MsBree

Njehepp... det här var ju ett annorlunda kommittee-möte helt klart. Min ena handledare gick inte in för att försöka få mig att känna mig så liten som han bara kan. Oki, han var ju inte idel solsken heller, men det är han aldrig, så jag kom ut från konferensrummet & kände mig lite vilsen. Var var den där stora bollen av gråt som brukar sitta i mitt bröst? Var var den där känslan av att jag vill åka ut till flygplatsen & bara åka hem till mamma på direkten? Så nu sitter jag här & försöker förhålla mig till den väldigt underliga känslan av att känna mig som en normalbegåvad person & inte världens dummaste...

Det går sådär... jag tror att jag befinner mig i någon slags chock & det är nästan så att jag lyckas inbilla mig att det egentligen inte hände - att mötet var lika jobbigt som det brukar vara, bara det att jag förträngt det. Fast så tittar jag ner på min lilla utvärderingslapp där det står att min utveckling är väldigt tillfredsställande... så jag antar att jag äntligen lärt mig tillräckligt mycket statistik så att min handledare inte längre kan slå mig ner i skorna & ut på andra sidan sulan.

Arbetar bara på en väldigt viktig presentation just nu... om en timme ska jag sockerchocka mig med hjälp av Starbucks & två timmar efter det är det dags att infinna sig framför min kommittee. Alltid märklig känsla i kroppen inför den här typen av möten - panik blandat med fatalism. Jag kan ju inte göra mer än vad jag kan & räcker det inte till för mina handledare så får jag återvända till skrivbordet & gräva ner mig ett tag till. Där & då, nu i eftermiddag, är det bara att acceptera läget - att de kommer att slå ner på allt de kan hitta & att jag inte kommer att kunna försvara mig till 100%. Det kommer att göra ont som vanligt & jag kommer att vilja gömma mig under täcket den kommande veckan. Det senare är det upp till mig att försöka kämpa emot - med mycket hjälp av Paul & Mumin.

Moi - ÅH! Jordgubbar med mjölk & socker (i det här fallet lavendelsocker)! Så mycket barndom, så mycket Svensk sommar!

Paul - Glass, så mycket barndom! Så Canadensiskt!

Vi äter lunch ute i solrummet, Paul sitter & knaprar på en knäckemacka med jordnötssmör på (jag vet, udda...) & tittar på sötpotatisplantan som vi håller på att dra upp till stugan.

"Pretty flower"

Konstaterar han & vi fnissar lite...

Moi - Very pretty. Perhaps we should use them as table decorations for the wedding dinner?
Paul - Very rustic!
Moi - It´s a go then!

Mer fniss...

Nej, måste tänka bort tanken så att den inte sätter sig! Måste komma på något som är åtminstonde lite vackrare än det här!

Precis efter lunch dök brevbäraren upp med ett chockrosa kuvert från Sverige - åh så spännande & åh vilken timing med tanke på morgonens hemlängtangråt! Öppnade upp kuvertet, som visade sig innehålla det svenskaste paket jag någonsin sett. STOR LYCKA!

Förlovningspresent från farmors två yngsta systrar med män - så himla fint. Blev helt rörd.

De hade skickat en linneduk från förlovningsserien, "The official Wedding Series" som jag översatte till Paul innan jag insåg att det stod tryckt på raden under den jag pekat ut...

Blev så väldigt, väldigt, glad. Dels för duken som verkligen är jättefin, men kanske allra mest för gesten - att de tog sig besväret att skicka något hela vägen hit till Canada. Det värmde i hjärtat.

Pallrade mig ut i trädgården för att vattna lite (temperaturen har legat över 30 de senaste dagarna så det behövs!) & travade rakt in i vår portugisiske trädgårdstomte. Vilket innebar att jag fick en lektion om trädgårdsskötsel på blandad engelska/portugisiska.

Joao är verkligen en liten trädgårdsguru (han har de grönaste fingar jag vet!) - så jag brukar försöka snappa upp så mycket som det bara går från informationsströmmen. Idag talade han om VIKTEN av att nypa av sånt som är "Bad, mau"...

& om hur små svarta flugor inte gillar tvål. Det senare tipset ska jag testa på mina morning glories (hjälp, hjärnsläpp... kan inte komma på det svenska namnet)!

Avslutade med att diskutera hur mycket frukt vi kan tänkas få från persikoträdet. Jag hoppas på tillräckligt mycket för en liiten burk marmelad!

Kikar på bloggar medan jag äter frukost... kommer in på UnderbaraClara & det hugger till i hjärtat. Fy sjutton för hemlängtan. Åh vad jag vill hem till norrland nu! Till nyspruckna löv, till hägg som precis kommit igång, till små grusvägar som får allt i bilen att skaka inklusive små bestämda katthakor. Till absolut vindstilla sommarvärme, till glitter i insjöar, knallblå & knallgul käringtand & skog som är låg för att det är så kallt på vintern. Jag ser på Claras bild av älgrumpan & känner mig så ledsen för att jag är så långt borta & för att planen är att inte åka hem den här sommaren... & jag vet inte om jag pallar det.

Nej jobbigt... nu sitter jag & gråter av hemlängtan...

Ibland blir jag så trött... så där trött att jag blir tyst & tittar ut genom bilrutan på min sida av bilen & svarar med ett ord istället för sammansatta meningar. Efter middagen började förtretligheterna samla sig på hög & jag kände hur mitt skinn liksom blev mindre & mindre... Irritationen växte & växte & jag blev tystare & tystare. Så ringer "en kvinnlig släkting" till Paul, ni kan ju själva försöka gissa vem, & jag hör delar av deras diskussion. Som bland annat handlar om varför jag bara svarat på fem av hennes senaste elva email sedan i torsdags. Samt varför jag inte mailat & tackat för rabarberstjälkarna hon skickade hit i söndags... Men förlåt. Förlåt så oerhört mycket. Jag inser ju att jag är en hemsk människa som glömde bort det & att jag måste göra bot genast! Så nu lovar jag att göra fredagen till en officiell rabarberparad-dag! Jag ska bara tänka, känna & äta rabarber - allt som en gest av oändlig tacksamhet inför denna gåva som nu förevigt försatt mig i den DJUPASTE tacksamhetsskull!

Vi har ju sedan länge konstaterat att Mumin inte är en riktig katt utan en väldigt välgjord Japansk leksak. Så när sushin kom på bordet idag (har en presentation på torsdag som jag jobbar mot & känner så inte för att laga mat just nu) tänkte vi att vi skulle testa - äter Japanska leksaker sushi?

Mumin luktade på pinnen...

& sen somnade han i en liten solfläck.

Vilket ju stärker vår tes att han är en japansk leksak - för leksaker äter ju inte sushi.

Hur är det ens möjligt att jag har lyckats skaffa vänner OCH förlova mig när jag uppenbarligen långsamt håller på att övergå till något slags... djuriskt stadium? Not my best photo moment ever...

Ytterligare ett förlovningsfoto har trillat in... Jag gillar det väl sådär. Känns inte som oss med all den där betongen i bakgrunden. Vill ha skog, vatten, sten... vad som helst som känns naturligt. Inte små förvaringslådor för människor. Är så mycket mer personen som hänger i stugan än häktar runt nere i down town med viktiga mappar, sylvassa klackar & hoppar lunchen.

Men ok, omväxling är väl bra på sitt sätt - nu är jag ännu säkrare på att vi INTE kommer att ha vår fest inom synhåll från betongmanifesten.

Splendid! De första förlovningsfotografierna har börjat trilla in, inte i bästa upplösning - det kommer sen - men det gör inte så mycket. Kul att få en första liten glimt på hur de blev!

Paul, Ida, vass & galen klohand - Paul kommer ALDRIG att kunna rymma ifrån mig!!! Nej men seriöst, det här fotot gillar jag verkligen!

Det har ju inhandlats en hel del lavendel till trädgården på sista tiden - så att vi skall kunna sitta ute i värmen på kvällen & bara njuta av blomdoften. Eller så att jag kan njuta, Paul är sjukt dålig på att känna just blomdoft. Anyway, utplanterade är de & de tar upp åtskilla krukor. Vilket gör att de måste införlivas i matlagningen på något sätt. Kan ju inte bara ha dem ståendes & ta upp timjanplats för att de luktar gott! Årets första maträtt att kryddas med sagda krukinnehåll blev lax i foliepaket på grillen. Galet snabblagad mat - bara lax, citronmelis, citronpeppar & lavendelblad invirat i folie & grillat under lock i 15 min. Lite rosmarinsalt på det samt en yoghurtbaserad sås med vitlök, honung & torkade lavendelblommor - all that´s needed to make moi happy!

Lärde mig igår att en 2.5 åring har helt andra perspektiv än vuxna. Till exempel, väger man 14 kilo & är cirkus en meter hög så är det precis lika kul varje gång man lyfts från marken & svingas upp i luften! Är man något tyngre & har ett par extra år på nacken så är sving nummer 187 lite mindre roligt än sving nummer 1...

2 km från vårt hus till glassbilen, 2 km tillbaka. Tre sätt att ta sig fram på:

Bortsett från det lilla sammanbrottet på slutet tyckte jag att Elsa var grymt duktig som klarade av hela sträckan med glatt humör. Sen kan jag ju tillägga att de där fyra km känns i min kropp idag! So cred till alla småbarnsföräldrar som gör detta jobbet varje dag.

Igår passade vi Elsa i cirka tre timmar hemma hos oss medan Fredrik var på labbet. Kändes nämligen inte som ett jättebra upplägg att ta med en 2.5 åring till en miljö där pappa disikerar möss - så hon fick hänga med oss istället! Inledde starkt med att blåsa & jaga såpbubblor i trädgården samt tvångsmata Mammut. Seriöst, den katten kan man verkligen göra VAD som helst med & han är ändå nöjd. Sen tog vi med vår lilla blomsterflicka till lekparken. Där vi åkte rutchkana (jo, jag också...) & så ville Elsa veta vad ett ekollon är - så jag förklarade & sedan visade Elsa själv hur det går till. Gräv ner ekollonet i sanden, sen blir det ett babyträd & så WHOOM - ett JÄTTETRÄD!

Efter avslutad biologilektion tyckte vi att hon varit så duktig att vi gick ner till slutet av parken & köpte glass från "The Ice Cream Truck". Elsa fick en sundae med jordgubbssmak. Stor hitt. Mindre hitt när vi kom tillbaka till lekparken & Elsa efter cirka tio minuters lek mumlade något om bak & Paul & jag bestämde oss för att ett toabesök (= hemgång) nog var en bra idé. Eh... det förslaget togs emot sådär. Åh vad det gräts & försökte ålas ut ur famnar & Paul & jag kände oss ungefär som om vi stulit henne från lekplatsen. Fy sjutton, men vad gör man? Vill ju inte heller hamna i ett scenario där det blir en olycka mitt i lekparken... Så hemgång blev det även om det såg ut som om vi ledde henne till galgen. Tillslut fick Elsa i alla fall ut sig "Lion King" mitt i gråten & så fort Paul paniskt lyckats ladda ner den så återvände friden. Tills det var dags för Elsa att åka ut till flygplatsen med Fredrik för att hämta Victoria. Det var inte heller något Elsa kände sig tillfredsmed. Hon tyckte att Fredrik kunde ringa till "mammi" & berätta att de var hos "Ida & Pool" & att mammi kunde ta sig hem på egenhand. Fniss... de är rätt roliga de där små.

Våra fotostudenters handledare hade bankat in vissa saker i deras huvuden - som att hon INTE ville se några foton av par som gick på broar. INTE. För mycket 80-tal. Fast... så fanns det en hel massa broar på universitetsområdet & jag kunde liksom se hur de hela tiden sneglade på dem med lite längtan i blicken. Så när det blev dax för oss att ta de allra sista fotografierna & de frågade om vi hade några specifika önskemål, ja då förslog jag bara lite så där ur luften att vi kanske kunde försöka oss på ett brofoto... Tog två nanosekunder så var gänget samlat vid den finaste lilla bron & det började knäppas hejvilt.

Fem minuter in i detta dök deras handledare upp & bara "WHAT DID I SAY?! NO BRIDGES!!!". Varpå jag bad om ursäkt & sa att jag bett specifikt om detta, så hon lommade muttrande därifrån & vi kunde småfnittrande slutföra vår lilla kupp!

Så, jag ger er "Förlovningsfoton på en bro mot alla odds"!

Vid tiosnåret anlände Paul, Ida & cupcakes till Sherridan College där en liten grupp studenter stod & väntade på oss. Först blev det bilder på oss i mer vardagliga kläder & vi hade så kul - massa skratt & jag kände hur vi två verkligen arbetade MED fotograferna för att få bra bilder. Sen fick vi en annan grupp i 30 min & det klickade inte alls. Två gamla män varav en BARA ville prata om sig själv & de 47 olika länder han varit i. Snark. Sen hjälpte det inte alls att de gav jättemärkliga instruktioner & försökte sig på helt konstiga kompositioner. Exempel, Paul tvingades upp på en jättestor stubbe & skulle sedan försöka hjälpa mig upp. Stubbeländet var nästan lika hög som jag, så ni kan ju tänka er hur långt ner Paul var tvungen att böja sig & hur högt upp jag behövde sträcka mig. Lägg sedan till att försöka hålla den positioner. Nja... Så vi var jättestela & tyckte mest att allt kändes pinigt & lite småjobbigt - så det var himla skönt att få tillbaka vår ursprungsgrupp!

Blev litet blogguppehåll där - men helgen har varit så fullspäckad att jag helt enkelt inte hann med. Det har varit: cake decoration courses, manikyr, sockerpastapyssel, pass av blomsterflicka & fotande - allt i en salig rolig röra! Lördag kväll tillbringade jag i alla fall med att pyssla ihop ett gäng små blommor i vitt, blått & gult. Samt små lönnlöv med våra initialer på. Drog ihop en liten sats cupcakes & så inledde jag söndagsmorgonen med att vispa upp lite cream cheese glasyr.

Anledningen till detta var vår förlovningsfotografering. Ombads nämligen ta med lite rekvisita som symboliserar oss som par & något bakat kändes rätt självklart. I mean, jag älskar att baka & Paul älskar det jag bakar.

Råkar det nu vara så att någon annan också har fått gigget att ställa upp som modeller för en universitetsklass fotostudenter så kan jag ju tipsa om att man blir jättepopulär om man tar med sig ett gäng hembakade cupcakes till dem. JÄTTEPOPULÄR! So, nu har vi troligtvis även de Canadensiska bröllopsfotona fixade helt gratis. Splendid!

Kände absolut inte för att laga middag idag - appelut inte. Fick alldeles nog av kökssysslor redan klockan 6 imorse. Så när Paul föreslog sushi så dabbades jag av inre high fivande. Perfekt!

Körde vår standardorder - noga framprovad för att ge en ultimat sushiupplevelse. För mig, wasabichock för Paul - alltid lika underhållande. Till det blev det iste.

Fast ur glas på fot. Lite fancy får det trots allt vara så här på en fredag & allt!

Eftersom Paul går på antibiotika så blir det inget vin ett tag framöver. Vilket innebär att jag måste försöka komma på andra festliga saker som vi kan hälla i oss i sommarvärmen. Blev därför själaglad när Nina la upp ett recept på iste. Lekande lätt att göra & så gott! Blev en version med grönt apelsin-mandarinte som bas. Samt massa citron & tre matskedar agavesirap. Första glaset som jag tog från bottensatsen var sjukt sött medan nästa glas var lite småsurt, så jag har kommit fram till att det kan vara en idé att röra om i tillbringaren. I vilket fall, det blev en succé som nu måste återupprepas med en mängd olika sorters te. Tänker att något med äppelsmak skulle kunna var gott, måste botanisera igenom vårt galet stora te-förråd (helt oproportionerligt stort med tanke på att vi i realiteten växlar mellan tre olika ten) & se vad jag kan experimentera med.

Tänk att jag tyckte att iste var skitäckligt första gången jag drack det, för att sedan trilla dit TOTALT när jag var i Mexico 2008. Smaken förändras helt klart med tiden!

Alltså, orättvisan i att bästa Jo sitter i Stockholm nu & firar in helgen med ett glas vin medan jag är fast med följande artikel "Seasonal succession in the pelagic ecosystem of the North Atlantic and the utilization of nitrogen"... Skjut mig långsamt.

Dagens andra kaksats blev en veganversion för att symbolisera den variation som uppstått bland kakor i det moderna samhället. Ja, & så att Sonya på Pauls jobb också skall kunna äta något... Just det här receptet känns verkligen inte som ett veganrecept, så få saker som skiljer det från ett vanligt, men veganvänligt är det i alla fall!

Lätta att göra & så luktar de så gott av allt jordnötssmör - åh, älskar den doften. Äter det ju inte men kan stå & bara sniffa in doften tills jag blir lite hög! :)

Varför Paul bad mig baka? Jo, så här är det, varje fredag håller någon på hans jobb ett föredrag om vad som helst. Kravet är att man förberett sig någorlunda & att man pratar i minst 30 minuter. Tanken är väl att det ska boosta folks allmänna presentationsteknik, eller så är det vuxna roliga timmen. Whatever. Idag är det Pauls tur & han valde ämnet "Cookies". Så först börjar han att förklara termen ur ett dataperspektiv, men när folk sedan ledsnar så byter han till att berätta om kakor i allmänhet. Kakans historia, kakan i populärkulturen, kakans utveckling i nutid...

Så den första sorten jag bakade blev en modifierad version av en av de allra äldsta kakor som fortfarande bakas - jumbles eller jumballs. Sedan medeltiden har de rest över världen, mycket tack vare sin suveräna hållbarhet. De går fortfarande att äta ett år efter det att de bakats. Orginalversion that is, tvivlar på att mina kakor kommer att vara så där supergoda 365 dagar från & med nu. Lite för många extraingredienser för att de ska stå sig.

Vill ni laga en hel massa gamla kakor:

Suck... Ibland, IBLAND, vaknar man upp & det känns lite jobbigt - man känner sig ännu lite tröttare än vad man var innan...

Sen går man upp för trappen & bara "Honey, wake up - your services are needed".

Emubiffar på grillen & middag ute vid vårt lilla runda trädgårdsbord - lycka!

Svängde ihop en superlätt sommarsallad till - bara hackad rödlök, paprika, selleri & avokado. Kryddat med färdiglagad salsa på burk (sån som man köper till tacos), lite sambal oelek, massa persilja, vitlök & citron samt lite flingsalt med rosmarinsmak. Plus en hel cup, alltså cirka 2.5 dl, edamamebönor - som både Paul & jag älskar!

Förutom att vara himla goda oavsett vad man gör med dem så är edamame också bra om man försöker hålla koll på sitt kolesterolintag. Nu är väl kanske inte Paul & jag så där jääättemycket i farozonen när det kommer till just detta, men det skadar ju inte att buffra lite i alla fall! Äter man ungefär så mycket edamame per dag som vi hade idag så räknar man med att man minskar mängden dåligt kolesterol med cirka 5%. Lite träning på det så...

Den 3e juni är planen att jag & Paul ska cykla 25 km för att stödja "Ride for the Heart".

I nuläget är väl dock stackars Paul inte riktigt fit för det evenemanget... Han har en helt vidrig hosta & noll lungkapacitet. Förhoppningsvis kommer han att få en antibiotikakur för att slå ut eländet som invaderat hans kropp - håller tummarna för det, för fy vad han hostar & låter. Det gör ont bara att lyssna på honom. Tack & lov har jag inte drabbats, hade varit skittrist om vi båda däckats. Tackar mina vikinggener för det men tycker synd om Paul som verkar ha världens sämsta imunförsvar. Får vi barn någon dag får vi nog plasta in Paul på heltid för att skydda mot dagisbaciller...

Uppdatering: Paul har nu fått antibiotika för 10 dagar & väntar på en x-ray av bröstkorgen. Fun, fun...

Oki, jag VET att det är jättelänge tills vi ska gifta oss - men alla som jag pratar med bröllopet om säger att jag ska börja leta nu! Jenni & Jason som vi åt middag med igår är väldigt nygifta & Jenni förklarade att klänningen var det som hon stressade mest över men att hon fick ett inre lugn så fort hon fått tag på den... Inre lugn hade varit trevligt i den här frågan, för just nu är jag bara helt chockad över hur mycket FULT som finns där ute. Har tittat på så många bilder & kommit fram till en knapp handfull som känns sådär. Funderar bland annat på en klänning från det här Torontoföretaget - handsytt här i Toronto efter Canadensiska vintage klänningar. Men så blir jag rädd för att jag ska se ut som en liten tjej som dykt ner i utklädningslådan, eller ännu värre, som en liten japanska, & tänker att jag ska gå mer mot det något mer minimalistiska. Så säger Jenni "As you like to dance, go for a short dress"... Gaah! Så då blir jag helt stirrig - för jag älskar ju att dansa, så kort klänning makes sense. Å andra sidan så kan ju Paul inte dansa för fem öre, så då kan jag lika gärna hålla mig till en lång klänning... & någonstanns här blir det typ överslag i mitt huvud & jag börjar fundera på om jag kanske inte bara ska gifta mig i mammas folkdräkt eller farmors klänning. Det senare alternativet kräver dock att jag växer cirka 15 cm på längden...

Våra vänner Jason & Jenni flyttar till Manchester på lördag - så vi träffades ikväll för en sista middag innan de åker. Eller, innan Jenni åker. Visar sig nämligen att Jason inte riktigt tänkte till när han packade, så just nu befinner sig hans pass i en container ombord på ett fartyg med destination UK... Inte helt lyckat. Anyway, vi hade avskedsmiddag i alla fall - blev ethiopiskt. Ethiopisk mat serveras på injera, som är en speciell typ av tunt jäst bröd som lite liknar pannkakor i formen. Väldigt annorlunda mot det bröd man är van vid, men verkligen supergott. På brödet placeras sedan en massa stuvningar & grytor & så äter man hela härligheten genom att nypa av små bitar av brödet. Inga bestick alltså, allt äts med händerna. Åt alldeles alldeles för mycket, så imorgon är det inte helt säkert att shortsen går på - men det får det vara värt!

Woot! Första shortsdagen, check! Eller, oki... noga räknat hade jag kunnat sporta shorts redan i stugan under långhelgen, men jag lät bli pga myggen. Det var liksom lite "Vad är värst, värmen eller flyfäna" & det senare vann. Men idag blev det shorts - för här i Toronto är myggen tack & liv inte fullt lika djävulska som ute på vischan. So shorts it was & I was happy!

Nu börjar den där tiden på året då man kan äta frysta bär & mango utan att få blå läppar, då man kan låta håret självtorka ute & man inte behöver sätta på sig skor om man inte känner för att sätta på sig något fint & högklackat.

Den tid på året då man får solblekt hår, då man checkar humid index & tornadovarningar eftersom de då & då slår till även här i Canada, då man kisar mot solen & tänker att man kanske kan få en fräken eller två fastän man aldrig tillhört de lyckligas skara.

Någon gång ska jag lyckochocka min kropp & flytta till ett ställe där det är så här HELA tiden - åh så underbart det hade varit!

Tog en liten eftermiddagspaus för att plantera lite fler blommor samt ett gäng tomatplantor som fick följa med hem från stugan eftersom det inte finns plats för dem där ännu. Så skönt att sitta i skräddarställning i solen & drälla med jord, peta ner plantor & koppla av & inte behöva tänka på effekten av multipla variabler! Fick ner det mesta, bara en liten planta kvar eftersom krukorna tog slut. Så nu är årets blomsterbänk nästan komplett!

Mestadels har jag ju planterat lavendel, men ett å annat undantag har slunkit med - så länge de uppfyller kriteriet "blått/blålila".

& jag tycker att det börjar ta sig, att det börjar bli fint & min mentala karta över hur jag vill att förlovningsfesten ska se ut börjar mer & mer klarna.

Finast av alla blommor som står där ute är lätt mitt lilla "golden lime" träd som jag fått av Paul. Älskar citrusplantor & är helt till mig över att jag har blommor på det. Hoppas, hoppas, att jag inte tar död på det utan att jag faktiskt kan plocka lime senare i sommar & göra margarita från scratch!

Så långt allt väl... fast. Det måste väl finnas ett troll i alla sagor. Något fult som lurar under bron. Så även i min lilla oas... Suck. Behöver jag säga att det var en present & att både Paul & jag bangade på att kasta ut den. Har enats om att vi ger den den här sommaren, sen kommer det att ske en tragisk istappsolycka någon gång i februari & så åker den ut. För banne mig att jag ska ha eländet ståendes i min trädgård även nästa sommar!

Börjar som sagt en ny dekorationskurs på lördag & den här gången är planen att sätta ihop en bröllopstårta. Återigen en fake tårta, men i tre lager & med fokus på detaljer. Min lilla hemläxa fram tills att kursen börjar är att komma på hur jag vill att min tårta ska se ut. Vi får alltså inga instruktioner den här gången utan vi ska skapa något som vi själa anser estetiskt tilltalande. Jaaa... än så länge lyser uppslagen med sin frånvaro. Jag vet att jag vill göra en rund tårta & den måste absolut dekoreras med blåklint, for sure. Jag vet också att jag vill göra en tårta som känns svensk, svensk sommar blandat med lite Wedgewood. Men att få ihop allt detta till en helhet... oh help.

Skissbordet nästa...

Sista lektionen för den här gången (startar en ny på lördag, så det blir kort uppehåll!) - dax att sätta ihop skapelsen som vi arbetat på under närmare en månad. Klistrade fast små rosor i hörnen & spritsade blomblad...

Byggde ett litet berg av sockerpasta & satte fast en hel mängd små glasyrblommor...

Spritsade små hjärtan & klistrade fast små rosa blommor & tillslut...

Kunde jag backa bakåt & bara "Tada, färdigt!"

Rent objektivt tycker jag att skapelsen är rätt hiskelig, det är liksom så EXTRA ALLT att man blir lite matt. Vi kan väl säga så mycket som att det känns väldigt nordamerikanskt... Fast jag gillar min skapelse i vilket fall - för att jag vet hur mycket tid som gått åt för att uppnå det här resultatet. Det kommer därför att bli lite jobbigt att förpassa min fejktårta till soptunnan. Vill absolut inte ha den ståendes dammandes i något hörn de nästkommande åren, så ut måste den - det är bara det att jag inte vill göra det själv. Tänker därför tvinga Paul att kasta den. Byte av jobbiga tjänster tänker jag. Varje gång vi fiskar hemma i Sverige pallar nämligen Paul inte att döda fisken själv, så jag får göra det åt honom. Tänker att det här är lite av ett liknande scenario & att det är dags för Paul att börja beta av sin skuld!

Dagens bästa är lätt att jag ska på min dekorationskurs ikväll, det kliar i fingrarna efter att få ta tag i min modelltårta igen!

Dagens sämsta, alla kliande bett på kroppen efter mygg & knott. Dessvärre smakade tydligen mitt huvud allra godast den här helgen, har ett bett på armen men i övrigt sitter allt bakom öronen eller utmed käklinjen. Sen fick jag ett jättebett på hakan. Vilket fick Paul att bryta ihop av skratt. Har ju en liten grop i hakan, så den förstärktes lite om man säger så. Såg ut som Bröderna Dalton...

Gårdagen ägnade vi i princip uteslutande åt "projekt grönsaksland". Planen är att gräva ut det existerande landet till cirka 25 cm djup & sedan fylla på med ny jord. Det jobbet gör man inte på en helg... fy sjutton vad tungt det är! Inte underligt att gammal husmanskost utgörs av isterband & kolhydrater, de måste ha bränt något helt enormt mycket energi förr i tiden. Paul & jag lyckades gräva ut ett par kvadratmeter morän & det var så tungt att jag då & då tvingades låta lite som en tennisspelare. Testa själv att rycka trädrötter i tystnad, omöjligt!


Vi grävde också ut en intressant kollektion prylar som någon tydligen tyckt passat in på benämningen "kompost". Ni vet organiskt material så som glas, colaburkar, glödlampor, eltejp, allehanda förvridna metallstycken & så vår solklara favorit - två långa köksknivar. Kändes rätt bra att få bort eländet & kunna lämpa i 300 liter jord garanterat fri från saker som kan sticka 25 cm djupa hål i dig... Sen la vi ut plankor som skiljer örtträdgården från grönsakerna & gör så att det lätt går att vattna på båda sidorna. Av någon anledning fick även sagda plank moi att övergå till HÖG knäföring...

Knölade ner lite metallskrot som jag hittade liggandes kring tomten - perfekt med gamla lampskärmar i metalltråd när man behöver något för tomaterna att växa längsmed!

I det bakre landet blev det basilika, oregano, persilja, citronmelis, dill, gräslök & vitlöksgräslök. Samt två rader med rödlök - vi får se om det senare tar sig, påsen var nämligen kvar från förra året då jag lite optimistiskt köpte in dem... I det främre landet körde jag en massa olika tomatvarianter, en gurka, chili, paprika & tagetes. Det senare för att mota undan ovälkommet småkryp.

En hallonplanta knölade vi dessutom ner av bara farten i den del av landet som vi skyfflade all gammal jord. Tanken är att Paul & hans pappa ska åka upp nästa helg med en jordfräs & gå igenom det som är kvar... för jag tror ärligt inte att jag orkar gräva ut ännu mer trädgårdsland. När det väl är gjort är tanken att expandera lite. Kanske ge tomaterna lite mer plats, men framförallt - få ner lite sättpotatis samt ett par pumpafrön. Hoppas nämligen att vi skall kunna karva våra Halloweenpumpor ur egenhändigt odlat material!

I julas gav jag Paul ett kylskåps scrabble, alltså alfapet som man kan använda till att bygga ordflätor med på kylskåpsdörren. Paul älskar scrabble, men eftersom jag är ALLERIGISK mot pryttlar på kylskåpet hintade jag i samband med det att presenten överräcktes att vi kanske kunde ta med den upp till stugan. I helgen packades den upp & toktrött Ida pallades upp för foto av nyförvärvet...

Smällde upp plattorna på kylskåpsdörren, bröt itu bitarna & började fundera på vad vi skulle kunna sätta ihop...

& det blev tre flätor som alla andades... ja, kanske en liten smula irritation. Eller vad sägs om:

1) Please people, toss the sour milk (som en hint till den som var i stugan innan oss & glömde att ta med sig mjölken hem... intressant experiment om man är intresserad av att ta reda på exakt hur äcklig mjölk kan bli)
2) Doh, restock beer (eftersom Pauls övriga familj har en tendens att TA men inte GE)
3) Die Neil Younge (eftersom vi alltid lyssnar på den lokala radiostationen "The Dock" som spelar rätt mycket av just N. Younge som Paul avskyr)
4) Yum, mouse poo and pee, ew (för att vi fick städa ur hela köket i år igen)

Vi lät det stå kvar när vi åkte, får se om vi får något svar till nästa gång eller om Pauls mamma håller sig till små syrliga handskrivna lappar...

För att Paul inte skulle dö helt av chocken att gå från soffläge till stugläge, alltså från 0 till 110% aktivitet, beslutade vi oss för att börja construction season med en kall öl & lunch ute i lilla söta Norland.

Vi spanade på lokalbefolkningen som utgjordes av ett par gäss & konstaterade att raggarbilar inte tillhör landskapsbilden på den canadensiska vischan, däremot såg vi oräkneliga Harleys. Alla framförda av män i läder & fransar...

Sen kom lunchen in - & jag var SÅ laddad! För förra året åt vi på samma lilla lokala pub & då hade de den bästa grekiska sallad jag ätit utanför Grekland. I år... buhu! De hade bytt kock! Total besvikelse. Det var liksom ätbart, men inte alls i närheten av hur det var förra året då jag gick in i total "Oh my, I want MORE, MORE!!!" hysteri.

Så nu blir det till att leta reda på ett nytt lunchställe... Anyway, väl tillbaka i stugan satte vi igång med projekt - elda. För Pauls pappa har varit fortsatt aktiv med motorsågen... Låg gigantiska rishögar precis överallt. Det var som om någon samlat på majbrasor. Så vi kastade på ett gäng & satte fyr, & jäklar i min lilla låda vad det tog fart. WOSH sa det bara & så brann det som om Nero varit där med en dunke T-röd. "Get the HOSE" vrålade jag & Paul sprang för livet in i stugan & hämtade slangen. Medan han desperat försökte koppla in vattnet roade jag mig med att springa runt & stampade ut eldhärdar. Det spred sig kanske liiite utanför eldstaden, men vi låtsas att Pauls föräldrar är för gamla för att märka något...

Efter det eldade vi dock något mer konstervativt. Ett par kvistar åt gången fick räcka, hade liksom inte mer gummi under sulorna att offra.

Paul såg något han trodde var en pepitarutig klänning när vi var ute & körde igår, så vi fick vända tillbaka för att kolla. Visade sig vara en baddräkt som var helt grymt söt, men nu verkar det som om vi drar norrut under sommaren - så då är baddräkt inte så där jätteaktuellt. Vad som däremot stod på listan över saker att införskaffa - ett par skor till förlovningsfesten & det fanns i affären! Säg hej till mina nya Warby!

& nu kan jag ju bara se framför mig hur Sussie & Jo böjer huvudena i chockad sorg där hemma & tänker "Jaaa... nu har Ida blivit gammal. Beige & ingen klack". MEN! De är beiga för att de ger en illusion av längre ben, & gud vet att jag behöver fuska fram varje centimeter jag kan! Den låga klacken kommer sig av att jag vet att jag kommer att vara på benen non stop på festdagen & älga runt på gräsmattan. Stilettklack & gräsmatta är en dålig kombo, så därav denna kompromis.

& SÅ gammal är jag ju ändå inte, jag når ju fortfarande ner för att måla tånaglar i alla fall! Tånaglar som förövrigt var en STOR hitt hos Elsa, hon hade aldrig sett något sånt häftigt förrut utan kastade sig på golvet så fort hon fick se dem & detaljstuderade. Samtidigt som hon tjattrade på om "oj oj... rött!" ömsom till mig, ömsom till tårna. Gud vad den lilla ungen är rolig!

Nu vet jag ju att det inte direkt KRYLLAR av Starbucks i Sverige (fy vad abstinens jag kommer ha den dagen jag flyttar hem) - men råkar ni åka någonstanns där det finns så kommer ett litet tips här ifall att ni som jag älskar frappuccino. För så här fungerar det, baristan blandar din frapp - men gör alltid lite för mycket som de sen kastar i vasken. Sedan tillsätter de lite kolasås på toppen & smäller på ett platt lock som ögonblickligen klibbar fast i all kolasås så att man måste slicka av det om man vill ha en enda gnutta... Vilket ju känns så där classy. So, efter att ha genomlidit frustrationen av detta i-landsproblem x-antal gånger bestämde jag mig för ändring. Nuförtiden ger jag därför den extra instruktionen "can you fill it up and put a dome-cap on it" & då, magiskt, häller de i allt de tillverkat i ens kopp & sätter på ett bubbellock som inte kraschar karamellsåsen.

& då blir man så här glad! För att man: 1) inte slösat på resurser & kastat bort mat, 2) börjar bli så himla bra på Starbuckslingo!

Jippi, Paul känner sig bättre & vi kan alltså köra upp till stugan för att JOBBA hårt! Så glad! Här ska skuras ut musbajs! Hoppas dessutom få lite mer ordning på trädgården, planen är att jobba som en liten gnu så att vi får någon form av trädgårdsland det här året. Vill peta ner lite potatis, lök, tomater & kryddor. Dill försöker jag mig inte på det här året, men lite gräslök ska jag väl ändå få till. Jag menar, den här plantan hittade jag växandes i en cementbunke utefter Jane St här i Toronto...

ÄNTLIGEN steg temperaturen så högt att jag förkunnade "utomhusmiddagspremiär"! Vi sprang alla ut som ystra kalvar, med bärbar radio, kuddar till utomhusmöblerna & Mumin - ja han sprang med utan att förstå ett smack av vad vi gjorde, men lika glad var han för det!

Sen lyssnade vi på Queens & David Bowie, åt buffel & kidneybönssallad & jag tog en Creemore. Paul körde på en variant, först så nära han kunde komma Sverige - dansk öl...

& sen bytte han till lokalproducerat - nämligen Black Creek Beer, som produceras på samma sätt som nybyggarna tillverkade sitt öl när de kom hit.

Var som balsam för själen att äntligen få flytta ut - jäklar i min lilla låda vad jag lever för sommarmiddagar!

Fick ut sjuklingen ur huset & drog till Plant World - som namnet antyder, något av mecka när det kommer till allehanda grönt. Moi nördade totalt in mig på deras lavendelavdelning. Tjoade glatt om hur otroligt många versioner det fanns medan Paul stod & febersvajade bredvid...

Drabbades sedan av doftberoende - var bara tvungen att dra handen genom alla plantor & jämnföra doften mellan dem. En del luktade mer parfym, andra rosmarin & vissa luktade ceder.

En stor version från Provance fick följa med hem, samt en massa små engelska varianter.

So happy - min lilla mentala bild av vår förlovningsfest börjar så smått ta form! Hm... kan kanske jobba in lavendel i inbjudan på något sätt...

Paul känner sig dålig, hosta & feber, så vår tilltänkta stughelg föll platt. Vilket suger, för Victoria helgen är liksom THE WEEKEND att fixa till i stugan - städa ur vintern, så frön, plantera buskar & allt annat som man gör på landet. Men... det kändes ju lite taskigt att tvinga honom att köra hela vägen dit för att tokjobba när han mest fixar att ligga & andas tungt i soffan. So, jag försöker istället att fixa lite sommar to do´s här hemma istället, som att rycka ut allt gammalt dött som jag inte orkade med förra året & plantera nytt.

Det mesta som åker ner i krukorna är lavendel - jag har nämligen en sån där romantisk bild av hur folk skall dyka upp till vår förlovningsfest & det skall vara idel lavendeldoft, kulörta lyktor & cikadagnissel från träden.

Steg ett av att preppa vårt utomhusvardagsrum (jo för det blir trädgården på sommaren, jag bara MÅSTE äta i princip alla mina mål där ute) är nu avklarat. Nu måste fler plantor inhandlas för att steg två skall kunna klaras av. Får se om det blir till att knata iväg på egen maskin & fixa eller om jag kan skaka nog mycket liv i Paul för att han ska orka ut till bilen...

Sommarens första långhelg här i Canada - vi är nämligen lediga på måndag för att fira Victoria Day. Himla smidigt att bo i en koloni ibland & få ärva helgdagar. Vi startade upp firandet med lite helgfrukost toppat med cantaloupe, vilket känns väldigt mycket sommar för mig. Mumin blev också helt överlycklig - cantaloupe är nog det i matväg som får liten att gå igång allra mest.

Vår lilla luddboll - udda men söt!

Victoria, Fredrik & Elsa kom över på middag idag & det var så himla skönt att få se dem igen... för om bara två veckor så flyttar de hem. Fy, blir ledsen bara av att tänka på det... Men - ikväll fokuserade vi på att ha trevligt istället! Elsa matade Mammut med torrfoder, jag bakade rabarberpaj & så började vi styra upp lite planer inför julen - för det är helt säkert att vi måste ses när vi åker hem då! Elsa var också helt supergullig & ville sitta både i mitt & i Pauls knä & jäklar vad man smälter för sånna små varelser. Som är helt varma & tunga & bara vill krama en. Man känner sig verkligen så speciell när en liten människa tycker om en! Sen att den lilla människan dessutom sitter där & pratar om hur hon ska kasta blommor på ens bröllop - cutness overload!

Fick en liten MIL-guide (Mother in Law) skickat till mig... Själva guiden i sig var ju rätt kul, men bäst var att läsa igenom kommentarerna... Oh my!

Eller, vad sägs om:

"Oh dear! My mil is not listed here. What kind of category do you put someone in who literally gave you a bag of dirt for Xmas? Seriously, miracle grow potting soil, wrapped up, that's it...nothing says I hate you more than dirt right?"

Oops, ska kanske inte klaga så mycket på vad jag får av Pauls mamma i fortsättningen... även om jag kunde leva utan allt småplåtter. En annan favorit är annars:

"Where is the one that hates you for taking her baby boy away from her while also being an attention whore who only helps people when she knows someone will throw a parade for her? i'd like that little cartoon of that beast to be on this list."

Hihihi...

Som ni kanske minns så är en av tjejerna på Pauls kontor vegan, så varje gång jag får en beställning från dem skickar jag med något som även hon kan äta. Det är ju lite meckigt, men samtidigt kul att testa helt nya recept! Många av dem kan man dessutom modifiera till vanliga recept om man vill, bara att byta ut mandelmjölken till vanlig mjölk & så vidare... Idag fick Paul med sig en sats Caramel Pecan Bars.

Det ser väl kanske inte riktigt lika tjusig ut som tårtan... men jag tänker att man kanske är van vid det som vegan... Allt som jag sett med tofu har i alla fall sett ut som om det redan tuggats en gång, så jag tänker att det här i alla fall är bättre än det. Anyway, i fall att man vill prova så kommer receptet här - & som sagt, det går att byta ut ingredienser mot sånt som inte är vegananpassat.

Sätt ugnen på 177 grader. Klä in en 32.5 x 23cm ungsfast form med aluminiumfolie & spraya olja på insidan. Blanda 4.7 dl (2 cups) vetemjöl med 0.8 dl (0.33 cups) farinsocker, 0.25 tsk kanel, 0.25 tsk bakpulver & en stor nypa salt. Tillsätt 1.8 dl (0.75 cups) halvsmält margarin (här väljer man en veganversion om man känner för det) & hacka ihop blandningen till en grynig massa. Pressa ner blandningen i formen, tryck till noga & se till att degen klär hela botten. Grädda i cirka 10 minuter tills degen precis börjat få lite färg. Tag ut & ställ åt sidan. Blanda sedan 3 msk majsstärkelse med 0.8 dl (0.33 cups) mandelmjölk/mjölk, 3.5 dl (1.5 cups) farinsocker, 1.6 dl (0.66 cups) sirap (jag använde mörk ris-sirap, men det går säkert bra att använda lönnsirap eller vanlig baksirap också), 2 msk smält margaring & 2 tsk flytande vanilj. Grädda i cirka 30 minuter, låt svalna på galler & låt kyl sedan ner kakan minst två timmar i kylskåp, låt den helst stå kvar över natten. Lyft sedan försiktigt ut hela kakan ur formen, tag bort aluminiumfolien & skär i rutor med en tungur knivur.

Nu blir det tårtkavalkad! Steg upp halv sju imorse & satte igång med att tillverka chokladkräm så att jag skulle kunna spackla det sista lagret på tårtan.


Fast så var Paul fortfarande kvar i duschen, så då pillrade jag även dit en liten strösselkant. Små, små, sockerpärlor som jag satte fast en efter en med hjälp av en pincett.

& så spritsade jag dit ett gäng rosa blomblad. Fast de blev så där, tycker nämligen att det är svårt att få till spetsarna på bladen.

Trodde ju att vi skulle tillverka blommor i sockerpasta i tisdags - men så blev det mer glasyrblommor istället. Inte mig emot, men idag bestämde jag mig för att försöka mig på att skapa något blomliknande i sockerpasta. Började med att försöka frihandsskapa en ros. Det gick åt helskotta - det blev ju en ros, men mest en knubbig serietidningsversion. Så jag läste på lite & sen fick jag till ett gäng acceptabla skapelser. Har inga verktyg för att böja till, tunna ut & runda - så de är kanske lite kantigare än vad de ska vara. Men jag känner mig rätt nöjd i alla fall!

Sen pysslade jag ihop ett gäng små vitrosa härligheter. Superenkla att göra & jag var liksom tvungen att stoppa mig själv ifrån att totalt löpa amok & bara MASSPRODUCERA.

De skär sig ju lite mot min silikonmatta som jag använder när jag kavlar ut pastan, men tänk er mot en ljust blågrå bakgrund... lite så där japansk körsbärsträdgård tänker jag. Um... jo men något sånt måste jag nog försöka att sätta ihop till nästa gång. Den här gången blir det nämligen samma chokladglasyr som sist, måste göra slut på ingredienserna! Visar slutresultatet imorgon innan jag skickar iväg tårtan med Paul utan kaffe i kroppen.

Min vikthistoria började för cirka 20 år sedan. För jag var åtta år gammal första gången som jag insåg att jag var lite småtjock, lite rultig. Jag gillade kakor & jag tyckte inte om att röra på mig & så rullade det på. Kilo på kilo på kilo. Jag valdes sist på gympan men tröstade mig med att jag inte var tjockast i klassen, näst tjockast förvisso, men det kunde ha varit värre. Sen blev det jobbigare att bära, jag började känna mig så obekväm i mig själv. Det kändes som om jag tappat bort mig innanför alla de där valkarna & min ork ebbade ut i intet. Minns när mamma, lillebror & jag åkte till Versuvio & jag förklarade att jag inte var intresserad av att gå till toppen, när sanningen var att jag helt enkelt inte orkade. Ett par ångestfyllda minuter stod jag ensam kvar & såg ma & bror försvinna uppåt innan jag högröd i ansiktet började kämpa mig uppåt efter dem. Jag tog mig upp, men från det ögonblicket kändes det som om jag var fångad i min egen kropp & jag hatade mig själv när jag inte kunde stoppa mig själv från att vräka i mig ett helt paket Annas Pepparkakor med 1 liter mjölk till (jo men jag gjorde sånna sjuka saker). Jag passerade 80 kilos strecket & ångesten var monumental. Vändningen kom när jag var 18 år & fick en biljett till Stockholm & Alfred Nobels 100års jubileum. Från att jag fick beskedet i september, till december, förlorade jag 7 kilo enbart på att sluta äta kakor/godis/chips. Sen började jag träna & gick ner ytterligare 9 kilo till vårbalen i maj & jag var så glad! Sjuk mest hela tiden, för mitt imunsystem klappade ihop totalt den där våren, men glad. Fram tills frågorna började komma, var jag sjuk? Det var som om att det inte var ok för en 18 årig tjej att själv lägga om sin livsstil på det sätt jag gjorde. Alla trodde att jag led av anorexia eller kanske bullemi... oklart vad, men något var det helt säkert! Släktingar frågade, lärare frågade, kompisar frågade & den där glädjen... ja, den pös ur mig som luften ur Nasses ballong. Faktum är att jag i princip började betrakta mig själv som just sjuk, försökte anpassa mig till någon av sjukdomsbilderna - men det fungerade inte alls & helt plötsligt kände jag mig mer vilsen än någonsin. Kanske speciellt som jag flyttade hemifrån i samma veva. Satt där i en liten solbeströdd etta i Höör & funderade på vad som skulle komma härnäst. Det blev någon slags mix: dagar då jag vräkte i mig knäckebröd, äpplen & allt som fanns hemma tills jag tuppade av av utmattning - till att bo på gymmet 6 dagar i veckan. Totala extremer. Sen kom havregrynsgrötsperioden. Snöade liksom totalt in på just havregrynsgröt. Var så himla ledsen över mitt ex under den perioden & havregrynsgröt kändes som en varm tröstande filt. Bara det att det inte innehåller så där jättemycket kalorier... så jag landade en jul hemma hos ma & pa, tog en bastu första kvällen, kom ut - tittade mig i badrumsspegeln & såg... en slickepot. Runt huvud, pinnsmal kropp, & jag ställde mig på vågen & den visade 49 kilo. Så jag insåg att jag skulle behöva äta upp mig, vilket ledde till mer knäckebrödsorgier - som totalt eskallerade när jag flyttade hit till Toronto & kände mig ensammast i hela världen. Tills dess att jag insåg att mitt matberoende återigen hade kontrollen & att jag troligtvis led av en lätt släng av Binge Eating Disorder (BED). Så, jag gjorde som jag gjorde när jag var 18 - slutade cold turkey. Vände ryggen åt mitt tidigare beteende & bara bestämde mig för att då var då & nu var nu & att det var dags att leva på ett annat sätt. Så, jag tänkte igenom mitt förhållande till mat ännu en gång & insåg att jag behövde lära mig mer om vad jag äter - vitaminer, nyttiga fetter, järn... inte bara stirra mig blind på kalorier. Idag får jag fortfarande höra att jag har en "för strikt attityd till mat & att det kan vara farligt", men jag skakar av mig den typen av kommentarer. Jag ser på det så här, i tio år åt jag som om jag åt för två - allt jag ville & inga hämningar. Sen insåg jag vad det gjorde med min kropp, min ork & min glädje & jag gjorde mitt bästa för att ändra på det beteendet. Det tog ett litet tag, tio år till för att vara exakt, för att ta mig till där jag är idag. En person som känner att jag definitivt kan lära mig mer om mig själv, mitt förhållande till mat, nyttig mat... men en person som inte behöver lyssna på korpar som kraxar - för jag känner mig själv nu & jag har lärt mig så pass mycket om andra människor också genom åren att jag inser att en annans persons åsikt inte behöver röra mig i ryggen om jag anser att de saknar perspektiv.

& med det sagt så känns det himla skönt - som om jag har brottats med just mina demoner & vunnit. Vunnit något så totalt & segern, den smakar sötast!

 

Jag har bestämt mig - jag ska baka & piffa vår bröllopstårta! Inget köpebröd! Har mer än ett år på mig att öva, leta recept & komma fram till exakt vad det är vi vill ha - Paul rent smakmässigt, jag rent estetiskt. Det kommer alltså att bli lite bakande av "träningstårtor" framöver. Börjar redan nu med morgondagens födelsedagstårta. En väldigt basic historia med gula bottnar, dvs - bottnar med hela ägg i istället för bara äggvita.

Botten nummer två står just nu på svalning, så jag passar på att påta ihop lite blomblad. Tänker mig ett hallontema på tårtan när den väl är klar. Hallon & vit choklad närmare bestämt.

Idag kommer en stor del att ägnas åt att baka - jag har nämligen en födelsedagsorder till imorgon. Det här med att jag gillar att baka, till & med älskar det, men inte äter något av vad jag gör ses ibland som väldigt provocerande. Genom åren har jag fått en del kommentarer som varit rätt elaka. Saker i stil med "Jaha, så du äter inte själv - bara så att du ska få känna dig så mycket smalare än alla andra, nej då tänker jag inte äta heller!" & så sitter man där med sina hembakta kakor & känner sig helt utstirrad i fikarummet... De val jag gör kring mat kan kanske tyckas extrema, det har jag också fått höra (har blivit diagnostiserad med allt möjligt av min omgivning), men de görs av en anledning. De görs för att jag helt enkelt har en missbrukarpersonlighet - den typen av person som går "all in" i något - & mat var länge, länge, det jag missbrukade. Min mathistoria-min vikthistoria är inget som berättas i en rad eller två, men är ni intresserade av att höra mer av den så kan ni ju lämna en liten kommentar så kan jag sätta ihop berättelsen om hur jag gick ner 30 kilo & hur det egentligen kändes.

Nu, frukost & sedan börjar jag med att baka kakbottnar!

Har varit på styrelsemöte för SWEA ikväll, ett supergivande möte som mynnade ut i att vi beslutat att vi måste få lite form på medlemskapet! Här ska börja tränas - beach 2013 here we come! Eller, ehum, något åt det hållet... Anyway, tränas ska det & vi ska skapa en träningsgrupp. Så nu behöver den gruppen ett namn, något som INTE låter så där svenskt & 80-talshurtigt. Inte "Friskis & Svettis" eller inte "Träningspinglorna"... Frågan är bara vad? So, kasta ner ett förslag om du har ett!

Medan norrmännen förbereder sig för morgondagens festligheter så ligger Canadas nationaldag (fantasifullt nog döpt till Canada Day) något längre fram i tiden, 1 juli närmare bestämt. Men det hindrar inte att förberedelserna så smått börjat sätt igång i det Janssonska/Chvostekska hemmet. Strössel införskaffat! Inte en dag för tidigt!

Eller så var det så att Paul fick syn på det när jag var på min kurs igår & fick världens habegär. Tänk litet barn som får syn på hubba bubba vid kassan... Det gick bara inte att lämna affären utan strösslet. Hade jag sagt "nej det väntar vi med" hade det varit som att med flit trampa Mumin på tassarna. Så, nu är vi kittade & klara för åtminstonde en nationaldag!

Som sagt, det är lite trist just nu - så då passar jag på att unna mig små roligheter för att muntra upp. Jag brukar nämligen "spara på roligheter". Är det något som jag hemskt gärna vill ha men kanske inte behöver på stört, ja då spar jag det till en regnig dag. Himla bra sätt att bli lite gladare när det verkligen behövs! So, nu har en order till Amazon skickats iväg. Tanken är att jag ska bli freaking expert på att arrangera blommor så att jag inte behöver betala för en brudbukett. Mycket roligare om jag bundit den på egen hand tänker jag. Därför har lite glossiga bilder införskaffats i sagda ämne. Funderar på om jag inte ska lägga till "allkonstnär" till mitt visitkort, den dag jag skaffar ett dvs. Eller så kanske "obeslutsam" eller "scattered" är bättre ord för att beskriva mig... men det låter mycket deppigare så vi går på det förstnämnda istället!

Paul jobbar hemma idag & jag är så fruktansvärt glad för det. Behöver närhet & även om han sitter en trappa upp & jobbar så är det så skönt att veta att han finns bara ett par trappsteg bort. Så att om jag behöver en kram, ja då kan jag bara ila upp för trappen, stjäla mig en & känna mg lite starkare. Sånt att vara tacksam för en mulen onsdag då jag vet att dagens jobbmail kommer att stjäla energi...

Behövde dagens klass - bara fokusera på pyssliga detaljer & försöka att skapa små vackra ting. Vi började med "flow work", dvs - man spritsar en gräns & sedan fyller man i mer lättflytande glasyr.

Sedan fortsatte vi med rosor & påskliljor. Jag börjar bli bättre & bättre på att få till mina blommor, blir i regel rätt på första försöket. Framsteg, framsteg!

Tåtade även ihop ett gäng violer - samt kvällens favorit...

Miniatyrrosor! Var helt säker på att jag skulle avsky minirosorna eftersom jag inte är så förtjust i de större versionerna, men det blev tvärt om. Älskar dem! Det roliga är att vi tillverkar dem på tandpetare! Ska se om jag kan få Paul att fota processen någon dag, för jag inser att det kan vara lite svårt att föreställa sig hur det hela går till.

Jag tänker att om någon erbjudit mig jobb i ett bageri imorgon så hade jag glatt hoppat på det skeppet. Eller, jag hade hoppat från det skepp jag nu befinner mig & simmat en mil för att ta mig dit...

Vissa dagar känns kanske inte fullt lika roliga som andra - idag är det en sån dag. Har inte känts kul för fem öre faktiskt, vilket är så kasst. Så pass att jag beslutade mig för att sno en idé av Nina - att lista sånna saker som är bra! So, idag - tisdagen den 15 maj är jag glad över:

Idag är en sån där dag då jag önskar att någon hade kunnat knacka på dörren & säga "Vi har lagt in en jättestor sten i din trädgård i fall att du vill ha något att krypa in under". I så fall hade jag tackat, satt på mig någon gosigt & stort & sedan rullat ihop mig till en liten boll & lagt mig under den där stenen & väntat ut bättre tider. Med bättre tider menar jag den dag då jag inte längre är bunden till det här landet & jag aldrig mer behöver känna mig tvingad att stanna här fastän jag inte vill. Som Jo konstaterade igår, det här med att flytta hit var inte så genomtänkt. Sure, jag träffade Paul & det är jag enormt tacksam för - men ursprungsanledningen till flytten hit, mitt jobb på UofT... åh vad jag önskar att jag levt i ett paralellt universum där allt var precis tvärtom mot hur jag upplevt min tid där.

Det blommande gula var varken johannesört eller raps, nope - i vår trädgård kan vi ståta med blommande kål... Alltså, det här är ett av vår portugisiske hyresvärds påhitt. Förra året bestämde han sig nämligen för att det var vansinne (VANSINNE!) att köpa frön till kål varje år, det kunde han ju fixa på egenhand! Bara det att kål inte blommar förrän år två. Så hela vintern har ett par gröna alienplantor stått kvar i snön & nu, nu får Joao äntligen skörda frukterna (fröna) av sin möda.

Kan ju inte säga detta med 100% säkerhet, men det känns väl som om vi är en minoritet här i Toronto som har blommande kål i trädgården. Bara en känsla jag har...

Jag måste få skryta lite - över min fina farmor som varit med i Landet Runt (klippet med farmor startar cirka 9 minuter in i programmet)! För att hon är så himla duktig & fortfarande går i skolan fastän hon är 84 år gammal. E-matte räknar hon, det är längre än vad jag tog mig kan jag tala om. Jag kom till D-matten sen fick jag nog, men inte farmor! Jag har sagt det tidigare, men jag säger det igen - min farmor är fenomenal!

Sen lärde jag mig en annan sak från Landet Runt, ett av de första klipp som visades var nämligen från världens längsta linbana som inte ligger allför många mil ifrån vart jag växte upp. Linbaneturen slutar i Mensträsk & under hela min uppväxt så föll liksom hakan ner till knäna varje gång man åkte förbi det stället... för HUR kan man döpa en by till något sånt?! Jag tänkte mig något liknande träsket i sagan om ringen, fast med... ehum, innehåll som var obehagligt på ett helt annat sätt. Inte ens när man tänker på att träsk är ett gammalt namn för sjö blev det bra - menssjö... ick! Men så, i & med Landet Runt, fick jag lära mig att det är ett gammalt samenamn som betyder "den nyfödda renkalvens sjö" & då blev det helt plötsligt lite lättare att ta namnet. Även om jag nu är grymt lycklig för att mamma & pappa valde att bosätta sig i Lycksele istället...

Sommaren börjar så sakta ta fart i vår trädgård. Små bönplantor kämpar sig upp mot skyn, Joao har planterat ett nytt fikonträd & så får vi njuta av dessa vackra guligheter. Kan någon gissa vad det är för växt? Rätt svar &... nejmen, rätt svar & jag får helt enkelt komma på något litet roligt till den personen!

Vet ni, idag är ingen vanlig dag för idag är det Josefins födelsedag - Hurra, Hurra, Hurra!

Dessvärre befinner jag mig ju här... så dagen går inte riktigt att firas så som den bör. Jag kan varken baka födelsedagstårta eller ge present - vilket suger totalt. Men fram tills dess att det blir av:

1) Jo - jag lovar att baka något RIKTIGT chokladigt tills nästa gång, inte bara en kladdkaka som vid nyår. Som du dessutom fick servera själv...

2) Present har införskaffats - så håll ut, den kommer så småningom!
3) TUSEN KRAMAR TILL DIG & GRATTIS I MASSOR!

Skratt! Fick den här bilden från en annan SWEA den här morgonen... Ansiktsuttryck=total vilsen. Under fredagens middag blev nämligen alla tilldelade ett kort med sitt namn på samt namnet på en ABBA låt. Tanken var sedan att man skulle leta reda på det bord som hade samma namn. Jag hamnade vid bordet "Nina, pretty ballerina". Under kvällens gång pågick en tävling mellan alla bord & sjöng man sitt bords sång fick man omgående 10 extrapoäng. Vilket ju var rätt lätt att hämta in om man hade typ vilken annan ABBA-sång som helst, men "Nina, pretty ballerina"? Är det NÅGON som bara "Jo men den gamla klassikern!!!"? Inte vid vårt bord i alla fall, ingen av oss hade någonsin hört den. Så vi fick youtuba - men inte blev det klarare för det.

Så det blev inget sjungande för vårt bord, vi gav upp & fokuserade på vinet istället.

Det är morsdag här i nordamerika idag. När vi var nere down town på vår cykelrunda såg jag folk med blomsterbuketter & pajer i kartonger överallt... & jag fick sånt LÄNGT efter min mamma. Men så kändes det lite sent att ringa. Så jag försökte bota med att laga en väldigt hemmainspirerad middag. Började med en förrätt med rökt renstek som bästa farmor skickat hit.

Stekte 100 g grovhackade shiitakesvampar (ville ha kantareller, men det fanns inte) med 1 sharlottenlök i lite smör, peppar, salt & citrontimjan. Lät det svalna, blandade i mixer med 50 g fettfri philadelphiaost & spritsade ut på var sitt rostat bröd. Lassade på renstek & lite citrontimjan & voila, klart! Sen blev det röding till huvudrätt tillsammans med en stor klick rom - återigen hitskickad av superfarmor.


Vände bara rödingen i pyttelite strömjöl + salt, stekte 3 min på varje sida. Lassade ur från pannan, hällde i lite 5% grädde, 1 fiskbuljongtärning (fast det var för att jag gillar det SALT, gör man inte det så kan det vara en idé att minska på buljongen) + en 5-6 krossade enbär. Sedan toppade jag med gräslök - som väl måste vara den svenskaste örtkryddan näst dill.

Hahaha! Vi tog en cykeltur i solen, vi köpte frapps på Starbucks, vi kikade på blommor till trädgården... & allt det där var jättetrevligt, men inget slog att komma hem & se Pauls hjälmhår! Skrattade så att jag vek mig dubbel. Så himla glad att jag har en ny cykel så att jag återigen kan se fram emot att se hans frisyr efter avslutad cykelrunda!

Honey, the roman empire called and wanted their centurion look back...

Efter avslutat skomuseum stressade jag hem till locktången & sen blev det middag & party med typ 120 svenskor! Vi började med bubbel & räksallad - fortsatte med rödvin & biff & falsksång utan dess like!

Tills vi fick ett par proffs på scen!

Så himla bra! De lät verkligen som ABBA! Så länge de inte pratade mellan låtarna, för shit vad det var tydligt att de kom från England!

Men så länge de höll sig till att sjunga var det SJUKT ös längst uppe på 36 våningen (det röd-lila ni ser i bakgrunden är CN-tower) av konferenshotellet!

& med sjukt ös så menar jag verkligen just det - tänk er själva, 120 svenska kvinnor som i de flesta fall har familj som plötsligt släpps lösa till ABBA... Ujujuj... Paul dök upp någon gång lagom till "Gimme Gimme" & jag fick hålla hårt i honom! :)

Efter ogräsdragandet tog jag tunnelbanan down town & mötte upp Victoria, Fredrik & Elsa för lunch. Blev ett helt vegetariskt, jättetrevligt, ställe som var helt nytt för mig. Elsa fick en smootie som hon sedan insisterade på att vi alla skulle smaka på - väldigt sött men lite annorlunda. :) Efter avslutad lunch mötte jag sedan upp med ett gäng SWEA-tanter för en tur på Torontos skomuseum. Vi började med "skons historia" där vi fick kika på allehanda kulturers skodon. Kände mig väl inte så värst sugen på de nedanför...

Däremot dessa för Dior... Cravings. Herregud vad jag vill ha.

Sliten stjärna här! Gårdagen var HEKTISK - på det allra mest positiva sätt! Började med att jag lämnade huset vid 09.00 för att joina en liten grupp grannar för att ta kål på garlic mustard i vår park. Helt otroligt fin morgon med fågelkvitter & syrendoft i luften!

Det var en väldigt entusiastisk grupp utrotare som var i farten & det var himla kul att få lära känna vissa grannar lite bättre. Oftast hälsar man ju bara i farten, men när man inser att man båda är ute efter att svepa garlic musterd av planetens yta - ja då bondar man! Drog två fulla sopsäckar med GM innan jag var tvungen att springa tillbaka hem för att ta itu med resten av dagen.

Sista kvällen hemma innan Paul återvänder från Ottawa ägnade jag mig åt väldigt tjejiga saker. Jag lyssnade på ABBA på datorn, badade fotbad med massagebubblor & så målade jag tånaglarna i knallrosa från Essie. Pillrade också i mig en skål jordgubbar med mjölk & socker samt spenderade ännu lite mer tid med mina glossiga tidningar. En väldigt bra "Ida tar hand om Ida"-kväll, men nu har jag fått nog av att vara ensam - fy så jag längtar tills dess att Pauls tåg rullar in på Union-station i natt!

Alltså... ibland undrar jag ju. Tog en hajk i solen den här eftermiddagen, knatade till ett Starbucks långt borta från huset, kittade upp mig på en frap & tänkte sen trava rakavägen hem. Men så spontanbeslutade jag mig för att springa in på Cranberry Fresh & höra om de hade en ledig tid för manikyr. Vilket de hade, om 25 min. Bokade & tänkte sen att jag kunde fördriva tiden med att ta en liten promenad kring kvarteret. Sagt & gjort, bara det att jag tog mig cirka 20 meter bort - till en liten koreansk blomsteraffär. Där jag tyckte att det var en lysande idé att köpa på mig blommor till krukorna på trappen. Inte förrän jag stod där med två smockfulla kassar tändes ett litet Liljeholmens. Nymanikyrerade naglar & bökande i blomjord - klockrent där Ida... KLOCKRENT!

Eftersom Paul är borta har Mumin snabbt insett att det bara finns en person i huset som kan klappa & bära. Har alltså gått från att kunna jobba rätt så ostört här hemma till att försöka knappra ner saker på datorn med en katt liggandes någonstanns på mig, helst gärna också lite på tangentbordet. Men... han är så himla söt att man liksom bara inte kan mota honom åt sidan.

& imorse - när han ville ligga supernära i sängen & gosa... ja då kände jag mig lyckligast i hela världen för att vi har fått Mammut.

Två små buketter med vårighet fick följa med mig hem & bli en. Standardtulpaner & så min vårfavorit näst syren - pion. Älskar pioner! Tror att det hänger ihop med den lyckan man kände som liten när man såg de första röda knopparna sticka upp i rabatten hemma i Lycksele... då visste man att det äntligen höll på att vända. Här i Toronto blommar pionen så tidigt att vi har tur om vi kan få ett par kvistar till midsommar, hemma brukar jag & lillebror kunna få var sin sista sommarknopp på våra födelsedagsbrickor i augusti...

Åh, åååh så lycklig jag är nu! Fick precis en check från UofT som jag väntat på så otroligt länge. Äntligen! Neej, måste dra ut mitt trötta lekamen ur huset så att jag kan casha checken på banken & köpa mig en fin bukett att fira med! Eller två, jo men vi säger nog så - två buketter får det bli!

Planen var att jag skulle på mingel på fint hotell ikväll, men det går inte. Jag kunde inte för mitt liv somna igårkväll, utan tuppade först av vid 5-tiden på morgonen. Lägg sedan på en lite katt som saknar sin Paul väldigt mycket samt är otroligt morgonpigg & ni kan räkna ut hur mycket sömn jag fått. Känner mig & ser ut som en levande död. Att då piffa till mig & ta tunnelbanan ner till down town för att äta snittar & sippa vin känns ungefär lika övermäktigt som att klättra Mt. Everest i bikini. Det går bara inte. Idag är en dag då jag bara fixar att rulla ihop mig till en liten soffboll & äta rester till middag med håret i okammad toffs. På sin höjd att jag kan ta en promenad i parken i platta skor. Inte stå i högklackat & försöka komma på något vettigt att säga/låta bli att tröttdreggla ner på mina kanapéer.

Eftersom Paul är borta så kan jag roa mig med att TOTALT gräva ner mig i bröllopsrelaterade saker. Har kittat upp mig på ett nytt gäng glossiga magasin & sitter & försöker på kläm på det här med brudklänningen. Har ingen aning om hur jag vill att den ska se ut - är totalt lost. Eller, en ak vet jag - jag kommer inte att köpa min klänning från det här företaget... Fniss... Måste dock medge att det varit ytterst underhållande att tvinga på Paul en liknande kostym. Tror att hans mor fått någon form av anfall & trillat av kyrkbänken.

Ni kanske minns att jag filade på en Nalle-Puh inspirerad karta till vår förlovningsfest? Har inte haft tid att jobba vidare på konceptet, men drabbades av ett ritil för cirka 30 minuter sedan & tåtade ihop följande prototyp. Vi man kalla den för "Prototyp nummer 2", fantasifullt & bra... Anyway - kartmomentet finns ju uppenbarligen inte kvar, men men jag gillar att den här inbjudan är lite rörig - att läsaren får söka av bilden lite innan man ser all info. Som sagt, bara ett utkast - så den färdiga versionen hade jag arbetat mycket mer på. Sett till så att bladen längst upp med våra namn blivit lite större & planerat texten bättre så att den inte överlappar andra blad... sånna saker.

Men om man nu bortser från att båda versioner är kludd i stundens ingivelse, vilken gillar ni bäst så här långt?

Har precis vinkat av Paul som ska till Ottawa för ett par dagar på en datakonferens som han åker till varje år. Alltid när han är borta drabbas jag av stora "men vad ska jag göra nu då" & sätter igång med allehanda projekt för att hålla igång. Genom åren har det målats väggar, golvlister & fönsterkarmar... men i år vet jag inte riktigt vad jag ska ta itu med. Det är lite magert på målarfronten nämligen... Kanske få ändan ur & äntligen sammanställa ett kompendium som sammanfattar hela vår relation (för immigrationen) - det hade varit något att visa upp när han kommer hem!

Som belöning för mitt tidigare lidande så fick jag i alla fall avsluta kvällen på ett himla trevligt sätt, McCalls & del två av min fortsättningskurs! Idag satte vi igång med att dekorera vår låtsastårta. Vi arbetar med glasyr & en teknik som kallas string work. Så roligt, fast enormt petgöra! Kanterna är svårast tycker jag, har problem med att få till det jämnt. Fast jag tänker att det kommer att bli bättre med lite övning - så överlag är jag himla nöjd! När vi hade kommit så här långt som ni ser på bilden nedan fick vi ta en liten paus i cirka fem minuter för att låta det hela torka. Nämligen superviktigt att glasyren inte är blöt när man fortsätter med steg två - som är helt TOKIGT, men vänder nämligen hela alltet upp & ner!

Ah, tungan i mungipan på den vändningen - så nervöst! Fast det ordnade sig tack & lov. Med tårtan upp & ner kunde vi sen lägga på bågar åt andra hållet. Kan tala om att de där bågarna längst ner var så svåra. Fick göra om dem säkert åtta gånger innan saker & ting faktiskt höll ihop & det inte blev en blöt dominoeffekt som drog ner allt jag gjort tidigare.

Sen vänta ytterligare fem minuter & så vända tillbaka åt rätt håll. Hade tur, min glasyr överlevde - men inte alla kring bordet var lika lyckligt lottade. Det svors på ett par ställen kan jag tala om... vilket känns rätt förståeligt. Lite småjobbigt att krascha något man precis lagt tre timmar på ja.

Alltså... vad party det var mellan 2 & 5 idag! Himla kul att roa sig med att kissa i små koppar, stickas för blodprov, av & på med kläder för att få lungorna checkade... Lite röntgen & lysa i ögonen & låtsashosta på det, hepp vad kul!

Eller inte. Jag kände mig som om jag precis klivit av från en atlantångares andraklassavdelning någon gång kring 1912. Men, men, nu är det i alla fall gjort & jag kan sätta en till bock i min checklista! Så det är himla positivt. Fast, en sak är säker, jag kommer att känna mig så grymt orättvist behandlad om Paul bara kan valsa in i Sverige när den dagen väl kommer. Missförstå mig rätt, ju smidigare det går för honom att få uppehållstillstånd i Sverige desto bättre - naturligtvis. Men en liten del av mig hoppas i alla fall att han måste Q-tipsas åtminstonde liiite innan de släpper in honom. Bara för rättvisans skull.

Nej men då drar vi iväg & röntgar bröstkorgen då! Senast det begav sig var när jag trillade huvudstupa nedför 10 trappsteg i Lund, så den här gången ser jag ju fram emot att ligga på britsen utan att fulgrina för att jag har så ont. Men i övrigt... neeej, att gå till läkaren kan nog vara en av de saker som jag tycker sämst om i hela världen. Mycket lättare att bara "pappa, ont i halsen" & så fixar pappa. Det här med att inte få omedelbar hjälp när man var sjuk var en sån himla chock när jag flyttade hemifrån. Lära sig att tvätta själv & betala räkningar, piece of cake - men att sitta i väntrum på vårdcentralen = shell shock.

Har tid hos en läkare idag - måste nämligen gå igenom en special hälsokontroll i immigrationssyfte. Vi ska alltså utvärdera om jag är frisk nog för att få bo i Canada på mer permanent basis. Har jag HIV eller tuberkulos åker jag ut. Kan tycka att det hela känns lite... ja men småbarockt - typ "App, app, app... då ser vi att du har lepra här så nu blir det one way ticket till en öde ö där du får sitta & trilla i bitar bäst du vill".

Vi får väl hålla tummarna för att allt ser bra ut så att jag får OK stämpat på mina boskapspapper & kan fortsätta immigrationsprocessen.

På onsdag åker Paul till Ottawa för ett par dagar & imorgon är jag fullt upptagen med att lira med glasyr... så det blir ett par dagar utan varandra. So, vi passade på att ha en liten date innan dess. En väldigt lugn date eftersom vi båda befann oss i stadiet "så trött att jag faktiskt är tyst". Åt laxmiddag, åkte till Starbucks & köpte fraps & landade sedan på vår favoritbio för The Avengers. Var så skönt att bara sitta där i mörkret i stora 3D-glasögon, hålla hand & vara trygt förvisad om att Tor & co kommer att rädda dagen. Lite jobbigt dock att Paul på vägen hem blev helt gung ho på asatron & körde 100-frågor. Pinsamt så lite jag minns... Kommer typ ihåg ett par lösryckta namn, Hugin & Munin, Sleipner & mjölner... men sen blir det luddigt minst sagt. Tror att jag måste ta ett litet googelryck för att fylla i åtminstonde de viktigaste luckorna - som hur världen bildades enligt asatron. Har apelut ingen aning i nuläget. Dåligt.

Min dag går faktiskt lite överlag på fototema - nu är det nämligen dags för mig att dra down town för att ta åtta kort på begäran av de canadensiska myndigheterna. Utan rätt sorts kort (rätt mått, proportion huvud kropp) = ingen ansökan. Blir intressant att se om jag måste hålla på & vinkla huvudet på olika sätt & om jag får le. Hoppas på det senare!

Smile and the world smiles with you and all that...

Åh, ibland har man tur! Pauls mamma är ju journalist & har därför typ en miljon kontakter. En av dessa skickade i helgen ut ett mail med en efterlysning - han sökte ett nyförlovat par för en fotosession. En konstskola i närheten av Toronto behöver nämligen ett par för en kurs med cirka 6 fotostudenter. Pauls mamma frågade om det var ok att anmäla oss, vi svarade ja, & idag fick vi veta att vi blev det utvalda paret! Så om tre veckor är tanken att vi ska förevigas på kort. Ska bli så himla kul & tänk vad underbart att få ett sånt minne samtidigt som man hjälper någon annan. Nu har vi fått ett mail med klädspecifikationer (ett avslappnat ombyte & ett mer formelt) samt en förfrågan om att ta med oss saker som symboliserar vårt förhållande & vårt liv. Undrar om de hade tyckt att det var ok att vi tog med Mammut...

Paul skar upp tårtan igår, bit efter bit tippade omkull... Sen kom han till sin bit & jag har sällan skådat sådant precisions-arbete. Millimeter för millimeter överfördes kakan från kniven & ner på fatet - & tillslut stod den där, upprätt! Paul & jag tjoade glatt medan resten av Pauls familj såg ut som fågelholkar. Hade helt glömt bort att det här med att "man blir gift om tårtbiten står" inte är allmän kännedom utan något som vi mest verkar pyssla med i Sverige...

I vilket fall, det var ju himla tur att jag talat om det hela för Paul - hade ju varit lite jobbigt att slå upp förlovningen enbart pga att han kraschat en bit tårta.

Efterrätten avnjöts sedan framför årets första brasa. Lite märklig känsla att sitta framför ett stort fyrfat, med gnistor som seglade upp mot himlen, samtidigt som flygplan efter flygplan åkte över oss - Pauls syster bor nämligen under ett flight track... Verkligen "vildmark möter storstad".

Min huvuduppgift för själva födelsedagsmiddagen var att se till att det fanns en tårta på bordet. Så jag tillverkade lite mer chokladglasyr, drog ihop lite grädde med florsocker & satte igång...

Istället för en ros till födelsedagsbarnet så valde jag att doppa en jordgubbe i choklad. Kändes lite mer passande med tanke på att typ alla kring middagsbordet var på någon form av diet...

Dock inte en som HELT uteslöt tårta, inte ens en som lite småolyckligt råkade få ett något US-inspirerat färgtema...

På det stora hela blev min första tårta från scratch en succé, men det här med att transportera skapelsen. Shit vilken pärs, Paul & jag körde som... ja men typ förstagångsföräldrar från BB... vi KRÖÖÖP fram i 20 km i timmen, livrädda för att tårtan skulle göra en volt & dö.

Ett litet missöde resulterade i ett nagg i kanten - men det hindrade inte folk från att hugga in... & njuta av den klockrena fyllningen!

Vet ni, jag tror att jag med lite övning kommer att kunna tillverka min egen bröllopstårta! Vi får helt enkelt pröva oss fram, steg två blir att få till mer våningar. Tänker typ tre - blir intressant att se om det blir lyckat eller lutande kaktornet i Toronto...

Hela dagen ägnades åt att försöka hitta en födelsedagspresent till Pauls mamma - en specifik sådan. Efter affär 1011 gav vi upp & beslutade oss för att spara den presenten till jul. Så istället drog vi & köpte den största fuchsia vi kunde hitta. Vi har nu lärt oss att stort är bra, men lite meckigt att transportera. Tog oss otroligt mycket tid att ens få in eländet i bilen... Vill aldrig mer resa med en jättefuchsia igen - är lite jobbigt att sitta ihopvikt som en fällkniv för lite gröna blads skull.

Fast de rosa/lila skapelserna som hängde från grenarna gjorde det hela värt!

Tillsammans med en flaska isvin kändes det som en rätt lyckad present - inte det vi tänkt oss, men lämpligt Pauls mamma. I mean, det är inte ALLA mammor som man kan ge en fjällräven classic biljett till när de fyller år. Det måste vara rätt fantastiska mammor för att en sån gåva ska hitta hem!

Födelsedagsfirande står ju på kvällens schema - så tidsoptimisterna Paul & Ida har således lite saker att ta tag i. Som att hitta en födelsedagspresent till Pauls mamma... jaja, det löser sig på något sätt! En sak som i alla fall inte är så långt från att vara klar till kvällens middag är födelsedagstårtan. Klev upp tidigt imorse & svängde ihop en till botten samt en första laddning chokladglasyr.

Smällde ner skapelsen på mitt nya dekorationshjul & satte igång med att snurra på det första lagret - alltså det lager som "stänger inne" alla smulor så att man sen kan lägga på mer glasyr som blir helt slät & fin. Tänker att jag ska köra på mer choklad på sidorna (världens lättaste glasyr, bara smält choklad & creme fraiche) & sedan spritsa lite gräddrosetter på toppen.

Det rosa som man kan skymta i lagret längst ner är hallonfyllning ihoprörd av vispad grädde, färska hallon, mascarponeost & florsocker. Har ingen aning hur det smakar, men tvingade Paul att prova fram till det att jag fick tummen upp. So, vi får hoppas att slutresultatet blir en hitt. Lite jobbigt om hela Pauls familj bara sitter där & skruvar på sig & låtsas som om tårtan är ätbar...

Åh, åh, åh - vilken underbart bra dag vi haft idag & med bra menar jag så där... jaaa, men tänkt typ Björn Daehlie bra dag. Alltså, en sån där dag som man tänkt kommer bli bra - men så blir den ÄNNU bättre. Typ, "Jeg tok en litt trening runde i skoga & så vant jag denne OL medaljen"... Är så glad att jag nästan spricker ut ur mina Calvin Klein!

Morgonen ägnades åt hemligheter, sen landade vi mitt i kommersen på menonitmarknaden i St Jacobs. Köpte upp oss på långkokad lönnsirap, massa krispiga jona gold äpplen & så klassikern cabbage rolls tillverkade av menonitfruar i förkläden, hättor & skor med fyrkantiga mässingsspännen.

Sen fortsatte vi med Starbucks-stopp, samt besök på Michaels som är som Panduro gånger en miljon. PYSSELMECKA! Tippar på att cirka 80% av alla dekorationer till vårt bröllop kommer att komma från det stället. Ett storpack oasisblock, ett tårtdekorationsställ & basen till små läderbabyskor fick bland annat följa med oss hem. Sen kom vi till cykeldelen av dagen... Knatade in i affären & förklarade att vi skulle köpta något riktigt billigt & skraltigt så att ingen skulle vilja stjäla min cykel igen. Paul vägrade dock lyssna på mina argument & förklarade att vi skulle köpa något i samma kvalité som min vackra gröna faran. En timme senare lyftes min nya Kona Honky Inc in i bagaget & Paul smällde igen luckan med ett glatt leende. & jag måste erkänna - är redan så kär i mitt nya fortskaffningsmedel!

Vet ni, nu drar vi från stan ett par timmar - på hemligt uppdrag! Vill så gärna säga vart vi ska... men det får vänta ett tag än. Ett är i alla fall säkert, när vi kommer tillbaka ska vi iväg & spana på en ny cykel åt mig. Känns som om sommaren är en hårsmån från oss & då vill jag kunna känna vinden i håret! Eller... i alla fall mot cykelhjälmen (Paul blir knäpp om jag struntar i den... så jag antar att min one and only rebellpost är lost).

Nu, over and out!

Bästa kvällen... inledde med försvenskad version av cobb salad, så med rökt lax istället för stek & massor med dill!

& kvällssol - så ofantligt skönt med ljus! Åh så jag saknat det!

Sen öppnade vi farmors paket... Paul skrek, jag skrek! Paul ryckte omedelbart upp två västerbottensostar & bara jublade av glädje... moi?

Freaking ALLERS! Påsknummer & allt, nu ska här lösas korsord till hälften!

Till & med Mumin fick en present. Musen "Gosig mus" från IKEA. Paul frågade vad det betydde & jag lyckades svara "cuddly mouse" nästan helt utan att dra på smilbanden...

& farmor, i fall att du undrar - musen gick hem hos liten kisse!

Sen öppnade vi tre vita pappkartonger...

I vilka vi hittade FINASTE Iittala ljusstakarna! Som jag önskat mig i födelsedagspresent, men som dök upp redan nu som bästa förlovningspresenten! SÅ FINA!

Så otroligt tjusiga, nu måste vi ordna middag snart så att vi kan duka upp något värdiga dessa stakar!

Så - himla bra fredag får jag lov att säga! Hur vi avslutade den? Med att dra ofantliga mängder garlic mustard i parken & sen var sin skål med frusen frukt/glass. Perfektion!

Idag skattar jag mig lycklig för två saker!

1) Att jag har haft världens bästa farmor i snart trettio år & att hon fortfarande orkar skicka paket till mig. Helt fantastiskt!
2) Att jag fick paketet överhuvudtaget! Höll precis på att missa det pga syrendoftandet, så jag fick spurta efter postbilen & sen övertyga postkillen om att jag faktiskt var rättmätig ägare av den blå lådan & inte någon förbipasserande galen tjuv. Bevisningen utgjordes av att jag fick ange mitt namn, min adress & trolig avsändare till paketet. Id-kort hade väl varit ett lite mer tippat alternativ kan jag tycka, men, men jag fick ju paketet tillslut so all is fine!

Idag hände det, det jag väntat på i veckor - syrenen slog ut!

Det finns nog inget på hela jorden som jag tycker luktar så gott som syrener. Jag blir helt betuttad i doften, står & inhalerar tills jag blir yr i huvudet & börjar sedan om på nytt. Jag kan på riktigt inte få nog utan måste slita mig från dessa fantastiska blommor & varje år blir jag lika ledsen när jag inser att säsongen är slut & att jag måste vänta ett helt år till innan jag får lukta på syrenblom. MEN. Den dagen är inte här än, nej idag är en dag av lycka!

Ibland får jag frågan "Men hur orkar du hålla på & virka & baka hela tiden för att dra in pengar till ett välgörenhetsändamål?". Vill fråga tillbaka "Men hur motiverar du att du INTE orkar eftersom det är något bra på TV?". Fast det säger jag inte, ingen idé att göra folk sura, så jag svarar mer politisktkorrekt - berättar att en av mina bästa vänners mamma dog alldeles för tidigt i bröstcancer, att både min mormor & farfar insjuknade i olika former av cancer, att Pauls pappa också varit drabbad... Listan kan göras lång & varje punk på den listan gör ont. Att jag som frisk inte gör åtminstonde något litet för att hjälpa till - nej det finns inte för mig. Idag fick jag reda på att Pauls syster har testat positivt för cellförändringar - så dagar som denna, då känns det extra bra att jag hitintills i år samlat in 5956 kr till forskningen. I fall att ni också tycker att cancer är skit så behövs det bara ett litet klick så bidrar ni också till att bjuda upp den här helvitis sjukdommen till kamp!

Amazon-leverans igår eftermiddag, glädje i huset! Jag för mina böcker & Mumin för kartongen...

Tanken är nu att jag ska försöka mig på min första mer "maffiga" tårta till helgen. Pauls mamma fyller nämligen år på måndag, så på söndag blir det fest. Pauls syster står för maten & jag för tårtan. Mitt problem i nuläget är vad jag egentligen ska baka, det finns SÅ mycket att välja på... dessutom vet jag av erfarenhet att jag tenderar att dras till de mer nyttiga alternativen (hur nyttiga nu tårtor kan vara) med bär & frukt, medan de flesta här i nordamerika verkar gilla konceptet socker extra allt. En sak är säker, det blir "bara" en tårta - inget på höjden den här gången. Lite onödigt med typ ett halvt lager per person...

Fick just brev hemifrån - utdrag från skatteverket. Japp, projekt "Säkra någon form av status här i Canada" rullar vidare. Även om jag nu mest vill flytta hem nu... men, men... I vilket fall, mamma hade klistrat fast en liten lapp med hälsningar på sagda papper. Längst ner på post-it lappen står det tryckt "Cipramil". Eftersom pappa är läkare finns det typ inte en penna i vårt hus som inte har en läkemedelslogga tryckt på sig & när jag växte upp var det liksom ingen poäng att skriva "Ida" på mina skolprylar. Allt var ändå täckt med en Bristol Myers Squibb logga. Post-it lappar & inköpslistor är inte heller undantagna... så jag har lärt mig att det kan vara poäng att googla läkemedelsnamn innan man grabbar ett block & knatar iväg till ICA i Lycksele. Googlar därför & lär mig att cipramil är ett läkemedel som används för allvarliga depressioner. Biverkningar inkluderar diarre, svettningar & "Genital anesthesia". Oj, oj, oj... Fun stuff!

Fick förövrigt tillbaka min förlovningsring igår - glädjerop & jubelklang - tills jag satte på mig ringen. För på kom den, men bara efter att jag pressat på för kung & fosterland. Så nu sitter den där & mitt finger ser ut som stoppad korv på var sida av bandet. Buhu! Exempelringen på 4.5 satt perfekt, men nu - stas i fingret!


Hade ju kunnat leva med "stoppad korveffekten" om det bara varit ett rent estetiskt problem - men med min kassa blodcirkulation så är det uteslutet att låta det vara så som det är nu. Under nollan & jag hamnar liksom i riskzonen för amputation. Vilket ju varit lite trist. So, det blir att vinka hejdå till ringen igen & hoppas på att de får till det den här gången.

Gårdagens middag intogs i solrummet medan årets första åskoväder drog in över Toronto. Som vanligt talar vi om rent bibliska mängder vatten - det bara VRÄKTE ner. Insåg att vår planerade kvällspromenad inte längre skulle vara så trevlig, så vi kastade om lite i planerna, packade in oss i bilen & körde upp till Vaughan Mills för lite outlet-shopping.

Tanken var väl att vi uteslutande skulle titta på byxor till Paul... men de första 20 minuterna av vår lilla shoppingtur tillbringades inne på Outdoor World...

Blir dock ingen crossbow för mig i nuläget. Eftersom jag inte är "landed immigrant" så får jag visserligen köpa en, men jag kan inte ta jaktlicens. Funderar därför på en "vanlig" pilbåge istället. Krävs otroligt mycket mer övning för att bli bra på att använda en sån - så jag tänker att jag kanske har ett blått pass lagom tills det att jag blivit tillräckligt bra. Vi får se... i nuläget är jag dock fortsatt hänvisad till styrofoaminpackat kött.

Ni kanske minns att jag drog igång ett nytt virkprojekt häromdagen, nu har jag kommit en bra bit på vägen! Första saken som jag virkar bara åt mig själv! Har lite pill kvar innan det hela är färdigt & jag kan visa upp slutresultatet, men jag tycker nog att man redan nu kan börja se vad det ska bli... Eller?

Där det är lite "buckligt" sitter förövrigt lösa trådar från när jag bytt nystan, så tanken är att slutresultatet ska bli lite slätare än det här. Om nu inte Mumin får tag på skapelsen först... vi har varit lite oeniga på "hjälpa till" fronten nämligen - jag anser att jag klarar mig UTMÄRKT utan att liten kisse bidrar med en hjälpande tass.

Ibland undrar jag om Mumin begåvats med ett skelett eller inte... Morgonens frukost-pose tyder på motsatsen.

Vad han däremot begåvats med är humör... snodde nämligen just tillbaka min plats i soffan & det uppskattades inte. I säkert fem minuter körde han det gamla "du är så hemsk att jag inte ens vill se åt dig" vända tyggen till tricket.

Igår gick vi från "bara" glasyr till fondant. Vet inte vad det heter på svenska, men det här är i alla fall steget till att göra den där typen av tårtor som kan se ut hur som helst. Tanken är att vi ska jobba på samma tårta i fyra veckor - så under mitt noga utkavlade fondant-täcke gömmer det sig en kub med styrofoam. Min typ av tårta helt enkel! :)

Under de kommande veckorna ska det tillverkas blommor & spritsas små tunna bågar över hela tjusigheten. Sen är tanken att man ska ta hem skapelsen & spara den till sina barnbarn...

Oh, men har ju helt glömt bort att berätta - kakdekorerandet fortsätter! Jag hade ju så himla kul på min kvällskurs, så Paul föreslog att jag skulle fortsätta med påbyggnadsdelen. So, ikväll tar jag itu med nya dekorationsspetsar! Hoppas att det inte bara blir fokus på de meckiga rosorna, utan att vi får lära oss andra blommor också. Favoriten hade varit viol även om påskliljor inte heller varit helt fel. Oavsett, jag ser verkligen fram emot det - så kul att få arbeta med händerna!

Paul knyckte förövrigt tillbaka förlovningsringen igår - i & för sig bara så att personalen på Birks kan ta in den så att jag kan ha den på ringfingret. Men alltså stressen sen den försvann, ungefär 15 gånger per dag får jag panik & bara "JAG HAR TAPPAT DEN!!!" innan jag kommer ihåg att den är på underhåll. Det är liksom "Tappa USB-minnet stressen" fast i kvadrat. Måste hålla ut till imorgon & tänka på att jag trots allt kommer att få tillbaka min ring. Inte som ett par här i Toronto som jag läste om för någon dag sedan... Killen hade nämligen gömt förlovningsringen (som han köpt för cirka 20.000 svenska) i en gammal jacka. Sen städade de sin lägenheten & råkat slänga jackan i en donationscontainer för kläder... Good luck med att få tillbaka den ringen. Fy sjutton vad hemskt.

Paul - Happy first of May Ida!
Moi - Thanks hon, but most people in Sweden won't really celebrate today.
Paul - But I thought it was a red day, farmor is off from school!
Moi - Ya, but that's only so that the left wing can demonstrate. The rest of us will nurse yesterdays hangover.
Paul - Demonstrate what?
Moi - About how awful everything in Sweden is, although they live in the best country in the world... (hemlängtan är fortfarande STARK kan tilläggas).

Efter det här lilla utbytet förflyttade jag mig till soffan med te & Paul började springa runt som en skållad råtta. Vilket jag trodde berodde på att minuterna snabbt tickade iväg mot 08.00. Så helt plötsligt hör jag en massa klampande & "WE DEMONSTRATE!". Inser att något är på gång, så jag nappar åt mig kameran & får således en demonstrerande Paul på kort...

Vad "The Paul Party" demonstrerar?

& så kärnbudskapet - frågan som partiet verkligen ser som sin hjärtefråga...

Herregud så rörd man kan bli av en handskriven lapp fasttejpad på en måttstock...

Valborg är en av de saker som jag saknar här borta: majbrasa, gamla gubbar i gula hattar & smällare i norrland & magnoliablom, stadsparken & PARTY i Lund. Här... här var det liksom vilken måndag som helst. En med ständigt regn. Alltså typisk dag då man måste försöka lite extra för att inte bli sjuk av hemlängtan. Funderade runt & kom tillslut på att jag ville ha brocolligratäng (brocolligisch på Idish) till middag! Alltid när jag flög hem till Lycksele på Lundatiden så fick jag bestämma första middagen - vilket i princip alltid blev mammas älgfärspaj tillsammans med just brocolligisch.

So, brocolligisch it was! Eftersom jag är kass på vitsås blev det till att googla &... chock! Brocolligratäng är värsta LCHF-stapelmiddagen! Mamma har serverat den här rätten hur länge som helst & måste således ses som grymt före sin tid. OM hon nu lagat den med lika mycket ost & grädde som de andra recepten... Moi ställer sig tveksam. Liksom föga troligt för en mor som inte anser att pannkaka är mat.

Anyway, med brocolligisch på tallriken & en creemore på det - liten eftergift till Valborg - så kändes det bättre. Inte som hemma, men inte så illa ändå. Om biffen bredvid är älg? Nej, kamel... Brunt djur med puckel som brunt djur med puckel tänkte jag.