MsBree

Paul hade ju önskat sig muffins med choklad i, så när jag ändå typ bodde i köket igår så svängde jag ihop en sats. Fast jag bytte ut en tredjedel av chokladen mot torkade tranbär, tyckte att det var så himla mycket choklad annars. Antar att det är helgerån för alla de som lever & andas choklad, men jag tänker så här - Paul visste ju faktiskt inte att det bara skulle vara choklad i dem så då han kan liksom inte lida av tranbärstillskottet!

Jag gick ut på en liten promenad (med betoning på liten, det var nästan 30 grader ute igen så jag pallar inte så länge) & när jag kom tillbaka hade katterna försvunnit. De var helt enkelt borta - inte i köket, inte i sovrummet, inte i badrummet eller någon av de mindre frekventerade rummen heller. Jag började fundera på om de på något sätt lärt sig att teleportera sig, sen råkade jag se att linneskåpet (eller, det blivande linneskåpet, just nu är det mest förvaring) på övervåningen stod yttepyttelite på glänt... Jag kikade in & där låg Mammut & såg nöjd ut. Sa försiktigt Digbys namn & det började bökas runt i en låda & efter en sekund eller två stack litens huvud ut:

Jag är väldigt förtjust i det här med att äta närodlat & sen vi flyttade hit till Guelph är det så vansinnigt lätt - grannskapet utgörs ju liksom till 98% av lantbruk. En av mina favoritsaker att köpa är de ekologiska blåbär som säljs varje lördag på marknaden här. De är inte lika goda som egenplockade norrlandsblåbär, men jämfört med alla andra blåbär jag ätit här i Kanada så är de helt vansinnigt goda. Lite smågalet nog så är de dessutom billigare än de plastinpackade bär som skeppats hit från Californien. Så eftersom Paul & jag håller på & fyller frysen med allhanda mat att ha inför Baby Cs entré beslutade vi oss för att "köpa på oss lite extra blåbär & frysa in dem". Um... så på marknaden i lördags bad jag Paul köpa på sig dessa blåbär, medan jag sprang iväg för att se om de fortfarande hade getfetaost på lager (vi var som vanligt ute i elfte timmen & fetaost är mitt enda craving). Lite extra tolkade Paul som cirkus 13 liter blåbär... Så ni kan ju tänka er hur många plåtar styckfrysta blåbär vi kånkat upp & ner till källaren den här helgen. Men nu har vi så att vi klarar oss rätt länge utan att köpa California-bär tänker jag! Sen när det kom till att frysa in alla dessa bär, merparten var ju bara att frysa in rakt av - men så var det de där mosiga bären. Vet inte om det var för att jag drabbades av akut snålhet i & med Pauls gigantiska blåbärsinköp, eller om det berömda boandet slagit till på over drive, men jag fixade inte att bara lägga dem i tunnan för organiskt avfall. Nej, som någon slags överhuslig människa stod jag & plockade ut alla mosiga bär & idag spenderade jag morgonen åt att koka äppel & blåbärssylt:

Jaha, så efter förra inlägget började Paul & jag prata om det här med traditioner. Mer specifikt då att jag inte tycker att kanadensarna är speciellt bra på dem. Paul försökte försvara sig med att det ändå inte är SÅ dåliga, medan jag kontrade med att de har en massa röda dagar då de inte gör ett enda jotta (förutom att dricka öl då...). Det här rullade vidare till att handla om julen, hur jag tycker att vi i Sverige är så mycket bättre på att få till det juligt & så Kalle Anka... Hur fint det är att julvärden vänder sig till de som är ensamma på julen & hur de genom Kalle Anka kanske ändå på något sätt känner att de är del av en större helhet. Här gav Paul med sig & erkände att det var rätt fint & att han önskade att det fanns något liknande här. Nu hade ju diskussionen kunnat få ett slut i & med att vi var ense i frågan, men Ida kände för att dra det ytterligare lite längre & så kom Findus jultallrik in i samtalet. Hur Kalle i alla fall ger mig en liten tröst i att alla ensamma för en stund kan fly sina jultallrikar. Paul hade ju aldrig hört talas om det här, så jag googlade för att illustrera & så dök den här bilden upp på skärmen... Alltså, jag tappade det helt - ni vet sån där hysterisk skrattgråt. Å andra sidan reagerade Paul på samma sätt, så jag behövde inte känna mig som den enda galna människan i huset!

 

Nejmen den här söndagen började ju riktigt, riktigt, starkt. Blir spännande att se vad hormonerna kommer att bjuda på här näst. Fast lugnar det ned sig lite & slutar här får väl slutsatsen ändå bli att saker & ting kan vara bra mycket värre än en utebliven babybricka!

Vaknade vid halv sexsnåret i morse för en av mina miljoner toalettpauser - men idag gick det inte att somna om. Tankarna snurrade i huvudet & helt plötsligt började jag tänka på det jag allra minst av allt ville tänka på. Vill inte gå in på exakt vad det är som är så jobbigt, men det är förlossningsrelaterat & något som gjorde att jag väckte Paul vid 6 tiden - hysteriskt gråtande. Men för att det här inte ska bli världens deppigaste inlägg så lägger vi den lessna biten, som verkligen har en orsak, åt sidan & fokuserar på vad som sedan hände. För när jag ändå höll på & var ledsen så bestämde sig väl det undermedvetna för att ta ut ALLT som jag bara kunde vara ledsen för. Lika bra att få det avklarat liksom... & alltså utspelade sig följade scenario:

 

Moi (bölandes & snorandes in i Pauls axel) - And I won't get a tray!

Paul (väldigt, väldigt, trött) - No honey? What do you mean with not getting a tray?

Moi - I won't get a "you just had a baby tray"!

Paul - Is this something Swedish?

Moi - Buhuhuhuhuyeees!

Paul - Aaw, but perhaps you get something else here?

Moi - No I won't! You don't have any traditions, you know that! So I won't get a tray with sandwiches, bubbly and a Swedish flag! If I get anything at all it will be like a CLIF BAR & water in a freaking plastic cup! Uhhuhuhu... så fattigt!!!

 

Sen började jag skratta - för det är ju lite småtokigt att ligga & grina huvudet av sig för en fikabricka & stackars Paul sen... Han måste ju ha trott att jag tappat det alldeles, hulka över något så litet i sammanhanget. Fast jag antar att det kanske är ett uttryck för hemlängtan & det faktum att jag känner mig rätt ensam & vilse i just den här situationen. Hade jag fått en baby i Sverige hade det ju ändå följt någon form av mönster som jag känner igen... Men, men, det är väl bara att försöka anpassa sig bäst det går & kanske packa en liten "tandpetar-flagga" som jag med mina sista krafter kan köra ner i min clif bar!

Så IDAG var dagen då vi skulle hämta vår bil - äntligen, som jag saknat den! Vi rullade iväg mot Newmarket & Pauls föräldrars hus & det var så där alldeles strålande väder, indiansommar faktiskt. Temperaturen kröp stadigt uppåt & när vi väl anlände där låg vi på 34 grader. Vi körde till bilmekanikern & satte oss i vår fina svarta lilla Saab som stått & bakat i solgasset & gissa vad.. ACn hade lagt av. Jag dog, eller i alla fall nästan. Det var inte de roligaste två timmarnas bilfärd hem om vi säger så. Speciellt som jag växt ut alla mina vanliga shorts & liksom inte har så mycket att välja på än att dra på gravidjeans - överhettad de luxe. Vi fick stanna både på IKEA & en mataffär på vägen tillbaka så att jag kunde svalka av mig över kyldiskar. Kändes ju lite eget att stå & flämta över köttbullar & fryst fisk, men det hjälpte att få ner temperaturen i alla fall lite!

Det har ju hänt mycket det här sista året i mitt & vårt liv - familjeförändringar, jobbförändringar, bostadsförändringar - men genom allt det här känner jag att jag börjat komma ut på andra sidan & blivit en gladare person än vad jag var tidigare. Det är klart att jag fortfarande har kvar stressfaktorer i mitt liv, men de stora spökena i garderoben har i princip tackat för sig & flyttat vidare efter det att jag slutade på UofT. Det här är så skönt att jag vissa dagar knappt kan förstå att det har hänt, lite som om någon bara skulle ringa & säga "Men Ida, TRODDE du att du skulle komma undan så lätt?!" & sen skratta ihjäl sig åt mig. Så jag påminner mig själv titt som tätt om hur annorlunda allt är nu jämnfört med för 1-2 år sen & hur mycket bättre livet är på många sätt. Fast nu på sistone märker jag att jag har lite svårt att fokusera på både det här & det som händer runt i kring mig... Jag lever i nuet, men huvudet är inte riktigt med - det är som om det svävar iväg någonstans mot framtiden. Inte helt har tid med vad som händer här & nu. Jag undrar lite om det är för att det börjar närma sig att vi ska få träffa Baby C... kanske att det är svårt att fokusera på allt fint & bra jag har just i ögonblicket för att jag undermedvetet bara vill snabbspola fram tills december? Tänkte mycket på det här idag & kände så där spontant att jag måste försöka knyta an till dagen - till det faktum att det är fredag & att vi har två härliga lediga dagar att se fram emot. Så jag bakade. Världens enklaste lilla syssla i sig själv, men så... ja men basalt & i stunden. Det går ju inte att vackla iväg alldeles i tanken när det står kakor i ugnen på 190 grader. Eller går går ju... men det hade varit trist att sätta eld på huset & så hade Paul inte haft vare sig helgkaka eller tak över huvudet!

Så ja, 31 veckor in & bara 9 kvar innan Baby C kommer - om hän nu håller tiden. Kommer väl inte direkt hålla andan för den... Igår var vi på föräldrautbildning nummer två & det hade tillkommit ett nytt par som har BF dagen efter oss, så det kändes jättekul att ha någon annan som är i fas! Klasserna är faktiskt himla trevliga & igår delade vår instruktör Nancy upp oss i två lag - mammor mot pappor & så fick vi skriva upp alla saker som är bra med att amma för mamma/barn. Vi fick fem minuter på oss & när vi var klara var männens tavla helt fullklottrad medan vår var mycket mer spartansk. Fast det visade sig att vår tavla innehöll helt olika saker, medan deras tavla (om vi hårddrar det lite) mer eller mindre var repetition av "mommy/child bonding". Nancy bara "Well dads... you missed stuff I had expected to see on your list, like economical, but the good news is that you all seem to be very sweet and loving".

 

Annars då - överlag mår jag mycket bättre rent kroppsligt & det är något jag tillskriver Malin Wollin så där på rak arm & utan att tveka. Alex & jag läste ju nämligen hennes "En mamma blir till" & efter det älgade jag iväg & köpte psylliumfrön på stört. Det låter kanske dramatiskt att säga att min livskvalité förbättrats radikalt, men jo det har den - allt som gör att jag inte får tillbringa flera dagar i veckan med att ligga i sängen & gråta för att jag har så ont i magen får faktiskt kategoriseras på det sättet!

Men suck... På grund av översvämningen, flytten & allt renoverande har vi fått låna Pauls föräldrars minibuss över sommaren. Verkligen jättesnällt av dem & en livräddare i så många situationer. Under tiden vi har kört runt i slagskeppet har vår fina lilla bil stått parkerad på deras uppfart & väntat på oss. Igår var tanken att vi skulle återförenas. Bara det då att Pauls föräldrar inte rört den under hela sommaren (de fick nycklarna så att de skulle kunna köra den en gång i veckan eller så för att hålla igång maskineriet)... Att stå pall utomhus i flera månader i fuktig ontario-luft var ingen höjdare om vi säger så. Allt bromsrelaterat på hela bilen har rostat ihop totalt. De ringde precis från bilverkstaden för att tala om reparationskostnaden & det var ju lätt ett av årets mer cringe worthy moments. Skit, skit, skit också. Fast det är väl bara att svälja det hela & försöka tänka på annat... som att vi ska till barnmorskan nu & se hur det går för Baby C med vändandet. Ni kan väl hålla en tumme eller två för att liten ska ha gjort en flipp så att huvudet är nedåt! Känns som om vi behöver lite goda nyheter just nu!

 

Uppdatering: Nehej, det där gick ju inte alls som vi hoppats. Baby C ligger fortfarande med huvudet uppåt & nu har jag strikta order om att ta mig till närmsta pool typ omgående för att simma i cirklar de närmsta två veckorna. Fungerar inte det blir det till att gå till en kiropraktor & efter det blir det manuellt vändningsförsök om 5 veckor. Skiter sig det blir det kejsarsnitt.... till råga på allt hade inte magen växt nästan alls sedan förra besöket, så vår barnmorska sa att vi måste hoppas på ett tillväxthopp till nästa gång i annat fall blir det ultraljud för att se om Baby C helt enkelt är liten eller om jag har för lite fostervatten. Ljudeffekten på mig när vi gick nedför trapporna - "Helvete, helvete, helvete", gånger 100.

Låg med förvärkar igår & kände mig eländigast på hela jorden - därav liten bloggpaus. Idag är allt mycket bättre, tack & lov, blev liksom trött på att höra mig själv under gårdagen. Ständig repeat på ordet "OJ, ojojoj, ojoj, oj"... Fast lika usel som vad igår var, lika bra var den här veckans tisdag - total julafton här i huset! För det första hade en av Pauls kollegor varit i Grekland - så han kom hem med en liten hakklapp med en katt på. Så himla sött! Sen dök brevbäraren upp med inte mindre än TVÅ Sverige-paket. Först tänkte jag att farmor gått helt bananas på barnbarnbarns-fronten, men det visade sig att paket nummer två kom från Åsa. Så när Paul kom hem från jobbet hade vi total paket-bonanza här i huset & faktiskt, nu när jag tänker på det, så lät jag ju precis lika dant som igår - Oj, oj, oj! Fast väldigt mycket gladare skall tilläggas. Fick så mycket fint att jag blev helt lipig, det kändes så härligt att lilla Baby C fick så mycket kärlek öst över sig på en & samma gång. Alldeles för mycket att fota så här rakt av - men den här bilden får illustrera lite av skatterna som vi plockade upp:

Vet ni, mina bananmuffins gick hem! Sedan jag bakade dem har Paul glatt travat iväg med en liten påse muffins varje morgon. Han köper fortfarande kaffet på stationen, men det gör ju inte ett jotta - det jag är så himla glad över är att han inte kompleterar med friterad deg! Igår frågade han om jag inte kunde göra lite mer muffins, kanske blueberry bran den här gången? Den önskan satt inte långt inne!

Ni vet lagen om att merjobb föder merjobb... Så sann. Igårkväll pratade Paul & jag lite löst om att riva ut golvlisterna i vårt lilla badrum. De var i dålig form i förstaläget & lortfian som bott här innan hade väl inte direkt bidragit till att göra dem så mycket bättre. Vet inte om Paul hade någon mental agenda för när utbytet skulle ske, men jag är inte den som är den så idag satte jag kofoten i listerna & bände lös eländet. Bara för att mötas av detta:

Vanligtvis brukar vi bestämma allt här i hemmet tillsammans. Eller, det faller sig rätt naturligt att saker & ting blir som de blir eftersom vi nästan alltid tänker lika kring hur vi vill ha det. Så inga debatter riktigt & ingen som behöver känna sig sårad för att ens idé inte föll i god jord. Väldigt sällan lägger någon veto eller säger "Nu är det bara så här" - men igår inträffade det senare. Vi var på vår mer eller mindre dagliga runda på Home Depot för att plocka upp någon elektrisk komponent som Paul behövde & medan han stod & pratade med Dave (killen som är ansvarig för ljusavdelningen, jo det är så illa att vi faktiskt vet vad de flesta anställda där heter) knatade jag runt i gångarna med lampor för att se om jag kunde hitta något fint till badrummet. Allra längst bort i den jättelånga raden hittade jag den, lampan som var tvungen att följa med oss hem:

Vi sitter ju nu mera på en frysbox så att vi fortsatt skall kunna äta annat än hämtmat när Baby C gör entré. Min vän Åsa kom med massa bra tips på vad vi kan köpa/förbereda innan - men ett förslag lämnade mig lite ställd på bar backe. Fiskpinnar. Det här var ju något vi åt ofta när jag var liten, tror inte att någon 80-tals unge i Sverige INTE petat bort & ätit paneringen först, för att den var godast, & sen suttit & ångrat sig över ledsen torskpinne... Men senaste gången jag åt fiskpinnar som vuxen? Jaaa... kanske någon gång de sista veckorna innan jag tog studenten - för att det var det som bjöds till lunch i skolmatsalen. Kan inte minnas en enda fiskpinnemiddag under mina studieår i Lund & här i Kanada... i ärlighetens namn visste jag inte ens om det fanns att köpa i affärerna! Så jag kände att vi var tvugna att checka bara för att & när jag faktiskt hittade en sektion som var vigd åt färdigpanerad fisk beslutade jag mig för att ge det ett försök. Slog till på peppar & citronsula & fick lära mig att här i Kanada så lagas fiskpinnar till på ett av följande sätt: i ugnen eller i ens toaster oven. För er som inte stiftat bekanskap med en toaster oven så är det liksom en liten ugn som används till att snabbt värma upp & rosta saker - typ bröd & pizza (fast tydligen går det att laga saker i den också, bara att jag aldrig sett någon faktiskt använda dem på det sättet). Eftersom jag tycker att toaster ovens är idiotiska påfund som stjäl diskbänksyta blev det alltså ugnsbakade fiskpinnar istället, vilket kändes nog märkligt i sig:

Paul har förvandlats till en liten hönsman sedan jag blev gravid. Som exempel, häromdagen kom han hem med två telefonenheter (farmor, samma nummer som innan så nu är det bara att ringa!) - en för nedervåningen & en för övervåningen. Inget konstigt i sig kan tyckas, innan jag såg vart han placerat enheten på övervåningen. I badrummet. På det lägsta hyllplan han kunde hitta. Jag menar, han kunde lika gärna ha investerat i en alarmknapp a la handikapp badrum! Så när jag kånkar runt på saker, då ångestar mannen i kvadrat. Jag tänker mig lite samma skräck/panikskala som teknikerna på Tjernobyl måste ha upplevt sekunden innan allt gick åt pipan. Det här gjorde att jag kände mig lite smånervös innan han dök upp i hallen nu ikväll, för i morse såg vårt badrum på bottenplan ut så här:

Mammut & Digby hamnar i luven på varandra lite då & då, oftast bara skämtsamt & lite småtokigt men ibland tänder det till på riktigt. Igår hade de en dag då de tydligen gick varandra alldeles på nerverna & de slogs hejdlöst om vem som skulle få sitta i badrumsfönstret. Det här gjorde att båda tyckte hemskt synd om sig själva, vilket gjorde att Digby - som vanligtvis klarar av att vara för sig själv i kanske 5 minuter inte kunde vara utan mig över huvud taget (om han nu inte gick tillbaka till badrummet för att försöka trigga igång ytterligare en fight). Mammut är mycket mer självständig, men när jag stod ute i köket på kvällen kom han & riktigt bad om att få bli upp-plockad. Det här händer inte så jätteofta, att han verkligen ber om det, så jag släppte allt jag hade & plockade upp honom för lite kärlek. Det tog kanske en sekund, sen stod sockerråttan Digby på golvet nedanför med gigantiska ögon & bara "MEN VAD GÖR DU?! DET ÄR JU MIG DU SKA ÄLSKA!!!". Det peps, det gjordes patetiska försök att klättra upp för mitt ben & det liksom bara lyste liten kattångest ur de stora, stora, blå. Stod där med armarna fullt upp med Mammut & visste liksom inte vad jag skulle ta mig till - verkligen sliten åt två håll. Försökte lämna över Mammut till Paul, men för en gångs skull var det inte favoritmänniskan Mumin ville ha utan han kom springandes tillbaka till mig för mer armtid. Jag som precis satt ner Digby efter lite intensivkramande fick därför återuppleva hela dramat än gång till med sjukt svartsjuk liten Digby på köksgolvet. Lösningen blev tillslut att jag gick & la mig, med Mammut bredvid mig ovanpå täcket & Digby ihopkrupen som en liten boll mellan mina ben under täcket. Alltså, det är ju galet hjärtevärmande att vara så omtyckt - men jag kan inte låta bli att oroa mig lite över Digbys totala avundsjukesammanbrott... Jag menar, när Baby C kommer så blir ju mitt armutrymme än mer begränsat & bara tanken på att stackars Digby ska känna sig bortglömd gör att det värker i hjärtat. Han är ju min lilla sockertopp, den finaste katt jag någonsin haft förmånen att älska sönder & samman.

Totalt bortkastad lördag den här helgen, Paul har varit skraltig hela veckan med halsont & lyckades toppa formen just till igår. Själv bestämde jag mig tydligen för att vara solidarisk, för jag var någon form av mänskligt vrak mest hela dagen & somnade klockan 8 på kvällen. Sorgligt. Tack & lov vaknade vi piggare idag, så vi har lyckats få lite saker gjorda här i huset. Jag har fått lära mig hur jag ska använda vår cirkelsåg & så har jag målat alla väggar i vardagsrummet med "sizing" - en produkt som gör att tapet både fastnar & går att ta bort lättare. Paul har bänt av alla skadade dörrlister, någon som bott här innan oss har nämligen haft en katt med väldigt vassa klor... Ingen poäng att lägga ner en massa tid på att måla dörrlister som ser ut som om en galen flismaskin gått lös på allt material från golvet & en meter upp.

Sedan vi installerade tapetfondväggen i stugans master bedroom har jag drömt om att ha en i vårt "riktiga hus" också, men det kändes inte riktigt aktuellt att dra igång det projektet när vi bodde i något vi bara hyrde. Nu däremot, nu har jag låtit den lilla tanten inom mig drömma om mönstrande fräscha tapeter & spetsgardiner som vajar i sommarvind. Tills Paul beslutade sig för att vara okaraktäristiskt praktisk & bara "Men är tapetfondvägg så smart nu när vi ska få barn?". Min dröm skumpnade ihop & dog lite... allt jag kunde se framför mig var min vackra tapet med små kletiga peanutbutter tassar från golv till midjenivå. Depp. Tills igår! Paul har hummat & haat & mätt vårt middags-/vardagsrum en hiskeligt massa gånger sedan vi köpte de där tapeterna häromdagen & igår kom han till slutsatsen att vi inte hade tillräckligt. Så vi åkte tillbaka till tapetaffären för att se om vi möjligen kunde hitta en eller fyra rullar till & medan Paul bara hittade en extrarulle & väl kände sig lite frustrerad hittade jag min fondtapet!

Vi har precis kommit hem efter vår första "prenatal class" (kan inte för mitt liv komma på vad det heter på svenska just nu). I ärlighetens namn går vi väl kanske inte dit för att lära oss så mycket, sen google kom in i ens liv känns den här typen av kurser kanske inte lika nödvändiga som vad de var förr i tiden. Däremot kändes det som en jättebra idé eftersom vi gärna vill träffa andra par som är i samma situation som vad vi är. Vår grupp är rätt liten, bara fyra par idag även om vi skulle ha varit sex, & alla som var där var väldigt trevliga - så det kändes väldigt positivt. Det enda som var lite negativt var väl att alla andra skulle få sina små knattar inom en & samma vecka i januari, så där ligger vi ju en bit före. Sen hade kanske någon kunnat hålla tyst om house centipede incidenten när vår lärare frågade om någon av oss läckt råmjölk... men tack & lov dog typ alla av skratt åt det hela, så det räddade upp situationen. Tror jag dött skämsdöden annars, om alla bara suttit där & glott på mig som om jag vore en cirkusclown utan sociala spärrar.

 

Rent informationsmässigt hann vi inte täcka så jättemycket, mest bara olika krämpor som eventuellt kan drabba en under graviditeten - check på nästäppa, blödande tandkött, sömnsvårigheter, förstoppning... & så illamåendet då, som det bara var jag som drabbats av. Fast om vi ska se det från den ljusa sidan, det har i alla fall aldrig varit så att jag undrat över om jag fortfarande är gravid eller inte!

En stor skillnad mellan Sverige & Kanada är helt klart hur folk ser på mat. Jag som tillbringat en stor del av min barndom tillsammans med mina farföräldrar har en djupt rotad aversion mot att kasta mat. Något som jag inte alls ser hos Paul, fastän hans föräldrar bara är några år yngre än vad min farmor är. Det här beror ju naturligtvis på att Kanada & USA inte berördes av kriget på samma sätt som vad Europa gjorde. Titta bara på gamla kort från den tiden - min farfar i uniform & gevär på ryggen, Pauls pappa i chick banddräkt & med trumpinnar i handen... Så att kasta mat är inte något som rör Paul i ryggen, medan jag dör själsdöden. Paradoxalt nog har han dock inga problem med att äta skräp (alltså, hur folk kan sätta i sig poutine övergår mitt sunda förnuft), något som jag aldrig skulle få för mig att göra. Vill jag dö av hjärtproblem knaprar jag nog hellre i mig lite digitalis från trädgården & får det gjort på en gång. Anyway, nu när Paul pendlar in till Toronto varje dag hinner han inte äta frukost hemma utan plockar på sig något på tågstationen istället. Det här hade jag inte haft några problem med om det inte vore för det faktum att jag vet att han inte väljer en vettig macka till sitt kaffe. Nej, istället räknas munkar som frukost... & så kan vi ju inte ha det, men det här med att skicka med honom dinkelbrödsmackor är inget som jag tror kommer att mottas med superentusiasm heller. Så nu är planen att testa ett mellanting & samtidigt slå två flugor i en smäll!

Det här med att bo i ett gammalt hus... ett jobb blir i regel minst tre & merjobb föder merjobb. Det här är ju sånt vi får ta, vi visste ju vad som väntade när vi bestämde oss för att köpa ett hus som hade 100 år på nacken. MEN IBLAND - ibland drömmer jag om att få komma på ett litet enkelt projekt & sen lalla rakt igenom det utan minsta komplikation. Kunna få något klart på en dag & sen stå där med ihopslagna händer & betrakta mästervärket - nöjd & fortfarande rätt utvilad. Som sagt, en dröm... I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Ta till exempel vårt middags-/vardagsrum. Sist ni fick se det här på bloggen hade vi ju GOLVYTA - klang & jubelkör! Det här trevliga tillståndet höll kanske i sig en dag eller två, sen bestämde vi oss för att ta itu med väggarna. Färgen var ju så trist & så åkte alla möbler in till mitten av rummet & jag drog på ett lager grundfärg:

England, & därmed Kanada, ska ju få en ny liten kunglighet någon gång nästa år. Vilket har gjort att jag tänkt rätt mycket på Kate Middleton de senaste dagarna - för jag kan liksom inte ens föreställa mig helvetet hon går igenom just nu. Hyperemesis gravidarum... Det måste ju vara något så vidrigt att uppleva, att kräkas så till den milda grad att det faktiskt är fara för ens eget liv. Jag känner sån enorm sympati för alla som gått igenom någon som helst form av graviditetsillamående, men det här är så hemskt att jag nästan inte klarar av att tänka på det utan att känna panik. Mådde ju inte så dåligt att jag behövde uppsöka sjukhus, men när det var som värst var livet faktiskt inte värt så mycket. Minns hur jag låg i soffan vid flera tillfällen, gråtandes, & tänkte "Är det så här det känns att få cancer & gå igenom cellgiftsbehandling då ger jag faktiskt hellre upp på direkten än kämpar". Livsglädjen, både för Baby C & mig, ebbade ut totalt - raderades till förmån för ett enda sjok av illamående som bara sjönk ner över mig som en dyblöt, dränkande, filt. Det var så handikappande, så tärande, så vidrigt... Jag har aldrig känt mig så liten som vad jag gjorde då. Livet gick i snigelfart, jag tappade vikt, hår & hopp. Det enda som höll mig någorlunda uppe var Pauls helt orubbliga stöd. Aldrig att han ifrågasatte, aldrig att han sa "Men skärp till dig, gå ut & få lite frisk luft så känns det bättre sen", aldrig att han suckade för att han var tvungen att köpa med sig ännu en laddning take out & sedan peppa mig att få i mig något medan jag låg i sängen & grät. Hans stöd gjorde att jag höll ihop, men jag kan tänka mig att många gravida där ute möts av total oförståelse - av mottot att det "bara är att rycka upp sig" & "att vara gravid är inte att vara sjuk", som om det till 100% vore en fråga om inställning. Precis innan jag slutade min PhD fick jag just en sån skopa av vår avdelningssekreterare, en barnlös kvinna i 50-års åldern som bara "Men HUR dåligt kan du egentligen må, det är väl bara att du koncenterar dig & får jobbet gjort". Jag skulle aldrig önska graviditetsillamående till någon, men där & då kände jag en brinnande önskan om att fler personer skulle få leva sina liv med lite mer kärlek kring sig - så att de kanske skulle utvecka lite mer empati & inte dömma rakt av från sin egen snäva referensram. Så fastän Kate må vara prinsessa, & med tusen åter tusen saker som jag bara kan drömma om, så tycker jag så otroligt synd om henne just nu & hoppas av hela mitt hjärta att hon snart skall komma tillbaka till livet igen!

Idag har vi lagt beställningen på vår barnvagn, så om en 2-3 veckor blir det att plocka upp åbäket. Kan tänka mig SÅ mycket andra roliga saker att placera de här pengarna på, men Baby C måste ju transporteras i något så det var liksom bara att svälja. Speciellt som du faktisk inte får knata ut från sjukhuset med din baby innan personalen kontrollerat att du har ett bilbarnskydd som är godkänt. Lite trist att vinka adjö till ättelägget för en sån liten detalj... I vilket fall, det blev en Peg Perego Book Pop-up i cream. Eftersom vi alltid åker runt som någon form av vandrande cirkus med hela bilen överfylld av katter, palmer, madrasser & vad vi nu än kan tänkas ha pressat in kändes hela "platta ihop" konceptet hemskt passande för oss. Måste bara komma ihåg att plocka ut babyn först! Även om jag just så här i skrivandes stund känner mig lite småfrestad att glömma av det... Baby C har nämligen valt att fira hela vagnköpet genom att försöka pressa ut mina revben ur kroppen. Check på att otack är världens lön!

Paul kan ju inte laga mat, på riktigt, så rent matmässigt måste vi planera lite inför Baby Cs ankomst. Jag kan ju i & för sig tycka att en vuxen man ska kunna laga åtminstone en tre-fyra rätter, men ibland gäller det att välja sina strider & det här är ett sånt tillfälle då jag känner att det är bättre att acceptera landet som det ligger nu. Han jobbar ju så långa dagar att det känns så där att trycka upp ett förkläde & en kokbok i armarna på honom så fort han kommer innanför dörren. Dessutom, ska den tid vi har tillsammans användas till något mer konstruktivt än att titta på TV-serier i sängen så ser jag hellre att vi arbetar vidare på husrenoverandet. So, i helgen anlände två gubbar från SEARS med en frysbox. Nu är tanken att jag ska laga mat i lagringssyfte, så att vi har ett litet förråd att ta av i november. Jag måste erkänna att jag inte är så bra på att laga & frysa in mat, det blir antingen inte av eller så glömmer jag bort att jag stoppat in det i frysen (hej ekorrhjärna) men desperate times calls for desperate measures så nu får det banne mig bli av! Jag mjukstartade idag med att laga lasagne, något som jag ALDRIG skulle laga i ogravid form men som nu känns som en rätt bra idé. Detta medförde att jag fick lära mig något helt nytt, här i Kanada måste lasagneplattorna kokas innan de knölas ner i lasagneformen. Så himla opraktiskt, jag menar, försök själv lägga fina lager av kokhet, sladdrig, pasta... Varken smidigt eller bekvämt! Fick tillslut ihop någon form av lager & slutresultatet blev faktiskt himla gott. Stort plus också att jag slapp laga bechamelsås - som på riktigt kan vara den mest brännavidvänliga lösning som någonsin svängts ihop i ett kök.

När jag var liten var förändringar inte något jag var speciellt bra på. Allt skulle helst vara precis likadant hela tiden, annars blev det lätt lite jobbigt. Det här tog sig till exempel uttryck i våra besök hos farmor & farfar. Det skulle alltid serveras palt när vi anlände & så skulle huset se ut som jag var van. Det var OK om farmor bytte mellan gardinpar hon redan hade, men hade hon köpt helt nya gardiner kändes det helt plötsligt väldigt jobbigt. Den här otryggskänslan tror jag är rätt vanlig hos barn, de har i regel inte så där jättemycket att säga till om & de formar inte sin egen värld i lika hög utsträckning som vuxna så det invanda ger någon form av stabilitet, en känsla av att saker & ting inte förändras oberoende av dem själva.

 

Lite på samma sätt tänker jag att Sverige Demokrater fungerar. De tycker inte om förändringar, gillar inte när gardinerna inte ser ut som de SKA se ut. Jag tänker att de är individer som kanske inte sett så mycket av världen, som inte känner att de direkt kan påverka sina liv - personer som kör ner fötterna i marken så fort förändringens vindar blåser. Vilket ju känns sorgligt från ett individuellt perspektiv, men skrämmande så fort det handlar om en större skala - som det ju gör nu. För mig så kryper det i skinnet över det faktum att sveriges tredje största parti är kritiskt mot mångkulturella samhällen. Som utlandssvensk älskar jag ju Sverige något helt hejdlöst - jag tror att det kommer med distansen - men vad jag längtar till är naturen, den där doften & ljuset i luften uppe i norrland & hur det känns att sitta på altanen vid sjön i stugan & fika när sjön glittrar så att det gör ont i ögonen. Saker som är knutna till landet, jorden & skogen - saker som jag bara tycker att det är fantastiskt om andra får ta del av & uppleva magin i!

 

Det är en sak att sprida svensk kultur, men en helt annan att se den som något unikt som måste beskyddas från andra influenser. Andra kulturer har format Sverige till vad det är idag, precis som vi har bidragit till att forma andra länder vi med - det är det fina med att leva i en värld där folk har möjligheten att dela med sig av sina egna erfarenheter. En värld där förändringar & mångfald bör vara en självklar del av livet!

Jag har följt med i den svenska valdebatten på ett hörn & har således snappat upp att Stefan Löfven hamnat i blåsväder två gånger under veckan. Först när han använde sig av ordet zigenare & sedan när han tydligen knuffade Annie Lööf. Hade jag inte bott i Toronto så pass länge som jag gjort hade jag nog dött av chock över den här typen av beteende... men saker & ting blir lite annorlunda när ens borgmästare under de senaste fyra åren har varit allas våran crackrökande Rob Ford! Då blir det mer "Psss... men en liten knuff var väl inget?! Han kunde ju ha helkroppstacklat henne!" ELLER så hade han ju kunnat göra en dålig immitation av hur någon minoritetsgrupp pratar! Som sagt, det går ju alldeles uppenbarligen bra att röka sig hög som ett hus på illegala droger & säga kvinnoförnedrande saker & ändå ha ett massivt stöd bland gemeneman - så en liten knuffeliknuff av Annie är ju som en fjärt i rymden i jämnförelse.

 

Det är FAKTISKT så att det känns trist att Rob Ford numera inte kommer att ställa upp i hösten borgmästarval. De har nämligen upptäckt en tumör i hans mage den här veckan & nu kommer hans bror Doug att ställa upp istället för honom. Doug verkar vara något mer sansad än Rob, så blir han vår nästa borgmästare gissar jag på att slapstick humorn kanska inte kommer att dugga så tätt som vad den gjort de senaste fyra åren... Jäklar alltså, jag kommer faktiskt att sakna den!

En bra sak med att vara gravid är i alla fall att jag har all tid i världen att pyssla. Dessutom är det ju helt otroligt praktiskt med att det blev så många små barn det här året, då finns det ju alltid någon att göra något åt! Idag köpte jag på mig lite garn & virkade ihop en julklappsmössa åt lilla Anais:

Som sagt, jag tycker milt sagt att det suger att vara gravid. MEN, det innebär ju inte per automatik att jag kommer att bli en dålig mamma (även om det inte på något sätt utesluter det heller, time will tell) & Lilla C är väldigt efterlängtad. Det är bara den här transportsträckan mot att bli mamma som jag inte känner mig kompatibel med. Har försökt preppa mig själv genom att läsa lite böcker om att bli förälder, men de jag fick från en bekant här har alla varit... ska vi säga väldigt kliniska i kombination med föråldrade. Jag menar, när de skriver råd till pappan som "Nu kan det vara dags att börja hjälpa till med att dammsuga & handla mat" går det ju bara att himla med ögonen & förpassa eländet till pappersinsamlingen. Så jag kände att jag behövde något mer aktuellt & gärna något med lite mer vardagsrealism - in på scen för Malin Wollin!

29 veckor & nu är det helt officielt, det här med att vara gravid är inte min "cup of tea" - så enkelt är det. Paul har en släkting som varje gång vi ses säger saker i stil med "I hope you'll be off the medication soon so that you can enjoy being pregnant and feel blissful about it!". Alltså... lycksalig, det kommer jag förhoppningsvis att känna mig den dagen Baby C är ute, men innan dess tror jag att det loppet är rätt kört. Jag mår ju förvisso inte illa längre, men bekvämlighetsnivån just nu är väl ungefär lika med noll. De senaste två dagarna har kroppen dessutom bestämt sig för att värka mer eller mindre konstant & värst är naturligvis magen. Så jag går runt & gnider den för att göra det hela lite mer uthärdligt. Paul frågade igår om jag gjorde det för att bonda lite mer med babyn & jag tror att mina ögonbryn kan ha försvunnit permanent från min panna när jag tittade på honom i total misstro... Igår var det faktiskt så illa att jag för första gången kände för att kasta upp händerna i luften & säga "OK, I am done with it - you exit!" följt av mer eller mindre lätt panik när jag insåg att det kommer att fortsätta så här i 11 veckor till. TRETTON om jag har otur. Bara tanken på att gå över tiden en dag får mig att bli stirrig, så för allas trevnad får vi hoppas att Baby C inte brås på sina föräldrar & kommer i tid eller helst lite i förväg! 

Ni vet det där gamla säget "Vägen till mannens hjärta går via magen". Känner väl att Pauls hjärta är rätt välförankrat som mitt, men just nu behöver det lite kakplåster efter gårdagens begravning. Allra helst hade jag velat baka någon form av fruktbröd, vilket är oerhört populärt här i nordamerika, men eftersom jag inte har någon som helst koll på vart mina limpformar är får pumpkin loafs vänta någon vecka till. Istället blev det småkakor med banan & jordnötssmör, jag tänker att det kanske kan fungera lite som ett mellanting mellan vanliga kakor & fruktbröd.

Mår förövrigt helt eländigt idag. Vid fyra på natten bestämde sig Mammut nämligen för att vatten, det är godare att dricka ur mitt glas på nattduksbordet än från vattenskålen ute i köket. Vilket resulterade i att jag vaknade av att sagda glas tippade ut över mig, kuddarna & madrassen. Ordet TRÖTT räcker inte riktigt till för att förklara hur jag kände mig där & då... & värre blev det för efter min ofrivilliga dusch var det stört omöjligt att somna om. Så för andra natten i rad låg jag där & stirrade ut i mörkret (natten innan vaknade jag av akut halsont som sen tacksamt nog försvann) & idag är det "Hej levande död" som gäller. Kroppen känns som den är hundra, så jag har bestämt mig för att det här får bli en officiell pysseldag - bara fippla med små saker som är roliga & inte kräver någon form av fysisk anstängning. Hitintills har det resulterat i att min ursprungsmuffin nu har en liten kompis. 

Pauls föräldrar sov som sagt över här natten mellan tisdag & onsdag & det hade ju varit lögn att säga att vi vaknade upp till ett hus i tipptoppform på tisdagsmorgonen. Vardagsrummet såg väl marginelt bättre ut än vad det gjorde innan, men inte på långa vägar lämpligt för äldre personer som har en tendens att snubbla på minsta lilla. Tror ärligt att jag inte haft så mycket panik-känslor över ett rums skick sedan oktober 2012. Nu fick vi ju inte till den nivån på panik-uppstäd, men vi kände oss nog båda lite chockade över mängden golvyta som vi lyckades frigöra!

Så, nu är allt begravningsrelaterat över. Det har varit rätt intensivt här, dels för att få i ordning huset så att Pauls föräldrar skulle kunna stanna en natt & sen själva visitationen igår & begravningen idag - så nu blir det ett litet "ihop-plocksinlägg". När det gäller begravningen så var det självklart sorgligt, men så långt begravningar går var det här ändå en väldigt ljus & glad tillställning. Många fina & roliga minnen att dela med sig av. Sen tror jag att det kanske är lite lättare för de efterlevande om personen som gått bort varit mycket dålig mot slutet & inte varit "där" på rätt länge. Då finns det mer tid att bearbeta sorgen & det oundvikliga.

 

& från död till liv... Efter lunchen som följde begravningen åkte vi till Cambridge för barnmorskebesök. Allt såg bra ut, förrutom att Lilla C av någon anledning valt att vända på sig. Tydligen inget att oroa sig så där jättemycket för än, men min barnmorska föreslog att jag ska gå & simma samt tillbringa rätt mycket tid på att häva mig upp & ner från golvet (perfekt ursäkt att jobba vidare på golvlisterna) så att Baby C ska snurra runt 180 grader. Åkte hem i absolut spöregn & sen dess har vi legat på sängen tillsammans med katterna som en enda stor hög overksamhet. Endast avbrutet av ett hysteriskt rivjärnsletande när jag skulle slänga ihop en paj till middagen. Sökresultat... inte så jättelyckat.

Lobbar lite för att Alex ska börja virka & lyckades faktiskt så pass väl med mitt peppande att jag själv var tvungen att springa iväg till den jättestora garn/pysselaffär vi har runt hörnet för att kitta upp mig på lite material (nästan allt är nedpackat & i förrådet, så jag har inte kunnat virka på hur länge som helst pga det)! Så fort jag började lägga upp maskorna kände jag bara hur MYCKET jag saknat det - att virka är så himla roligt & terapeutisk! Eftersom vi har så mycket att fixa med i huset kändes det dock bäst att göra något väldigt litet, så jag satsade på att få ihop min allra första amigurumi-figur. Valde att göra en cupcake, eftersom det även är rätt länge sen jag gjorde en sådan.

I inflyttningspresent fick vi en slant av farmor till att köpa oss en byrå, väldigt välbehövligt eftersom avloppsfloden i förra huset dessvärre helt förstörde de två vi hade. Si så där kul att lägga in sina underkläder i en möbel som stått & dragit in toalettvatten! Anyway, hade jag nu varit lite mer praktiskt lagd hade jag köpt en fix & färdig byrå & saken hade varit ur världen, men så fungerar inte jag. Står valet mellan något fint & färdigt & något som utgör en kreativ utmaning blir det väldigt lätt så att jag kärar ner mig i tanken att få skapa något eget. Så vi köpte på oss två RAST & jag har funderat lite fram & tillbaka vad det ska bli av med dem - så många möjligheter! Under tiden jag funderat på detta har vi vackert fortsatt att förvara alla våra kläder i var sin resväska på övervåningen, men igårkväll kände jag att det var läge att få tummen ur & i alla fall tåta ihop något provisoriskt så att vi har någonstans att gömma allehanda påt innan Pauls föräldrar dyker upp. Idag ser således vår ena RAST ut så här:

Medan svenska medier bara verkar stissa om valet dessa dagar händer det RIKTIGA nyheter här i Kanada. Ja men ni förstår ju skräcken vi lever under, det ständiga hotet, ovissheten... En dag sitter den där i trädgården & väntar på dig - den mytomspunna, människoätande, saltvattenbävern. Det är ingen idé att du skriker, ingen kommer att våga komma till undsättning!

Pauls gudfar kommer att begravas på onsdag, men här i Kanada ser begravningstraditionerna lite annorlunda ut mot i Sverige. Så på tisdag kväll ska vi på "visitation". Paul har noll koll på vad som gäller vid begravningar, så jag har googlat & som jag förstår det är det här ett tillfälle att prata lite med de närmast sörjande, se den avlidne & prata med andra som är där. Igår fick jag reda på att Pauls föräldrar enbart kommer att närvara vid begravningen, eftersom det är för långt för dem att åka mer än tre timmar tur & retur två dagar i rad (de är ju båda kring 80, så helt förståeligt). Det kändes bara helfel, Pauls gudföräldrar är ju deras närmsta vänner. Så jag kastade ur mig förslaget att de skulle stanna hos oss natten mellan tisdag & onsdag, eftersom vi bara bor lite mer än en halvtimme från vart begravningen kommer att hållas. Där & då kändes det helt rätt att erbjuda dem att bo här - en akt av medmänsklighet. Nu, så här vid 7 på morgonen då jag varit vaken sen 5 känns det fortfarande som det rätta att göra, men kanske inte som en lika bra idé. Herregud vad vi kommer att få slita för att få till någon form av vettigt boende för dem... Vardagsrummet ser fortfarande ut som en tromb passerat & hallen är en byggarbetsplats. Det här kommer lätt att bli en sån där dag som faller in under kategorin "Hur mycket jobb kan vi få gjort på kortast möjligast tid"!

Dagens mission har varit att få tag på begravningskläder - allt avklarat utom Pauls skor. När vi ändå höll igång passade vi på att köpa årets första julklapp, en frysbox till källaren (så att jag kan laga matlådor & frysa in till Baby Cs ankomst), lite mer babykläder & så... Grumpy monkey!

Det bidde lite mörkt helt plötsligt här igår, slog på alla lampor men det kändes ändå lite dommedag. Så jag knatade bort till datorn & checkade väderprognosen & möttes av varning för åska, hagel & tornado. Paul fångade den här bilden på vägen hem, precis innan alltihop drog igång. Jäklar vilken storm, men vi klarade oss från enkelresa till OZ!

Nu är det bara 12 veckor kvar tills Baby C! Järnbristen till trots tycker jag att det fortfarande fungerar rätt bra ändå. Känner mig ju väldigt otymplig jämfört mot hur det brukar vara, men tänker att det ändå inte är så illa från ett gravidperspektiv. Jag hade ju kunnat vagga runt som en pingvin, eller (hemska tanke) varit sängliggande. Hitintills har jag gått upp 6.5 kilo & det kommer att bli en liten tjej - i alla fall om vi nu litar till 100% på den hemlösa farbror utan skor som satt utanför Union Station i Toronto i tisdags. Tydligen syns det på magen...

Det är lite jobbigt just nu. Pauls gudfar har precis gått bort efter att ha varit dålig en längre tid. Så väldigt sorgligt. Paul skulle ha åkt upp nu på lördag eller söndag för att se honom på sjukhuset & nu känns det så där riktigt tungt att vi inte såg till att det där besöket skedde tidigare... Usch, riktigt dåligt samvete för att livet rullade på här hemma & att vi sköt på det till förmån för att fixa med huset.

 

För att göra saker & ting extra jobbiga fick jag just tillbaka resultatet från mitt diabetes test & även om blodsockret låg där det skulle gjorde mina järnvärden INTE det. Så nu har jag strikta order om att jag måste börja ta flytande järntillskott omedelbart & så testar vi igen om en månad. Förklarar ju varför jag varit så himla trött på sista tiden, men jag hade gärna sluppit det här orosmomentet... 

Lång dag i stan, men jag känner mig väldigt nöjd. Till att börja med gick det så sjukt smidigt att rösta på konsulatet. Jag travade in & förväntade mig att få tillbringa en rätt trist halvtimme eller så med att vänta ut asylsökande/utbytesstudenter men det visade sig att rösträtt innebar oväntad gräddfil. För jag behövde inte sitta igenom alla andras problem kring visumfoton & pengaförfrågningar. Nope, istället tog kvinnan som jobbade i receptionen direkt en paus från sina andra ärenden & hänvisade mig till röstningsbåset & när jag väl kom ut hjälpte general konsuln himself mig att få ner all övrig info som behövdes (hade inget röstkort eftersom det befinner sig ute på vift pga flytten) & så var det klart. Tog max fem minuter - lyx! Kommer lätt att upprepa det hela om fyra år, så slipper jag stressa med att få iväg poströsten i tid & som extra bonus behöver jag inte betala porto. När det här väl var avklarat firade jag med att knata ner till Pauls kontor för sushilunch & sen blev det tunnelbanan hem till Megha. Där det väl var tanke att jag skulle hänga en timme, men det blev så pass mycket längre att pedikyrplanerna helt fick stryka på foten. Älskar hennes bröllopsutstyrslar - så mycket brodyr & brokad & guld!

Lite annorlunda dag mot för vanligt - kör en heldag i Toronto. Bara trevliga planer - som att hänga med Megha. Hon flyger nämligen till sin kusins bröllop i Boston nu i eftermiddag & vill ha sista minutenhjälp att para ihop alla bröllopsutstyrslar hon kommer att ha på sig under eventet. Vilka skor ska bäras tillsammans med vilken sari & vilka smycken passar bäst till... Jag måste erkänna att jag ser fram emot det SÅ mycket! Smakråd har jag väl varit ett par gånger genom åren, men aldrig för ett all out indiskt bröllop! Ska också klämma in en pedikyr om det går. Har varit på fötterna hela helgen & nu känns det som om de behöver lite första hjälpen. Hoppas även på att hitta en eller två små polare till filuren i mitten...

 

Vi försöker sätta upp ett nytt innertak i vår hall & i skrivandets stund går det väl sådär... Fyra gånger fick Paul kånka ut alltihop till trädgården innan han lyckades såga till de rätta dimensionerna (rummet är inte helt perfekt rektangulärt om vi säger så) & den senaste timmen har han stått & försökt hammra in panelen utan något vidare resultat. Bjälkarna i taket verkar nämligen sitta lite helt hur som helst, så spikarna går in men utan att fästa i något. Paul brukar inte svära, men när "fuck" nummer fem västes fram insåg jag att det här projektet nog kvalificerat sig som hans absoluta ofavorit av alla projekt vi hittat på genom åren. Så pass att jag började tycka riktigt synd om honom/ångra att vi startade upp det hela. Frustrationen låg alltså på topp & då, precis då kom värsta bästa räddningen. GLASSBILEN. Under alla år i Toronto har det inte rullat fram en glassbil längs vår gata en enda gång, men nu - i nödens stund - anlände den på vår gata här i Guelph. Det var lite som att vifta med ett trollspö. På en gång lyste Paul upp som det gladaste sol där han stod på sin stege & jag vaggade iväg det fortaste jag kunde & hämtade lite pengar så att han skulle hinna ut i tid för att köpa sig något. Det blev en vanilj/chokladmjukglass doppad i chokladsås (här säljer de tydligen bara den typen av glass från glassbilen, inga pinnar i flerpack som jag är van vid) & sällan har jag sett någons sinnesstämning skifta så snabbt & så radikalt. Från skitfrustrerad vuxen man till superexalterad liten pojke som typ skuttade på fläcken. Det var hemskt sött & hemskt välkommet!

Så - garderoben idag!

Vårt hus var ju indelat i två lägenheter när vi köpte det, vilket gör att saker & ting kanske inte alltid är optimalt placerat. Vi har till exempel en garderob i vårt temporära sovrum som jag tycker hade varit så mycket mer användbar om den varit spegelvänd. Alltså, om vi inte haft en öppning in till det här rummet, utan dörren hade suttit i hallen istället så att vi hade haft en naturlig förvaringsplats för jackor etc. Men... nu känns det inte riktigt aktuellt att sätta igen dörren & slå upp en ny öppning - vi har liksom nog med saker att sysselsätta oss med som det är. Vilket har gjort att garderoben har fått tjäna som tillfällig förvaringsplats för allehanda pryttel. Bara det då att den är så dåligt planlagd att den inte ens varit bra för det ändamålet. Vi har helt enkelt packat golvet så fullt vi kunnat & sen stängt dörren fortast möjligast om eländet...