Det här med män & ljus...
För ett tag sedan diskuterade Aleka & jag det här med män & ljus. Ni vet, man har gjort iordning en fin middag, vikt serveter & tänt värmeljus - myst till det helt enkelt. Så kommer det in en man i rummet & "klick" på med taklampan - den vidrigaste form av belysning på denna jord. & man bara "Men neeeej, vad göööör du?!" & mannen tittar oförstående på en & svarar något i stil med "Va, men jag ser ju inte maten om det ska vara så här mörkt!".
Känns igen?
Nu råkar det dock vara på det sättet att Paul INTE fungerar så här. Typ den första man jag någonsin stött på som glatt plockar på sig TRAVAR av värmeljus varje gång vi sätter foten på IKEA. Lite märkligt har jag tyckt, även om jag varit sjukt tacksam samtidigt. Så jag har undrat... hur kommer det sig att han inte har en febläss för skarpt upplysta rum? Idag kom jag på det, för idag är det 32 grader här & jag fick ett mail från Pauls mamma som förklarade att de höll på att smälta bort & då slog det mig. Paul har helt enkelt växt upp i en familj där man är sjukt sparsamma med el. Man slår inte på ACn hur varmt det än är, man släcker alltid efter sig när man lämnar ett rum & om man kan spara in ytterligare lite el på att använda värmeljus så "kaching" i hushållskassan! Pauls ljusentusiasm är alltså snarare sprunget ur snålhet än vilja att göra något hemtrevligt. Fast funderar jag vidare på det så inser jag ju att det egentligen inte spelar någon roll, det viktiga i kråksången är att jag slipper att höra gruff om att han inte kan se gaffeln. So, I´m happy regardless!
Absolut dax...
06.22 imorse konstaterade vi förövrigt att Mammuts stugtrötthet är ett minne blott. För om liten var så här trött tidigare i veckan...
Så var han raka motsatsen den här morgonen. Han körde HELA registret för att få oss att vakna: jama, klösa på tvättkorgen, sladda runt på parketen, explodera upp i sängen, hugga Paul i vaden (genom täcket, så då tycker han inte att det räknas), klösa på madrassen. När det inte fungerade gjorde han allt en gång till, fast med ännu mer energi - dvs, ännu mer högljut. Vi bara låg i sängen & fnissade helt trött & konstaterade att det är dax att ta med Mumin ut till stugan igen. För morgonfridens skull...
Usel morgon...
Fy, den här morgonen startade INTE bra. För det första så är jag på avdelningen, vilket ju som vanligt är skit, men det som var verkligt uselt är att Paul & jag blev oense i bilen på vägen hit. Inte jättemycket, men eftersom vi vanligtvis är som ler & långhalm så känns det inte alls bra. Det var pryttelfrågan som ställde till det igen. Paul har nämligen en miljon pinaler & enormt svårt att göra sig av med något & jag blir så där tjatig & bara "MEN KASTA NÅGOT DÅ!". I bilen idag föreslog jag att vi skulle ta en rensardag någon dag. Huset här i Toronto känns inte längre som vårt hem, så jag vill gärna göra mig av med onödiga saker så att vi inte hamnar i ett scenario där allt ska rensas ut med kort varsel. Sa att Paul kanske skulle kunna göra sig av med sina kassettband & där började konversationen gå åt pipan. För Paul sa att jo det kanske han kunde göra, men att han var tvungen att gå igenom alla band först för att försäkra sig om att han inte slängde något viktigt. Jag kontrade med att jag aldrig sett honom lyssna på dessa band en enda gång under vår tid tillsammans & att jag därför hade svårt att se att de skulle vara så viktiga. Varpå Paul frågade om allt porslin jag har hos ma & pa inte är viktigt bara för att jag inte använt det sedan 2007... Ja men ni hör ju. Ett jättedumt litet tjaffs om något totalt menlöst, men nu sitter jag här på kontoret & känner mig alldeles, alldeles, deppig. Vi ska ju liksom alltid vara ense om allt...
Stolt!
Jag har skrivit om det förrut - men jag måste få plita ner ett par rader till - för jag är SÅ stolt över min farmor! Som precis har startat en ny termin på folkhögskolan. Nästan 84 år är hon, ändå knatar hon dit i ur & skur för att lära sig mer. Jag tycker att min farmor är världens häftigaste & uppenbarligen är jag inte ensam om det, imorgon kommer TV4 till farmors skola för att intervjua henne. Fast ännu häftigare tycker jag att det är att farmors rektor har talat om för farmor att hon höjt studiemotivationen på hela skolan. Lite "Jaha... men om hon orkar så har ju inte jag något att direkt skylla på eftersom jag är ett halvt sekel yngre".
Det är så himla fint att min envisa, varma, fnissiga, generösa farmor - som lagar världens godaste mat & är mästare på att skämma bort en - inte bara gör vårt liv så mycket bättre, utan även inspirerar andra!
En välbehövlig present!
Jag hade ju velat skriva att jag fick världens finaste present av Paul igår, men det går liksom inte när det rör sig om nya gympaskor. Välbehövliga är de, men fina... nej hoppet om att hitta gympaskor som både är sköna & ser bra ut har jag gett upp för länge sen. Bara att inse att jag alltid kommer att se ut som någon som gillar träningsoveraller när jag drar på mig den här versionen av skodon. Lite så där svensk förbundskapten i fotboll tänker jag...
Men, men... skit i att vara fåfäng när skorna måste fungera på 30 km betong inom två veckor! Så trots att skodonen inte direkt kvalar in på listan "skor som får pulsen att gå upp utan att man faktiskt använt dem" så är jag väldigt nöjd med att jag äntligen har ett par skor inför Princess Margarets Weekend to End Cancer. Gummit på det par jag använde förra gången är nämligen papperstunnt.
Sist på bollen...
Jag antar att vi typ är sist i norra hemisfären, men efter att ha gafflat om för & nackdelar med än den ena än den andra tv-serien beslutade vi oss tillslut för att testa Downton Abbey. Föll som furor redan avsnitt ett & var bara tvugna att se nummer två på stört. Helst hade jag velat se både tre & fyra med, men när tvåan avlutats var klockan redan alldeles för mycket så det var bara att hasa nedför trappen. Nu sitter jag här i soffan & småsvär över det faktum att Paul måste lämna huset vid åtta för att hinna till jobbet = ingen tid att se ett till avnitt nu. Hm, får kanske införa morgonTV? Så där som när man var liten & klev upp helt fasansfullt tidigt för att se på julkalendern...
Jag hade glömt bort testbilden!
Paul & jag letade igenom Pauls OMFATTANDE förråd av tv-serier - Sherlock, Merlin, Tom & Jerry... & jag bara "What, Tom & Jerry?!" Varpå Paul trodde att jag aldrig hört talas om konceptet, så han började förklara att det rörde sig om en tecknad katt & en tecknad mus &... Avbröt & berättade att jag växte upp med Tom & Jerry via "Lilla sportspegeln". Då på 80-talet var det ju världens happening när man fick se lite extra barnprogram, so no way att jag missat Tom & Jerry! Kom sedan ihåg hur jag en gång som liten, dagen efter lilla sportspegeln, trodde att det skulle komma igen & hur jag sedan bröt ihop när mamma förklarade att det skulle dröja till nästa vecka innan jag kunde se ett nytt avsnitt. Minns att jag satt & hulkade framför TVn, som luktade ozon & knäppte till om man kom för nära (statisk elektricitet), & allt som visades var testbilden & piiiiiip... & det slog mig med full kraft hur mycket saker ändrats sedan dess. Herregud. Två kanaler fanns det på den tiden, nu orkar vi inte ens ha TV för att det är enklare att bara ladda ner alla säsonger på datorn. Ge det 20+ år till & jag undrar om vi har TV över huvud taget...
Pluots, apriums, apriplums and plumcots...
Jag vet inte om det här kommit till den svenska markanden än, men här i nordamerika säljs massor av hybridfrukter baserat på plommon & aprikoser. Baserat på hur mycket plommon/aprikos som finns i frukten så får det ett av följande namn - pluot, aprium, apriplum eller plumcot. Jag har blivit helt förälskad i versionen pluot, som är en senare generations blandning & består av mer plommon än aprikos. Igår snubblade jag för första gången över en aprium & lyckan var stor. 25% plommon, 75% aprikos, det kan ju liksom inte bli dåligt! Eller jo... För den här frukten är en liten vätskebomb. Tog en tugga & bomben briserade. Jag & mitt skrivbord dränktes med fruktsaft. Det var lite som om en 1 åring gets fria händer att inta sin lunch. Efter att ha försökt skrubba rent tangentbordet med varierande resultat, vissa tangenter kommer nog alltid att vara lite trögare, har jag tagit beslutet att apriums inte längre är välkomna i mitt liv.
Dagens i-lands problem...
Ibland kommer jag på mig själv med att vara så där riktigt i-landsgnällig. Ni vet, när man suckar över sånt som egentligen inte är jobbigt men som just i den stunden känns helt övermäktigt. Som idag... när jag suttit & läst om F-värden hela morgonen & bara räknat ner timmarna till lunch & den väntande spenat & fetaostwrappen som jag liksom redan kunde känna smaken av... & så var den slut. Då kändes det som om hela världen var emot mig. Beställde deppigt en fullkornsmacka med äggvita istället - bara för att komma tillbaka till mitt skrivbord & inse att mackan även utrustats med kalkonbacon. Kände för att lyfta upp mackan i jämnhöjd med mitt ansikte, fixera den med blicken & sedan bara skrika ut mitt baconhat. Sen insåg jag att jag var helt i-landsvidrig & åt upp mackan med bacon & allt eftersom det kändes helt fel att pillra ut & kasta den nu när jag väl börjat tänka på hur hemskt livet är för en väldig massa andra människor... Logiken på den, kanske inte helt hundra...
Bästa sättet att trötta ut en Mumin...
En väldigt positiv sideffekt med att ta med Mumin till stugan är att de där tidiga mornarna numera är ett minne blott! Liten blir så utmattad av att vara ute i stugan att han typ hamnar i koma så fort han kommer hem. Det finns liksom inte en gnutta pigghet kvar i kattkroppen!
Numera kliver jag upp först på morgonen & petar liv i liten. Moahahaha - rättvisa!
Inte bästa timingen...
Paul & jag kom hem mitt i ett helt vansinningt skyfall. Det regnade så där så att jag blev blöt intill BHn bara av att skrikandes springa mellan bilen & huset. Alltså en sträcka på 1 meter. Väl på trappen tänkte jag passa på & tömma brevlådan medan den andra dränkta råttan letade efter husnyckeln. Dessvärre hade brevbäraren tvångstryckt in posten på tvären. Så jag fick kämpa & dra för att få ut den & när den väl kom ut så var det liksom med ett POPP & så flög posten ut. Hälften utanför broräcket & ner på marken, precis så där retligt utom räckhåll. Paul & jag stirrade trött ner på vår simmande korrespondens & sen klev Paul ut i vattenfallet & hämtade allt. Herreje vad jag älskade honom lite extra för det.
Kaninstuvning...
Förövrig kan jag tillägga att jag är grymt sugen på att beställa efter en bok i hur man lägger fångstsnaror. Den där sabla lilla stugkaninen... Planterade ett gäng krasse ute i stugan av början av sommaren & de där stackars blommorna har KÄMPAT något helt enormt för att överleva. I helgen lyckades en få till EN blomma:
Alltså, checka klövern som växer bredvid - de här krasseplantorna är verkligen miniatyrsmå, så att en lyckades få till en blomning var ett mirakel av magnituden "Jesus går på vatten" eller "Paul lyckas laga middag själv". Dagen efter kvarstod nada. Kaninen hade jämnat min lilla krasse med marken. Helvitis lilla gnagare säger jag, men vänta du bara - en dag blir du gryta!
Cross Swamp!
Pappa mailar bröllopsdetaljer & jag mailar vidare dem till Paul för fortsatt diskussion. Alltid när Paul behöver läsa något på svenska så skickar jag det precis som det är & så är det upp till honom att översätta. Vilket han gör med hjälp av google translate - & herregud vilka roliga saker det får till ibland. Utan att avslöja för mycket av bröllopsplanerna så kan jag säga att byn Korsträsk figurerade i mailet. Vilket google translate korrekt översatte till Cross Swamp. Fniss... Fick en närmast ohejdad lust att dra upp en sverigekarta & bara mata in ortsnamn! Känner mig också rätt tacksam för att ma & pa inte bosatte sig i typ Gäddträsk. "So, where did you grow up?"... "Pike Swamp, it was a wonderful childhood - hanging around playing banjo all day long".
Can toads hunt?
Ni vet ju redan att det kryllar av allehanda djur ute i stugan - möss i köket, kalkoner i trädgården... I helgen stötte vi på den här figuren.
En padda. Inte så där speciellt i sig - men ser ni den lilla gulsvarta grejen framför honom? En jordgeting. Den här paddan hade placerat sig precis utanför getingarnas bo & då & då högg han en när de kom utkravlandes. Paul & jag fann det här något så helt enormt fascinerande. Var det en slump att han hamnat där & bara "manna från himlen!!!", eller hade han hamnat där pga att getingar utsöndrar någon slags feromon så att de ska hitta tillbaka till boet? Så många frågor, så lite padd/getingkunskap! Känner att dagens lunchpaus kanske måste ägnas åt lite alterantiv forskning.
Drar ut på helgen...
Vi maxar förövrigt helgmyset idag - Starbucks, promenad i klänning & sandaler (för mig... inte Paul, han har för håriga ben för klänning), middag på patio...
Paul körde på shepperds pie - han passar liksom på att äta sånt som han inte får hemma. Moi valde fyllda paprikor i tomatsås. Har nämligen haft totala cravings för det senare hela helgen. Så där så att jag velat hoppa på ett sistaminutenflyg till Italien & bara frossa i tomatsås. Inte pastan, bara såsen. Så jag var väldigt nöjd med mina paprikor - även om de gärna fått komma med dubbla mängde krossade tomater!
Nu blir det film i soffan med fryst mango. Har krävt att vi INTE ska se en action film, baserat på att den senaste filmen vi såg var "The Expendables". Av någon outgrundlig anledning ville nämligen Paul se den häromdagen & herregud vad slöseri med tid det var att se det skräpet. Det var så totalt intelligensbefriat att jag bara dog av uttråkning fem minuter in i eländet. So, ikväll deklarerade jag att det var min tur att välja film & att Paul inte hade rätt att komma med några invändningar. Har valt Hugo, så jag håller tummarna för att den är riktigt bra!
Dirty Kitteh!
Dessvärre för Mumin så irrade han in sig i landet där vi planterat nytt = mycket smutsig liten kisse. Så vi fick rengöra honom. På med duschmössan!
Enda som fattas, liten skrubb-borste i tassen. Vi får nog åka ut till IKEA & köpa en diskborste som han kan använda nästa gång...
Om ägare skrattade elakt åt kisse när detta kortet togs? Neeejdå! Respekt är ledordet i vår familj!
Lovely Cottage Weekend...
Vi har haft en helt perfekt helg ute i stugan, kring 28 grader varmt & bara KNALLBLÅ himmel! Planterade en massa nya plantor inför nästa år, fortsatte att måla om i köket & så klippte vi ner ännu massa mer ceder. Mumin fick dessutom komma med oss ut för första gången under cederklippandet (för mycket broms tidigare) & det var väldigt uppskattat. Liten älskar att sitta & kisa mot solen.
Japp... definitivt en hitt att vara utomhus...
Finn ett fel... :)
Tick tick säger den biologiska klockan!
Oki... min biologiska klocka har kanske inte börjat ticka än, men Pauls måste gå på övertid...
Moi - Men ska du köra så där?
Paul - Hur då?
Moi - ?! MED KATTEN I KNÄT!!!
Paul - Jag brukade få sitta i min pappas knä när jag var liten & han körde bil.
Moi - Eh... jo men jag också, men Mumin är ju en katt...
Paul - Han tycker att det är roligt.
Moi - WHUT? Men han har en hjärna stor som en valnöt - han bryr sig inte!
Paul - Nu är du elak, Mumin lyssna inte på henne.
TICK TACK TICK TACK!
Vätskestopp!
Möten på universitetet. Beslutade mig för att gå hem när de var avklarade. En liten nätt promenad på cirkus 1 mil. I 30 grader. Hade inte riktigt räknat med att det skulle vara SÅ varmt. Blev nödstopp på halva vägen för avkylning!
Meet the Kirby´s!
Woot! Jag gjorde det, jag fick till 23 små Kirbysar som jag är riktigt stolt över!
Jag ska inte ljuga - det SÖG att gå upp 06.00 imorse för att baka. Men nu när jag ser resultatet är tröttheten som bortblåst!
Så - I give you Kirby 2.0 med stolthet!
Nu hoppas jag bara att de smakar lika sött som det ser ut!
Uppdatering: Mina Kirby Cupcakes blev en succé - jippi!
Tomteverkstad!
Om någon undrar vad jag ägnat kvällen åt... tillverkning av Kirby-detaljer! Ögon, mun, kinder & fötter. Pysselgöra utan dess like! Jag känner mig lite som en av tomtens nissar i tomteverkstaden - ni vet de som målar dockansikten på löpande band. Bara det att jag inte har deras magiska penslar, så allt tar liiite längre tid.
Imorgon blir det tidig uppstigning för cupcake-bak & färdigmontering. Senast klockan 8.00 måste nämligen 22 små Kirbysar lämna huset!
Vart kom myskoxen ifrån?
Ganska ofta förlorar Mammut kontakten med sin hemplanet (den som alla katter kommer ifrån) & så blir han lite så där knäpp. Ni vet - spring på väggarna, studsar över hela huset, ser spöken i varje vrå... & man står där & skrattar & bara "MEN GUD - vad händer i hans huvud egentligen?!". Vissa dagar får man dock bara kontatera att det här med att göra totally random saker inte bara är förbehållet katter. Idag som exempel - Ida har lunchpaus. Får ritsug - det blir en myskoxe...
& jag sitter & tittar ner på mitt lunchalster & bara... men alltså, en myskoxe? Jag som aldrig ens vart i Hälsingland. Jehup... får se vad nästa rit-il bjuder på för något oväntat, eller om kreativiteten slår till i köket nästa gång. Det hade ju varit välkommet, för fy vad slapp jag har varit på att laga rolig mat på sista tiden!
Uppdatering: Försökte återgå till jobbet - men myskoxen bara "VA, HALLÅ - BEN?!"... så jag fick skissa ner ett par små pålar för att göra honom nöjd. Var till & med så schyst att jag bjöd på ett par öron när jag ändå höll på. :)
Men nu är det SLUT på myskoxeriet för idag! Pearson analysis here I come!
Downs Syndrom...
När jag gick på dagis i Vilhelmina fanns det en pojke på samma avdelning som hade downs syndrom. Jag minns att han alltid ville kramas - men jag var så liten i jämnförelse med honom att det alltid blev för mycket. Helt ärligt så minns jag det som så jobbigt att jag i det närmaste utvecklade en fobi för personer med downs syndrom. Det där har väl hållit i sig lite genom åren - inte så att jag flyr fältet om jag ser någon med downs, men jag har alltid tänkt med fasa på hur det skulle vara att få ett sånt barn själv. Så för någon månad sedan kom downs in i vårt liv på riktigt. Paul chef, som är ungefär den mest sympatiska personen på den här planeten, dök plötsligt inte upp på jobbet i ett par veckor. Alla förstod att något måste ha hänt - men det var ändå en chock när han kom tillbaka & berättade att den baby han & hans fru väntar kommer att födas med downs. Han grät & Paul kom hem & såg ut som en klubbad säl & frågade "vad ska vi göra Ida?".
& där & då förändrades något. För från att ha ryst vid tanken på en baby med downs kände jag bara "Neej, den här lilla flickan måste välkomnas precis lika varmt som vilken annan baby som helst!". Sedan dess har jag jobbat på ett babytäcke & nu är det nästan färdigt. Hoppas kunna visa det efter den här helgen. Fram tills dess kan ni se den här otroligt fina dokumentären. Den har förändrat mitt synsätt på downs syndrom - vilket känns väldigt skönt. Skönt att kunna lägga den där rädslan för det ovana & annorlunda bakom mig.
A night with prosecco!
Mötte upp Megha för middag igår - tjejmiddag. Så himla skönt att bara få umgås med en annan tjej lite då & då. Jag är ju liksom omgiven av män till vardags, även om Mammut nu kanske inte helt räknas som en sån längre. Anyway. Middag var det, möttes upp på en lokal nyöppnad restaurang som var supertrevlig. Världens sommarkänsla med vidöppna fönster, uteservering & ett litet band som började stämma upp. Åt supergod tonfisksallad med rödbetor & en avokadokräm som smaksats med mint, måste testa den versionen själv. Skålade gjorde vi i prosecco. Är man på ett ställe med sommarvibbar & har tjejmiddag så känns bubbly lite som en självklarhet! Någon gång efter tolv på natten kom jag hem - så idag är jag en sliten stjärna, men det var det så värt!
First OWN vegan cookie!
Tillsammans med de där polska cupcakesen så levererade jag även mina första egenihopknåpade vegankakor till Pauls kontor. Himla stolt över att de blev så bra fastän jag inte använde ett riktigt veganrecept!
Oki, oki, de var typ världens enklaste kakor att göra & det behövdes bara en liten modifikation för att de skulle bli laktos & animalfria... men ändå. Det blev inte pannkaka av det hela, det är jag glad för! So, recept:
Sätt ugnen på175 grader. Rör 200 g rumsvarmt smör (här använde jag alltså vegansmör) poröst tillsammans med 2.5 dl strösocker. Tillsätt 4 msk sirap - jag använder lönnsirap. Happ, Blanda 4 dl vetemjöl med 1 tsk bakpulver, 2 msk vaniljsocker och 1.5 dl solrosfrön. Rör samman allt till en smidig deg. Rulla ut degen till 3 längder på mjölat bakbord (ett tips är att använda potatismjöl då fastnar degen inte lika lätt på bakskivan). Lägg längderna på en bakplåt med bakplåtspapper. Platta till längderna något och strö över några solrosfrön. Grädda ca 15 minuter. Skär längderna i diagonala snittar medan de fortfarande är varma. Lägg över på ett galler och låt svalna helt. Klart!
Servera inte med canadensisk citronsaft... blörk, sockerchock utav guds nåde!
Men man får vara glad för det lilla...
Bara så att ni vet - har varit lite glest mellan inläggen idag eftersom min handledare återigen är ute efter blod. Så jag arbetar som en liten gnu & kämpar med att hålla ångesten i shack. Går rätt bra, har bara gråtit en gång hitintills! Men det finns i alla fall lite jobbmässiga ljusglimtar. Fick ett mail tidigare idag från en professor på en annan institution - som frågade om jag skulle vara hennes teaching assistent det här året också, för hon hoppades att jag skulle vara fortsatt ansvarig. Kändes himla skönt att få lite positiv feeback för en gångs skull!
Det här med rädslor...
Aleka skrev ett inlägg om sin förlossningsrädsla som fick mig att tänka över det här med hur man relaterar till andra personers rädslor. Jag blev helt ärligt lite förbannad när jag tänkte på det. Som ni vet är min stora skräck i livet att flyga. Den rädslan jag känner när jag befinner mig i ett flygplan är inte i proportion mot någon annan rädsla jag har. Jag kan vara så där lite fjompig över house centipedes & jag tycker att våra svenska insjögäddor (läs hugg-galna krokodiler) är rätt vidriga med alla sina tänder (men så SJUKT mycket tänder de har!!!) - men, de får mig inte att bli ett ångestfyllt vrak. De får mig inte att må dåligt om nätterna eller gör så att jag gråter som ett litet barn. De får mig inte att känna det som om bröstet är för litet & skinnet för trångt. De får mig inte att svepa två glas vin på raken innan jag går ner i källaren eller sätter mig i en eka. Min flygrädsla är reel & helt ärligt väldigt jobbig. Ändå... den vanligaste reaktionen jag får från folk när de får reda på att jag är flygrädd "Men... VET DU HUR MÅNGA FLYG SOM LYFTER VARJE DAG UTAN ATT NÅGOT HÄNDER?!". Så står man där & får ett utlägg om hittepåprocent & "Jag har flygit tusen gånger & inget har någonsin hänt".
Nehej, men kul för dig då. Kul för dig att du är en skitstövel som tycker om att skryta om din resvana & stoltserar med noll gram av empati i ditt bagage. Försvinn & tala inte med mig igen.
Nej, jag kanske inte kan relatera just till Alekas förlossningsrädsla - men jag kan definitivt relatera till hur det är att vara helt ohållbart rädd. Tror även att väldigt många kämpar med andra rädslor av samma magnitud - så det hade varit trevligt om folk hade kunnat vara liiite bättre på att respektera andra personers rädslor. Kanske komma med något konkret råd istället för att bara sopa rädslan under närmsta stol, som om det vore världens löjligaste sak. Jag eftersöker helt enkelt lite inlevelseförmåga & hoppas på att vi alla ska bli bättre på att tänka utanför vår egen lilla låda!
Cupcake Kirby...
Jag har en till cupcake order den här veckan - den här gången med ett specifikt önskemål. Kirby. En liten rosa figur som jag aldrig tidigare hört talas om. En varelse som förvisso är hemskt söt, men som injagade skräck. HUR i helsike skulle jag få till 20+ Kirbysar? Ikväll var det dags att försöka sig på en första prototyp. Hade två sparade cupcakes från morgonens beställning - så en fick gå från polsk cupcake till...
Kirby version 1.0.
Jag kan ju inte påstå att jag är så där jättenöjd, men man ser ju i alla fall vad det ska föreställa. Nu gäller det att återgå till skissbordet & försöka lista ut hur jag kan förbättra den slutliga produkten. Det första jag kommer att göra är definitivt att mildra färgen - för herreghjälp så överrosa det blev! Sen måste jag få in armarna under kanten så att de inte ser fullt lika mycket ut som öron & så behöver Kirby a mouth job samt ögon som är mer avlånga... Återkommer med slutresultat på fredag!
Mumin & det här med att hantera frustration...
Jag tror att alla som har katt vet att det här med "vänta" inte är någon hit. Vill katt något så ska det hända NU. Satt & påtade på med lite medelhavskoordinater när Mumin bestämde sig för att han ville gosa. Bara det att jag inte riktigt hade tid. Åtminstonde inte för att gosa så där mycket som han ville, klapp på huvudet räcker kanske för en hund men inte för en Mumin. Så liten började klaga. Pressade sig in precis under min armbåge & så jamade han så där dovt - lite som om världens undergång var i antågande. Dumma människan fortsatte dock att plotta koordinater. Då brast det för det lilla trollet & han BET mig. I gäddhänget. Hårt. Alltså... jag blev så chockad att jag dels kom av mig i plottandet men också så pass att jag inte ens värjde mig. Jag bara satt & glodde ner på den lilla pirayan som fortfarande höll mjukt hull mellan spetsiga tänder & Mumin, ja han visste inte vad han skulle göra av sig själv - ögonen bara flackade runt i det lilla huvudet & så kom världens ynkligaste pip ut ur honom. Vilket fick handlingsförlamningen att släppa & liten kisse blev uppskopad i famnen - Friends Again!
From Ida to Ida...
Vår vän Martin & hans Lotta har fått en liten baby - planerat till den 3e augusti, men den lilla var tidsoptimist & dröjde cirka två veckor. Var SÅ himla nyfiken på vad det skulle bli för något, för Martin hade talat om att babyn skulle heta Ida om det blev en liten tjej - & det blev det! Så då var jag ju bara TVUNGEN att virka ihop en liten snabbpresent. Från en namne till en annan namne...
Vi kan ju alla hoppas att lilla Ida i Sverige får ha söta små fötter livet ut, inte 38-39or... Nepp, nu blir det snabb uppfräschning & så springa iväg & posta. Med tanke på hur fort små barn växer & hur långsamma Canada Post är känns det som om det är läge att få iväg Idas paket på stört!
Cupcakes a la polsk linguistik...
Tidig morgon för att baka cupcakes till Pauls jobb. FÖR tidig - jag läste fel i receptet, dubblade mängden vatten & fick börja om från scratch... Gjorde mig ju inte piggare direkt. Hann i alla fall få klart ordern innan Paul var tvungen att åka, så ingen skada skedd. Idag blev det ett gäng cupcakes till hans kollega Magdalena.
Som råkar vara doktorand i polsk linguistik - så det fick bli små böcker på hennes cupcakes. Naturlish i polens färger. Kände mig väldigt nöjd med just den biten.
Happ & nu är klockan nästan nio & det är dags för mig att ta itu med MIN doktorand - så att jag kanske någon gång kan baka ett gäng cupcakes med "R2", "HP" & lite dinoflagellater. Eller not...
Lite Fjällräven stat!
Årets Fjällräven Classic är avklarat, så nu kan jag börja se fram emot att de släpper platserna till 2013s upplaga. Jäklar vad jag är taggad på den! Paul har dragit ner det här årets resultatlista & vi konstaterar att den tiden vi presterade förra året, på lite drygt 78 timmar, hade stått sig rätt bra mot det här årets fällt. Av 1733 deltagare som slutförde låg medeltiden på 79.88 h & median på 80.23. Vad jag tycker är mest intressant är dock hur startfälltet fördelar sig. 213 individer klarade av lopped på mindre än 50 timmar, vilket är vad vi satsar på nästa år, & 36% gick hem med med guldmedaljer. I den gruppen SKA vi bara vara nästa gång... även om jag är grymt stolt över det silver Team Transatlantic Trekkers presterade förra sommaren.
Kitteh love...
Lägger upp en bild på lillebrors bror - så att ni riktigt förstår hur svårt det var att bestämma sig när vi först kom dit.
Herregud att kattungar kan vara så söta. ALLT med dem är så där gulligt att jag blir helt lallig & okapabel till att göra annat än att le fånigt. Bara en sån sak som att de har svansen rakt upp som ett litet utropstecken gör mig glad i hela hjärtat... Jag har länge varit övertygad om att personer som inte älskar kattungar inte heller är helt sunda. Något jag fick bekräftat i & med min egen lillebrors förra flickvän. Hon hatade kattungar & julen & musikaler... Så ja, ungefär allt i livet som är ljust & roligt.
Jag kapitulerar...
Mitt ex brukade sucka över hur ofta jag lyckades få stopp i sinken & Paul har förklarat att jag är bra på mycket, men att jag suger på just den här biten. Jag har försvarat mig & förklarat att rören är underdimensionerade. Men idag... idag känner jag att det är läge att kapitulera & ge dem rätt. Jag är avloppsrörsoptimist & tror alltid att mycket mer ska kunna försvinna ner i mörkret än vad som är möjligt. Upptäckte nämligen nyss att en hel bytta keso blivit sur (jäkla rötmånad) & utan att tänka på det tippade jag ner allt i diskhon. Som typ dog av chock & vägrade släppa igenom något. Så jag spolade ner Nambias årsförbrukning av vatten för att få bort proppen & svor sammanbitet i de fem minuter det tog innan vattnet SAAAAKTA började röra på sig & jag insåg att jag faktisk suger på det här med avlopp. Jag är helt kass. Kommer jag & hälsar på så håll mig borta från sinken, i annat fall blir det rörmokare & troligtvis stambyte.
Jag försöker tänka negativt...
Måndag... BLÄ. Fem hela dagar kvar tills nästa helg, sitter i soffan & känner noll inspiration & livsglädje inför ännu en jobbvecka. Tankarna far liksom hela tiden tillbaka till stugan - tänk om jag vore där nu. Tänk om jag kunde få bo där ute & bara måla, påta runt & klippa ner träd... Inser ju att det här inte är ett hållbart tankesätt, jag MÅSTE koppla bort landet & fokusera på jobbet. Så jag försöker tänka på allt som är dåligt med stugan. Det faktum att det fortfarande dyker upp muslort lite vart som helst, att det är svinkallt på morgonen, att luftmadrasser verkligen är rätt osköna & att duschen är av typen "institutionsdusch/gympadusch" - alltså en sån som bara har ett kort munstycke som sticker ut från kaklet. Jag tänker på att det alltid dyker upp små konstiga djur överallt & ofta i min nacke...
& att spindlarna där ute blir cirka 4 cm långa... & jag försöker tänka på giftig murgröna...
Men då haverar det negativa stugtänket - för Paul har varit enormt effektiv i sin krigsföring mot just poison ivy. Numer får man leta efter gröna exemplar eftersom nästan alla ser ut som på bilden ovan, lidande för att Paul sprutat agent orange eller något liknande på dem. Sabla Paul att förstöra min nego-tänk... hur ska jag nu få något gjort den här veckan?!
Nejmen gud...
När jag inte trodde att kvällen kunde bli bättre - så drog Paul upp kattungeinlägget från tidigare på vår stora datorskärm i vardagsrummet. Självklart så satt vi & "ÅHADE" - men det var inte det som gjorde det hela så fantastiskt. Det som var helt enormt är att Mammut hoppade upp på ottomanen framför skärmen & helt uppenbart såg att det var en annan katt där! Han petade på skärmen, tittade på den med huvudet på sned, pep lite... & Paul & jag satt där med händerna framför munnen & bara dog lite. Facial recognition var INTE något vi hade räknat med att Mammut var kapabel till! Men, tydligen. Så Mumin - de här är för dig!
Lillebror som leker med fjädervippa...
Lillebror som blir klappad...
Lillbror med kattuppfödare i bakgrunden...
Lillbror som smyger på kameran!
Lillebror som STJÄL mammas hjärta...
Utehäng...
Vissa kvällar är så där sommarmagiska - ni vet, när allt bara känns rätt! Perfekt väder, värme, lavendelkyckling... & man kan inte annat än att vara in i hjärtatglad!
& man har glas som är ISKALLA!
& man fyller upp dem med...
& sällskapet... Världens bästa fästman & världens bästa blivande storebror...
Magiskt. Speciellt om man kan lägga till cikador - gud, kommer att saknar dem SÅ mycket när vi flyttar tillbaka till Sverige!
Pinsamt på IKEA...
Efter kattungebesöket åkte vi till IKEA för att plocka upp lite stugprylar. Inledde med lunch i restaurangen eftersom Paul fick blodsockerfall. Tydligen ett helt enormt sådant. I mean - jag tyckte att min laxtallrik var helt enormt mättande, men Paul... Köttbullar med potatismos, svampcrepes, sallad & någonslags mandelkaka på det... Plus två koppar kaffe.
Så efter avslutad lunch fick jag stoppa ner honom i en kundvagn & så rullade vi runt & tittade på kök för att få lite stuginspiration. Någonstanns kring kök tre fick jag syn på en bänkskiva i trä som jag verkligen gillade - Paul däremot blev så där manligt praktisk & motsatte sig trävalet på hållbarhetsgrunder. Försvarade bänkskivan med att vi ändå alltid använder skärbrädor & grytunderlägg - dvs den kommer inte att bli totalförstörd på en kvart. Paul bara - men om vi kokar betor, DÅ då kommer den att bli totalförstörd! Varpå jag svarade att vi helt enkelt får ha ett "beet ban". Varpå Paul hojtar ut över hela barnfamiljsspäckade IKEA:
NO IDA - you´re not allowed to beat kids!
Beat barn... Herregud. Jag skulle aldrig ha satt igång med projekt svenskalektioner.
Efter att ha flytt de arga blickarna från biffiga nordamerikanska mödrar hamnade vi på nedervåningen där vi plockade på oss halogenlampor samt lite praktiska förvarningsboxar. Tänkte vara lite konservativ & använda mina för garnförvaring...
Men jag är KÄR!
Kattungeträff idag! Dagen jag längtat efter något så oerhört! Satt med fjärilar i magen hela vägen ut till Waterloo där vi möttes av två små tuffa killar.
& man tittar på allt det här luddet & bara "men två kanske inte är en så dum idé..." innan man tar förnuftet tillfånga & inser att två katter är ungefär vad ett hus i vår storlek fixar. Så då måste man välja & så sitter man där & försöker komma på om man gillare en lite bättre än den andra & BESLUTSÅNGEST! Tills en liten varelse knatar fram & hälsar...
& sedan sätter sig ner & är lite allvarsamt eftertänksam medan den andra kattungen lever rövare...
När sagda lille kille sedan travade bort till Paul, blev tippad på rygg & började spinna - ja då var vi naturligtvis helt hjälplöst sålda. Vi bara satt där med leenden från öra till öra & behövde inte ens prata ihop oss. Det var liksom helt självklart vilken katt som var vår. So, säg hej till litet fluff med rund mage & STORA öron!
Nu - namnleken i en månad tills fjun får flytta hem till oss...
Hate being left behind...
Men även om matte nu råkar vara Muskoka Regions cedermotsvarighet till Lucky Luke så bryr sig inte min egen lilla Ratata. Mumin tycker att det suger när vi är ute i trädgården & han får sitta inne. Så fort vi har det upplägget så sätter sig liten vid myggnätsdörren & så börjar skönsången...
Det spelar ingen roll HUR djupt han än verkar sova när vi beger oss ut på cederjakt, liten vaknar ändå till, tultar bort dörren & sätter sig & gråter ut sin saknad. Det gör lite ont i mammakatthjärtat när han sitter där... samtidigt är han ju så sött tappad på huvudet att man bara måste skratta lite åt honom! I mean, ser han ut som ett katt som lider? Nejmen inte riktigt... Låter han som om vi är onda människor som nöjesrycker morrhår? Japp.
Jag drar snabbare än min egen skugga!
Jag börjar få sån feeling på det här med att kapa träd & efter att Pauls föräldrar gav mig ett trädgårdsmästarbälte i födelsedagspresent så finns det ju liksom inga gränser längre! Jag är helt enkelt ostoppbar - det finns ingen i Township of Kawartha Lakes som kan slå mig! Cederträ i sikte?
Jag drar snabbare än min egen skugga!
& sen... klipp, klipp, klipp! Så finns det ingen ceder kvar!
None I tell you!
Jag & mina asgrymma rosa små handklippare som stödjer bröstcancerforskningen är helt enkelt för snabba!
Ready to go!
Var först lite omotiverad att åka ut till stugan, men så frestade Paul med sushimiddag, ommålning av köket & cider. Så då packade bilen sig själv! Mammut har intagit första parkett & nu kör vi! Woho!
A Cow...
Jaa... Ingen kan ju beskylla Paul för att inte försöka använda sin svenska. Igår satt vi & drog upp lite julplaner. Vilken dag vi ska flyga ut, hur länge vi ska vara borta, om vi ska stanna en dag eller två i Stockholm, nyårsplaner... Hela den biten. När vi sitter där & pratar om Stockholm så säger Paul "Oh, and then we can go to the COW store for the mellandagsrea!". Jag bara sitter där & glor, lite precis just som en ko. "The COW store?" ekar jag. "Yes" You know, NK!".
NK
En Ko
Jag dog dåligtskämtsdöden & slog Paul på armen - Paul skrattade så där nöjt som man gör enbart om man lyckats med en skitdålig ordvits på ett språk som inte är ens eget. Inte för att jag alls är bekant med det skrattet... har aldrig varit så störig själv.
Farmors Sensommarkaka...
Som vanligt håller jag på & påtar med kokboksprojekt på fritiden. Först var det ju en diabeteskokbok till pappa i julklapp & sedan har jag jobbat på med att få ihop SWEAs kokbok. I det senare fallet har en av utmaningarna varit att få in recept - eller, att åtminstonde få in vettiga recept. Tanterna har en tendens att inte skicka något alls, eller så skickar de in sånt som korkar igen artärerna. Nåja... i dagsläget sitter jag på en 50 plus recept, så det ska nog bli något av det hela tillslut. Igår bakade jag ett bidrag - som förvisso inte kom från en SWEA-tant utan från min alldeles egen farmor. Hon skickade nämligen ett recept tidigare i veckan som kändes så svenskt att jag bara var tvungen att ha med det!
Röda vinbärskaka - eller som jag döpte det till: "Farmors Sensommarkaka".
Enklast i världen att baka! Jag slängde ihop min igårkväll på absolut nolltid, nu kvarstår bara att ta ett kokboksvärdigt foto - inte lika mycket av ett hastjobb... Men som sagt, bakandet är enkelt! Bara sätt ugnen på 200 grader & smöra & bröda en 20x30 cm stor ugnsform. Vispa ihop 2 ägg med 2.5 dl strösocker - så där så att det blir riktigt pösigt. Blanda ner 100 g smält smör & 3 dl vetemjöl. Häll ner smeten i bakformen & toppa med 2-3 dl vinbär samt generöst med pärlsocker. Baka 20-25 minuter. Enligt farmor ska kakan vara lite kladdig, så baka inte för länge så att den blir torr.
327!!!
Liten varning - väldigt töntigt inlägg här om man inte gillar zatzy. Men ikväll slog jag mitt all time zatzy rekord, 327 poäng. Trehundratjugosju. Jag har spelat yatzy så länge jag kan minnas. Genom hela uppväxten var det det spel vi ALLTID spelade hemma hos farmor & farfar. Regnade det ute i stugan? Nemas problemas, med femkort & yatzy fördrev vi tiden. Sen flyttade jag till Lund, där jag & mitt ex drack te & spelade yatzy till vi kom till den punkten att vi insåg att de stunderna var de roligaste vi hade - hint att det är dags att bryta upp. Så flyttade jag till yatzyns hemland (jo för det uppfanns faktiskt här!), träffade Paul & introducerade honom till detta geniala spel & nu spelar vi ett par partier lite titt som tätt. Så i 29 år har jag spelat det här spelet (oki, jag kanske inte var så aktiv som baby... men hade tärningarna rymts i handen så hade jag säkert försökt vara med) & genom alla de här åren så har man varit ta mig tusan helt ÖVERLYCKLIG om man tagit sig över 300, så där så att man soffdansar lite & sen inte velat fortsätta för att man vet att nästa vända bara kan gå nedför. Så ni förstår ju att 3 2 7 poäng... Herrejisses. I don´t know, är det här slutet på min yatzy-karriär nu - ska jag sluta när jag är på topp?
Älskar kit!
Visade sig att Pauls föräldrar lämnat mina födelsedagspresenter med Paul innan de åkte på europa-turné - men att Paul glömt bort det ända tills igår. Så jag fick lite extra födelsedagsfirande bara lite så där, väldigt välkommet. Hoppas på att fler har skickat presenter så att vi kan fortsätta så här ett litet tag framöver! Fick ett jättevälgenomtänkt litet trädgårds-kit av dem. Vilket ju var en hit! Kit gör Ida glad! Att sedan alla trädgårdsprylar gick i rosa var ju ytterligare en bonus. :) Allra längst ned i presentpåsen låg dessutom en liten ask från bästa Crabree & Evelyn. Hudkrämsperfektion enligt moi, åh så gott deras produkter luktar! Ingen linementdoft så långt näsborrarna kan vidgas!
Mumin var dock inte lika till sig över nyförvärvet som jag.
Det blir lätt så när det som dyker upp i huset inte gör det i form av 2.5 åriga barn, mjukisdjur eller spindlar.
Ja men jag fick ju i alla fall lite motion...
Gud så trött jag blir på Canada ibland. TRÖTT. Idag är en sån dag - efter att ha tillbringat en fruktlös morgon på ett Canada Service kontor så känns det lite som om USA hade kunnat invadera idag. Jag bryr mig inte, så länge de inte konfiskerar stugan. Å andra sidan, om man nu ska pressa fram lite positiva aspekter ur varje nederlag, så fick jag i alla fall en promenad på lite drygt 7 km. Rättfärdigade en skål tröst körsbär när jag kom hem...
I'm a carnivore, I can hunt!
Medan vi åt middag & umgicks så negligerades ju Mammut som vanligt å det grövsta. Ingen som vare sig klappade honom, bistod med kammande eller portinerade ut mat för den delen. Så, då kvarstod bara ett alternativ för att inte svälta ihjäl. Att jaga på egenhand... På menyn - små flygfän i gräset.
Dessvärre suger liten på att jaga, så det blev en mager middag. Lite päls, det var allt.
Dinner out...
Vi åt ute idag igen - fast i vår trädgård & med moi som kocka.
Eftersom våra tomatplantor hysterieproducerar så äter vi just nu typ enbart mat som innehåller just tomater. Det är faktiskt den sökterm jag knapprar in så fort jag ska laga något! Idag serverades en bråkdel av skörden tillsammans med kyckling & mozzarella. Serverat över quinoa & med en massa, massa, rödlök & persilja.
Väldigt gott & somrigt - vilket ju passar perfekt, för än är sommaren inte slut. Minst två månader till räknar jag med att den ska räcka!
Mitt i veckan pirr!
Jag älskar onsdagar, för det betyder att måndag & tisdag klarats av & att helgen faktiskt börjar komma inom räckhåll. Längtar, längtar, längtar, tills vi kan packa in alla kylväskor i bilen & dra till stugan på fredagkväll. Ska bli så skönt att få stänga av hjärnan lite & bara fokusera på det fysiska. Klippa ner träd, fortsätta måla om i köket, rensa ogräs & tjoa över hur långt pumporna har kommit. För jooo... det börjar ta sig! Både här hemma & ute i stugan!
Titta bara - det börjar dra åt det orange-hållet! Vi kommer ju inte att få några prisvinnande pumpor rent storleksmässigt, men att kunna ställa en egenodlad pumpa på trappen i oktober smäller rätt högt oavsett storlek!
Sånt som gör mig varm i hjärtat:
... att Paul skypar & säger att han är på väg hem & frågar om jag kan vara beredd på att åka ut så fort han dyker upp. Att sedan hoppa in i bilen tillsammans & åka till Earth, den bästa restaurangen jag vet i hela Bloor West Village. Att få sitta på solbelyst patio uppe på taket & få öring till middag - med ett iskallt glas sauvignon blanc. Då glömmer jag bort allt jobbigt för en stund & blir så där lite allmänt kär i livet.
& allra mest kär blir jag i honom här, han med billboards i bakgrunden...
Ni vet, han som sedan tar min hand & köper mig en biobiljett på den lilla charmiga kvartersteatern (som vi planerat att gå till i ett år men inte tagit oss iväg till för att de stora biomonopolen känns lättare) för att se Bourne. Japp, just han - Paul, han som ska bli min man. Han & allt det andra som är fint & soligt - det gör mig varm i hjärtat.
Yesterday was blue, today is green...
Inte bara den lilla fågeln gjorde sitt för att muntra upp mig idag... nej, våra morning glories beslutade sig äntligen för att slå ut! Oki, bara en enda blomma så här långt - men shit vad vi väntat på den!
Ni förstår, vi planterade nämligen fyra små plantor i två hängande krukor i början av sommaren & de tog fart av bara tusan! Växte så att det verkligen KNAKADE & tog över halva trädgården & huset av bara farten.
Men inte en blomknopp så långt ögat kunde nå... INTE en. Vi hoppades & misströstade om vart annat & Paul satte på sig glasögonen & googlade "How to get your morning glory to bloom" - till ingen nytta, för alla säger helt olika saker. Så jag gav upp, tänkte att det bara blir en massa grönt av det hela, men så idag - en himmelsblå blomma. Nu kanske ni tänker att jag förlorat det helt, som babblar på om blommor & fåglar & hur de lyfter livsandarna. Men jag tror att det är jätteviktigt att kunna se sånna här saker, att kunna se det som är vackert runtomkring en fastän det är tungt. Så länge jag fortsätter att göra det så vet jag att allt är bra, men den dagen jag inte längre ler när jag ser en ekorre... då kommer jag däremot ringa ma & pa & be om hjälp med måendet.
Jag ser på det som ett tecken...
Ser ni det där suddiga grå på bilden?
Det är en liten kolibri som förirrade sig in i vår trädgård idag. Hade precis lagt på luren efter en lång & frustrerande diskussion med min andra handledare & kände väl mig ungefär som om jag var hundra år. Gick bort till fönstret & bara stirrade ut så där tomt... & så, swosh, swosh - kolibri! Jag vet att det bara är en väldigt liten fågel, men på något sätt kändes det som ett tecken - att någon ser efter mig & vill att jag ska vara glad. Det var bara 20 gram fågel, men hela jag fick ny energi som från ingenstanns. I'll be fine...
Ny dag...
Jag har bestämt mig för att det är en ny dag idag. Oavsett vad som händer så SKA jag bara inte vara så ledsen som jag var igår. Punkt slut. Istället ska jag försöka kannalisera min gamla prefekt i Lund - vatten på en gås. Sen om det nu skulle råka tippas en himla massa vatten över sagda gås... inga bekymmer. Det bara rinner av. Så - det är min mentala målbild för idag. Bara tänka att livet inte alltid är så där lätt & friktionsfritt som man kan önska, men att det bara är att ta de nedgångarna & gå vidare. Samt att jag i alla fall samlar på mig en himla massa skinn på näsan!
Life goes on...
Jag minns när jag jobbade på min master i Lund, hur roligt jag tyckte att det var - den energin jag kände för det jag gjorde. Den gnistan har aldrig infunnit sig här i Toronto. Istället har det varit en enda lång känslomässig tortyr för att vara helt ärlig. Jag har hållit god min, fått A:n i betyg, försvarat en till master & längtat iväg till alla PhD-konferenser för att få en två veckor eller så där jag återigen känt glädje inför geologin. Idag är de ögonblicken av glädje långt borta & jag känner hur jag bågnar lite... hur jag brytit ihop & gått sönder totalt om det inte hade varit för allt annat fint jag har i livet. Samt för det faktum att jag mått dåligt över det här så länge att jag faktiskt inte riktigt bryr mig längre. Lite, jaha, men kör på då - var så jävliga ni vill, det kan ju gärna inte bli mycket värre. Det är en mycket sorglig känsla, nu när jag lagt ner så mycket tid på det här. Samtidigt... om allt brister... ja då blir det ju till att uppfinna mig själv lite igen & det hade ju varit spännande på sitt sätt. Skrämmande men spännande & görbart. För en sak har jag lärt mig genom åren, så länge det inte rör sig om sjukdomar & olyckor så är ens problem faktiskt inte på liv & död. De kan KÄNNAS oövervinnerliga i stunden, men så fort man tagit ett beslut om att gå i någon riktning så brukar pusselbitarna falla på plats. Det är lite där jag är nu - i ett vägskäl.
Längtar bort...
Fy vilken liten helvetesdag jag har idag. Min elaka handledare är tillbaka efter sin semester & BAM, som ett brev på posten, kommer det en rad mail som gör så att man bara vrider sig på stolen. Lite som en metmask. Vill mest bara krypa ut ur skinnet, arkivera datorn i en återvinningsbox för välgörenhet & flytta hem till Sverige utan att informera honom om det beslutet. Så här fem år senare så kan jag ju konstatera att jag är grymt lycklig över att jag flyttade hit till Canada eftersom jag träffade Paul, vi skaffade Mammut & jag vuxit till så mycket. Men vissa dagar, så som den här... då dyker en liten röst upp i mitt huvud & säger "Lilla Ida... du skulle aldrig ha lämnat Sverige". Djupa, djupa, andetag - & så försöka att inte bryta ihop totalt.
Jaha... nej det sket sig ju. Nu sitter jag & gråter igen. Det känns ju onekligen lite osunt att mitt jobb återkommande är den faktor i mitt liv som får mig att vela krypa in under en sten & ligga där i tid & evighet.
No, Bourne - not Porn...
Fick just en skyperad från Paul som fick mig att skratta till lite. I torsdags förra veckan såg Paul & jag den första Bourne filmen tillsammans. Paul har nämligen sett alla filmer tidigare & vill nu se den fjärde på bio. Vilket betydde att moi var tvungen att uppdateras lite eftersom jag inte sett en endaste en av de tidigare filmerna. Så i fredags, under en kaffepaus så sa Paul att vi sett "Idas first Bourne movie". Inte så konstigt i sig kan man tycka, men Paul märkte att en av hans kollegor fick ett lite konstigt ansiktsuttryck. Imorse när han kom in mötte han samma tjej som frågade om han haft en trevlig helt. Paul svarade ja, berättade lite om stugan & att vi nu sett klart även Bourne två & tre. Varpå tjejen bara "OH, BOURNE! Last week I thought you said PORN and I was like - why the HECK is he telling me that?!". Fniss...
Höjden av otacksamhet...
I sann kanadensiskt anda tvärnitade vi på hemvägen när vi fick syn på den här lilla vandraren. U-sväng (ännu en kanadensisk klassiker!) & så plocka upp litet urtidsdjur. 
Som, som vanligt, inte gillade räddningsaktionen.
Men det här exemplaret nöjde sig inte bara med att väsa som alla de andra, nej någonstanns här...
Pep Paul till & la in högsta växel - för sköldpaddan kissade ner honom! & det kan jag tala om, sköldpaddskiss var ingen höjdare så där rent luktmässigt. Så pass så att Mumin kände sig hotad, hoppade ner i bilkattlådan &... ja, det luktade ju inte hallon i bilen direkt. Fast det var så där tokigt att man bara kunde skratta åt det - så vi satt båda med tårar i ögonen & försökte inhalera så lite odörer som möjligt.
Big Birdies!
Låg & familjemyste på vår luftmadrass imorse - jag, Paul & så Mumin mitt imellan. Men så plötsligt så ville liten inte längre ligga kvar under täcket, utan ålade sig ut med något stirrigt i blicken. Vilket genast smittade av sig på mig - vad hade han fått syn på? Vildkalkoner!
Snurrade ut från filtarna, ålade över golvet & bort till soffan & min kamera - millimeterlirkade upp dörren till altanen & lyckades knäppa ett vettigt kort innan de två fjäderfäna kluckade sig in i skogen.
Resten av morgonen har ägnats åt att säga "SO COOL" ungefär femtioelva gången. Paul tyckte väl att det var kul att se dem & så, men förstår inte riktigt min upphetsning. Men så har han heller inte vuxit upp med världens bästa farfar som kunde smyga sig på sovande älgar.
Fjantkatten har i alla fall roligt...
På väg ut till stugan & har stannat till för att köpa målarfärg. Mumin & jag väntar i bilen. Status på Ida, uttråkad & varm. Status på Mumin, exalterad! Finns SÅ mycket sparv på parkeringen.
Let's make some dream cookies!
Fredag & oändliga mängder egentid hägrar... tid som gör att man kan göra allt det där som man annars inte hinner med. I mitt fall, måla om stugkök... men för er som inte leker feodalslav varje helg - kakrecept! Bakade ett gäng "Dream Cookies" till Pauls jobb tidigare i veckan som tack för att de hjälpte mig att nå mitt bröstcancerinsamlingsmål & de blev väldigt populära. So, upp på bloggen!
Enda lilla stötestenen med det här receptet är att det använder sig av shortening, men jag tänker att kokosfett kanske fungerat hemma... Oh well, det går säkert bra att köra på smör rakt av om man känner för det!
Börja med att sätta ugnen på 177 grader. Vispa ihop 110 g vegetabiliskt fett (shortening), med lika mycket rumsvarmt smör. Tillsätt 1.8 dl var av strösocker & farinsocker. Vispa ihop. Vispa sedan ner 0.5 tsk bakpulver, 0.25 tsk natriumbikarbonat, 0.25 tsk salt, två ägg & 1 tsk flytande vanilj. Tillsätt 3 dl vetemjöl, 0.8 dl kakaopulver & 6 dl havregryn. När allt är välblandat tillsätter du en cup (alltså 2.4 dl) var av mörka & vita chokladbitar (använde chips) samt lika mycket hackade pekannötter. Tag matskedsstora bitar av degen, rulla till kulor, placera dem på en plåt med bakplåtspapper & tryck till lite lätt. Grädd i cirka 12 minuter - passa noga för det bränns lätt. Låt svalna på galler.
The matter of naming a cat...
T.S. Eliot skrev för länge sedan en vers om det här med att döpa katter... & för oss stämmer den rätt bra. Det ÄR inte lätt att komma på ett bra kattnamn. Vad ska det nya lilla livet heta? Om cirka en vecka ska vi få träffa vår uppfödares senaste kull & således är namnsdiskussionen i full gång igen. Vi hade ett namn som vi trodde att vi skulle välja, men så visade det sig att Paul tänkt fel på stavningen & att den rättstavade versionen också råkar vara synonym med en rätt taskig restaurangkedja... Ridå. Så sedan dess har vi försökt pitcha nya uppslag, varav alla fallit totalt platt. Plattast föll Paul förslag igår - Macaroon. För när jag hör det ordet så fixar jag inte riktigt att tänka på bakverk, utan det enda som cirkulera runt i mitt huvud är snabbmakaroner... & falukorv... & sedan kommer världens craving som ett brev på posten. Jäklar i min lilla låda vad jag velat ha falukorv just nu! Jobbigt, jobbigt, jobbigt! Vill hem nu!
Filminspelning...
Så här ser det ut runtom hela institutionen idag...
Filminspelning!
Går förbi trailerdörr efter trailerdörr med intetsägande information - director, nurse... & så ett namn - Frances Pullmann. Blir genast lite exalterad, släkting till Bill Pullmann? Som jag tyckte så oerhört bra om i supercharmiga "Medan du sov". Googlesökningen gav dock noll utslag, så jag antar att det är typ någons hårfrisör. Besvikelse. Nåja, man stöter på sånthär rätt ofta i Toronto. Innan jag flyttade hit hade jag inte en aning om att så mycket film spelas in i stan. Så typ första veckan jag var här & skulle gå & köpa mjölk & en gigantisk jeep körde förbi med ett gäng militärer... ja då trodde jag att USA höll på att anfalla. Vilket ju hade varit VÄLDIGT TYPISKT nu när jag packat upp & allt. Sen dess har jag dock lärt mig att en massa bjärta koner med LES tryckt på sidan innebär att fiction happens.
Inte så dum & dum...
Åh, ÅH så skönt! Fick mitt lilla monster flygfärdigt & nu har det lämnat skrivbordet. Stor lättnadens suck för stunden! Tror ju inte att det intresserar någon som läser min blogg, men jag kommer i alla fall informera er om att det här med hierarchical partitioning nästan tagit livet av mig på sista tiden. Så skönt att äntligen kunna förstå hela processen, dess implikationer & sedan få ner det på pränt! Så på DEN fronten känner jag min inte så korkad idag. Däremot imorse... då passade Paul på att påminna mig om en av mina... kanske inte så ljusa stunder. Vi stötte nämligen på den här lilla filuren:
Paul bara "Ida, look a PRAYING mantis" - följt av fniss. I julas pratade nämligen familjen Jansson om just bönsyrsor, i Kalle tider & så där... Då & då drabbas jag av maniskt "översätta udda saker, som Paul varken kommer att minnas eller ha användning av, till Svenska" & just bönsyrsa kändes visst väldigt viktigt att han skulle lära sig. Paul, som är snäll, låtsades intresserad & frågade varifrån namnet kom & jag bara "böna is bean in Swedish & syrsa is like a cricket - so you could call it a bean cricket". Paul "Oh really, a bean reference - because in English they are called praying mantis because of the way they hold their legs". Varpå idioten Ida svarar "Really? No - for us it´s bean, because of the colour and shape". Sen går jag ut i köket & polletten trillar ner & jag inser att det där bön:et kanske inte syftade till en baljväxt utan till EXAKT samma sak som praying gör på engelska. Åh så dum jag kände mig. Så jag gick ut & erkände att jag var en idiot. Det som var så roligt med det var att jag ser hur ett ljus går upp för lillebror som utbrister "VA?! Det betyder inte böna?!" medan mamma bara suckar över oss två lengräddade ungar & säger "Försto ni int dee... uj, & svenska är ju int ens mitt modersmål". Då mina vänner, då kände jag mig inte som den vassaste kniven i lådan. Om än nu lillebror var snäppet slöare.
Kom ihåg att andas...
Det är lite mycket den här veckan - på jobbfronten. Så där så att jag blev skitlättad när en sedan länge inplanerad middag inte blev av igår. Satt & jobbade till halv elva & sen kändes det lite bättre, förhoppningsvis får jag bort eländet från mitt skrivbord idag. Jo så måste det bli - så kan vi fira sen med att åka & köpa ett par nya löparskor åt mig!
Att titta upp...
Vet ni vad jag saknar allra mest just idag? Att bo någonstanns där man är engagerad i sin omgivning, där man stannar upp om man ser något. Idag, när jag knatade iväg för att plocka upp lite lunch, hörde jag ett skri från himlen. Stannade till, tittade upp & fick se en hök cirkulera på uppvindarna. En minut senare, två hökar som spanade ner på statsduvorna. Jag stod där & tittade på dem ett tag - tycker att det är så fantastiskt att de lyckats göra staden till ett hem. God knows I´ve not. Sen fortsatte jag min promenad med falkarna skriandes över mitt huvud & inte en enda av de personer jag mötte stannade till så som jag & sökte med blicken efter vad som åstakom de skärande läterna. Alla var för upptagna med sina mobiler, Starbuckskoppar & shoppingkassar. Det gjorde mig lite ledsen, det här i att ingen annan verkade kapabel att lägga märke till de där malplacerade men mäktiga fåglarna. Får mig att längta bort till områden där folk inte är lika stressade, där man är lite mindre i sin egen bubbla.
Jag hade vunnit guld...
Ni som följt bloggen ett tag vet att jag har en närmast sjuklig rädsla för att missa sophämtningen. Har helt blivit som min pappa på den här punkten & känner alltid lätt stress de veckor som soptunnan ska tömmas. Återvinningen är lugn, för den tunnan är stor nog för mig att rymmas i - men soptunnan är ungefär av magnituden "medelsvensk mormors kakburk" & således är en missad tömning=katastrof. So... imorse fipplade jag runt med min tepåse vid 7 snåret & kände mig rätt lugn när jag plötsligt hör ljudet av stor bil. Sopbilen. Utanför vår grannes hus - ankomst till vårt, cirka 18 sekunder. PANIK! Ut ur huset, grabba soptunna & återvinningskärl & sen sprang jag. Jag sprang som en dåre, hade "barfotalöpning med två sopkärl i var hand" varit en olympisk gren så hade jag varit Usain Bolt. Det var på håret, men soporna kom med... I was not defeated!
Liten uppdatering på stelkrampsfronten...
Eftersom Pauls läkare inte riktigt kunde svara på när han fick sen senaste stelkrampsspruta så fick Paul hoppla iväg till sjukhuset för en liten boost. Hade ju varit förargligt om han åkt på stelkramp bara för att han knatat in i lite stugtaggtråd... Läkaren som stod för själva sticket tyckte att det var jättekul att behandla Paul för just stelkramp - eftersom hans efternamn är samma som den läkare som först beskrev ett av de tecken som kännetecknar stelkramp. Happ, det får ses som dagens lustigaste sammanträffande.
Crazy Cat Lady here...
Oki, oki... jag inser att det börjar bli väldigt mycket KATT här på bloggen, men jag måste bara få lägga upp en bild till på ludd...
Naaaah... Jag sitter på kontoret & fånler så där stort att det är fara å färde att överdelen av mitt huvud trillar av. Storörade små kattungar ÄR det sötaste som finns på denna jord. Punkt.
Bara 12 dagar kvar!
Att komma tillbaka från stugan & möta sin inbox... who... många mail. Enorma mängder facebook grattulationer & så... ett mail med ett gäng kattungebilder. Alltså, jag smälter på stolen & trillar ner på golvet & bara upphör att tänka på något annat än hur otroligt söta kattungar är.
Hur mycket jag älskar små lejonhakor, fjunig päls & stora tassar. Åh, åh... vill snorta kattungenackdoft NU! Mindre än två veckor tills vi får träffa dem, det känns lika långt bort som julafton gjorde när man var sju.
Så där utomhuslullig...
Både Paul & jag var så där lealösa när vi väl burit in alla kylväskor i huset. Ni vet så där som man blir när man fått MASSOR av frisk luft & ungefär lika mycket sol som Kiruna får på ett år. Så vi satt lite rakt upp & ner & klarade inte av att företa oss något vettigt. Vilket ju inte går ann. I mean, som halvkanadensare eller nått så har jag verkligen lärt mig att uppskatta alla lediga dagar som staten bjuder på & att sitta på ändan & stirra in i väggen är inte aktuellt en dag som denna. Att sitta på ändan & titta på en film är däremot lite mer halvok - så vi drog & såg Spiderman i 3D. Blev lite småförvånad över hur rolig jag tyckte att den var, även om jag som vanligt hade svårt att se på när rollfigurerna pucklade på varandra. Mest jobbigt var det när Peter åkte på stryk eftersom han var så tonnårssöt att man bara "nejmen lilla vän, inte slås med skurkarna - här, ta ett glas mjölk & en kaka". And on that note så spenderades kvällen sedan med att baka chocolate chip cookies.
Well, I had a nice birthday...
Back in town again... & jag kan ju konstatera att JAG hade en väldigt bra födelsedag igår. Nya Iittala tallrikar, bubbel till middagen...
som utgjordes av kängurubiff & solmogna körsbärstomater från vår egna lilla stugträdgård.
Avslutade med att elda massor & dricka rosa frozen daiquiri. Väldigt bra med andra ord. Dagens födelsedagsbarn har däremot INTE haft en bra födelsedag.
Mumin fyller nämligen 3 år idag & firade genom att helt plötsligt bli helt anti bilar. Bilden ovan togs en av de kanske två gånger han var tyst under resan tillbaka. Vår lilla kisse har tidigare varit världens lättaste att resa med, men nu... det var som om han blev helt förbytt under resan till stan. En liten bortbyting. Ljuden han lyckades prestera & uppehålla under mer än två timmar... Jag bara satt där & önskade att vi kunde glömma honom vid en P-ficka. Dessutom inledde han ju också starkt med att prestera något alldeles fasligt illaluktande i sin lilla bilkattlåda. Har efter det en helt annan respekt för föräldrar som reser med små barn... Det måste vara grymt motigt att inleda en 200 km resa med att ungarna gör så att hela bilen stinker innan man knappt backat ut från uppfarten. Anyway. Nu är vi hemma igen & det verkar vara ungefär den bästa present vi kunnat ge Mumin. Den ENDA han får efter dagens tidigare beteende.
Duck Race!
Åh vilken liten heldag det här håller på att utveckla sig till! Först världsbäst seafood salad på vår lilla pub i Norland, sedan shopping på järnaffären i Coboconk & sen... Duck Race! Gud som jag sett fram emot det! Ända sedan förra året då jag fick nys om sagda event men sen tvingades inse att vi skulle vara i Sverige just den dagen. Men inte i år alltså, så vilda hästar hade inte kunnat hålla mig ifrån itippandet av 2000 ankor i Gull River!
Vi hade tre lotter, en för mig, en för Paul & en för Mammut. Så det var med spänd förväntan vi såg startfältet närma sig...
Under bron &... väldigt jämt på upploppet. Heja, heja!
Dessvärre var turen inte på vår sida det här året. Oh well, har man tur i kärlek så kan man inte förvänta sig att även vinna i plastankerace. Förövrigt, Lionsgubbarna som håller i eventet... så himla söta i sina plastponchos!
My Birthday Morning...
Klockan något alldeles tidigt imorse drog världens oväder in över stugan. Hela huset skakade av alla åskknallar & tillslut trillade väl ett halvdussin träd ihop någonstans (dessvärre inte på vår tomt) & strömmen gick. Så min födelsedagsfrukost blev lite lidande... Sure, jag hade ju världens bästa killar att fira med...
& jag fick en skål med det godaste som finns näst risifrutti...
Men det var inte som födelsedag hemma... då farmor drar igång kaffebryggaren & elvispen 06.00 för att dra ihop världens bästa födelsedagsfrukost. Så vi beslutade oss för att ta det lite enkelt, bara öppna ett par paket & sen hoppas på att ha en fungerande stuga lite längre fram på dagen.
En halvtimme innan det var dags för oss att åka till Norland för födelsedagslunchen var Ontario Hydro snälla nog att leverera presenten "el" - så vi hann ta oss var sin dusch innan vi åkte. Väldigt välkommet! För det är helt ok att vara skitig & dann alla andra dagar ute i stugan, men på min födelsedag vill jag i alla fall ha hår utan sot i!
In the spirit of Lillebror...
Idag är det lillebrors födelsedag - den andra i ordningen som vi inte firar tillsammans. Han är nämligen ute & hajkar i drakbergen i djupaste afrika - & jag, ja jag sitter ju på en solstol & tittar ut på enorma mängder canadensisk ceder… Eftersom jag saknar lillebror lite extra idag beslutade vi oss för att göra något i Magnus-anda. So, vi hajkade bort till den sjö som faktiskt ligger på Pauls föräldrars tomt. Tog oss 40 minuter att slå oss igenom trollskog fylld av ormar…
Grodor…
& en faslig massa spindelväv & sedan öppnade skogen upp sig & vi tittade ut över…
Min spontana kommentar ”Men VAD tänkte dina föräldrar med när de köpte det här stället?”Jaha… Nu vet vi i alla fall vart alla mygg kommer ifrån… På vägen tillbaka kände sig Paul riktigt in tune med lillebror & gjorde sig följaktligen illa. På ett taggtrådsstängsel.
Vilket vi fick följa upp med massiv utvärtes alkoholbehandling samt hysteriska skrik från Paul & nervöst ”gud jag vet inte vad jag ska göra av mig själv” fnitter från Ida. Happ... & det är väl ungefär allt som hänt så här långt. Just nu sitter jag i bilen & skriver med mobiltelefonen som internet-källa, Paul är inne i järnaffären & köper någon pryttel & Mammut håller på att DÖ eftersom favoritpersonen har lämnat honom i bilen för all tid & evighet. MJAOOOU!
Country dinner - sort of...
Att leva stugliv i x-antal dagar är definitivt en övning i organisationsförmåga. Hur många luncher ska man vara borta, hur mycket mjölk behövs till tre frukostar… Då underlättar det om man kan fuska lite - så det gjorde vi igår! Vi tog ett snabbstopp i Orillia & besökte deras enda sushi-restaurang. Perfekt när man anländer vid halv åtta på kvällen & känner sig så där lagom sugen på att ställa sig & laga middag.
Körde som vanligt på spicy tuna - som är vår standardorder för jämnförelse av olika sushi-ställen & så blev det en dragon roll samt en Elvis roll. Elvis-versionen var täckt av fräst shitakesvamp, intressant smak-kombo, men kanske inte den som jag direkt kommer att slås för att beställa igen.
Anyway, vi var i alla fall sjukt nöjda med det här nya uppslaget. En perfekt kombo av storstad & lantliv!
Det här med språket...
En av mina favoritbloggar - Aleka i grekland - skrev i veckan om det här med att inte förstå språket samt den frustration som det innebär. Nu har jag ju inga jätteproblem med den biten själv, men jag känner så väl igen mig i problematiken. Så pass att jag gått runt & varit irriterad de senaste dagarna. För så som Aleka känner det, så är det ju också för Paul när alla runtomkring honom pratar svenska & folk inte bryr sig om att försöka översätta. Jag kämpar som ett litet djur med att få folk att prata engelska åtminstonde när det rör konversationer där han är omedelbart närvarande - men fy sjutton vad det tar på orken i bland. Att få tjata "Kan vi prata engelska så att Paul förstår" & få ett "men min engelska är så dålig" tillbaka gör mig väldigt frustrerad. För HUR dålig ens engelska än är så är den nästan garanterat bättre än Pauls svenska. Dessutom tycker jag inte att det här med hur dålig man är på ett språk är ett hållbart argument. Man kan ha fantastiska utbyten med personer vars språk man inte alls talar, småbarn & till & med djur... allt bygger på att man VILL. Att man faktiskt har ett genuint intresse i den andra personen & att man vill inkludera alla. Ta min farmor som exempel. Farmor kan läsa & skriva på engelska, men blir lätt lite nervös när det kommer till att prata. Så ibland får hon inte sagt det hon vill säga. Men det spelar ingen roll, för så fort det händer så ber hon bara mig att översätta & så gör jag det & hela tiden följer hon med i blicken. Hon följer med i vad jag säger & hon följer med i Pauls reaktion & det spelar ingen roll att jag fungerar som tolk - för det är ändå en kommunikation mellan de båda. För att viljan finns där.
Det är något som känns oerhört viktigt inför bröllopet nästa sommar - att Paul inte bara är med utan att förstå. Utan att alla anstränger sig & att vi skaffar en präst som kan prata engelska, så att han inte står & lovar att älska mig på ett språk han inte begriper...
Jag tänker att vi kan skaffa en sån här i stugan!
Alltså... "vill ha" nivån just nu? Skyhög!
En brygga, som är en båt, som är en fästmansoffa... Så himla sweet! Tänk en varm dag på sjön, men en kylväska (i det här fallet tänker jag faktiskt öl) & så ett metspö. Livet på en pinne. Nu var ju inte Pauls föräldrar smarta nog att köpa en tomt vid en sjö för trettio år sedan, så det är ju lite kört att försöka tjata mig till en sån här här... Den hade liksom tagit upp hela floden & även om man lyckats få till sjösättning under vårfloden så hade man fastnat i första bästa flodkrök. Men i vår stuga hemma i Sverige... DÄR hade det gått. Där hade det gått alldeles utmärkt. Pappi... när jag fyller 30?!
Värsta timingen!
Men åh så bra saker & ting löser sig ibland! Vi var på väg till stugan, bil packad - katt inpulad i baksätet, bil utbackad från uppfart & vi hade nääästan lämnat vår gata när jag kom på att vi glömt något jätteviktigt. Avokado. "VÄND!" skrek jag så att Mammut hoppade till av förvåning. Paul bara "Men honey, vi kan köpa avokado där uppe". Men jag vägrade, framhärdade att avokadon uppe i cottage country inte är lika god. Att de bara har konstiga illgröna avokados med slätt skal. Inte RIKTIG avokado. Så vi fick göra u-sväng & köra tillbaka & precis som jag hämtat upp våra två kvarglömda viktigheter svängde det in en vit skåpbil på gården & ut kom ett blombud - till mig!
Fatta så bra att vi var tvugna att åka tillbaka för de där avokadosarna! För i annat fall så hade jag inte fått blommorna förrän på tisdag - vi har nämligen långhelg här i Canada & allt kommer att vara stängt på måndag. Ingen blomsterleverans... MEN - nu hann jag få dem mot alla odds & så får de komma med upp till stugan & lysa upp vår helg där! Har inte läst kortet ännu men misstänker vem min hemlige beundrare är... STORT TACK & KRAM!
Bröllopsinspiration....
Idag är det ett år kvar tills vi gifter oss!
365 dagar...
Som kommer att användas till att planera ett bröllop som spänner två kontinenter. Först vigsel & fest i Älvsbyn, sen bröllopsresa, sen fest för alla som vi känner här i Toronto. Augusti nästa år kommer att bli intensivt!
Hitintills känner jag mig ute i väldigt god tid med allt som måste göras. Det tackar jag The Knot för, så här långt i planeringen får jag väl säga att den siten har varit min allra bästa vän. Här kan jag checka av saker på min to do lista, jag kan lägga in vår budget & få inspiration. Absolut ett tips till andra blivande brudar! I övrigt så älskar jag Martha, speciellt DIY sektionen. I början hängde jag också mycket på greenweddingshoes - men det var ju bara ångest. Den dagen jag insåg att de bröllopen antingen har en budget som motsvarar en månfärd/är arrangerade av proffs... bra dag, då kunde jag släppa all den där perfektionen. Sen försökte jag hitta något som kändes mer OSS... men det var svårt. Perfektion bortom all rimlighet verkar vara ledordet för många bröllopssidor. Samt mysko posande... åh vad jag är trött på par som står framför "genuina" byggnader & jag bara dör en smula när bruden så där naturligt rider in till bröllopet. I en klänning med ett tre meterssläp... Frustration, tills jag hittade den här sidan - där alla de där andra elementen förvisso förekommer, men i något mindre utsträckning. Det känns mer genuint & det är det vi önskar oss för vår dag nästa år. En dag som känns naturlig, solfylld & glad - en dag där vi känner oss bekväma, som oss själva & inte är sönderstressade eller känner oss utklädda.
365 days - I know we will succeed!
Oh, vi kanske har löst bröllopsdilemma no. 1!
Oki, oki... om man bortser från VIKTIGA saker (så som hindersprövningen, vart vi ska ha festen, hur mycket alkohol vi får dricka för sagda festplats...) så har bröllopsfotografierna varit vårt utan tvekan största bröllopsbekymmer. Så här:
- Moi kommer från otroligt fotoosentimental familj. Det har väl någon gång knäppts ett kort vid högtidstillfällen. Men mest tror jag bara för att ma & pa insåg att de skulle få kritik senare i livet om det inte fanns ett enda bevarat foto från min & brors småbarnsår. Vår familjehistoria, fotomässigt, ryms typ i en yatzyask.
- Paul kommer från en familj där man ibland inte riktigt har hunnit umgås, för att allt har varit en enda lång fotosession. Det ska tas kort HELA tiden, ur ALLA vinklar.
Förena de två... & diskussion uppstår. Paul tycker att det är en SJÄLVKLARHET att vi ska ha bröllopsfotograf. Ida ser över utbudet av fotografer i Älvsbyn & skrattar så att hon gråter. Förklarar att hon inte tänker betala 7000 kr för sagda tjänst. Paul ifrågasätter, pratar på om minne för livet & dylikt. Ida förklarar att för 7000 kr så kan vi lägga handpenning på ett hus i norrland & att man förövrigt inte räknas som fotograf om man jobbar på fotoklick med att ta passbilder - om det nu inte vore för att det är norrlands inland, den som har bäst kamera blir byafotograf. Paul tycker att Ida är cynisk, Paul visar kort från lokal fotografs hemsida. Ida kräks över att se mer bröllopskort i motljus & par upp-pallade mot faluröda ladugårdsväggar...
Alltså, ni hör ju... den här diskussionen har rullat på sen i April & team "no foto" & team "let´s hire CBC to document everything" har väl inte riktigt kunnat enats. Tills imorse - för då vaknade jag med lösningen! Buff, buff, i sidan på Paul tills han vaknade & "Honey, why don´t we take the money from the photo quote & put that towards a camera for you?"... För jag har ju haft min kamera sedan 2008 & ungefär lika länge har Paul velat ha en bra kamera han med & jag har önskat samma sak - dels för att jag då får ha inställningarna i fred på min kamera, men mest för att jag tänker att vi genom en gemensam insats kanske kan komma upp i ett livsfotoarkiv som rymms i en skokartong. Uppslaget föll väl ut - så nu verkar det som om vi nått enighet! Sweet!
I elfe timmen...
Det var tajt, men jag hann!
Ewa & Juno åker ut till Pearson för att borda ett plan hem till Sverige nu ikväll & jag trodde verkligen inte att jag skulle hinna få klart ett par booties till Junos lilla kusin. Men det gick - stor lättnadens pust! Fast nu har jag lätt carpal tunnel i höger hand, så jag får nog vila från virknålen en dag eller två!
Såpan rullar vidare...
Allt det här hus-strulet... ja det rullar vidare. Igår var vi tvugna att gå över & betala hyran (den gamla, Pauls argument om att en omedelbar höjning var olaglig bet) & ingen av oss såg väl fram emot det så där jättemycket. Så ringde vi på dörrklockan & Isabel kom ner för trappen & sen började ett väldigt märkligt utbyte där hon försökte förklara att Joao är en god man, men att det slår slint i huvudet på honom ibland när han blir stressad... Vi stod där som fån i säkert 20 minuter & bara "Um..." medan hon fortsatte i stil med "alla på hans sida är lite instabila när de blir stressade".
Oki, jag ska inte säga att vi är helt hundra - men det känns som att Isabel skäms över hur söndagens möte gick till. Samt att hon inte hade så mycket att säga till om i frågan & att hon nu försöker be om ursäkt, så där mellan raderna. Det hade ju också förklarat varför Joaos brorson bad henne att vara tyst varje gång hon försökte säga något i söndags... Ja herregud... jag vet inte alls...
Jippie!
Idag nådde jag Princess Margarets mål för att få gå en dag under "The Weekend to End Women´s Cancer"! För att få gå en dag måste man nämligen samla in minst $1250 (båda dagarna=$2000) & efter en ny födelsedagsbakorder kom jag idag upp till $1265. Jag är så sjukt stolt över den siffran, mer än 8500 kronor & allt i bak/virkintäkter! Mitt team - Team UofT St. George - har hitintills lyckats samla in mer än 45000 kr. Inte så illa för tio studenter! Om lite mer än en månad går starten för våra 30 km & jag ser fram emot det så mycket! Faktiskt ännu mer än förra gången, för den här gången har jag verkligen kämpat ihop varje öre! Inte en enda donerad krona utan att jag presterat något tillbaka. Det känns himla fint! Jag tror att jag ska fira lite redan nu till helgen, tänker rosa daiquiri!
Det är tur...
Är så himla glad för att Paul inte alltid är så svensk... Hade det bara varit jag under den där väldigt märkliga hyresdiskussionen, ja då hade jag knytit näven i fickan & betalat hela hyreshöjningen nu den 1 augusti. Paul däremot, han förklarade att det var LÖJLIGT att ge någon tre dagars förvarning & att han vägrade. De fick helt enkelt komma med en tidslinje för hur hyreshöjningen ska äga rum på ett åtminstonde någorlunda civilicerat sätt. Efter lite påtryckningar från Paul har vi nu blivit informerade om att vi inte behöver börja betala mer förrän i november. So, det känns himla bra. Då har vi lite tid att andas, omgruppera & lista ut vad den bästa lösningen på allt det här är.
Han växer upp!
Inte för att låta nedlåtande, men Paul håller på att växa upp lite när det kommer till vad han äter! För när vi träffades var listan på vad som han inte gillade/kunde äta SÅ LÅNG. Så pass att jag tillslut tröttnade & bara "du får äta vad som serveras, för jag råkar gilla sötpotatis & tänker äta det ikväll". Så sakta men säkert har han lärt sig att äta saker som inte gick ner innan - för i mångt & mycket handlar ju det här med att man inte äter något om att man är lite feg. Man kommer ihåg att man åt något för 20 år sedan & att det var äckligt då, men tänker inte på att smaken förändras i & med det att man växer upp. I mean, jag minns att jag tyckte att det var sjukt äckligt med gravlax som liten "Rå fisk?!" liksom. Nu, eh... ja nu hade jag ju gått runt på sushi & gravlax om jag kunnat. Anyway... tillbaka till Paul. En av de saker som han länge, länge, kämpat emot var tomater. För att han trodde att det genererade huvudvärk. Men så dök våra hemmaodlade tomater upp på scen & de är så där goda att man bara dör lite - så jag frågade Paul om han inte ville smaka... Dagens middag...
Titta, titta, tomater med fetaost (som var ytterligare en sak han trodde att han inte gillade) på båda faten! Frågade om han ville att jag skulle "befria" honom från ett par - men nope, för de var de tydligen alldeles för goda för. What do we call that? Victory!
