MsBree

Jag pratade med farmor häromdagen - hon bara "Advent betyder ankomst, kanske att babyn kommer då?!". Så det hoppades jag väl lite vagt på, men Baby C har som vanligt inte behagat gå till gaten. Högtalarutrop 32... "Final call for November flight 2014!" & jag inbillar mig hur Baby C bara "Nä... men jag hinner en vända till i tax free butiken, kanske ta en drink också".

 

Jaja... det kommer ju tre advent till! Så dagen har istället ägnats åt att jobba på vårt badrum & jag har fortsatt med adventspyntet. Bästa saken så här långt, det lakanssett som Paul kom hem med som en överraskning häromdagen. Jag är ju nämligen enormt frusen av mig & har oroat mig lite för vintern, så han köpte ett juligt sett i flannel som vi bäddade med redan igårkväll & det var ungefär den skönaste "bädda ner mig" upplevelsen i hela mitt liv. Mjukt, varmt & alldeles underbart! Det fick även godkänt att katterna, så en hitt på alla fronter.

Digby den lilla fjantkatten roade sig dessutom med att "jaga" de tryckta kardinalfåglarna i säkert 10 minuter. Kan mycket väl vara så att han är den mest lättroade individen på den här planeten.

Känns lite som om vi bör investera i någon form av fågelmatare så att han kan sitta & pipa upphetsat genom hela vintern. Mest för att det kommer att göra honom så himla glad, men lite också för att vi finner den här jaktådran så oerhört underhållande!

Som sagt, inte optimal start på dagen. Tyckte så jäkla synd om mig själv att jag bara ville bädda ned mig & mina kassa armar & försöka sova bort eländet. Då gjorde Paul ungefär det enda som kunde rädda situationen - han packade in mig i bilen, körde till Starbucks för proviantering, & sen bilade vi vidare till IKEA. För en höggravid utlandssvenska med grava boande-tendenser var det som att slussas in i moderhamnen. Att få knata runt i blomsteravdelningen & välja krukor i snigeltempo var bokstavlig talat manna för själen. 

Fy tusan vilken skitmorgon. För det första sov jag uselt under natten, karpaltunnelfest i båda armarna mer eller mindre konstant. Så jobbigt när det inte går att sova på rygg pga babyn & det samtidigt suger att ligga på sidorna eftersom armarna då domnar hela vägen upp till axeln... Fick i alla fall in ett par timmar & sen klev vi upp för frukost. Bara det att Paul hällt en himla massa rengöringsmedel i vår tekittel, så där så att den fortfarande stank efter rensning 86... så där stod jag hungrigt & väntade på att den skulle koka upp ytterligare en gång när Digby kom utrusande ur badrummet i full panik. Visade sig att det fastnat bajs i baken på honom & så slog det mot benet & liten blev livrädd. Så in i badrummet med honom för att försöka få bukt med det & medan jag står där så bestämmer sig Mammut för att klättra in i vårt nya badrumsskåp & river i processen ut det hyllplan som Paul bara lagt in lite löst. Katt & hylla faller alltså simultant i golvet - rakt på båda mina stortår. Begåvades följaktligen med parallelhälta & stora röda märken på båda tårna. Vid det här laget kändes det som om världen var emot mig så jag förklarade med gråtpipig röst att nu var det banne mig bara frukost som kunde rädda det hela - så Paul sprang ut i köket för att se hur det gick för kitteln... Svavelosande är väl det ord som bäst kan beskriva kitteljäveln, så Paul dumpade ut allt vatten i vasken för ytterligare ett skölj. Bara det att själva dumpet kanske skedde lite väl entusiastiskt & ni kan kanske gissa vem som råkade komma i vägen för en störtskur av kokheta vattendroppar. Japp, undertecknad & undertecknads allra mest handikappade arm.

 

I nuläget känns det lite som om det gärna kan få bli imorgon ungefär nu - för ska det fortsätta i den här takten vill jag faktiskt inte vara med något mer.

Det finns ju alldeles uppenbart små babys som uppskattar det här med att "komma i tid" & "göra mamma glad" (HEJA MALIN!)... Samtidigt som de finns de som bara "Nej jag fick inte något PM som sa att jag skulle behöva infinna mig idag, så sorry, kanske i morgon - om jag känner för det...". Babykvoten i huset ligger alltså fortfarande på noll, det enda som har producerats innanför hemmets fyra väggar är ytterligare en scarf (eller en cowl om vi nu ska vara noggranna). 

Det känns som om det finns hur mycket svenska julkakor & bullar som helst – klenäter, mjuk pepparkaka, lussebullar, korintkakor… Alla familjer har väl sina egna måsten, men överlag så kommer det att dukas fram ett totalt överflöd av vad jag skulle kalla ”svenska julklassiker”. Kakor som alla har en relation till. Kan inte påstå att jag känner att jag har samma känsla när det gäller det kanadensiska kakutbudet. Klart att de gör pepparkakor, men i övrigt känner jag mig rätt lost på vad de bakar här. Spånade lite på temat igår & kom bara på en enda sak som känns typiskt kanadensiskt & ”julbakigt” – nanaimo bars.

Enligt min mobilapp kommer Baby C i morgon, enligt barnmorskorna på lördag. Jag är tacksam om hän kommer det här året - Baby C verkar jobba lite utefter ett eget schema & struntar i vad alla andra tycker.

 

Så hur känns det nu så här dan före dan? Kom precis tillbaka från en 40 minuters promenad som gick oförskämt bra, så där så att jag blev trött på min kropp för att det liksom inte kändes mer att jag faktiskt är höggravid. Jag menar, ungen ska ju i teorin komma inom TIMMAR & då tycker i alla fall jag inte att det ska kännas som om kroppen är mer pigg på att gå på hajk än att föda barn... Glöm tryck nedåt, ilningar, ryggont eller sammandragningar - Ida kände det som om hon hade kunnat hoppa mellan de vita fälten på övergångsstället & avstod i princip bara för att jag inte riktigt kände för att bli stoppad av en orolig medtrafikant.

 

Annars då - jag är väl inte den som oroar mig så där jättemycket överlag, men idag fick jag en lite obehaglig tanke i huvudet. Det är nämligen så att jag för en massa år sen upplevde en smärta som det på riktigt tog år att komma över. Det här var när jag var 14-15 år gammal & jag blev inbokad för att ta bort ett par stora födelsemärken från mitt ansikte. När jag säger stora så snackar vi födelsemärken med samma omkrets som en fingernagel - stora, tjocka, födelsemärken som inte bara var hämmande för självförtroendet utan även var i vägen i det dagliga livet. De brukade tex fastna i dragkedjor om jag drog en tröja över huvudet & då gjorde de så ont att jag fick tårar i ögonen. Sen började de växa lite ytterligare, vilket naturligtvis kändes oroande, & jag blev inbokad för operation på Lycksele lasarett. Plastik-kirurg flögs in från Stockholm & jag rullades in i operationsrummet... visade sig att de körde på lokalbedövning & kirurgen ville komma med nästa plan tillbaka till Stockholm, så han högg bedövningssprutan rakt av in i mina födelsemärken. Det gjorde så overkligt sjukt ont att min kropp gick upp i brygga. Minns att jag ville skrika, men det gick inte eftersom jag inte ens kunde andas in av all smärta. I flera år efteråt tittade jag på mina ärr & kände bara "Jaa... det kanske ser finare ut, men hade jag vetat hur ont det skulle göra hade jag hellre haft det ogjort". Dagens lite jobbiga tänk cirkulerar kring hur jag ska tackla det om samma sak händer efter förlossningen. Att det gör något så utomkroppsligt ont att jag sen sitter där med min lilla baby & bara "Jaha, här är du, men hade jag vetat hur ont det skulle göra hade jag inte skaffat dig"...

 

Usch & fy - jobbiga tanke... Vi avslutar med ett mindre graviditetsgnäll istället! Jag har numera ett par gravidjeans som jag kan ha på mig & de passar jättebra i benen & över rumpan men min mage är så rund att resåren inte pallar att hålla sig uppe. Så den hasar ner under kulan hela tiden & så går jag där & ser ut som en Walmartkund... Inte så stiligt om vi säger så & väldigt opraktiskt så här i november. Vägrar köpa nya byxor med längre resår, så nu försöker jag komma på någon form av temporär lösning. Skärp är ju uteslutet, de säljs inte i så breda upplagor, men kanske hängslen? Det hade ju om inte annat sett roligt ut - väääldigt lite så här & väldigt mycket så här (tänk att samma google image sökning kan ge så fundamentalt olika resultat)!

Jag tänkte att jag skulle ge en liten uppdatering på badrummet här på första våningen - det har gått framåt lite sen vi började om vi säger så! Borta är de fula gröna väggarna, de taskiga golvlisterna & så har vi ju nytt golv också (fortfarande stolt över att jag & kulan fixade att foga helt själv). Igår installerades även efter mycket om & men vår nya toalettstol - kan ha varit mitt näst mest lyckliga husögonblick sen dess att vi flyttande in vår säng & jag slapp sova på golvet!

Jag har ju ägnat mig åt ett klagningsmaraton de senaste 9 månaderna & det är något jag står för. Jag är jättetacksam för att vi ska få en liten baby & att jag inte behövt ligga stilla eller skjutsas runt i rullstol, men från mina erfarenheter & begränsningar har det ta mig fan inte varit roligt att vara gravid. So, min tes är att det är bättre att uttrycka sin frustration än att hålla allt inom sig & gå runt & jäsa bitterhet... På den banan - lite mer klag! Hade barnmorsketid idag & på schemat stod "försök nummer två att få ut Baby C". Här hade jag ju hoppats att något skulle ha hänt sen förra veckan, men icket. Eller jo, ungen hade bestämt sig för att "ofixera" sig själv. Visste inte ens att det var möjligt, men från att ha varit fixerad så gick det tydligen att putta upp huvudet den här gången. KLAG I KVADRAT! Så med andra ord, bara att finna sig i att jag fortsatt kommer att få befinna mig i det här bastutunnekroppsstadiet...

Igår kväll drabbades jag av totalt baksug - så vid midnatt plockade jag ut två "tea-loafs" ur ugnen. Någon som kan hjälpa mig med det svenska namnet - är det bara kaka fastän det bakas i en limpform? I vilket fall, det här var ett helt underbart recept att baka - det luktade gott från scratch. Vanligtvis brukar ju mjölblandningar inte vara så spännande, men med en massa kardemumma, kanel & ingefära i luktade det jul i köket från första stund. Paul älskade slutresultatet, så det här är absolut ett recept som går in på "spara-listan"!

Tänk er en stor gorilla & en rätt liten bur i järn, så känns det just nu. Jag är gorillan, graviditeten är buren - vill liksom bara skaka galler & vråla i frustration. Har ALDRIG varit så här trött på något i hela mitt liv. Paul försöker peppa med saker som "But you are doing SO well!" & jag kontrar med trötta repliker i stil med "Had I been an animal I had been taken into the vet for a final consultation a long time ago...". Inte så pepp kanske! Det enda som hjälper lite är att spela julmusik ungefär non-stop, då infinner sig någon form av vagt hopp om att det kanske kommer ett slut på det här eländet någon gång. Vi var & handlade idag & här frågar de ju alltid "How are you doing" när du kommer till kassan - underhöll tanken på att svara "Horrendous" men teg istället & lät Paul sköta den sociala biten. I vilket fall, i morgon ska vi till barnmorskan & ge oss på steg två i utdrivningsprocessen av Baby C. Vid det här laget får hon göra vad tusan hon vill, krävs det nakendans på en äng/mässande med rökelse eller världens mest effektiva vakuumsug so be it!

Jag gör ju inte speciellt många knop nu i dagarna, så kommer jag mig ut så går färden nästan helt utan undantag till affären ett kvarter bort. Alltså, affären där jag köper garn & tyger & där kvinnan som kallade mig "huge" jobbar. Vi kan väl kalla henne "The Mountain That Cuts Fabric" (TMTCF). Idag behövde jag köpa något så udda som blyvikter för gardiner & tvingades således be om hjälp med att hitta den sektionen i affären. Hon visade vad de hade & råkade i processen riva ner en rulle med tråd. Jag dök efter & fick precis tag på den innan den rullade in under en hylla. TMTCFs reaktion "WOW - you can still bend! I would never have thought so!". En del av mig ville gråta lite på fläcken (den del av mig som tyckte att det var en god idé att ställa sig på vågen i morse) men en större del är tack & lov helt fascinerad över hennes brist på takt. Så där så att jag lite längtar tillbaka dit bara för att se om hon lyckas prestera igen. Hade liksom kunnat förstå det hela om hon varit inkvoterad som ett del av ett sysselsättningsprogram, men hon är himla duktig på sitt jobb & kan typ allt om tyger så jag tror inte riktigt att bristen ligger där. Undrar lite hur de umgås i hennes familj, om de alla bara vräker ur sig allehanda observationer & åsikter utan att någonsin tänka sig för?

 

TMTCFs pappa - Honey, this turkey taste like road kill.

TMTCFs mamma - Well at least it looks more appetizing than your acne.

TMTCFs pappa - Anyway, TMTCF, you should be grateful that the turkey taste the way it does, you don't really need to pound on more!

Jag har lite svårt med motivationen just nu känner jag - men när jag stötte ihop med det här lilla kittet under gårdagens outing var det pryttelkärlek vid första ögonkastet. Det fanns liksom inte på kartan att lådan inte skulle få följa med hem som mood boost:

Vi tog en tur med bilen tidigare idag, för att hämta upp lite nödvändigheter samt inhandla ytterligare julklappar. Vi har ju redan fått iväg en laddning paket till Sverige, men behöver skicka ett par till & nu börjar jag känna mig lite stressad över det hela. Ingen jättebra kombo med tanke på att vi klarat av de "lätta paketen" & nu är det de svårare som kvarstår. Inte bara så där att det handlar om folk som vi vill ge något jättefint & perfekt/är omöjliga att komma på något vettigt åt, utan kanske mer för att relationen till en del av dessa personer inte är helt okomplicerad. Då kommer de lysande presentideerna inte direkt flygande. Så jag kunde riktigt känna hur jag blev grinigare & grinigare tills dess att jag tillslut var så grinig att jag inte VILLE något mer. Den största roten till all denna grinighet är dock att jag känner mig så himla stressad & ledsen över en specifik person. Det här är någon som jag stått jättenära, en sån person som jag tidigare aldrig ens drömt om att utesluta från "julklappslistan". Det skulle i princip ha varit för att jag hade fått en hjärnblödning - aldrig annars. Förra julen var allt redan rätt dåligt mellan oss, men vi köpte ändå en laddning julklappar som levererades. Det enda vi fick i retur var att vi från en annan part fick reda på att personen i fråga huggit oss i ryggen något helt episkt. Huvudet säger "klipp all kontakt", vilket vi gjort, men hjärtat gråter & spanar ändå in julklappar som vi sedan bara går förbi. Det är ju hemskt dumt att bli ledsen över materiella ting som inte ens har en koppling till oss, men det känns i alla fall i kroppen när jag ser något som hade varit perfekt, något jag tror att den personen blivit jätteglad för, & så får det ändå inte följa med oss hem för att slås in i paketpapp...

 

Slutade med att vi åkte hem med halvt oförrättat värv & sen bäddade jag ner mig i soffan med en tröstburk jul-coca cola. En väldigt klen tröst kan tyckas, men lite socker senare kunde jag häva mig ur min bubbla av ledsamhet & ta itu med allt annat som stod på min to-do-lista. Vissa dagar kan jag slita mitt hår över allt som finns att göra här i huset, men en sak är säker - när allt känns lite jobbigt så kan det vara fruktansvärt hjälpsamt att leva i en byggzon. Det finns alltid någon spik att hamra in med lite mer kraft än vad som egentligen krävs!

En av de gravidomställningar som jag kanske haft svårast för är hur löjligt lite plats ens blåsa får i kroppen. Det är som om du går från att åka runt i en limo hela dagarna till att helt plötsligt vara fast med en Peel P50. Det suger med andra ord. Igår avslutade vi vår lilla Toronto-outing med sushi, & all soyan samt det gröna teet som portionerades ut helt hejvilt gjorde att mängden kissrundor under natten steg till aldrig tidigare skådade nivåer. Trots det höll jag på att kissa på mig i sängen. Drömde nämligen att jag verkligen behövde gå, så jag öppnade dörren till vår sommarstuga, knatade genom blåbärstuvorna till utedasset, satte mig & skulle precis börja kissa när jag såg en hästmyra. Vilket var vanligt förekommande på vårt gamla utedass, men inte på vårt nya... Lite kaos i huvudet - det var något som inte stämde, skulle jag kissa eller inte? Vaknade upp mitt i kiss-vånda de luxe & lyckades således precis klara mig från total förödmjukelse. Fast alltså på riktigt... hade jag kissat på mig hade det ju legat hemskt nära till hands att bara "Jag tror att det var vattnet som gick" & sen BE till alla gudar som fanns att ungen skulle sammarbeta & komma på direkten för att "save mommys face"!

 

Happ - nu är det en ny dag & planen är att vi ska få en massa saker gjort här i huset. Sist vi var hos barnmorskan fick Paul kanske det att låta som att vår nya toalettstol är installerad & det hade väl varit roligt om så faktiskt hade varit fallet den dagen de dyker upp här hemma. I nuläget står den nämligen parkerad på parketten i vardagsrummet & enda sättet jag ser att den skulle kunna användas på är om vi knölat ner en plastbunke i den. Kanske inte direkt hur jag hade definierat "installerad" - men å andra sidan, kanske att de är lite mer generösa i sina tolkningar här i bananrepubliken Kanada...

Vid nio i morse släppte Paul av mig nere vid Harbor Front & SWEAs julmarknad. Hade inte talat om för någon att jag skulle komma in, så det blev en massa förtjust skrikande i takt med att folk upptäckte att jag var där. Jättekul! Allra roligast var dock när alla frågade när babyn är beräknad & jag bara "Om en vecka" - stora ögon! Marknaden i sig är samma visa från år till år, men det känns precis som det ska. Svensk tradition vilar ju inte direkt på konceptet "förnyelse" & det jag numera tycker allra mest om med att vara där är att jag får träffa alla personer som kommer dit & hjälper till år efter år. Hade känts så himla trist att inte få se dem, så på det planet är jag rätt tacksam för att Baby C ännu inte gjort entré. Dessutom innebar ju dagens besök att jag fick gå lös på julmust! Något jag inte alls tyckte om när jag bodde i Sverige men som nu är SÅ gott. Eftersom jag inte var ansvarig för köket det här året hade jag dessutom tid att knata runt & spana på saker som såldes - det var en nyhet kan jag säga!

Nu rullar snart Saaben mot Toronto & julmarknaden! Fast i snigelfart - det har nämligen utfärdats en varning för frozen rain & det har vi ju lärt oss att det kan göra livet lite meckigt... Kommer alltså att spendera större delen av dagen nere på julmarknaden & på eftermiddagen har Paul & jag klipptid. Jag kommer således att tillbringa timmar i från datorn av den enkla anledningen att jag ska knarka svensk jul så hårt det bara går - inte för att jag föder barn. Så ingen behöver sitta & hålla andan.

 

Alltså - just nu ser jag fram emot att få höra "Nu är det jul igen & nu är det jul igen" 105 gånger på repeat så mycket att jag smådarrar av upphetsning!

Förra året fick jag en så fin julklapp av farmor, en folkdräkt från 1930-talet. Jag var så himla glad över den, för nu kunde jag ju äntligen gå på SWEAs julmarknad i en folkdräkt jag med! Medan alla andra snurrat runt i vida kjolar från allehanda socknar så har nämligen jag samt de ingifta männen fått klampa runt i jeans år efter år & det har i ärlighetens namn känts hemskt trist. Men nu jäklar, nu skulle jag få representera Piteå-socken på 2014 års julmarknad! Så här var alltså tanken att jag skulle se ut nu under helgen - minus Digby & felkamningen bakpå huvudet. 

Det har snöat hela dagen idag med - men vi har lyckats klara oss från den absolut galna mängd som de fått på andra sidan gränsen. Helt vansinnigt att tänka att det nu kommit närmare 2.5 meter snö (på tre dygn) mindre än 2 timmars bilfärd söderut. Jag menar... Ontario & upstate NY är väl inte direkt känt för att vara särskilt kuperade områden, risken för laviner bör alltså vara ungefär lika med noll - ändå, när jag tittar på det här flygfotot över hur ovädret rullar in över Buffalo så kan jag inte annat än tänka "lavin". Snacka om "winter is coming"!

Nu känns det ju som om ättelägget inte kommer att komma förrän till påsk, eller möjligtvis första maj, men ifall att magkänslan är ute & cyklar (inte troligt, cykeln hade gett vika av tyngden) & vi skulle råka sitta på en baby till första advent så är det viktigt att det finns biscotti i huset. Biscotti råkar nämligen vara det enda undantaget jag gör från "jag äter inte kakor" regeln. Bakar dem väldigt sällan, men kring julen brukar det bli ett par olika varianter så att vi kan krypa upp i soffan med ett glas portvin & var sin liten knaprig brödbit som sedan doppas i sagda vin. Nyckelordet för att det ska bli så där riktigt optimalmysigt är PORTVIN - så jag kan baka men inte smaka innan alkoholen återigen är en del av min kostcirkel. Lever följaktligen på en liten smula hopp om en trevlig första advent här...

Det bidde ingen baby igår - vilket väl var rätt väntat. Jag har ju mentalt ställt in mig på att gå över till påsk. Paul var däremot rätt stirrig efter igångsättningsförsöket & bara "Känner du nått nu då? Nähä... Nu då?". Så lite påverkad blev jag nog, för det kändes tex väldigt viktigt att städa ur kylskåpet (händer ju annars inte så där värst frekvent) & köpa på oss en hel massa mat "utifall att". Sen virkade jag en till korg - den här gången till hallen för att hålla ordning på vantar & dylikt. För det är ju det första Baby C kommer att spana in när hän anländer, att vi har ordning på vinterassessoarerna...

Happ - idag var det dags att påbörja projekt "Få ut Baby C". Vi hade tid hos barnmorskan 09.30 & två minuter från deras kontor kom jag på att jag glömt ta smärtstillande innan vi åkte hemifrån. De sista två minuterna i bilen kan följaktligen ha spenderats med att svära intensivt på svenska... Väl invägd & efter lite prat samt kontroll av hjärtljud var det tid för "the stretch to start". Kändes så där när min barnmorska bara "Ja & det här kommer ju att göra ont - för vissa hanterbart & för andra kanske inte lika mycket". Inte exakt vad jag ville höra i det läget, men under över alla under - jag tyckte inte att det gjorde ont alls! Obekvämt var det ju absolut, men inte smärtsamt & det trots att hon fick in ett finger långt nog för att känna Baby Cs huvud + att det genererade en del blod. Fick till & med beröm för hur väl jag hanterat situationen, den andra barnmorskan i rummet förklarade nämligen att hon tittat på mitt ansikte under hela proceduren & baserat på hur lungt jag tog det så har jag tydligen en hög smärttröskel. Kändes lite som om jag vunnit på triss! Nu får vi se om det här har någon effekt, i annat fall upprepar vi det hela om en vecka. Firade med lunch på Starbucks & Paul förklarade att jag behövde en liten present för väl utförd insats. Vilket ledde till att vi kom hem med två nya ljuslyktor... för att jag uppenbarligen aldrig kan ha för många av dem!

Min fina farmor fyller 86 om inte alltför länge & är ju självklart förtjänt av lite komfort i vardagen. Men hade vi bott närmare varandra & farmor låt säga valt att fira sin födelsedag med en solresa tillsammans med sina systrar så hade jag stått på tårna & viftat med hela armen om hon frågat rakt ut i fall att någon velat vara husvakt. För farmor sitter på SKATTER - i alla fall ur ett "jag är så gravid att jag liksom inte kan begripa hur jag någonsin kommer att kunna se ogravid ut igen" perspektiv. Saker jag avundas farmor:

 

1. Hennes elektriska säng. Alltså... bara tanken på att kunna trycka på en knapp & så "bzzz" åker jag upp i sittande ställning är nog för att jag ska bli stjärnögd. Paul hade ju förvisso inte rymts i den, men det är en mindre detalj i nuläget - så länge jag & the bump kan trycka oss upp & ner & justera benens läge spelar allt annat väldigt liten roll

2. Den lilla triangeln som hänger i en kedja över sängen - inte nog med att sängen är en dröm, farmor har en sån där pryl så att du lätt kan dra dig upp. Det är ju inte utan att jag börjar fundera på om vi kanske inte ska köpa på oss en själva. Varje gång jag ska upp ur sängen känner jag mig nämligen som en övergödd sköldpadda som trist nog hamnat på rygg & måste vifta med alla fyra lemmar för att ta sig upp i sittande

3. Handtag på toaletten - på samma tema här som punkt nummer två, när sköldpaddan väl viftat sig upp ur sängen & vaggat bort till toaletten kommer nästa förnedrande moment. Ta sig upp från toalettstolen. Det ska ju faktiskt inte vara så himla svårt, men jag får liksom häva mig upp med hjälp av väggen som stöd

 

Önskedrömmen just nu är alltså att kanadas regering helt plötsligt bestämt att ovan listande hjälpmedel skulle erbjudas gratis till gravida kvinnor från & med vecka 32 eller något sånt. Um, dream on... tills nästa kisspaus.

Som jag skrivit om tidigare så kommer ju Baby Cs första rum att vara lite litet... Typ "Harry Potter hade mer generöst med utrymme" litet - men samtidigt så hade ju Harry ändå ett par år på nacken, så jag tänker att det här blir en utmärkt startpunkt. Rumsmässigt kan Baby C liksom bara arbeta sig uppåt! Det som har varit lite störigt med layouten av barnkammaren har varit "det övre våningsplanet" - alltså hyllan längst uppe. Den sitter nämligen så nära dörren att det är lite meckigt att få in något. Utrymmet finns alltså i tak, bara det att det inte går att få in pryttlarna om du inte är OK med att skyffla in dem lite löst. Vilket jag ju inte är då. Så jag har fnulat på en lösning & imorse slog det mig - mjuk förvaring! Sagt & gjort, Heffaklumpen gav sig ut i dagens snöyra & kom hem med en gigantisk virknål samt garn för 30 spänn & nu någon timme senare har jag tåtat ihop en korg som rymmer en hel massa praktiska små babypryttlar som annars bara skvalpat runt helt löst på överhyllan.

För en himla massa år sen befann sig min vän Ingrid & jag i någon gudsförgäten håla i norra Ontario under vad som kan ha varit den mest sjukdomskantade roadtrippen ever. Jag hade en bihåleinflammation av magnituden "jag kan knappt se för att mitt ansikte är så svullet" men lyckades ändå spana in ett litet "djurtåg" på en affär som i övrigt bara sålde äppelprodukter. Minns att det kostade $30, vilket var så billigt att jag bara var tvungen att slå till även om mitt omedelbara behov av träleksaker då låg på noll. Under årens lopp har det där trätåget inte bara fått flytta med, utan även pallats upp till allmän beskådning - helt enkelt för att det alltid gjort mig glad att titta på. Så när Paul spikade upp en hylla ovanför Baby Cs säng häromdagen var tåget det första som åkte upp. Därefter följde Kanin & Elephas - men slutet på hyllan gapade tom. Tills igår då vi fick paket från farmor!

Jag vet att det är lite tidigt, men jag har längtat till julen sen augusti det här året - så nu kör vi!

Malin frågade hur vi tänker kring besök när Baby C är här & vi är väl av den bestämda åsikten att Baby Cs & mitt välbefinnande trumfar allt annat. Från Baby Cs perspektiv innebär det att vi inte känner oss bekväma med besök innan liten känns någorlunda stabil. Vad det innebär i sig är ju svårt att svara på så här innan förlossningen, men jag hade väl velat se en viktuppgång innan vi börjar släppa in folk/kuska runt på besök. Eftersom det dessutom är förkylningstider kommer vi att vara extra försiktiga - hade känts så fruktanvärt om liten blivit sjuk bara för att vi pressat den sociala biten. När det kommer till mitt välbefinnande så har vi tackat nej till de erbjudanden vi fått om hjälp - helt enkelt för att jag känner att stressen som kommer med att ha någon annan boende här blir för stor. Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag än försöker slappna av, är en gäst på ingång drar jag igång stora städ-/renoveringsrycket & arbetar tills jag stupar. Inte optimalt i nuläget. Lägg sedan till att jag lätt blir irriterad när jag är trött & välmenta råd kanske inte kommer att tas så där jättebra när jag sitter där & kämpar med återhämtningen. Vilket introducerar aspekten "dåligt samvete för att jag fräst åt någon som bara vill hjälpa till"... Nej, då känns det bättre att vi stänger in oss i en pytteliten bubbla & lägger allt fokus på Baby C, amning & sova. En bubbla där de enda krav som ställs kommer från Baby C (samt katterna) & där det är helt OK att släpa runt i mysbyxor & inte vara ett dugg social om vi inte känner för det! 

 

Sen ska jag erkänna att jag då & då får lite dåligt samvete för att vi kommer att hålla oss för oss själva i början, medan Paul till 100% menar att det här helt enkelt bara är något som folk får acceptera & gör de inte det "Too bad for them". Ni som läser & redan är mammor - hur gjorde/tänkte ni?

När jag växte upp kunde den första snön dyka upp i september, vilket innebar att tidsrymden av "ickesnö" var kort nog för att ingen skulle ha hunnit glömma bort vad som händer när allt det där vita dalar ner över landskapet. Det blir halt! Följaktligen var det inte en så stor sak - ungarna blev glada, föräldrarna lite äldre, livet rullade på som vanligt. Under åren i Lund lärde jag mig att snö kan bli en rätt stor sak. Bussar & tåg kan sluta gå & är du geolog kan det mycket väl hända att du spenderar en dag svärandes ute i fält med att försöka hitta brunnshål som markägare påstår finns inom en vag radie av 100 snötäckta meter. Här i Ontario... Tja, snön kommer lika mycket som en chock här som vad den gör i Skåne. Den har jag lite svårt för att förstå, I mean - det är KANADA. Ett land som kanske inte är allra mest känt för sitt varma klimat... men, men, likväl står alla helt handfallna varje år & bara "Men... jaha, oj... men jag åker hemifrån 5 minuter tidigare med bilen så löser det sig nog". Det gör det inte. För att vägarna inte hålls i det skick de ska, för att folk är usla på att köra i snö & för att jag tippar på att ungefär 0% av alla bilister hunnit komma på att vinterdäck är en bra sak att ha på bilen under vintern (ej lagstiftat). Eftersom trafiken här dessutom är av magnituden "massiv" blir det KAOS. De senaste dagarna har det dalat ner någon liten flinga här & där, så norrlänningen i mig har vridit händerna i lätt panik över det faktum att våra vinterdäck står uppe i stugan... Planen är att åka dit på onsdag & hämta dem, men vad hjälper det när vi vaknade upp till winter wonderland den här morgonen.

"Morning, Love! I made it to Milton (stad 40 min bort där tåget går från)! Traffic was pretty terrible on the highway -- multiple big accidents in the other direction, with jackknifed trucks and in one case a fuel spill and fire. Very exciting!"

 

Slappnade av i cirka fem minuter & började sen googla hur mycket snö vi beräknas få under dagen - 10 cm & varningarna går på högvarv för trafikkaos. Så nu ömsom oroar jag mig över Pauls hemresa, ömsom gratulerar mig själv för att vi är förberedda för en hemförlossning i fall att vädret skulle råka vara ännu mer mayhem den dagen Baby C vill göra entré. Men så ska jag vara helt ärlig också... mitt i den gravidinducerade katastrofnojan kan jag inte låta bli att njuta av varje snöflinga - för att det blir så fint, för att det känns hemma & vinter på riktigt & för att det gör att jag vågar föreställa mig en vit jul! Dagens gravidstatus kan alltså sammanfattas med orden "splittrat psyke"... För det är ju onekligen lite märkligt att sitta & nynna "Let it snow" samtidigt som du är övertygad om att DÖDEN lurar där ute.

Som vanligt när det är helg har vi hängt på Home Depot, det finns liksom alltid något vi behöver. Idag var det skruvar som saknades för att få upp en hylla över Baby Cs säng. När vi ändå var där passade vi på att knata igenom sektionen med julgranspynt. Jag ska inte säga att allt är jättefult, men hjälp så mycket skräp det säljs! Jag menar... en 2 meter lång, uppblåsbar, upplyst ÄLG? Blev lite smådeppig får jag lov att erkänna - tanken på alla adventsljusstakar i Sverige fick mig att längta till julen hemma. När allt bara är så där rakt igenom julkortigt, stämningsfullt & vackert. Visst jag inser att det finns folk utan smak även i Sverige, men definitivt inte i samma utsträckning som här! Så de få skrälligt dekorerade hus som finns drunknar i allt det andra vackra. I vilket fall - det här ledde till en diskussion om hur vi ska fira julen i år. Det känns ju minst sagt lite ostabilt, Baby C kan i teorin dyka upp först på Lucia & då är jag rädd att vi glömmer bort julen mitt i allt det nya. Så vi tog beslutet att vi inte ska stressa med julklappar till varandra i år, utan istället bara fokusera på att faktiskt få till någon form av jul här i huset oavsett när Baby C dyker upp. Det kändes så mycket bättre när vi bestämt det - så nu är en av planerna för veckan att laga köttbullar & janssons som vi kan frysa ner & plocka fram den 24e!

Jag började förövrigt känna att det var lite opassande att tåta ihop så många elefanter. Så här halvvägs genom november är det ju absolut fritt fram att sätta igång med julpynt, så har jag en dålig dag tycker jag att det ska reflektera årstiden! Eftersom jag tillbringade större delen av gårdagen med att må skit pga sömnbrist bidde det inte så mycket vettigt gjort rent renoveringsmässigt - men jag tåtade ihop en till julklappspåse som jag la ner helt oproportionerligt mycket tid på. Mottagaren kommer att vara kring halvåret när hon får den, så här ligger väl behållningen lite tyngre på själva GIVANDET än på tagandet...

En tacksam sak med graviditeten - ju längre den fortskrider desto mindre behövs det för att göra mig glad. Tänk så hemskt om det varit tvärt om & det krävts typ turer på lyx-yachter & ett konstant flöde av rysk kaviar för att jag inte skulle deppa ihop totalt! Inte här inte, här behövs det numera helt patetiskt litet för att livet skall kännas rätt skapligt i alla fall. Lågvattenmärket så här långt? I natt när jag vaknade för min obligatoriska kisspaus, knatade ut i hallen & såg att klockan var FEM på morgonen... alltså inte helvetestiden 03.30. Jag bara "YES!" med knutna nävar i luften. Det kändes lite som jag inbillar mig att det måste göra om du precis landat en månfarkost eller just klarat av ett rekordbrytande utförsåk i OS. Följt av den omedelbara insikten att min bedrift kanske inte helt tangerar dessa exempel. Alltså, på riktigt... knutna nävar i luften för att jag sovit 90 minuter längre än vargtimmen?! Delade med mig av detta till Paul i morse & hans omedelbara reaktion var "We can do better than that!". Så han packade in Heffaklumpen i bilen & tog med mig på brunch. Saknar faktiskt ord för att beskriva lyckan jag kände över denna fruktpackade yoghurtkopp... Det kan ha förekommit extatiskt handklappande.

38 veckor & jag känner lite att jag gett upp, det känns som om det alltid kommer att vara så här - igen baby, bara jag & jättekaggen. En oändlig tidsrymd av mjuka byxor, tröjor som är för korta, ingen alkohol, suck & pust & stön & stånk... Har typ börjat boka in saker i min kalender igen - SWEAs julmarknad nästa helg? Ja men visst, den kommer jag på utklädd till julgranskula! Pauls kollegas julfest den 6e december? Nemas problemas, jag & magen kommer & äter ost så bunkra upp! Någon som vill stämma träff vilken dag som helst i januari 2015? Självklart! Jag får kanske köpa ett litet rullbord på IKEA för att frakta runt kanonkulan, but I will be there!

Men vad härligt, ännu en tre-timmarsnatt som välbehövlig övning inför Baby Cs ankomst! Vaknade som vanligt vid helvetestiden 03.30 för kisspaus & precis tills dess att jag börjat lalla iväg in i sömnens land kräktes Mammut över hela fotändan av sängen. Sen var det liksom rätt kört på att somna om. Så nu sitter jag här, klockan 6 på morgonen, & funderar på om det kommer att bli något vettigt alls av den här dagen...

 

Eftersom tankarna ändå snurrar runt som en glad liten karusell i huvudet tänkte jag ta upp en till sak som jag kom på skiljer sig rätt rejält mellan Sverige & Kanada när det kommer till små barn. Det här med omskärelse. Som svensk känns det ju inte så lite främmande & för mig kändes det också väldigt religionsförknippat. Fast så fick vi material om det både hos barnmorskan & på föräldrakursen & jag insåg så sakteliga att här omskärs små pojkar ofta & oberoende av trostillhörighet. Total mental krock. Nu vet vi ju inte om det blir en tjej eller en kille, men blir det en liten pojke rekommenderar de att ett beslut har tagits i frågan innan babyn anländer... Så det här är något vi diskuterat femtioelva gånger om & hjälp vad svårt det har varit. Jag har väl slitits mellan två läger:

 

1) Det har varit ett litet sattyg att få den här babyn att växa till vad hän är - i helvete heller att något då skall huggas av!

2) Idas erfarenhet av att ha en egen snopp/växa upp i Kanada = 0. Kanske att Paul ändå har vetorätt...

 

Min vana trogen vände jag mig till vetenskapen - men för en gångs skull svek den mig. Från ett hälsoperspektiv så verkar det inte spela någon roll vad du gör. Vilket skickade mig tillbaka till ruta ett, vad är rätt från ett socialt/kulturellt perspektiv? Medan jag läste artiklar på google scholar & brottades med konceptet att det här i västvärlden anses OK att omskära en pojke men samtidigt fördömma kvinnlig omskärelse (vilket för mig känns som hyckleri) frågade Paul runt på jobbet för att bilda sig en upppfattning om hur det ser ut i dagens samhälle. Det visade sig då att alla pojkmammor på kontoret valt att omskära sina pojkar baserat på att de samtliga frågat sina tjejkompisar vad de föredrog... Kändes lite jobbigt att höra, för vi vill ju inte att en eventuell liten kille ska växa upp som någon slags social paria.  Efter mycket dividerande fram & tillbaka har vi väl i alla fall landat på att vi inte kommer att omskära en eventuell son. Jag kände bara så starkt att jag inte ville ha något med det att göra & förklarade för Paul att om han vill att det ska ske så kan HAN ta det beslutet & HAN får ta Baby C till läkaren samt sköta hela den biten. Jag tänker vara hemma & dricka varm choklad & tänka på annat. Det var nog för att avgöra frågan, Paul såg ut som om han skulle dö vid tanken på att vara ensam ansvarig i en sån situation. Så - blir det en liten pojke får han väl leva med att inte vara fullt så populär bland tjejerna, men det kanske ger oss lite mer lugn & ro i långa loppet... För mig känns det i alla fall väldigt skönt att vi tagit det här beslutet - inte bara för att det ligger i linje med hur saker & ting görs i Sverige, utan mest för att det för mig känns fundamentalt fel att permanent ändra på någons kropp utan att få den individens samtycke!

Nu är det ju två dagar sen Mitra var här & pratade om förlossningen, men en sak har varken Paul eller jag riktigt "lyckats komma över". Under besöket låg Mammut som en klubbad säl i vår fåtölj & Digby var en liten nyfiken, gosig, uggla med huvudet på sned som spenderade sin tid med att antingen titta (kanske peta bara lite) storögt på Mitras sjukvårdsväska, kärleksknåda Pauls armhåla eller försöka hitta den optimala gospositionen i mina armar.

 

Mitra - So, we need to talk about your cats. Pets can get very protective of their owners and there have been incidents when we have been attacked during labour by aggressive pets. Is there a room where we can lock them up in case we're in fact here during the entire labour?

 

Vi nickade som två små chockskadade dockor & samtalet fortsatte, men så fort vi vinkat av Mitra tittade vi på varandra & bara "aggressive?!".

Har haft en dag med mer eller mindre konstanta sammandragningar, så den där tvåtimmarspromenaden bidde inte av. Däremot drog jag mig ett par varv runt kvarteret för att i alla fall känna mig lite duktig & hamnade tillslut på den underbara tygaffären som ligger så tacksamt nära vårt hus. Köpte spets till en hallgardin & tjejen bakom tygdisken bara "Varje gång jag ser dig är du större & större & nu är du verkligen jättestor!"... Alltså, jag vet att jag nästan är i 38e veckan & att det är rätt normalt att inte vara sitt mest pinniga jag då - men "jättestor" kändes det ju inte så där värst roligt att bli kallad i alla fall. Försökte intala mig själv under den sakta promenaden hem att jag inte skall ta åt mig - speciellt inte som det kom från en person som rent storleksmässigt hade kunnat vara syster till GofT karaktären "The mountain that rides". Det är ju lite som att ta illa upp i fall att en person i elrullstol skulle åka förbi en & påpeka att en går dåligt efter ett benbrott. Men samtidigt är det ju svårt att bara skaka av sig kommentarer om ens kropp... Det här med att folk verkar känna att det är helt OK att bara bräka ur sig storleksomdömmen om en är ytterligare en av de saker som ligger på min mentala lista över "himla trista bieffekter med att vara gravid"!

Mitra igår - Ja & så förstår jag ju om du är lite less på att vara gravid nu.

Moi - Jo lite (årets, eller möjligtvis seklets, underdrift)...

Mitra - Jag förstår, men kom ihåg att det är bättre om babyn föds i vecka 38 än i vecka 37. Då är det mindre risk för gulsot & så brukar amningen gå lättare.

 

Happ, så fram till på fredag får väl Baby C stanna där hän är, men efter det hade det varit ytterst välkommen med ett slut på detta! Fina Matilda & Malin har försett mig med ett gäng husmorskurer som jag nu funderar kring:

 

 

Någon som sitter på fler tips? Jag är öppen för att prova det mesta!

Det har varit en intensiv dag, men när Mitra knackade på vid fyra var huset mer välorganiserat än vad det någonsin varit. Toaletten stod visserligen inte på plats, men i övrigt lyckades vi bocka av allt som vi hoppats åstakomma. Mitra gick igen en massa material inför förlossningen & kollade mina värden. Allt såg bara bra ut & Baby C ligger precis på 50 percentilen i storlek. Däremot är hän inte fixerad än, så nu har jag fått i uppdrag att promenera upp till två timmar per dag... Tack gode gud för att jag kastade in handduken på "inga mer gravidkläder" & köpte en gravidjacka i ylle förra veckan, annars hade det känts som en oerhört bister uppgift. Inte för att jag direkt glädjeskuttar som det är, men eftersom kyla är bland det värsta jag vet känns det i alla fall skönt att veta att jag kommer att hålla mig varm. På tal om värme, jag kan liksom inte trycka nog på hur otroligt glad jag är i våra barnmorskor. De är så varma, stöttande & fina att jag mest bara vill krama dem av tacksamhet hela tiden. Så för att visa lite av min uppskattning bjöd jag på kärleksmums, vilket också kändes passande så här på chokladens dag!

Vi har en god vän som i flera år träffat en gift man. Det har varit tusen turer fram & tillbaka, han har lovat att lämna sin fru & hon har ömsom levt på hoppet & ömsom gett upp & försökt gå vidare med sitt liv. Jag trodde i ärlighetens namn att karln aldrig skulle skrapa ihop tillräckligt mycket ryggrad för att göra något åt situationen (antingen lämna sin fru eller avsluta affären) men så i september hände det plötsligt. Inte alls på något optimalt sätt (om det nu finns ett sådant i en sån här situation), men han flyttade i alla fall i från sin fru & in hos vår vän. Allt gjordes under så mycket sekretess han kunde förmå sig att tänka ut - så det har inte berättats för någon förutom Paul & mig, han beställde inte eftersändning till huset & deras nya gemensamma hem ligger en 3-4 timmar bort från var han tidigare bodde med sin fru.

 

Nu kan alla ju tycka precis vad de vill om att ha affärer, men det är inte det jag tänker fokusera på här. Utan istället på hur själva uppbrottet går till & vad som hände igårkväll. Det ringde nämligen på dörrklockan hemma hos dem & vår vän gick & öppnade... inte så svårt att gissa vem som stod på trappen kanske. Alltså, vilket oändligt fruktansvärt ögonblick det måste ha varit både för henne & för hans fru. Att stå där öga mot öga i hallen, helt berövade alla illusioner & undanflykter. Exakt vad som utspleade sig där & då vet vi inte än, vi har bara fått en kort uppdatering via sms, men jag känner bara spontant att han hade kunnat bespara dem båda så mycket om han haft modet att hanterat det hela annorlunda. Inte själva lämnandet i sig, jag är av den övertygelsen att det är bättre att lämna någon som inte längre är rätt för en istället för att bara glädjelöst & bittert slita & släpa sig igenom återstoden av ens liv. Dessutom träffades Paul & jag medan han fortfarande var i ett annat förhållande, så det hade ju varit oerhört falskt att proklamera att affärer & separationer är förkastliga, men tillvägagångssättet... i fall att ens partner är en frisk människa (så inte en som misshandlar eller super sig till personlighetsförändring) tycker jag att han eller hon förtjänar att få tid på sig innan du tar ditt pick & pack & drar. Tid att smälta, älta & försöka komma till insikt. I annat fall måste det ju vara så oändligt mycket svårare att försöka släppa & gå vidare med sitt liv... & då kanske det där hemska ögonblicket kommer när dörren helt oväntat öppnas av ens parners nya kärlek. Usch, jag känner så mycket för vår vän & för hans fru - för de är på olika plan båda offer för hans feghet.

Paul kämpade på med badrumsgolvet hela gårdagen - massa bitar som var tvungna att måttas & skäras till i allahanda former. Närmare midnatt var han klar, men då hade han inte lagt fogarna. Då hör jag hur jag säger "Honey, let's go to bed. You have such a long day tomorrow, I'll do the grouting". Paul frågade om jag var bekväm med det & samma röst svarade "Jaaadå! Nemas problemas!"... Um, så nu har jag suttit & tittat på alldeles för många youtube-videos om hur man lägger fogmassa (spännande underhållning!). Försöker uppbåda någon form av självförtroende kring projektet, men jäklar vad jag ångrar att jag tog på mig det! Inte för att Paul är någon expert på det heller, men gör jag något vill jag göra det bra - speciellt som han lagt ner så mycket jobb på golvet i övrigt. Alla verktyg är i alla fall framdukade nu, så det är väl bara att bita ihop & skrida till verket.

Det känns lite som om jag numera är så full av baby att det ryms väldigt lite annat i mig. Tarmarna är på fattigt undantag & magsäcken har får stryka på foten den med. Dessutom verkar alla mentala filter blekna bort ju mer gravid jag blir. Efter slempropps-inlägget är det väl rätt tydligt att "dela med sig" filtret inte riktigt längre sitter där det ska, men det samma gäller för "saker som Ida tänker men nödvändigtvis inte säger". Ni vet, saker kan ploppa upp i huvudet på en, men så finns det ett litet filter där som gör att sagda tanke aldrig tar sig ut över läpparna eller om de gör det så gör de i alla fall inte det på stört. Det känner jag att jag börjar tappa lite nu. Igår hände just detta när vi var på Starbucks (vi går till samma varje lördag & söndag):

 

Baristan - I see you guys more than my own friends!

Moi - Well, it's sort of the only perk I have left in life...

Baristan - Ah... Anyway, here's a classic chai for "Ajda"!

Paul - It's "Ida" with an E-sound - she's Swedish you see.

Baristan - OK, I'll try to remember that, but I don't think I'll manage.

Moi - Perhaps that's why you see us more than your friends...

Paul - Iiiiiida, be nice!!!

 

Ingen jättehemsk sak att säga kanske, men vanligtvis hade jag hållt mig tills vi var ute på parkeringen & sen sagt det till Paul. Det är lite som om jag tänker mig att det blir för vissa gamla, så där på livets höst verkar de känna att de inte längre behöver bryr sig om vad de säger. Lite av en "skit samma" mentaliteten som även verkar ha infunnit sig här - även om jag ju hoppas att det är 100% gravidrelaterat & inte för att jag befinner mig i kategorin "livets höst människor"... Anyway, en annan sak som inte heller ryms speciellt väl i kroppen nu för tiden är sömn. Klockan 03.30 är ett magiskt klockslag för mig varje natt. Då vaknar jag nämligen & behöver kissa & sen är det hugget som stucket om jag kommer somna om eller vara vaken & få en kass dag efteråt. Check på jackpot idag/inatt alltså... klockren timing eftersom jag dessutom har en massa saker som jag behöver göra. Happ, men det är väl bara att hälla i sig dagens första kopp med hallonbladste & göra det bästa av situationen!

Jag fick en jättebra kommentar som frågade om det här kring hur könsroller fungerar i Kanada vs Sverige. Nu sitter jag varken på en magister i genusvetenskap eller på en massa erfarenhet när det gäller barn, men jag delar med mig av det jag observerat så här långt*.

 

Vi kan väl starta med det där ordet som rört om så mycket i grytan hemma i Sverige - hen. Känner väl att det numera får ses som ett etablerat koncept. Däremot har jag aldrig hört något liknande användas här i Kanada, förutom av Pauls syster & hennes fru när de väntade sin dotter. Då refererade de nämligen till babyn i magen som "they" eftersom de menade att det var ett könsneutralt ordval. Tycker väl att det inte är ett alldeles kristallklart uttryck, för mig låter det bara som om någon (stackars kämpe) kånkar runt på foster i plural. Nej då tycker jag att hen eller hän (som används i Finland & som vi använder här hemma för att komma undan hönsproblematiken) är så mycket bättre! Kanske läge att vara tacksam för att vi har ett vettigt alternativ att använda i Sverige alltså?

 

Vidare då, tja - många väljer ju att ta reda på sitt barns kön & då är en baby shower med färgtema rätt givet. Har ofta fått höra att folk tar reda på könet just så att de kan anpassa kläder & barnrum till vad de väntar. Den biten har jag lite svårt för att förstå... för om det nu är så otroligt viktigt att klä sitt ättelägg i antingen rosa eller blått, vad händer då om du får ett andra barn av motsatt kön? Att ha två babyshowers ses som dålig ton, så då sitter du alltså där med en babygarderob som "inte passar" rent färgmässigt... Är det inte bättre då att köra könsneutralt så att kläder & prylar eventuellt kan återanvändas i framtiden? Nu känner jag mig ju ungefär lika sugen på en till graviditet som fläcktyfus... men det känns ändå bra att vi sitter på en garderob med vitt som botten. Vitt kan ju kombineras med alla andra färger & dessutom ges vidare till andra små kottar utan några som helst problem. Sen så är det ärligt talat rätt svårt att hitta kläder som inte är super pojkiga/flickiga här, så eftersom jag vägrar att köpa kläder med små grävskopor eller dum rosa tyll får jag anstränga mig lite. Hade hoppats på att det skulle vara lättare att hitta fina könsneutrala kläder på affärer som specialiserar sig på barnkläder, typ Baby Gap, men så är inte fallet. Bäst resultat har vi nog haft på en klädkedja som kallas Joe Fresh där de säljer lite billigare kläder - de har en massa söta rutiga skjortor, dufflar & stickade tröjor med djurmotiv. Djur verkar förresten vara den gyllende medelvägen, är du bara OK med djurprint på allt kan du klara dig rätt bra utan att hamna i team pink or blue. Har även jämfört storlekar & tjejkläder är i regel mindre än pojkkläder, kan ju tycka att det inte ska vara så stor skillnad på något som är anpassat för åldern 3-6 månader... Så hitintills har alla Baby Cs byxor inhandlat på affärernas "pojksidor". Sitter just nu på en rätt stark aversion mot tajta kläder, så då tänker jag banne mig inte klämma ner min lilla baby i byxor som spänner! Det är väl ungefär så långt jag tagit mig i mina spaningar i nuläget, men jag får återkomma i frågan längre fram när jag har lite mer kött på benen!

 

* Här vill jag tillägga att det här naturligtvis är observationer utifrån mitt eget relativt snäva perspektiv. Kanada är enormt mångkulturellt - så hur det ser ut bland tex kanadensiska indier/kineser/koreaner/irakier kan jag inte svara på.

Vi gick ju på ett gäng föräldraklasser & sista gången vi sågs samlade Paul in allas mail-adresser så att vi kan uppdatera varandra på hur det gått. Av de sex par som deltog hade fyra BF i januari & så var det jag & en till tjej med datumen den 29e & den 30e november. I morse väckte Paul mig med ett glatt "Just got an email, Megs had a baby boy last Monday!". Mitt spontana svar kan ha varit "That bitch"... Alltså, jag inser att det är en reaktion så ogin att det förtjänar någon form av pris - men det kändes så orättvist att hon är fri så här jäkla tidigt medan jag fortfarande sitter fast i detta ebarmeliga tillstånd. Speciellt som hon var beräknad efter mig OCH 80% av alla förstföderskor går över tiden... så hon åt liksom upp den lilla chans jag kände att jag hade på att inte få en decemberbaby. Klart att jag också är glad för att allt gick bra för dem, men självömket jag samtidigt känner... Jag inser ju rent intellektuellt att vi är otroligt lyckligt lottade som får vänta på ett litet barn - men det här med att vara gravid, jäklar vad det får mig att känna mig som ett offer vissa dagar. Kommer på mig själv med att bli avundsjuk på alla som kan röra sig normat eller som tappar något på golvet & kan böja sig ner utan att känna sig som Houdini måste ha gjort i sluttampen av sitt liv.

 

Dags att börja googla husmorskurer för att driva ut ättelägget så att jag kan återgå till ett gladare, mindre bittert, jag!

Visade för ett tag sen den lilla mössa jag virkat åt Pauls systerdotter - men igår fick jag äntligen ändan ur vagnen & sydde ett foder till den. Ytterligare en färdig julklapp! Känns som om fodret genast gjorde att mössan blev hemskt mycket mer användbar, speciellt som de kommer att tillbringa delar av vintern i Montreal = köldhål. Att de sen ska hänga nere i Uruguay från november till början på februari kan vi ju ignorera... för det är ju inte alls så att jag också hade velat fly till värmen i en månad eller tre. Anyway, färdigfodrad babymössa!

Alex skrev ett inlägg kring det här med att ha barn som växer upp med föräldrar som kommer från två olika länder. En fråga som naturligtvis träffar "close to home". Inte bara för att Paul & jag inte delar hemland, utan även för att jag växte upp med en svensk pappa & en finsk mamma. Sen har jag även sett så många olika versioner av uppfostran från Sweor genom åren, allt från de som har barn med ett helt obefintligt svenskt ordförråd (precis som med mig & finskan) till de som har vuxna barn som talar svenska helt utan brytning. Självklart är min förhoppning att Baby C skall lära sig svenska & kunna tala flytande som vuxen, men det är ju en sak att ha intensionen & en helt annan att faktiskt lyckas. Nu bor vi ju här på obestämd tid, så mitt "vapen" blir väl att försöka etablera en så positiv bild av Sverige som det bara går. Jag börjar redan nu - in utero - genom att bestämma att kladdkakans dag är något som för tid & evighet kommer att firas i vår familj!

Idag har vi en glad Heffaklump här i huset - check på 37 veckor! Det här innebär alltså att Baby C har ett fönster på 5 veckor att titta ut utan att vi behöver ha någon grinig OB närvarande som bara "Nu är mitt skift snart slut, så då snittar vi". Värt att fira - om jag nu hade haft något vettigt att fira med. Det blir lite svårt med den biten nuförtiden nämligen, äter ju inte godis, kakor eller glass & alkohol är förbjudet... så det blir typ en mandarin & de är väl kanske inte det mest party-party som går att ställa fram på bordet. Anyway, det spelar mindre roll - det viktiga är att vi klarat oss över den magiska tidsgränsen!

Jag har ju tidigare skrivit om det här med att önska sig ett speciellt kön och fick då så himla fin feedback från er som läser här. Efter de här inläggen har väl saker & ting rullat på i riktningen "Nej jag bryr mig inte om vad vi får bara jag slipper vara gravid längre"... men någonstans inne i mig ligger det ändå & skaver lite. En oro för hur jag kommer att reagera när Baby C väl är här. Det kanske känns lite som om det kvittar nu, men tänk om vi får en liten kille & jag bara känner en gigantisk besvikelse?

 

Idag skickade min vän Åsa skickade en artikel till mig som handlar om gender disappointment och det fick mig att fundera lite mer på varför den här oron endast är kopplad till om vi skulle få en son. För det är inte så att jag drömmer om att få en liten tjej som jag kan klä i rosa, en dotter som jag kan gå på manikyr tillsammans med eller hjälpa shoppa brudklänning till när den dagen kommer. Jag när heller ingen direkt dröm om att bli mormor, för mig har ju det bästa som någonsin funnits varit min farmor & farfar - så det om något är väl en roll jag hade velat ha själv en dag. Någons farmor. Fast utan att få en son då, logiken på den...

 

Rota, rota, runt i känslor & nu känns det som om jag kanske kommit en liten bit på vägen i att förstå den här magkänslan. Tror att jag alltid identifierat mig som en person som gjort vad som setts som både typiska flick- & pojksaker. Jag växte upp med en salig mix av att fiska, samla på frimärken & porslinsdockor, pyssla & skjuta luftgevär. Fast så hamnade jag här, i Kanada, långt borta från ekan i norrland & mitt fina gevär som farfar valde ut åt mig när jag fyllde 14. Hela den biten där jag känner att jag lätt kunnat knyta an till en kille har liksom raderats från mitt liv & kvar finns det tjejiga - bakandet & pysslandet. Den typen av aktiviteter som jag absolut älskar, men som jag känner mig osäker på om jag kommer att kunna dela med en son. Jag inser ju att det blir vad vi gör det till, men samtidigt så kan jag inte påstå att jag inte känner en viss oro ändå. Paul drömmer ju om att få ett barn som han kan hålla på med robotar tillsammans med, & han verkar säker på  att det kommer att vara så roligt att könet inte spelar någon roll, men jag har kanske inte riktigt den övertygelsen... & när jag försöker tänka mig själv med en liten kille så kan jag inte alls mana fram en bild av aktiviteter vi kommer att dela på det sätt jag kan om jag tänker mig en liten tjej. Lösningen på det hela? Jag vet inte... kanske att jag måste försöka släppa lite på drömmen om att få återuppleva magin i min egen barndom & anpassa mig mer till det liv jag lever nu? Hellre det än att bli mamman som vår barn bara minns hängde i köket utan att någonsin göra något roligt - för den tanken gör mig ledsen på riktigt!

Det hade ju varit underbart om vi varit helt perfekt installerade i nya huset & allt det där flyttkaoset från tidigare i år hade varit ett minne blott. Nu är det dock inte fallet & det är bara att göra det bästa av situationen, så när jag inte kunde hitta våra vintermössor tog jag saken i egna händer & virkade mig en ny. För eller senare dyker säkert kartongen med alla andra mössor upp, men jag orkade inte gå runt & frysa fram till dess & dessutom är det ju inte så att det direkt är något straff att virka... Nu kan jag se framför mig hur du farmor vrider på dig i fasa framför datorn & bara "Men stackars Paul då?!". Alltså... människan har ju dels en kroppstemperatur utöver vad som är riktigt normalt & så har han mer hår på huvudet än vad som egentligen ryms så han är helt oberörd av att det blivit kallare. Jag HAR erbjudit mig, men han tycker inte att det behövs än & jag känner att det är helt OK. I mean, bara någon vecka till & jag har en liten person som jag kan tvångsklä i virkat 24/7 i fall att jag känner för det! Anyway, mössan invigdes idag när vi åkte iväg för att posta vår första laddning julklappar:

Varje år kring Halloween frågar Paul om vi ska behålla pumpakärnorna till något & i regel säger jag något i stil med "Orka då" & så åker de i komposten. I år kändes det dock viktigt att spara dem, jag skyller på boandet, & idag blev det alltså rosta av här hemma. Har väl i nuläget kastat in handduken lite kring när det gäller att vara så himla nyttig hela tiden, så 100g smör kändes inte helt orimligt för 4 cups med frön... & hemskt goda (för att vara pumpafrön i alla fall) blev de!

Kände mig lite knäckt igår, tre timmars sömn på en natt fungerar inte så där jättebra för mig. Så jag ägnade dagen åt att hjärnslött titta på Svenska Hollywoodfruar, virka en mössa åt mig själv (har inte hittat kartongen med mössor efter flytten, så det var liksom av nöd tvunget) samt sy ett nytt madrassöverkast till spjälsängen. Är inget större fan av skrikiga barnsaker, men tvättbjörnarna sålde mig på det här tyget, så lite estetisk-skrikighet får vi leva med...

Vi hade en så fin, produktiv, helg som dessvärre avslutades med drama & gråt från min sida. Orkar ju nämligen inte hålla på med renoveringen så mycket just nu, så medan Paul har satt upp tapetvåder har jag mest sysslat med projekt "sy julklappspåsar". Fick ihop en handfull eller så igår & för att få dem någorlunda snygga nålar jag alltid alla kanter innan jag syr dem. Varje söm pressas sen med strykjärn & då blir det ju lätt så att de där knappnålarna hamnar nedstuckna i strykbrädan. Ingen katastrof i sig kan tyckas, men när jag satt där med allra sista påsen (kring 10 på kvällen) råkade jag titta upp & fick syn på Mammut sittandes på byrån som står bredvid strykbrädan - knaprandes på knappnålarna... Jag blev så rädd att jag inte ens kunde skrika först, men det var lätt det snabbaste jag rört mig sen jag fick plus på stickan. Paul var uppe i badrummet & dränkte en våd i badkaret & måste ju ha fått lite hjärtflimmer när jag kom älgandes upp för trappen med Mammut i armarna. Upp med munnen, peta runt & katten vred på sig som en metmask medan jag grät av skräck & skuld för att jag inte "kattsäkrat" bättre. Vi hittade inga sår (eller knappnålar) i munnen & vid det här laget var det alldeles för sent för att ta honom till en veterinär, så vi observerade honom fram till midnatt. Tack & lov så inte bara åt han, utan han lekte även något hejdlöst med Digby så det hjälpte att få ner ångesten. Somnade med stress/gråthuvudvärk någon gång efter midnatt, men vid 03.30 vaknade jag & kunde inte somna om - så sedan dess har jag suttit i soffan med lilla farbror Mumin. Som inledningsvis uppskattade all uppmärksamhet, men nu tror jag att han blivit less på mig eftersom han förflyttat sig till badrummet där han sitter & spanar ut genom badrumsfönstret som jag öppnat åt honom.

Vi åkte förbi vår närmsta park kring femsnåret idag & lämnade av våra pumpor till "The 2014 pumpkin walk". Återvände vid halv åtta & då hade ett gäng volontärer ställt ut alla pumpor i en lång slingrande väg, tänt dem & det var full folkfest!

Idag, eller i morgon (beror på om du frågar min app eller barnmorska) klockar vi in 36 veckor. Bara sju dagar kvar tills jag når 37 veckor, vilket verkligen är en milsten. Efter det, & fram till vecka 42 (hemska tanke), är jag "säker" hos mina barnmorskor. Sätter förlossningen igång innan eller efter dessa datum säger nämligen lagen att ens vård måste skötas av en OB & det hoppas jag så innerligt att jag slipper! So... Baby C liksom bara MÅSTE stanna där hän är i ytterligare sju dagar eller så kommer jag att guilt trippa ungen till den dagen jag tippar i graven.

Det har trillat in små ungar på vår trapp hela kvällen - åh vad jag tycker att det är roligt! Vi har bland annat haft en pytteliten byggarbetare, ett lejon, Captain America, en enhörning & hela två Elsor från Frozen. Den sista Elsan fick sina godisar, tultade ut på gatan, tvärstannade & viskade sen något till sin mamma & så kom de tillbaka. Den lilla Elsan var nämligen ledsen för att hon inte visste våra namn, så himla gulligt! Årets pumpor då? Vi fick panik-karva en (vilket i & för sig nästan börjar kännas som en tradition), så den är liksom inget att visa men Paul fick till en rätt skrämmande en med hjälp av sin dremmel: