MsBree

Vi har kört runt halva dagen för att klara av en bunt ärenden, var bland annat tvungna att köra in till Toronto för att lämna av ett par nycklar. Så jag har suttit rakt upp & ner i cirkus 6 timmar & det är bara att inse att det inte längre är optimalt för kroppen. Jäklar vad jag känner mig trött & sliten. Mest styk tar benen, troligtvis för att blodcirkulationen inte är på topp. I vilket fall. För kanske första gången någonsin är Paul & jag ute i sjukt god tid med något - vi har nämligen köpt säng & madrass åt lilla C! IKEA råkade nämligen ha ett sängevent med rabatt på både sängstommar & madrasser, så då kändes det lämpligt att slå till även om det kanske inte finns ett skriande behov av en spjälsäng just i skrivandets stund. Blev en Sundvik & Paul tog mig lite på sängen när han frågade mig vad det betydde (en liten tradition vi har, måste förklara etymologin för alla IKEA prylar som inhandlas). För alltså... sund & vik... Kunde liksom inte för mitt liv komma på vad den egentliga skillnaden var. Kändes lite potato potato & så blir jag trött på mig själv när jag inte kan leverera på rak arm. Herregud, det är ju ändå mitt modersmål! Så, så fort vi kom hem vaggade jag bort till datorn & kollade, så nu vet vi båda att "sund" är ett smalt vattenområde medan "vik" bara är en inbuktning på strandlinjen.

Det fanns en tid här på bloggen då "fredagskakan" var ett stående inslag, ett koncept! Sen blev jag gravid/sjuk & avloppsöversvämningen/flytten tog över mitt liv & fredagskakan... ja den fanns helt enkelt inte på kartan. Vilket jag saknat lite för att jag tycker så mycket om att baka & Paul, ja han har saknat det jättemycket eftersom han tycker så mycket om att äta kakor! Så idag, idag återintroducerar vi fredagskakan genom att gå ut med ett väldigt enkelt litet recept som inte kräver några avancerade ingredienser eller moment - en mjukstart helt enkelt!

Happ, bara 13 veckor kvar innan Baby Cs entré är beräknad! Jag vet att jag närmar mig tredje trimestern med stormsteg, men just nu känns allt faktiskt himla bra. Helt klart ett resultat av att jag inte längre behöver min illamåendemedicin. Ta bara skillnaden mellan nu & de sista veckorna med en tablett varje kväll... då sov jag minst till klockan 10 varje morgon. Var jag tvungen att gå upp innan dess var den dagen i princip helt förstörd. Nu, utan medicinen, är jag tillbaka till mitt vanliga morgonpigga jag. I mean, klockan är kvart över sju på morgonen & jag känner mig allert som en liten ekorre! Då kan ni ju tänka er i vilket zombie-stadie jag befann mig i bara för någon månad sen när jag gick på fyra tabletter om dagen. Herregud. Det kändes lite som om jag var en björn som gått i ide & sen grymt nog väckts mitt i december, mer död än levande liksom. What else... Min vikt står rätt stilla, mellan 5.5 & 6 kilo upp från utgångsvikten, men jag tänker faktiskt inte oroa mig för att jag inte lagt på mig mer. Mitra mätte nämligen magen igår & sa att Baby C ligger precis ovanför medel på kurvan, så lite större än förväntat för vart jag befinner mig rent tidsmässigt. Så länge vi upprätthåller en linjär funktion tänker jag alltså vara nöjd!

Katterna satt som vanligt med vid dagens trädgårdsmiddag & allt var lugnt & stilla. Tills självmordsekorren nummer ett dök upp på scen. Det galna lilla kreaturet bestämde sig nämligen för att gena mellan katterna, som satt cirkus en meter ifrån varandra... Totalt kaos i trädgården & ett par som gick förbi på gatan stannade upp & bara dog av skratt. Det gjorde vi också - det var liksom bara så roligt att se dem jaga i en pyttig synkroniserad flock (här vill jag tillägga att vi var helt säkra på att de inte skulle ta ekorren eftersom den sprang på rätt sida av deras linor). I vilket fall, ekorren flydde tillslut upp i ett träd & vi trodde att ordningen var återställd. Icke. Visade sig nämligen att ekorren i all villervalla tappat sin nöt precis framför katterna & den nöten, det var det tydligen värt att riskera liv & lem för. Så fem minuter senare upprepades hela cirkusen, bara med skillnaden att ekorridioten den här gången sprang på fel sida av linorna - så innan Paul hann rusa över hade Digby hunnit få in en smäll med tassen. Nu klarade sig ju ekorren oskadd, men Digby... Jag tror på riktigt att katten kanske aldrig kommer att komma över all denna spänning. I skrivandets stund har det gått mer än en timme sedan han återbördades till huset & vår lilla kisse, som aldrig tidigare har visat intresse för att vara utomhus, sitter nu vid dörren ut mot trädgården & KLAGAR BITTERT över orättvisan i att han inte får vara ute & jaga. Hur det gick med nöten? Mindre än två minuter efter att vi burit in katterna (till högljudda protester) studsade vår alldeles egna kamikaze-ekorre glatt över gräsmattan & fiskade upp den. Nutty!

Barnmorskebesök igen & hjälp vad jag älskar att gå dit - de är så himla gulliga & trevliga att det bara känns roligt. Visst, är väl alltid lite smånervöst precis innan de hittar hjärtslagen, men överlag är det en helt vansinnigt trevlig timme fylld med allehanda småprat. Idag träffade vi Mitra, som är vår huvudbarnmorska & hon lugnade ner mig ytterligare kring frågan om hur mycket hjälp som behövs när babyn väl är här. Som hon sa "I min kultur (Iran) är det tradition att kvinnan bor hemma hos sin mamma precis innan förlossningen & sen stannar hon där de första 10 dagarna. När jag fick mitt första barn gjorde jag det... det var inte bra, hon bestämde allt. Jag försökte säga att jag ju också hade koll, jag var ju trots allt barnmorska, men då fnös hon bara & sa att vi kunde prata om det när jag fött sex barn. När barn nummer två kom hade vi emigrerat hit, jag säger inte att det bara var på grund av det här... men det var lite lugnare att vara själv om vi säger så". Den typ av ärlighet som jag verkligen uppskattar! Anyway, Mitra tipsade också om att jag ska införa en kiwi om dagen i min diet (för att hjälpa tarmarna på traven) så från & med nu gör fruktstunderna återigen entré i mitt liv. Himla mysigt faktiskt, speciellt i kombination med en alldeles ny härlig tidning om möbelrenovering!

Vårt hus är vad Isolde beskriver som ett "lovely traditional Ontario farm house". Det har hundra år på nacken & ser rätt typiskt ut för hur andra lika gamla hus ser ut. Bara det då att vi inte har en veranda. Den hade en någon gång för länge sen, märkena syns fortfarande på fasaden, men jag antar att någon snål tidigare ägare inte orkade renovera utan istället bestämde sig för att riva. Drömmen tills idag har alltså varit att återuppbygga den, så att vi får det där härliga extra utrymmet för ett par gungstolar. Fast så började jag kika på liknande hus när jag var ute & gick & kände väl mer & mer att det kanske inte var en så bra idé i alla fall. För även om det är grymt pitoreskt & fint så måste det ju bli väldigt mycket mörkare inne i huset...

Idag är tanken att jag ska pallra mig iväg för att testa om jag har graviditetsdiabetes eller inte. Hade väl tänkt att det skulle hända redan igår, men så blev det 39 grader varmt när luftfuktigheten räknades in - så jag pallade ungefär att gå till slutet på gatan. Sen var det bara att vända & gå hem (kliniken ligger cirka 35 min bort). SÅ himla tacksam för att det här är den kallaste sommaren i Ontario sedan 1970, för hjälp vad jag är dålig på att hantera värme just nu! I vilket fall, det här provet - har väl inte känt mig så pepp på det. Jättebra att det går att testa & så, självklart, men alla som jag känner har sagt att vätskan som de ger en att dricka är det äckligaste ever. Så när min kompis Sussie tipsade att det blir bättre med lite citron i kändes det lätt som dagens bästa tips. Vet ju inte om de kommer att vara OK med att jag tillsätter citron här, de kan ju hända att de är petiga & säger nej - men bara att ha ett alternativ för att göra det mer drägligt ger mig hopp. Så nu håller jag tummar & tår för att det inte ska vara något problem!

 

Uppdatering: Det bidde ingen citron, det skulle drickas så som det serverades. Fast jag hade tänkt att det skulle vara mycket värre än vad det var, så fastän det var sockerchock deluxe var det inte kvälvningsvarning på det hela & det är jag tacksam för! Nu blir det till att vänta till på tisdag innan provresultaten kommer tillbaka, så nu får tummarna & tårna hållas för att jag ska få en OK stämpel!

Läser rätt många bloggar & titt som tätt blir någon gravid - vilket jag alltid tycker är helt galet spännande. Fast en sak måste jag erkänna att jag har svårt för, denna noja över bristningar. Det är hemskt & fult & tabu. Helst ska det smörjas med så mycket olja & krämer som det bara finns för att undvika dem & går det att kasta in en bön till någon högre makt om att slippa dem så görs det garanterat. Gång, på gång, på gång - denna avsky för sträckmärken.

 

Själv fick jag bristningar som tonåring när jag var överviktig & helt ärligt var det inte en jättegrej för mig just då. Det som var jobbigt & tog allt mitt fokus var hur utanför jag kände mig, hur jag aldrig kände mig lika fin som alla andra & framförallt - hur jag inte orkade samma saker. Sen tappade jag vikten & blev smal & helt plötsligt blev de där märkena jättejobbiga. Kan väl så här i efterhand känna att jag liksom bara flyttade runt mina nojjor lite - övervikten var borta så då var märkena nästa på listan, för något kroppsligt var jag ju tvungen att klanka ner på! Genom åren har det här nöts bort sakta men säkert. Min kropp fixar liksom lite för mycket saker för att förtjäna kritik. Den kan klättra i berg, ro en båt himla bra, renovera ett hus, dra sig genom hela Fjällräven Classic, springa som en tok för att fånga in Mumin när han tror att han är en vild utekatt & till & med tillverka en ny liten person! Då känns det rent ut sagt enormt petigt & taskigt att fokusera på denna enda lilla detalj, istället för att vara glad & tacksam för att min kropp gör alla de här sakerna möjliga! Än så länge sitter jag bara på mina gamla märken...

Jag måste bara tacka för all pepp jag fått kring det här med att vara själv med pyttig Baby C, det känns så mycket bättre nu! Från alla kloka råd jag fått är det ett par saker som jag verkligen tänker försöka fokusera på:

 

1) Det är ingen idé att måla fan på väggen. Sure, vi kanske får en liten bortbyting till unge som bara skriker non-stop, men vi kan ju lika gärna få en jättebehändig liten baby. Eftersom vi har noll koll är det bara dumt att sitta & stressa redan nu.

2) Det kan vara rätt skönt att bara vara vår egen pyttiga lilla familj i början, ingen mamma-guru som kommer in & bara "Epp, epp, epp - nu gör du fel!".

3) Jag måste vara zen när det kommer till hemmet, det FÅR förfalla lite - baby är viktigast.

 

Den där sista punkten, den känner jag att jag kanske inte kommer att ha så där jättemycket problem med nu. För ett år sen hade det klart varit sjukt jobbigt, men när jag blev så illamående i början av graviditeten fanns det liksom inget alternativ - jag kunde helt enkelt inte städa 30-60 minuter varje dag längre. Sen kom avloppsfloden med begränsad tillgång till vatten. Vilket helt klart gjorde det hela snäppet värre & nu, ja nu lever vi ju mitt i byggkaos & noll förvaring & fans moster. Vi arbetar mot en perfekt fasad, absolut, men under tiden kan vi väl låta en bild tala de där berömda tusen orden!

 

Välkommen till vårt vardagsrum, hemtrevnad på topp!

Som sagt, jag brukar ju vara mindre imponerad av hur saker & ting byggs här i Kanada. Fast än lever hoppet, för när Paul sa att han var lite tveksam till att bryta bort en taklist i vårt temporära sovrum var jag helt orealistiskt optimistisk & bara "Nej men det är inget att oroa sig för!"... 

 

FEL

Pauls vs. Idas intuition: 1-0

Vi fick ett mail från Pauls syster igår, helt i all välmening, där hon bara "Paul, ta pappaledighet för en baby är SÅ mycket jobb". Sen fortsatte hon att beskriva hur jobbigt den första månaden varit för dem - med läkning & amning & skrik genom hela nätterna - & hur de aldrig klarat det om de inte varit TRE personer på jobbet 100% av tiden (hennes frus mamma flög in i tre veckor för att hjälpa till). Alltså... jag fick lite panik. För Pauls jobb har ingen pappaledighet, så enda alternativet där är att ta obetald ledighet & då går saker & ting inte ihop - så enkelt är det bara. Med vår nuvarande familjesituation känns det inte heller aktuellt att min mamma skulle komma hit & farmor har förvisso erbjudit sig, men det känns ju bara så själviskt att be henne flyga hela vägen hit mitt under den tristaste tiden på hela året. Det är ju inte det att jag inte vill att hon ska komma & hälsa på, men det känns viktigt att hon fått se en annan version av Kanada än den hon fick se förra gången - inte bara kyla & mörker! Så för ett litet tag där igårkväll... kände mig väl inte mest pepp på denna jord. Sen kom jag på att Pauls kollega & hans fru precis fått barn, så jag frågade honom hur de klarat av det - massa hjälp eller bara de två? Paul grimaserade lite innan han svarade:

 

"No, they did it themselves - no help at all... He said his wife had been great about it, taking care of both the baby and their home so that he has been able to focus on work to 100%"

 

På ett sätt var det ju ett uppmuntrande svar, det går alltså att vara EN person på baby + hushåll 100% av tiden! Å andra sidan var det ett deppigare scenario än det jag fått serverat precis innan. Hur himla trist att det var så han såg på det hela?! Att han hade en duktig fru som fixade allt detta så att han kunde ånga på som vanligt på jobbet... Paul måste ju jobba, men så fort han pratar om det blir han helt ledsen - för hade han fått göra precis som han velat hade han ju tagit pappaledighet, inte en sekunds tvekan! Nordamerika må tycka att de är i framkant i himla mycket, men när det kommer till att vårda individen är de ta mig tusan ljusår efter. Att sen vissa individer inte ser det som ett problem... nej det är bara ledsamt.

Paul & jag har ju inte pallrat oss till någon föräldrakurs än, men vi tänkte att vi ju alltid kan börja öva så smått här hemma. Bara att rycka åt sig en katt & försöka arbeta upp lite moderskänslor!

Eller så kan det vara så att NÅGON hoppade upp på diskbänken fastän han inte får & sen hoppade över på mitt nymålade nattduksbord (ni vet den där sista strykningen som behövdes... det bidde två extra lager) när han blev påkommen. Suck. Fyra infärgade, ludna, tassar - check! Så för andra gången i Mumins liv blev det oljebad följt av diskmedelstvätt. Vi kan väl säga så här, katten har haft lyckligare stunder i livet... Efter att ha suttit & surat i handduken en halvtimme har han i alla fall börjat tvätta tassarna. All färg är borta, men jag tror att det sitter kvar olja i pälsen för de ser hemskt blöta ut fortfarande & Mammut är inte ett dugg glad. Men kanske att han lär sig nu - så att vi slipper upprepa samma procedur igen!

Ni vet vår groundhog (som vi förövrigt döpt till Doug Murray), idag kom vi närmare varandra än jag tror någon av oss någonsin förväntat sig. Eftersom vårt vardagsrum/matrum fortfarande ser ut som om en tornado gått igenom det äter vi ute i trädgården varje middag som vädret tillåter & katterna får alltid hänga med ut i sina selar. Idag knäppte jag fast Digby i sin, satte fast linan i den tvättlina som löper genom trädgården & liten fluff flög ut i friheten. Under hela middagen satt han sedan borta vid vårt trädgårdsskjul & stirrade stint ner i marken. Så pass att Paul vid ett tillfälle knatade bort för att se vad han pysslade med. Vi har nämligen lärt oss att Digby är väldigt bra på att spana in sånt som händer, han gjorde mig till & med uppmärksam på när Isoldes lägenhet höll på att bli översvämmad, så vi lyssnar på vår lilla lyhörda katt! I vilket fall, Paul kom tillbaka & berättade att han troligtvis spanade på myror så vi åt lugnt vidare. När vi väl var färdiga med middagen försökte vi ta in katterna & medan Mammut var lika foglig som vanligt ville Digby INTE röra på sig. Så tillslut sa Paul "Men kanske att Doug gömmer sig under trärampen, jag lyfter på den!"... Mycket riktigt, Paul lyfter på rampen & ut FLYGER Doug i vild panik & katterna bara typ dog av all action & fick totalt spel - det var med andra ord full circus i vår trädgård för ett par sekunder. Digby liten darrade av spänning i mina armar när vi knatade in efteråt. Nu vet jag inte riktigt vem av oss som är mest pepp på ytterligare ett close encounter, även om jag är ganska säker på att Mr Murray nog varit gladast om vi aldrig mer sets!

Det känns lite som om helgen har ägnats åt 153 olika husprojekt, så allt är ungefär en si så där 75% klart. Helt & hållet baserat på att Paul & jag hela tiden känner att vi kan göra saker & ting lite bättre. En del av mig är helt ärligt skitfrustrerad, jag vill liksom bara säga "Men skit i sista lagret färg, det duger i alla fall!" medan den del som vinner bara "App, app, app... slarvar du så där kan du aldrig med gott samvete sucka över hur dåligt saker & ting är byggda här i Kanada!". Det är lite som Spara & Slösa, fast i renoveringsform - Superpedant & Slarva. En sak har jag i alla fall fått till nästan till 100% - mitt nattduksbord, behöver bara en liten strykning till:

Stor dag idag - Baby C är numera 26 veckor & jag kan samtidigt räkna in 6 månader! Bara 98 dagar kvar - för jo, jag räknar dagarna tills dess att jag återigen är ensam innehavare av min kropp. Längtar tills det inte känns som om det är alldeles för trångt inombords! På den positiva sidan, gissa vem som tagit sig igenom de senaste dagarna nästan helt utan illamåendemedicin?! Japp, undertecknad! Sedan i måndags har jag bara ätit en enda liten tablett & det var i onsdags då jag vet att jag slarvade med maten & inte åt så där regelbundet som jag behöver. Ett par gånger har jag velat lite om jag skulle ta en tablett eller inte, men då har jag satt på mig mina sjösjukearmband & vips så har jag klarat mig. Det är så hemskt skönt att äntligen, äntligen, vara tablettfri! Har ju haft turen att gå igenom livet i princip helt medicinfritt (någon huvudvärkstablett då & då är ungefär allt) så att tvingas äta medicin bara för att jag varit gravid har verkligen inte känts något vidare. Får nog ta & fira med lite fryst mango!

Tog en liten promenad till närmsta järnaffär & på vägen dit korsades min bana av två unga killar & en tjej. Jag gissar väl på att de var en 16-17 år gamla. Det som fångade min uppmärksamhet var att tjejen bar tajts & en väldigt liten crop top, fastän hon var rejält överviktig & hade bristningar över hela magen. Jag ska vara helt ärlig, min första reaktion var bara "Men herregud, klä dig lämpligt människa!". Fast sen började det snurra i huvudet på mig... för jag var ju också så där tjock när jag var i den åldern & jag hade ALDRIG satt på mig något liknande eftersom jag helt enkelt inte vågat. Tjejens outfit var ju verkligen inte något som jag personligen fann smickrande på minsta vis, men jag måste beundra henne för att hon faktiskt hade modet att sätta på sig dessa kläder & trava runt i dem som om hon inte hade minsta bekymmer i världen. Hade jag, i mitt nuvarande tillstånd, tvingats på något liknande & sen dumpats någonstans utanför mitt hem hade jag lidit tusen dödar men hade samma sak hänt när jag var 17 tror jag att jag kolat på riktigt av skam. Jag var så otroligt medveten om att jag inte passade in i normen på den tiden, att samma regler inte gällde för mig som för de smala tjejerna & det där satt i i åratal. Som ett exempel, jag har ägt en enda bikini i hela mitt liv & den köpte jag när jag var 24 & i princip enbart för att min kompis Åsa & hennes mamma peppade mig järnet i en affär i Brasilien. Minns att jag var helt livrädd första dagen i den på stranden, men där & då i solen & bland snälla människor smälte en hel massa osäkerhet bort. Det var en så skön känsla & den här tjejen idag fick mig att tänka tillbaka på allt det där & bara känna hur mycket jag önskar att andra unga, komplexfyllda, tjejer ska mötas av mer acceptans än vad jag kände att jag växte upp med. För mig själv, i nuläget... nej jag kommer nog inte att börja sporta crop tops från & med idag (om det inte är ofrivilligt för att tröjan kryper upp över magen) men jag ska kanske försöka vara lite mindre dömmande i utgångsläget. 

Ajdå... idag kikade jag ut genom köksfönstret & fick se den här lilla filuren:

Paul får ju ingen pappaledighet eftersom de inte tror på konceptet här i Kanada, så fastän han har sparat all semester som går är det bara att inse att det kommer att vara en period då det enbart är en pyttenliten Baby C, jag & katterna i huset. Har ju ingen aning om i vilken form jag kommer att vara i då, jag hoppas så klart på det bästa men sätter förväntningarna lågt & håller tummarna för att det inte ska bli alltför chockartat. I vilket fall, igår kom jag på att det kanske inte är så smart att jobba järnet för att få klart vårt sovrum på andra våningen om det innebär att jag i helt skadeskjuten form måste ta mig upp & ner för trappen varje gång jag behöver äta. Så jag kläckte tanken att vi kanske ska fortsätta bo temporärt i vårt framtida TV-rum på första våningen - åtminstone tills dess att jag känner mig mer stadig på fötterna. Paul nappade direkt på förslaget & vi körde ut till Home Depot & kittade på oss en burk Martha Stewart färg & idag började alltså pimpet av sovrummet/TV-rummet. Paul jobbade hemma & satt i vardagsrummet & arbetade medan jag målade, allt kändes prima & det var så skönt att få täcka över den gamla fula färgen! Fast så skulle jag gå ut ur rummet & passerade den vägg jag målat först & lyckades spana in en liiiten, liiiiten, bubbla på väggen. Nu är det så här med mig, jag har någon form av pet-tvång. Jag kan bara inte låta bli att pillra på lösa hudbitar, klämma pormaskar & peta bort sånt som är "fel". Så den här bubblan... jag visste ju att jag borde låta bli, vända bort huvudet & bara låtsas som om den inte satt där den satt men det GICK INTE. Så jag petade & petade lite till & rev bort en liten flik & sen kom paniken... När jag väl ropade "Eh... honey, can we brainstorm a little?!" såg min nymålade vägg mer ut som "övergivet hus i Tjernobyl".

Det är nog tur att vi har vårt hus nu & att vi sitter på det för X antal år framöver, i annat fall är jag rädd för att jag tjatat mig till ett tiny house. Vet inte riktigt om det här är något folk pratar om i Sverige, men här är det ett rätt stort fenomen. Tanken är helt enkelt att bo väldigt litet & smart, verkligen utnyttja varje kvadratmeter till max. Vissa tiny houses är permanenta, medan andra går att köra runt med. Det går att ha tiny houses som är superlyxiga eller hemmabyggda varianter som kostat typ 40.000kr att spika ihop. Jag måste erkänna att det här blivit en helt ny passion för mig - varje gång jag lägger ner målarpenseln & tar mig en liten paus bara måste jag titta på nya smarta hus. Jag tror att det är att allt är så genomtänkt som tilltalar mig, det slösas eller slarvas inte här - allt är noga utvalt & byggt & det finns inget rum för onödigt SKRÄP. Sen älskar jag att det går att stöta på hus som byggts av helt oväntade material, sånt som annars kanske förpassats som skrot när de slutat användas. Som sagt, hade det inte varit för att vi har vårt hus nu kan jag verkligen se hur jag bara "Men Paul, tänk så billigt & bra - vi behöver bara lite land & så kan vi leva helt fria!" För ju äldre jag blir desto starkare känner jag att saker bara tynger ner en. Jag tror aldrig att jag har känt mig så fri som jag gjorde mina första år här i Kanada, då jag bara hade ett litet rum & var nöjdast i världen med det upplägget. Det var så skönt att veta att jag bara kunde packa allt viktigt i två väskor & vips vara någon helt annanstans. Kan verkligen sakna den känslan nu & önskar lite smått att Paul en dag vaknat upp med pyttelite minnesförlust, bara så där så att han inte kommer ihåg alla hans miljoner lådor med pryttel som står på lager just nu!

Vi fick dessvärre dåliga nyheter igår, en äldre närstående till Paul har plötsligt blivit hemskt mycket skröpligare. Nu har ju personen ifråga varit dålig i flera år, så det kommer inte direkt som en chock, men det är ändå så ledsamt när det blir uppenbart hur någon som alltid varit där kanske inte kommer att vara det så värst länge till. När någon är så gammal & mår så dåligt är det ju också svårt att tackla situationen. Samtidigt som hela ens väsen hoppas på att allt ska bli bra är det ju bara att inse att i vissa fall så går det inte att bli bättre - personen i fråga kanske inte dör, men ett fortsatt lidande är kanske inte heller vad den önskat sig... Nej, usch, sånt här är svårt. Det jag vet med säkerhet, det är att Paul är ledsen & då är det mitt jobb att försöka pigga upp. Det är ju det som är det fina med att vara två, att vi turas om att peppa varandra när någon är nere. Pauls GO TO när det kommer till mig är utan tvekan blommor, de lyser upp & gör mig glad även i de dystraste av stunder. Själv travar jag ut till köket så fort Paul inte känner sig på topp, för att jag vet att något jag bakat alltid värmer - både hjärta & mage. Idag blev det äppelpaj som kommer att levereras med en massa kramar & luddiga små katter i släptåg när han kommer hem.

Jag har väl aldrig varit den mest lipiga personen, djur som dör sure, men inte ledsamma nyheter, filmsorgligt eller "Nu ska vi sluta skolan & aldrig mer ses". Men NU, sista veckan eller så har jag helt plötsligt blivit jättelättrörd & jag kan ju liksom bara anta att det här är något graviditetsrelaterat. Det började för någon dag sen, Paul & jag var ute i bilen & han sprang ut lite tvärt för att hämta något i en affär & jag satt kvar & läste nyheter på mobilen. Öppnade en artikel om IS & kastades rakt in i en historia om hur alla män & pojkar i en liten by skjutits ihjäl - utom två som lyckats överleva. Överleva, men med alla kvinnor & barn bortförda & bröder & pappor döda. Vanligtvis hade jag blivit upprörd, men mest arg, nu... Paul kom ut till bilen precis när jag läst klart & där satt jag & bara storgrät. Sen dess har det rullat på. Gråter över en historia om en kvinna som överlevt cancer & fått ett litet ett mirakelbarn nästan ur tomma intet. För att det är så fint att hon inte bara överlevde bröstcancern utan även vann en helt oväntad seger. Gråter över en historia som Paul berättar för mig & allra mest över lilla Bens teckningar av sin familj. För att jag kan sätta mig in i paniken de kände när allt det här hände & för hur fint de tagit sig igenom det hela.

 

Nu är det väl inte så jättekonstigt att bli påverkad av de här historierna, på olika sätt är de ju alla väldigt starka - liv & död påverkar, så är det ju bara. Men så i förrgår, vad jag ser som det totala lipgenomsläppet - vi är ute & åker i bilen & en häst börjar springa längsmed staketet på sin hage & jag bara "Buhuhu... It is SO pretty!" & någonstans här kapitulerade jag väl & kände att det VERKLIGEN kommer att bli en omställning att bli mamma - klart att jag förväntar mig en känsla av "före" & "efter", men tidigare hade jag helt enkelt inte räknat med att det skulle involvera min rördhetsgrad. Well, it seems like it does. 

När vi hjälpte till på Ronald McDonald House i början på sommaren sa en av Pauls kollegor något i den här stilen till mig "Njut nu av att kunna äta vad du vill med gott samvete, det var det enda som jag gillade med att vara gravid!". Um... jag känner ju kanske att jag failar... För jag har lite en känsla av att hon kanske inte direkt menade att jag skulle gå bananas på brysselkål.

Nu så, idag blev det IKEA igen & den här gången kom vi ut med allt vi behövde för att få ihop en PAX-garderob till hallen. Känns nämligen som en väldigt viktig investering - blir typ knäpp på hallar där det ser ut som om en jackaffär har exploderat. Vill kunna knöla in allt i en garderob & bara stänga dörren om allt bylsigt. I förra huset fanns en inbyggd garderob & det var ju bara lite smått fantastiskt, men PAXen får räcka för stunden (vi har planer på att få till en inbyggd någon gång längre fram). Sen hängde vi lite på Home Depot eftersom vi aldrig verkar få nog av stället. Den här gången har vi köpt på oss jättestora paneler som vi ska försöka få upp i taket i hallen... Jag är väl lite osäker på hur det kommer att gå, men håller god min eftersom Paul är ännu osäkrare. Bättre om åtminstone en låtsas som om det kommer att vara piece of cake!

Dagen började hemskt bra - med frukost i sängen & sen lite allmän stoj. Det här med att försöka bädda är nämligen något som Digby alltid tar som ett tecken på att människorna vill leka "hitta liten kisse". Han blir liksom så till sig att det inte går att bara köra på med vår agenda heller, det måste lekas åtminstone någon minut eller helst 20.

Tanken var att vi skulle puttra på här hemma i huset idag, med ett kort besök på närmsta IKEA, men så kom Paul hem & bara "Duuu... The X har utökat sin sektion med lantdjur & jag undrar om vi kanske inte skulle kunna åka in till stan i alla fall?". The X är en jättestor mässa som hålls varje år här på sensommaren & eftersom Paul hängde där jämt som liten ligger den honom varmt om nostalgihjärtat - så jag sa ja. Lite också för att någon kanske vill spana jättemycket på hönsen (för Guelph tillåter trädgårdshöns!)... Fast en vända in till Toronto bara för att titta på lite getter & höns känns ju så där onödig, så nu har vi planerat in en massa andra saker också - varav vagnspan är en av sakerna på agendan. So, nu alla bloggläsare som har erfarenhet av barnvagnar hade det varit super med feedback av alla de slag! Vad är "måsten" & vad är sånt vi ska undvika? Hjul, märken, kopphållare, sufletter... allt ni kan komma på som ni gillat eller ogillat med era vagnar hade varit jättebra information!

 

Ni vet mitt pågående bankproblem - farmor marscherade ner till banken i Älvsbyn & fick tag på någon som inte var på semester & efter lite mail fram & tillbaka fick jag en kontaktperson där. Stort framsteg med tanke på att min kontaktperson i Lycksele är borta till september! Efter att ha samlat fakta kring som vad som möjligtvis kunde ha gått snett ringde jag henne idag & kan ni tänka er - hon var på semester! Alltså... jag kunde bara skratta åt det hela! Den snälla killen som jag pratade med lovade i alla fall att se över frågan & nu fick jag precis ett mail från honom. Tydligen sitter min kontakt på all information i ärendet så det är bäst om jag pratar direkt med henne på måndag då hon är tillbaka. Uppdaterar Paul på situationen via Skype:

 

Paul - But... you mean that she hasn't kept a record of her investigations that her manager can track down if she's not there?

Moi - Japp!

Paul -  So if she were to have an accident and be unavailable for a longer period of time, would "her" customers suddenty lose their ability to bank?

Moi - I presume so, but honey - let's not be negative now! I know that you always think about the bus factor in your job, but this is Älvsbyn - busses are few and far in between!

Paul - Okay... now you scare me, you got up before 6 am this morning to deal with this and you still manage to be so positive... are you feeling all right?

Moi - Totally! It smells a little like burnt feathers in the house but apart from that I'm absolutely honkey dorey and AWESOME!

 

Nej men på allvar, jag tror att Handelsbankenfrågan numera har avancerat upp till samma nivå som husrenoveringen. Det tar sån tid & det är så oförutsägbart att det liksom inte är någon idé att stressa upp mig. För hade jag låtit det ske hade jag nog stressat igång förlossningen redan i förrgår. Nej, bättre att bara flyta med istället & inte låta mig påverkas negativt! Hakuna matata.

25 veckor idag, 15 kvar alltså - shit vart tar tiden vägen?! Blev först lite stirrig när jag insåg hur tajt vi ligger till rent tidsmässigt, men sen... sen slog jul-längtet till bara så där från tomma intet! Hör ju inte till vanligheterna annars så här i augusti, men nu plötsligt blev jag helt varmhjärtad & tårögd över tanken på glögg, adventsljusstakar & julmusik. Heltokigt egentligen, men jag gissar lite på att det är mitt undermedvetna som vill vara där eftersom det är efter förlossningen & förhoppningsvis även i ett skede då huset är lite mindre kaosartat. Skratt, får väl släpa med en CD med svensk julmusik till BB när det väl är dags - för att riktigt sätta stämningen! Dessutom, väljer jag en riktigt dålig version kanske det hela går lite snabbare! Orkar liksom bara höra Carolas kristna julsånger med vibrato så många gånger...

 

Annars då - ligger på en 5.5 kilos viktökning, så det är samma som förra veckan (Pauls reaktion imorse - MER OST!), kroppen känns helt OK, fortfarande supertörstig bara så där ur tomma intet & de konstiga/hemska drömmarna har speedat upp ytterligare. Som igår natt, drömde att jag var hemma hos farmor med hela min familj & jag bara visste att min bror dragit hem någon form av virus från Sydafrika - ett virus som gjorde så att jag skulle somna & hamna i helvetet (jo men här drogs det på ordentligt!). En efter en somnade alla i min familj & min panik bara växte, för jag kände ju hur sömnig jag var - så jag nöp mig själv, försökte hålla mig vaken allt vad jag orkade & tillslut bara skrek jag VAKNA! Vaknade på riktigt... & så låg jag där & stirrade ut i mörkret & var livrädd. För det var en sån där dröm som jag visste skulle komma tillbaka om jag somnade om - det eller så var det helvetet som väntade. Ingetdera alternativ kändes direkt lockande, så det var en liten pers att somna om... men jag klarade mig ju i alla fall från den eviga elden den här gången så det är väl bara att vara tacksam!

Så - steg nummer ett avklarat, allt har fått sig en första strykning & det känns redan mycket bättre. Kan nog i & för sig ha att göra med att jag har dåligt tålamod. Kvicka förändringar som går att få igenom på en eftermiddag tilltalar mig alltså något enormt!

I förra huset köpte vi en färg för varje sovrum plus ytterligare en till hallen. Sen målade vi, fick massa över & bar ner allt till källaren "for future use" & där stod burkarna kvar orörda när vi flyttade ut fem år senare. Inte igen, här ska det målas tills det är helslut i varje burk innan vi köper nytt! Så idag har jag flyttat hallfärgen in i "trapphuset". Det här var den orörda paletten lite tidigare idag:

Nu blir det hemskt mycket "hemmafix" för stunden, men det är typ det enda jag gör under dagarna. Leker Äntligen Hemma & tänker på hur härligt det ska bli när jag kan gå in i "Ernst-stadiet", dvs när det blir mer finlir med textilier, gamla möbler & ljussättning. I nuläget har jag dessutom utvecklat ett, för mig väldigt oväntat, crush. Föremålet för alla ömma känslor stavas acrylic. Det är lite som flytande silikon - fast vitt (här blir jag nästan tårögd), vattenlösligt (så det går att torka bort spill med blött hushållspapper) & så går det att måla över. Det blir nästan inte bättre än så! I fall att någon nu sitter & kliar sig i hårbotten & bara "Men... vad har du det till?" - tillåt mig demonstrera.

 

FÖRE - fult glapp mellan brädorna som ramar in ytterdörren

Vårt kök är fortfarande i uppbyggnad, men nu börjar det närma sig slutet. Anledningen till att det tagit så infernaliskt lång tid är helt enkel den att Paul & jag snöade in på att få till "de perfekta" golvlisterna. Vi började liksom lite lätt, köpte en typ av golvlist & spikade fast - men så såg det lite ofärdigt ut tyckte vi, så vi kompleterade med ytterligare en typ av list. Eftersom allt också måste målas minst tre vändor om så har det ju tagit sin lilla tid om vi säger så. Speciellt som varje bit måste sågas i perfekta vinklar & Paul inte alltid mäter så där jätteexaktinnan han sätter sågen i golvlisten... En liten del av mig bara skakar på huvudet åt det hela... golvlister liksom, medan en större del bara står & glor på dem i extas & låter så där som svenska familjer låter när de fått till den perfekta grillbiten "Men ojojoj vad fint det här blev, du det här har vi gjort bra! Jättebra, oj så fint - nu känner jag mig väldigt nöjd!"

Vi kör ett lite lättare inlägg efter allt det andra & vad passar då bättre än "Paul & svenskan"! Efter middagen idag åkte vi iväg för vår dagliga tur till Home Depot, den här gången med färg på schemat. Lagom tills vi handlat klart hade det börjat regna & medan vi rullade hemåt tilltog det mer & mer. Någon kvarter från vårt hus passerade vi en stackars cyklist som trampade på i vätan. Det går en nanosekund...

 

Paul - Oh wow! Bicycle is such a horrible word in Swedish!

Moi - What... cykel? Why would that be awful?

Paul - But it means a frozen poop on a stick! Bajssicle!

Moi - That's one for the blog... really, no... How did you even come up with that?

Paul - Because I was thinking "Wow, what a shitty night to be out in with your bike" and then I thought about how it's pronounced and well - bajssicle!

 

Så nu har alltså den mentala bilden gjort entré i våra liv... det här med att lära Baby C svenska kommer nog att bli lite mer av en utmaning än vad jag tänkt mig från början. Pauls fantasi är liksom lite för livlig för att vara direkt hjälpsam när det kommer till att ta svenskalektioner på allvar!

Dagens andra insikt - fick ett mail från min fina vän Åsa som gav lite tips & råd så där allmänt om vad vi kanske ska tänka på när Baby C kommer. Hon sa hemskt kloka saker överlag, men en sak hittade verkligen hem - att vi inte ska planera att få så mycket gjort när Baby C kommer. Det här från en person som är relativt nybliven mamma själv & dessutom makan i ett par som jag räknar som väldigt kapabelt.

 

Åsas rader blev helt enkelt en liten väckarklocka. För jag vet ju hur tidsoptimistiska Paul & jag alltid är. En helt fantastisk egenskap i många fall, det finns liksom INGA begränsningar för vad som kan göras - vi dyker in i projekt med hull & hår utan någon oro för när vi ska få det färdigt.

 

 

Det är väl inte så att jag tänkt att hemrenoverandet ska eskalera till ofantliga nivåer veckorna efter att lilla C dykt upp, men jag kan ju inte påstå att jag direkt stressat upp mig över takten saker & ting avancerar med här i huset. Sista veckan har det dessutom gått enormt långsamt helt enkelt för att jag gjort väldigt lite. Åsas mail fick mig att fundera på varför saker & ting trappat ner & jag insåg att jag helt enkelt tyckt synd om mig själv ungefär sen vår bröllpsdag. Jag har helt enkelt tillåtit mig själv att sitta i sängen (det där låter ju så mycket värre än vad det är, vi har inget annat att sitta på än pinnstolar - så sängen blir liksom knutpunkten i huset istället för den mer traditionella soffan) & ältat gammalt elände. Bröllopsdagen rörde väl helt enkelt upp en massa känslor & så lät jag mig svepas med på en ström av självömk. Vilket ju är så himla dumt, vilket otroligt slöseri med tid & så oansvarigt! Jag må ha slutat mitt jobb på UofT, men det innebär ju inte för den skull att jag kan sitta på ändan hela dagarna medan Paul jobbar & sliter inne i stan. Mitt jobb nu är att se till att vi har ett fungerande hus tills att Baby C anländer. Punkt! Vill jag ligga & tycka synd om mig själv för att jag inte längre har en fungerande relation med min familj får jag väl helt enkelt schemalägga det till november/december, inte NU när jag jobbar mot klockan! Dessutom, cry me a river - det finns hur många personer som helst med havererade familjerelationer som klarar av att prestera på full volym, så då finns det noll & ingen anledning att jag ska låta just den här biten hindra vårt hem från att gå från förvaringsplats till just ett hem! Jag blev faktiskt bara så himla arg på mig själv när alla bitar föll på plats att jävlar anammat tog över totalt. Så först kånkade jag ut allt pryttel från hallen, städade den & målade alla väggar + dörrkarmen. Sen kånkade jag in lite väl valda prylar igen, fastän det krävs minst ett lager till färg innan allt är klart, bara för att Paul skall kunna komma hem till ett hus där hallen inte ser ut som om en horder bott där i femtio år. 

Innan jag delar med mig av insikt nummer två så måste jag bara säga tack till alla er som tagit sig tid att lämna en kommentar/skicka ett mail! Det känns så väldigt mycket bättre nu!

 

1) Jag har väl dels fått upp ögonen för att pojkar inte per automatik innebär bekymmer - visst, de är annorlunda än tjejer, men hur de blir som individer hänger också rätt mycket på Paul & mig. Jag tror att jag helt enkelt haft en så negativ synvinkel på små pojkar/tonårskillar att jag inte tillåtit mig att vara objektiv. Pratat på om uppfostran & så med Paul, men mer från ett generellt perspektiv & sen föreställt mig med en liten pojke & bara känt DEN STORA UPPGIVENHETEN

2) Alekas kommentar fick mig att inse att min uppväxt färgat mitt omdömme rätt rejält. Pojkar har kommit undan med sånt som jag liksom inte ens förstått hur någon kan komma på i första läget - så kombinationen oförståelse med "Men jävlar också, varför får han inte veta hut någon enda gång?!" har väl inte varit optimal för att fostra en pojklängtan precis...

3) På punkten "snorig, fotbollsälskande, huliganbrölande varelse med taskig koll på vad som är FÖR MYCKET Axe"... fick ett mail som påpekade att det ju finns män i mitt liv som är helt underbara. Vilket ju är helt sant, får vi en son behöver det ju inte bli en stereotyp skräckbild av vad en man kan vara. Det kan ju mycket väl bli en person som till exempel min farfar - som inte var ett dugg snorig, förvisso älskade sport men som alltid luktade jord & skog & vind. En person som inte huliganbrölade för fem öre, utan som kunde gå tystare än någon annan jag någonsin träffat, som satt & bröt & smörade knäckebröd i pyttesmå "hästmackor" åt mig när jag var liten & som ritade de finaste grisarna ever (men inget annat, grisar var hans grej).

 

Kort & gott - tack för alla fina historier om små kramgoa killar, killar som vågar klänning på dagis, killar som har empati & älskar katter. Det var precis det jag behövde för att komma över de små Starbuckstrollen! Ni är bäst & med er hjälp & pepp i ryggen känns hela den här gravidets-/hjälp vi ska få barn prylen faktiskt förvånansvärt tryggt!

Tänkte att jag skulle dela med mig av två små hemlisar/insikter idag. Vi börjar med en & så tar vi den andra senare idag.

 

Oki, så här har det legat till ända sen jag var väldigt liten - jag har alltid tänkt att OM jag blir förälder någon dag, då önskar jag mig en dotter. Det här är välförankrat i besvikelsen jag kände som sexåring när min lillebror dök upp på scen, istället för den Elisabeth som jag gått runt & väntat på. Genom åren odlade jag väl någonslags... men inte hat mot småpojkar, men jag tror att jag noterade alla små "fel" extra noga - helt enkelt för att "en sån vill jag då absolut inte ha, då är jag hellre utan barn". Sen träffade jag Paul & vi började prata barn & det visade sig att han gick runt & närde en dröm om en liten tjej han med. Så istället för att plana ut pushades önskan om en dotter på ytterligare, det var ju något vi båda ville! När det blev läge att försöka få till sagda lilla tjej hade jag med andra ord läst på - när det var mest sannolikt att det skulle bli en tjej & när det var läge att lägga ner projektet om vi inte skulle riskera en snorig, fotbollsälskande, huliganbrölande varelse med taskig koll på vad som är FÖR MYCKET Axe. I samma veva enades vi om att inte försöka få till en baby med en november, december, januari eller februari-födelsedag - för att det ju är så trista månader. Nej mycket bättre med glad liten majtös!

 

Um... fast så var det ju det här med att barn liksom inte blir till för att två vuxna bestämt sig för att "Det passar oss nu tack!". Utan månaderna rullade på & med det falerade planerna rejält, det där som verkat så viktigt innan blev helt plötsligt hemskt oviktigt i relation till att få bli förälder över huvud taget. Vi insåg väl rätt bryskt att vi tagit saker & ting hemskt för givet. Så när jag väl blev gravid kändes det helt ärligt oviktigt att det blir en novemberbaby & rätt oviktigt om det blir en tjej eller kille... men lite ligger den där gamla önskan fortfarande & skaver, det hade jag ljugit om jag påstått annat. Har därför försökt att träna mig, tittat på små pojkar & bara "MEN DE ÄR SÖTA IDA, GOD DAMN IT!" Under över alla under, det har faktiskt fungerat rätt bra - jag känner att jag har smält en smula för var gång jag sett en liten kille & det har känts väldigt skönt. Tills igår. Vi knatade in på Starbucks & där stod en pappa med sina två söner & de var bara helt vidriga. De boxade på alla kaffepaketen i displayerna, de fingrade på allt som stod runt i kring dem, de kletade med händerna över hela montern med kakor, puffade på varandra, levde om & petade näsan så där att halva handen försvann. När en av dem skrek "Dad, where is mom" & pappans svar blev att hon gått ut från affären tänkte jag "Ja, för att gasa ihjäl sig/fly till Singapore". Vi gick ut därifrån med våra frapps i total tystnad, satte oss i bilen, tittade på varandra & den där önskan om en dotter - åh vad den BRANN i våra blickar. Det behövdes inga ord. Så... ni som läser den här bloggen & som sitter på en son eller två - nu hade det varit hemskt bra med lite kloka ord om varför pojkar är helt fantastiska. Varför de är något att glädjas över, inte försöka glömma kvar på BB... för det är lite där jag fortfarande befinner mig idag!

En annan sak som jag gillar med Kanada - Farmers Markets*! Det kanske kan hända att den här typen av marknader även finns i södra Sverige, men för mig var det en ytterst trevlig nyhet när jag flyttade hit. En farmers market är helt enkelt en marknad där en massa lokala bönder enats om en dag & en plats där de säljer sina råvaror. Små marknader sätts i regel upp på en parkeringsplats, medan de större ofta sitter på en extrabyggnad där det säljs närproducerat kött, ost & honung. Här i Guelph, som är känt för sitt lantbruksuniversitet, har de en superfin farmers market varje lördag med massa organiska alternativ. Vi snurrade runt där igår & kom hem med en hel kasse tomater för typ 30 kronor, organiska blåbär & alldeles superfärska majskolvar som jag kunde skala själv. Dessutom köpte vi en bit getost från en skäggig farbror som även försåg oss ett vykort föreställande ett gäng glada getter & med vägbeskrivningen till hans bondgård på baksidan - så nu bara måste vi köra road trip ut dit någon dag & kitta på oss lite mer! Älskar att kunna handla mat på det här sättet: för att det smakar så mycket mer, för att det känns fint att gynna alla småproducenter & så har maten inte fraktats land & rike runt för att hamna på min tallrik.

 

* Har funderat på vad Farmers Markets kan tänkas heta på svenska, men kan bara komma på "Bondemarknad"... Vilket ju låter, tja - väldigt bonnigt & svårsmält. Känner att ett sånt bra konceptet förtjänar ett bättre namn, så om någon har ett mer passande förslag så mottages det tacksamt! I annat fall får jag väl fortsätta med svengelskan. 

Åh vad jag älskar att det är lagligt att fixa med el själv här i Kanada! Så länge det inte dras ledningar helt hejvilt & utan ordning är försäkringsbolagen helt OK med "hemjobb". Det här gör att det är så grymt enkelt att fixa till fula uttag i huset utan att behöva ringa in en elektriker. Själva utrustningen kostar väl en så där 20 kronor eller något & sen är det bara att se till att all el är avslagen & vips går vi från FULT (& brunt)...

Jag klockar ju in på en ny vecka varje fredag. Vilket innebär att det plingar till i min inkorg & så får jag en liten beskrivning av läget - för baby, för mig & lite så där allmänt vad som gäller. Eftersom Paul i regel åkt till jobbet lagom tills jag vaknar ur min morgonkoma sparar jag alla dessa mail till lördagsmorgonen, då vi kör högläsning i sängen. Idag levererade nyhetsbrevet för vecka 24 en helt fantastisk liten godbit! Enligt the internets är det nu läge att sätta ihop en lista över allt som måste göras i huset & SEN är det upp till MAKEN att se till att sagda lista blir omsatt i praktiken. Så hemskt lägligt! Jag började med att sätta Paul på att såga golvlisterna till köket:

Fick precis ett mail från immigrationsverket här i Kanada - min ansökan om permanent uppehållstillstånd är registrerad & jag har ett ansökningsnummer! Det här ändrar inte så där jättemycket i sig, det tar dem ändå närmare 2 år att arbeta sig igenom min ansökan. Vilket innebär att jag kan börja hoppas på besked någon gång i februari 2016. Det i sig är ju så där långt borta att jag blir lite yr i huvudet, så jag väljer att inte fokusera allt för mycket på det - istället är jag jätteglad för att åtminstone något har hänt i frågan! Känns så skönt att veta att ansökan i alla fall är inne i systemet & dessutom mailade de händigt nog ut information om hur det går till i fall jag behöver adressändra. Vilket jag ju av en händelse behövde göra & dessutom oroat mig över - hade ju varit lite jobbigt om alla jätteviktiga immigrationspapper av misstag hamnat i händerna på våra föredetta hyresvärdar. Har liksom lite en känsla av att det anordnats trädgårsbål i så fall. Så att jag fick sitta i telefonkö i 30 minuter kändes som piece of cake i frågan. Även om en liiiten del av mig önskat att Kanada arbetat igenom sina ansökningar med samma frenesi som immigrationsverket i Sverige - en av mina svenska vänner här fick igenom sin kanadensiska man på en månad! Det kallar jag service!

Idag når vi en milstolpe - Baby C är numera 24 veckor gammal & kan rent teoretiskt sett överleva i fall att förlossningen skulle sätta igång nu. Vi hoppas väl på att kotten stannat inne lite längre än så, men det är lite smågalet att tänka sig att något så litet faktiskt hade kunnat överleva. 600 gram är ju liksom inte så mycket att hänga i julgranen! Jag har firat genom att klippa gräsmattan i smyg. Är helt säker på att Paul kommer att förfasa sig över denna aktivitet när han väl kommer hem, men fint blev det! Annars då - tja, känner väl att jag just nu är inne i en graviditetsfas där jag är relativt funktionsduglig, vilket är himla skönt med tanke på hur jag mådde tidigare. Det jobbigaste för stunden är nog att jag blir akut törstig titt som tätt. Har aldrig varit den typen av person som "dör om jag inte får något att dricka NU", men på sista tiden har jag fått närmast törstpanikattacker. Helt ny erfarenhet & något som jag hoppas går över när det här är över!

Idag känns det verkligen som om jag vaknat upp på fel sida av sängen. Först sov jag jättedåligt (vaknade mitt i natten av vad jag tror var en liten jordbävning & hade svårt att somna om efter det) - så jag försov mig & missade att ringa till banken nu på morgonen. Sen inträffade den ena irriterande småsaken efter den andra, ni vet så där lagom mycket för att det liksom ska börja krypa lite under skinnet. Lagom tills att irritationen blossade som en liten arg eld fick jag ett sent födelsedagsgrattis skickat till mig - som önskade mig ett lika fantastiskt nytt år som föregående år. Alltså... det år som gått mellan min 30e & 31a födelsedag har varit det jobbigaste i hela mitt liv & även om personen som skickade mailet inte vet alla detaljer så kan det liksom inte ha undgått människan att Paul & jag verkligen inte har glidit runt i någon idealtillvaro direkt. Jag blev ärligt talat så där irriterad att jag mest kände för att sparka hål i en vägg - vilket är oroligt okonstruktivt med tanke på att vi ju äger huset.. Suck. Nej idag är en sån dag då jag känner mig GRINIG & mest vill gå runt bärandes varenda knapp som Paul tryckte upp åt mig som födelsedagspresent:

Det ska väl vara en första gång för allt & nu ikväll var det definitivt första gången som Paul körde ut mig från köket! Jag målade dörrlister helt fridfullt när ordern kom om att evakuera eftersom det var dags för operation "Ta bort golvlim". Eftersom det här är något som måste göras innan vi kan få in vårt golv igen pallrade jag mig ut utan att argumentera, jag vill liksom gärna att det här händer så fort det bara är möjligt. Själva processen råkar vara ungefär så giftig som det bara går utan att vi behöver flytta ut, så för en gångs skull var det här något som vi var ense om kring renoveringen & graviditeten - inte en bra Ida syssla i nuläget. Så jag har hållit mig borta, men fått lite fotodokumentation av processen under arbetets gång. Verkar inte vara ett dugg kul att pyssla med, Paul har ställt upp världens korsdrag, men det fungerar ju onekligen!

Jag har försökt locka med trädgården, men tydligen har Mammut en enda sak på sin födelsedagsönskelista just nu - sova sked med lillebror.

Här i Casa Chvostek fortsätter faktiskt firandet även idag, lilla farbror Mammut fyller nämligen hela 5 år! Fast den där 5an pratar vi tyst om, Paul blir nämligen helt deppig när han tänker på att vår första håriga lilla baby fyller ett halvt decennium.

Guelph är ju inte så där jättestort, bara lite över 100.000 innevånare, så när det kommer till bioval är vi lite mer begränsade än vad vi var i Toronto där det gick att se saker typ hur länge som helst. Således kunde vi inte se den film jag egentligen ville se, The Fault in our Stars, utan landade istället framför Herkules. Herre min je så dåligt... fast på det där sättet att det ändå blir rätt underhållande! Inget jag behöver se igen, direkt skulle rekommendera eller håller som Oscarsfavorit - men väldigt effektivt när det kommer till att förse hjärnan med nya visuella intryck! Paul slår till med 6.9 grönmålade barbarer medan jag håller mig till 6.2. Största behållningen för mig (förutom den suicidala siaren) var faktiskt att se svenska Rebecka Ferguson i en av huvudrollerna. Har inte sett henne i något annat än en såpopera som jag tror TV3 eller TV4 producerade någon gång tidigt 2000-tal, Oceans Ave om jag minns rätt. Hela den såpan var så dålig att tårna liksom krullade sig i vämjelse, det var så där dåligt att Glamour & Sunset Beach sken som geniala supernovor i jämnförelse. Minns inte att Rebecka direkt stack ut från hela fiaskot - hon var väl ungefär lika dålig som allt annat. Så det var hemskt trevligt att se henne i en roll där det inte kändes som om hon var en styltig barnskådesspelare som precis lyckats memorera manus sekunden innan "And, action". Sen är det alltid med någonslags konstig nationel stolthet som jag ser svenska skådespelare på vita duken - oavsett hur liten deras insats är måste jag bara väsa till Paul i mörkret "She's from Sweden!". Vilket alltid resulterar i samma svar "Another Skarsgaard?"... & då är det liksom ännu lite härligare att kunna väsa ett "No" tillbaka - som om Sverige i det ögonblicket växer lite på något underligt sätt!

Jag vet att pengar är ett ämne att undvika, men nu måste jag dela med mig av min frustration med Handelsbanken. Sedan i MAJ har jag försökt föra över pengar från mitt svenska konto till mitt konto här i Kanada, ni vet... för att betala för den här tegelkuben som numera är vår. Har det gått? Nope, det har inte gått ett enda skit. Jag har tillbringat mer tid än vad jag vill tänka på i telefon - väntandes eller konverserandes med bankpersonal som har ungefär lika mycket koll som jag. Tillslut fick jag tag på en kille på lokalkontoret i Lycksele som visste vart skåpet skulle stå - ojojoj så lätt det var med utlandsbetalningar! Han förklarade precis hur jag skulle göra medan jag satt framför mitt internetkonto & så skickade jag över en första "testbetalning". Inte för att det var nödvändigt enligt honom, nejdå - det var bara att köra för det här var raka enkla puckar! Um... eller inte, pengarna valsade runt i limbo innan de slutligen kom tillbaka till mitt konto - lagom tills dess att hela kontoret tog semester. "Min" banktjänsteman är borta till den 28 augusti & ingen annan verkar jobba heller, för telefonen ringer tills Skype kopplar ner. Minst sagt en källa till frustration, som kulminerade idag när jag fick ett mail från mamma som bara "Grattis på födelsedagen, by the way, du har fått en faktura från Handelsbanken på 600 kronor för en utlandsbetalning som inte gick igenom & som orsakade dem extrajobb". I fall att någon på Handelsbanken har satt upp en funktion för sök på ert varumärke - tack för er fantastiskt fina anti-födelsedagspresent! Er kundservice i sig själv känns som en utmärkt anledning till att emigrera från Sverige för gott!

 

Needless to say, Handelsbanken stod inte för dagens bästa stund... någon kanske inte blev helt jätteglad om vi uttrycker det lite milt. Droppen som fick bägaren att rinna över & allt det där. Paul insåg väl att det gällde att handla snabbt, för innan jag hann arbeta upp mig alldeles hade jag blivit utföst till bilen & ivägskjutsad till offentlig plats - närmare bestämt till Buon Gusto, min favoritrestaurang här i Guelph. En hink vin hade nog krävts för att få mig att helt släppa mitt brinnande bankhat, men inlagda små tomater räckte rätt långt till att börja med!

Allt såg bra ut hos barnmorskan & vi fick dessutom träffa vår "back up" barnmorska för första gången. Här är det nämligen så att du får en huvudbarnmorska, det är henne jag kan ringa till vilken tid på dygnet som helst i fall att jag är orolig & det är hon som först åker hem till oss när Baby C börjar luta åt entré. Lite senare under det skedet kommer sen barnmorska nummer två in i bilden - så att det hela tiden finns en som kan peppa & en som ser till att allt går som det ska. Som vanligt var det ett väldigt positivt möte & vi gick båda ut därifrån & kände oss så hemskt glada för att vi får den här typen av vård nu. Firade med frappuccino på vägen tillbaka & eftersom "vårt" Starbucks ligger vägg i vägg med en jättestor bokhandel fick jag snurra runt hur många varv jag ville & köpa vad som helst. Äkta födelsedagslyx! Landade tillslut vid kassan med en bok om biodling... Paul såg lite milt oroad ut, men jag förklarade att det här projektet ligger i framtiden - typ om tre/fyra år - så det är inte så att jag kommer att tvinga in bin på ett hörn det här året. Räcker liksom rätt bra med baby. Körde hem & där väntade ett litet grönt sverigepaket i brevlådan, fina Camilla som skickat ett litet "bry sig om paket" till mig & Baby C! Kunde ju inte ha anlänt en bättre dag & jag blev så rörd för att någon som jag inte träffat i verkliga livet, utan bara känner så här genom bloggen, tog sig tiden & energin att påta ihop en present åt mig! Sånt himla stort tack!

Idag är det min födelsedag - mina 31 år har så här långt firats rätt stillsamt. Frukost i sängen med Paul & katterna & jag fick dela med Digby. Sen målade jag ett nytt lager färg i köket & nu är jag fixad & redo för att åka på besök hos barnmorskan. Baby C har dock redan levererat bästa presenten, en hel massa sparkar. Får väl i ärlighetens namn erkänna att det kändes så där när jag insåg att de bara hade en ledig tid idag... för OM det nu hade varit dåliga nyheter så hade det ju känts som den absolut värsta dagen ever att leverera dem på. Därför mottogs revbensvalsen tacksamt!

 

& på tal om födelsedagar & barn & sånt... gårdagens ärligaste men tröttaste kommentar kom från vår granne Dan till Paul när de pratade om just barn. Dans råd till Paul "Skaffa ett barn, sluta sen - på riktigt, bättre råd än så kan jag inte ge er". Från en trebarnspappa... AJ.

Spisen står fortfarande ute i vardagsrummet, så det var inte direkt läge att laga middag hemma idag. Tacksamt nog ligger det en jättemysig grekisk restaurang på slutet av vår gata, perfekt gångavstånd även om energin inte är på topp (alltså... det här med att vara gravid & drömmar, jag hade väldigt gärna velat sova lugnt åtminstonde genom någon enstaka natt här & där). Ännu bättre, de har galet god lamm-souvlaki - vilket gör moi väldigt glad, lamm råkar vara bland det bästa jag vet. Dessutom är det nog nära get för att tillfredsställa mamma T-rex:

Paul & jag beslutade för flera år sen att prylar på årsdagar inte riktigt var vår grej, istället försöker vi alltid hitta på något. Nu är ju "äventyrsmöjligheterna" lite begränsade det här året, men vi lyckades trots allt komma på en passande dagsutflykt - självplock av hallon någonstans ute på landsbygden. Typisk "Ida tycker om" aktivitet! Perfekt dag ute, varmt men inte så där så att vi kroknade & dog på 5 minuter & lite småmolnigt - tacksamt eftersom någon kanske glömt sin hatt hemma... Vi beslutade oss snabbt för att plocka olika mognadsgrader, så Paul fick plocka alla mörkare bär som vi ska äta på direkten/göra paj av (när vi baxat tillbaka ugnen till köket... den står för närvarande i vardagsrummet pga ommålning) medan jag nischade in mig på bär som håller några dagar längre.

Idag är det ett år sen vi gifte oss, vår första årsdag alltså... Det har i ärlighetens namn varit ett helt vansinnigt år, så mycket som hänt & så mycket känslor - men vi har gemensamt lyckats skratta oss igenom det mesta & som par känns vi bara starkare & starkare. Lite som om vi är ett envist litet träd som trotsar stormar från alla håll... så kan jag väl sammanfatta vårt första år tillsammans. Nu hoppas jag så innerligt att saker & ting ska lugna sig lite ett tag. Att livet kanske inte kastar så många avloppsfloder, familjedraman & jobb-bekymmer åt vårt håll framöver. Så idag firar vi allt vi tagit oss igenom samt alla önskningar & förhoppningar vi har för vår gemensamma framtid!

Det kan väl hända att någon lite pipigt förklarade över skype att hon kände sig lite nere... för Paul kom invalsande över tröskeln med världens största solrosbukett - sjungandes "You are my sunshine, my only sunshine" på högsta volym. Vilket gör det hemskt svårt att fortsatt tycka synd om sig själv! Speciellt som buketten levererades med orden "& jag vet att vi inte har packat upp några vaser än, så varför åker vi inte till Target & köper en på direkten?!" Så det gjorde vi & så slog vi till på sushimiddag & film av bara farten & nu känns allt ungefär hundra gånger bättre än vad det gjorde tidigare idag! Extra bra också att filmen vi valde var väldigt underhållande, Guardinas of the Galaxy. Paul ger filmen 8.1 blandband & jag landar på en 7.8a.

Känner mig ärlit talat lite nere idag. Har varit så himla glad sen vi kom hit till nya huset, men idag kändes allt plötsligt lite övermäktigt. Sen tror jag också att det spelar in att den här helgen borde vara en himla festlig tillställning. I mean, årsdag OCH födelsedag! Hade allt varit precis som vanligt så hade Paul & jag suttit på någon flygplats nu i väntan på att flyga hem till Sverige & det hade funnits vin & tonfisk & allt sånt gott som det liksom blir noll & ingenting av i nuläget. Semester & resa helt enkelt, det är väl det jag sörjer lite nu, & så känns det så himla deppigt att Paul inte kan ta någon sommarsemester alls i år för då sitter jag här helt själv med Baby C i november... Hade ju varit trevligt om Kanada kunnat hosta upp åtminstone en eller två veckors betald pappaledighet, men icket. De få år vi varit här på min födelsedag har vi dessutom gått all in i stugan, med favorit-bubbel & frozen margaritas & inte ens den lyxen kan jag unna mig. Jag inser ju att det här är i-landsproblem rakt igenom... men det känns liksom bara som om ALLT roligt sugits ut ur den här helgen. Inte ens en festlig drink kan jag få för att väga upp lite & så känner jag mig tjock. Noll party feeling med andra ord - SUCK.

Jag hoppas ju att det här inte är unikt för mig, men ibland glömmer jag HELT bort att jag är gravid & att vi ska få en liten baby. I början av graviditeten började jag till exempel planera julbord ihop med Christina & hon bara "Men du... det hade varit jättetrevligt, men vi kanske inte ska planera så mycket saker för december som involverar jobb för dig. Du har nog nog mycket med lilla babyn då". Varpå jag var tvungen att gira om lite mentalt & inse att hon hade rätt - dels då att jag kanske inte ska ta på mig att griljera skinka i år & framförallt att vi kommer att ha en baby i jul om allt går som det ska. Memo till Ida liksom... Men nu har ju 23 veckor tickat iväg & jag hade väl trott att det här med en november-baby så smått börjat sjunka in,  men tydligen inte. För vi var & såg "Edge of Tomorrow" häromdagen (lätt bästa filmen jag sett 2014, bästa på flera år faktiskt - Paul gav den 8.5 alphas medan jag snålade till det med 8.2... men det var bara för att jag VILLE att sista repliken skulle vara "Hi Rose"). Anyway, medan vi väntade på att filmen skulle starta satt jag & babblade film lite så där allmänt & bara "Åh vad jag längtar till november! Mockingjay Part I!". Paul "Um, when in November, because you know how you have a problem sitting for too long now... I'm just worried that it will be more of a problem then". Skäms ju lite att erkänna det, men innan han sa det fanns det liksom inte i min värld att jag kanske inte skulle se Katniss vs. The Capitol den 21a november - helt för att jag liksom POFF glömt bort att Baby C är beräknad till den 27e november. Alltså... eh, pregnancy brain har jag ju hört talas om - men kanske inte att folk glömt av att de är gravida så där helt & hållet. Hemskt tur att jag sitter fast här i Canada pga immigrationen, i annat fall hade jag väl virrhjärnigt nog bokat in mig på en bungyjump kurs i Nya Zeeland så där lagom till skiftet november-december...