara ärlig. Anyway, idag gick de till Starbucks & hon berättar då för Paul att hon jobbat sent en dag tidigare i veckan & hennes man då textat henne & sagt att han skulle gå ut & ta en kopp kaffe med en tjej på hans jobb. Tydligen är det här helt "out of character", så hon frågade varför - varpå världens äktenskapsbråk seglade in på scen. Ett bråk som resulterade i att hennes man förklarade att han fick göra vad han ville med tanke på att "hon är så nära Paul"... Eeeh. Jag vet inte, är det bara jag som tycker att det är lite märkligt att hon talar om detta för Paul? Hade jag varit i samma situation hade jag helt klart tigit om den biten... Speciellt som hon är ansvarig för "mänskliga relationer" på kontoret. I mean, det är ju ABSOLUT mänskliga relationer som det handlar om - men är man ändå inte tyst om det mest privata? Oki, på en blogg så här - där det antingen är människor som bryr sig jättemycket om en/inte känner en alls kan man ju vända ut & in på sig själv - men i ett professionellt sammanhang? Neej, då hänger jag inte helt med i hur hon tänkte...
Men orka...
Tjejen på Pauls jobb, hon veganen... vi har inte funkat så där jättebra ihop när vi sets. Jag tycker helt enkelt att hon är skitirriterande - mest för att hon alltid pratar till mig som om jag vore en hundvalp. Säger saker som "Oh... you´re so cute with your little cupcakes and things!"... Medan det är helt ok om folk tycker att mina cupcakes är söta så tycker jag att det är mindre charmigt när de jämställer mig med dem. Söta cupcakes=söt Ida... nja. Jag är helst söt på egenhand. Anyway, skickade ju iväg Paul med vegan cupcakes & fick precis ett tackmail från deras födelsedagskoordinator som bara "så söta, dessvärre är veganen sjuk idag".
& där någonstanns blev jag väldigt trött. Väldigt, väldigt, trött. Jag vet ju att hon inte är sjuk för att jävlas, men det KÄNNS så.
Uppdatering: Fniss... de blev så sugna att de åt upp dem i alla fall!
Morgonstress...
Imorse klev jag upp med uppgiften att baka mina allra första vegan cupcakes - tjejen på Pauls jobb som är vegan fyller nämligen år idag, så jag hade inte så mycket val. Vispade ihop olja, mandelmjölk & de övriga ingredienserna & kikade sedan ner på något som mest liknande gul soppa. INTE ALLS den konsistens som jag är van vid att smeten ska ha, så jag stressade ur lite - hojtade till Paul att jag skulle tvingas baka om & att jag trodde att felet låg i att jag använt mandelmjölk istället för soyamjölk. Eftersom klockan dock bara var lite efter sju föreslog Paul att jag kanske kunde testbaka satsen i alla fall - tills dess att klockan blev åtta & vi kunde åka & köpa soyamjölk. Insåg att han hade rätt, hade ju liksom inte så mycket att förlora, så jag skjutsade in satsen i ugnen & ut kom...
Ett gäng fullt funktionsdugliga cupcakes! Prisa vare cupcakesgudarna! Stor, stor, lättnadens suck. Suck också för att jag inte kunde göra speciellt fina cupcakes den här gången. Blir så mycket roligare om man kan använda fondant - men eftersom det kan innehålla äggrester så fungerade det ju inte riktigt. Tycker att Pauls jobb i fortsättningen kan fokusera på att anställa personal som äter animaliska produkter, blir lite roligare så...
Check på en bröllops-sak!
To Do listan inför bröllopet är fortfarande så där lång att jag bara "WHUT?!" - men idag fick jag i alla fall en sak gjord. Beställning lagd på Elsas lilla blomsterflicka-klänning! Så nöjd med att ha det avklarat, samt väldigt nöjd med själva valet. Även om jag fick strida lite för det... Paul var nämligen orolig för att den inte skulle vara tillräckligt prinsessig för Elsa. Alltså, det var inte så att han ville köpa en rosa tyllpuff - däremot var han orolig för att Elsa skulle bli besviken. Vilket jag ju kan förstå, hon kommer att vara nästan fyra år gammal nästa sommar & då kan jag tänka mig att man har en ganska bra bild av vad man vill & inte vill ha på sig. Tack & lov har klänningen jag valt klara Madicken-vibbar, så jag tror Elsa kommer att sätta på sig den utan knot. :)
Idag kom det ikapp...
Kände mig så fräsch igårmorse när jag vaknade, helt "Nejmen jag hade ju lätt kunnat studsa 30 km till på betong!". Under dagen märkte jag dock hur energin sakta började lämna kroppen. Det blev tyngre & tyngre att jobba & humöret sjönk det med. Blev helt grinig & förklarade tillslut att jag ville HEM TILL MUMIN. Så vi avrundade stugjobbet kring 5-snåret & åkte tillbaka till Toronto. Där jag kollapsade i soffan & idag, idag, är jag så otroligt trött. Inte alls så där jättestel med träningsverk som det kan bli ibland, utan mer så där trött i kroppen som man blir när man är förkyld. Tunga armar, axlar & huvud som känns tunga samtidigt som de känns bomullsfyllda... En kropp som bara vill sitta under en filt med en kopp te, så så får det bli idag. Tänker lyssna på kroppen & ta en hemmajobbdag helt enkelt.
No Bears...
Det är ju inte utan att jag kände mig lite skadad igår, när jag avslutade de där 30 kilometerna med att packa ihop alla stugprylar, åka upp till stugan & sedan måla till klockan ett på natten... Men är så himla glad att vi faktiskt packade oss upp dit - för vet ni vad vi såg en fem minuter eller så från huset? En BÄVER! Mitt på vägen satt den & pysslade med sitt. Vi saktade in & väntade på att den skulle trava av vägen. Vilket den inte kände för alls, nope - den började gå rakt mot oss! Så vi började backa, för att ge den mer utrymme, med bävern bara travade på. Tillslut kunde vi inte backa mer pga att vägen började svänga för skarpt. Så det var bara att parkera Pauls föräldrars minibuss (som vi lånat för helgen) & låta bävern gå under bileländet! Helt GALEN vildmarksupplevelse! Fick så pass mycket feeling att jag under dagens frukost deklarerade att jag ville se en svartbjörd på soptippen! Trots två vändor blev det inget av, såg bara massa fiskmåsar & en 11 kalkongamar. Samt en ny variant av sköldpadda som Paul tvärnitade för att rädda.
Jag måste vara ärlig, jag tror Paul får en kick av att rädda sköldpaddor. Så fort en av dem sätter så mycket som en tass på vägbanan måste Paul springa ut & bära dem till säkerhet.
Jaja... vi har alla våra små egenheter & jag antar att han kunde ha någon MYCKET värre ovana. Så lite sköldpaddskånkande kan jag ta. :) Speciellt när vi får tag på väluppfostrade exemplar som denna lilla pryl - stort plus när de inte kissar på Paul!
För just i nuläget tror jag att det är rätt bra om Paul kan ducka sköldpaddskiss på händerna, för se alla de där bandagen? Um, någon råkade kanske sätta eld på min kameraväska förra helgen & någon försökte kanske sen att släcka sagda eld med bara händerna.... Inte bra. Andra gradens brännskador på tre fingrar. Vi har enats om att inga eldsvådor i fortsättningen kommer att släckas med kroppsdelar.
30 km Towards Beating Cancer!
Oki, jag ska inte ljuga... det var lite svårt att komma igång under morgonens uppvärmning - vi kunde liksom höra hur vattnet bara forsade där ute. Är ganska säker på att alla 4600 pers som trängdes i samma hangar gärna velat stanna där vi var.
Fast, det fanns ju inget annat alternativ än att ge sig ut - så det var bara att klistra på det allra gladaste leendet & försöka uppbåda någon slags motivation i alla fall!
& tänka "Jag är inte gjord av socker, lite regn dödar ingen!!!" Så satte det igång...
Starten var blöt, folk pep när regnet i princip omedelbart gjorde så att man var dungsur in på trosorna.
Där är jag, i röd jacka & svarta byxor - marcherande i SS-soldat takt/min mammas normala promenad takt.
Paul var som vanligt världens gulligaste & hejade på längsmed hela vägen!
Han körde från station till station & servade med skavsårsplåster, sock & skobyte. Samt tuggummi utfodring.
Här - målgång! Fy tusan så skönt att komma in i målfållan & få höra att man är topp 100!
& nej... det är ingen tävling, jag vet - men jag tävlar i alla fall! :) So, sjukt nöjd med tiden (5 h 40 min), mindre nöjd med den biten vi var tvugna att korsa motorvägar med vatten upp till vaderna... Men vad gör det om hundra år att man blir lite blöt? Inte ett dugg! Inte när man tillhör en grupp personer som tillsammans lyckats samla in nästan 70 miljoner kronor till bröstcancerforskningen! Dessutom glömmer man lätt den tunga biten när man korsar mål-linjen & möts av en kramglad varm Paul, en plastkopp iskall öl & två ibuprofen. :)
Men tack då...
Förlåt farmor för vad som komma skall...
Helvitis, jävla, fan... Det VRÄKER ner där ute. Det är som om vi bor i ett vattenfall, som om någon satt på kranen på max. Till vilken vädergud som än satt igång detta - gå & dö. Inte av cancer, det förtjänar ingen, men en snedgående blixt hade inte suttit fel. I typ 100 dagar har vi haft sommar & sol & kort kjol & allt annat som rimmar på det temat, utom just kanske ordet pool. Men det prickar vi alltså in idag, dagen för Princess Margaret. Fucking freaking fantastic.
Celebrating 55 years of marriage!
Pauls föräldrar kom på sushimiddag idag & så skålade vi för att de varit gifta i 55 år! Efter väldigt mycket sashimi & maki plockade jag fram efterrätten - vit kladdkaka med blåbärsyoghurtglasyr & så körde vi cake cutting!
Som tur var kände ingen för att mata varandra med kladdkaka, det hade varit lite väl känner jag...
Ida vill rädda världen igen...
Ah men ångest! Jag har jobbat med mina modeller hela dagen & glömde att checka min jobbmail fram tills halv fem. Varpå jag ser ett mail från vår avdelningssekreterare som bara slår an varje moderssträng som finns i hjärtat. En liten 19 årig svensk kille som vill plugga geologi på vår avdelning har ingenstanns att bo... Tydligen hade han fått tag på ett ställe, men när han kom dit så insåg han att de höll på med droger där så han drog & nu har han bara tak över huvudet en natt till. Utan att tänka drog jag iväg ett mail & bara "ge honom till mig" (ja... utan att fråga Paul, dåligt - jag vet) & nu sitter jag här & trycker paniskt på "uppdatera mailen" knappen & BER att vår sekreterare inte slutat tidigt för dagen. Vilket det naturligtvis verkar som om hon gjort... vilket gör att jag vill skita i kvällens Anniversary Dinner för Pauls föräldrar, ge mig ut i Toronto & bara leta upp den här stackars lilla killen. Fy vad jag tycker synd om honom & FY vad det bara kryper i kroppen på mig för att jag inte checkade min mail tidigare & såg det här!
Uppdatering: Jag fick tag på honom, med stackarn hade redan deppat ihop så totalt att han avsagt sig sin plats & kommer flyga tillbaka till Sverige. Suck, hade så gärna velat hjälpa honom... Väldigt, väldigt, ledsamt...
Please let it be a glorious morning!
Jag kikar ut genom fönstret - ännu en vacker morgon & vår morning glory lyser upp hela trädgården...
Vänder mig om till Paul & utbrister "Oh what a GLORIOUS morning!". Varpå Paul svarar att det är bäst att njuta, för imorgon blir det storm... Det blir tyst i vardagsrummet, sen kommer ett ledset litet pip från mig följt av språngmarch till soffan & Weather Canada. Japp, mycket riktigt. Imorgon räknar de med minst 20 mm regn, åska & vindbyar upp mot 70 km/h. Helt fantastiskt bra timing med tanke på att jag imorgon ska gå 30 km för Princess Margaret. Från djupet av mitt hjärta... BUHU! Hela sommaren har det varit snustorrt, eldningförbud & 30 grader varmt & så den ENDA dagen då jag verkligen bett om fint väder... STORM?! Rättvisan i det finns ingen jävla stanns kan jag tala om.
Min första syjunta!
Happ, då kan vi bocka av ett gäng vuxenpoäng till! Igår var jag nämligen på min allra första syjunta - i SWEA regi. Var faktiskt himla trevligt, först middag med marinerad kyckling & ugnsrostad rosmarinpotatis & MASSA skvaller. Alltså, oh my, en av tanterna - snacka om att leva i en verklig version av "Days of Our Lives". Som exempel, hennes 20 åriga son har precis flyttat in hos henne igen efter att han brutit upp med sin 17-åriga flickvän, som han har en 5-månaders baby tillsammans med. Det här innebär att hennes ex-man som bor hos dem har fått flytta ner i källaren... & jo, hon har en ny man som också bor i huset. Hon deklarerade också att det behövs mycket whiskey för att hålla sig sansad i den sitsen... Jo tack. Förutom att vi andra satt där med gapande munnar & lyssnade på denna väldigt annorlunda familjekonstellation så tillverkades det också allt från sjalar, ponchos & babyfiltar. En annorlunda version av det här med att förena nytta med nöje.
5 versus 55...
Men om vi nu firar 5 år i Canada för mig så måste jag ju lyfta på hatten för Pauls föräldrar. För idag firar de nämligen 55 årig bröllopsdag! Tycker att det är så himla häftigt med folk som lyckas hålla ihop en hel livstid så där. Tänk så mycket som har hänt sedan 1957... I mean, det var samma år som Sputnik skickades upp i rymden! Världen måste vara så sjukt annorlunda nu i jämnförelse med när de stod där & lovade evig trohet. Lite så där svindlande annorlunda.
What I love with Canada...
Idag är det fem år sedan jag landade i Canada för första gången - lika länge som jag bodde i Lund. Det har hänt så otroligt mycket under de här åren att jag inte tänker ge mig på någon sammanfattning, däremot tänkte jag tåta ihop en liten lista över sånt som jag älskar med Canada. Ni hör kanske mest klagomål, men det finns himla mycket som jag tycker är fantastiskt med det här landet. So, då kör vi.
Jag älskar årstiderna här - hur det är jättevarmt på sommaren med tropiska nätter, färgkavalkaden på hösten & snö på vintern så att man kan ge sig ut på snöskor
Jag älskar hur det finns så mycket att välja på - när det gäller underhållning, produkter & mat
Jag älskar landsbygden här - både jordbrukstrakterna med äppelträd & vinrankor i oändliga rader samt vildmarken med slingrande grusvägar, skyhöga tallar & ormbunkar
Jag älskar att det finns så mycket djur överallt - sköldpaddor på vägarna, häger som fiskar ett stenkast från vårt hus i stan, tvättbjörnar som är så söta att man vill ha en, hjort, leopardgrodor & piggsvin... Det finns alltid nått att se!
Jag älskar att canadensare känns så engagerade - de är himla lätta att få igång på välgörenhetsprojekt & går all in
Jag älskar att det finns så mycket lokalproducerade råvaror - kryddstarkäppelcider, ost, lönnsirap, tomater, isvin...
Jag älskar att de firar så många högtider här som vi inte har hemma - Canada Day, Victoria Day, Halloween, Thanksgiving...
& så älskar jag pumpor, torkade tranbär, Paul & vår stuga, lite grann vår kattuppfödare Linda, Rememberance Day blommorna, konceptet brunch, billigaste godaste sushin & Starbucks.
& jag vet att Starbucks kommer från Seattle, men innan jag damp ner här för 1825 dagar sen hade jag aldrig testat vare sig chai latte eller fraps. Så jag väljer att förknippa Starbucks med Canada samt att fira denna dagen med just Starbuckslunch.
O Canada, I might not be one of your sons - but I still love you.
Not that sort of green...
Till pappas stora förtret har jag ännu inget körkort. Jag försökte väldigt halvhjärtat någon gång när jag var arton, men så råkade jag köra på en tant pyttelite & då tyckte jag & bilskoleläraren att det var bäst att ta en liten paus i lektionerna. Sen flyttade jag till Lund & där var det ju totalt onödigt med körkort, cykel var liksom SÅ mycket snabbare. Väl här i Toronto hade inte vilda hästar kunnat få mig att sätta mig bakom ratten. Jag menar, man behöver inte ens ha vinterdäck här, folk kör med två starköl eller mer i kroppen helt lagligt & cirka 60% av befolkningen kör som kom & hjälp. Lägg till på det att alla ALLTID kör över hastighetsbegränsningen - 100 på motorvägen? Ja men då gasar vi upp till minst 130! Anyway... Paul & jag har kommit fram till att när vi flyttar till Sverige, då, då är det dax för mig att ta körkort. Prio nummer ett. Så nu roar sig Paul med att peka ut bilar som vi hade kunnat köpa till mig när väl den dagen kommer. Det här var hans senaste förslag...
Varpå mitt svar blev "Honey, not that sort of green - I want something that is Brittish race car green!"
Last morning treat...
Måste bara få visa vad vi vaknade upp till igårmorse - nio vildkalkoner som kluckade runt i vår trädgård!
När vi först såg dem hade Paul glömt kameran nere i källaren (ska nypa honom om han gör det igen!), så innan jag hade linsen i beredskap var alla kalkoner borta. Depp. Satte igång med frukosten & helt plötsligt så var de alla där igen, knatade runt & pickade i sig lite av vad nu kalkoner gillar & verkade helt orädda.
Himla fint sätt att avsluta vår helg ute i stugan! Paul frågade om jag nu skulle behöva en björn för att toppa den här "vildmark ute i stugan" upplevelsen. Tänker dock att jag nöjer mig med ett par till kalkoner, vill helst inte kännas vid att det finns svartbjörn i trakten.
Mumin & ekorren...
I vanlig ordning hängde Mumin rätt mycket i solen i helgen. Små katter gillar sol.
Även om det nu är lite jobbigt när det lyser rakt i ansiktet så att man blir helt blind!
Även om det nu är lite jobbigt när det lyser rakt i ansiktet så att man blir helt blind!
När Mumin är inomhus gillar han att spendera sin tid på vår in-nätade balkong (nät är ett måste pga myggfakorn). I går under lunchen hör vi hur något helt plötsligt börjar skrika ute på balkongen. Vi rusar ut & där sitter Mammut på en trädgårdsstol precis vid nätet & kikar ut - totalt absorberad av något på utsidan. Vi smyger fram & där, under tagskägget, sitter in liten röd ekorre. En ASFÖRBANNAD liten ekorre. Den satt helt enkelt & skällde på rovdjuret på balkongen. Jag lovar, hade den kunnat hytta med näven så hade den gjort det! Det var så himla roligt, denna pyttelilla pälsvarelse med attityd som värsta pitbullen & så Mumin som satt & gjorde "katt ser fågelljud" på sin lilla solstol. Båda med matchande vita ringar kring ögonen!
Our cottage work...
Kom på att jag faktiskt inte talat om VARFÖR vi jobbar så himla mycket ute i stugan. Två anledningar.
1) Pauls pappa fyller snart 80 år, om en månad närmare bestämt. Tanken är att vi ska överraska honom med en B&B helg ute i stugan - han har nämligen inte varit där ute sedan i juni, så i han tror att stället fortfarande är total kaos. Vilket det ju i & för sig är... men som sagt, vi har en månad kvar att få det beboeligt!
1) Pauls pappa fyller snart 80 år, om en månad närmare bestämt. Tanken är att vi ska överraska honom med en B&B helg ute i stugan - han har nämligen inte varit där ute sedan i juni, så i han tror att stället fortfarande är total kaos. Vilket det ju i & för sig är... men som sagt, vi har en månad kvar att få det beboeligt!
2) Vi planerar ju att flytta hem så småningom & då hade det varit himla trevligt att ha ett fungerande sommarhus här i Canada att åka & hälsa på.
Så det är DÄFÖR som vi sliter med spökskogen...
& skrubbar väggarna med antibakteriella kemikalier...
& hatar tapeten i bakgrunden, men ännu mer det där röret som står bakom skorstenspipan...
Någonstanns här slutade jag nämligen skrubba & bara "Paul, du det luktar... död här". Varpå vi kikade runt lite & sen råkade titta ner i röret. Där det låg en död mus. Den lille stackaren hade råkat trilla ner där & sedan svultit till döds. Fy fan... Det kanske låter lite klyschigt att tycka synd om musen för att den dog på det sättet när vi placerat ut fällor med gott resultat under helgen (intagna nu under veckan när vi inte är där & kan hålla koll). Men jag tycker att det är stor skillnad på att dö ögonblickligen & att sitta fast i ett stort keramikrör...
Weekend Peaks...
Anlände till stan sent igårkväll, klarade av middag & två avsnitt av Downton Abbey & sen stöp vi i säng. Så uppdatering från helgens eskapader fick helt enkelt vänta tills idag. Som vanligt har vi jobbat järnet ute i stugan, det blir ju lätt så när det bara är två personer (i en familjekonstellation av sex) som gör allt jobb. Fördelen med det scenariot är dock att man kan belöna sig själv med gott samvete - två timmars söndagslunchpaus = check!
Blev pubben i Norland igen, herregud vad jag älskar det stället. Enda negativa den här gången var att vårt bord inte stod i solen, vilket medförde att moi frös ihop totalt & fick sitta med Pauls fleece genom hela lunchen.
Men det är sånt man tar när man serveras världens bästa seafood salad. Även om jag alltid känner mig lite som Sunes mamma när tallriken kommer in. Ni vet vad jag menar eller hur? Hur Sunes mamma alltid beställer sallad för att hon behöver tänka på vikten & sedan lägger till varje tillägg som bara finns & slutligen dränker allt i en liter Rhode Island...
Sneak Peek…
Vi eldade en massa igår...
men vi fortsatte också att måla om i köket. Eller, i hela stora rummet verkar det som… Inte på långa vägar färdigt, men det börjar ta sig. Bjuder på en liten sneak peek, skandinaviskt vitt here we come!
Bye bye, fjällstuga från 80-talet!
Spot the Lion…
Mumin tror att han äger här ute i naturen - sitter & spanar ut över ägorna med bestämd haka. Fast det är ju bara att inse att liten är en rätt kass vildkatt.
Igår kväll hörde vi hur han satt & slog på något ute på balkongen. Duns, duns, duns… luddig katt-tass som föll ner på något gång på gång. Vi knatade ut & där satt Mammut vid ett stort plastskynke som vi lagt där ute - i det plastskynket hade en liten mus irrat sig in. Så musen sprang gatlopp i plasten & Mumin satt där & försökte banka till den. Bara det att musen var för snabb, så fluffet lyckades inte få in en enda träff. Himla tur att vi köpte honom som sälskapskatt, för hade vi införskaffat honom i syfte att bli av med mössen så hade det varit det mest EPISKA ”kasta pengarna i sjön” ever.
And on that note - igår tvingade jag Paul att gå med på att sätta ut de musfällor vi köpt. Det har varit lite motigt på den fronten nämligen, Pauls familj gillar inte att ta död på djur. Åtminstone inte så att de ser det, att strö ut ton med gift är nämligen tydligen helt ok… Men som sagt, igår blev det fällor. Facit så här långt, fyra möss mindre i stugan.
Night Flowers!
Trodde aldrig att de skulle hinna slå ut - men TADA!
Night flowers som vi dragit upp helt själva, vi plockade till & med fröna förra sommaren. Tycker att de är så himla fina, lite som smågodis! Anlände till stugan vid fyrasnåret igår & knopparna var så stora att Paul & jag helt otåligt snurrade runt dem tills de äntligen blev tillräckligt mörkt & då - så där lite magiskt - öppnade de sig sakta, sakta, & vi jublade!
Trötthet är tydligen lite alternativt...
Vi har långhelg här i Canada igen, Labour Day på måndag. Plus att Paul har tagit en extra semesterdag på tisdag. Naturlish ska vi ut till stugan, men än så länge är vi fortfarande kvar i stan. Orsaken till det är att Paul var "för trött" för att köra ut till stugan igår. Så istället ägnade vi kvällen åt att äta sushi, köpa målarfärg till stugköket & kitta upp oss på proviant. Plus att vi såg tre avsnitt av Downtow Abbey säsong 3 - sista med avslut halv ett på natten & det var inte jag som tvingade min stackars utarbetade pojkvän att stanna upp! Nope, när Paul insåg att jag var på väg att gå & lägga mig efter avsnitt två tjatade han till sig det tredje avsnittet. Riktigt tjat, så där som när man var liten - "Snälla, bara ett avsnitt till! Jag lovar, sen går vi & lägger oss - men bara ett avnitt till! Snääääälla?!"
